Lagutskottets utlåtande Nr 7

Utlåtande 1912:LU7

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 februari 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående upphörande af den i värnpliktslagen
föreskrifna mönstring med de värnpliktige m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en inom
Andra kammaren af herr Bernhard Nilsson i Linnås väckt motion (nr 9),
så lydande:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition till 1911 års Riksdag,
nr 98, har Riksdagen beslutat en ändring uti § 32 värnpliktslagen,
hvarigenom de så kallade höstmönstringarna i viss mån inskränkas, så
att numera endast en mönstring årligen hålles inom hvarje rullföringsområde.
För de värnpliktiga, som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra
flottan, hålles mönstring å sjömanshus. Enligt paragrafens förutvarande
lydelse skulle mönstringen förrättas å »lämpliga ställen inom
hvarj e rullfö ringsområde ».

Genom denna förändring är visserligen vunnen en ganska afsevärd
besparing till statsverket, men för de mönstringsskyldiga har ingen egentlig
förändring härigenom inträdt, då de redan på grund af paragrafens förutvarande
lydelse hade fritt val emellan att inställa sig vid mönstringen
eller ock att inom viss tid ingifva adressanmälan till respektive rullföringsområdesbefälhafvare
eller sjömanshusombudsman.

Såsom i en af mig m. fl. till samma års Riksdag ingifven motion,
nr 39, är framhållet, har bestämmelsen i denna paragraf endast till syfte
att skaffa vederbörande befäl underrättelse om beväringsmans boningsort
och yrke inom den kommun, där han varit och fortfarande är mantalsJBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 5 käft. (Nr 7.) 1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

skrifveri, då uti § 33 stadgas, hur beväringsman beträffande anmälningsskyldighet
skall förhålla sig i öfriga fall.

Skyldigheten att fullgöra den till synes så enkla handlingen att en
gång om året inskicka en mönstringsanmälan efterkommes dock med
stor motvilja af de värnpliktiga, och särskildt är detta förhållandet, då
den värnpliktige genom försummelse härvidlag åsamkar sig böter.

Då för uppnående af det med dessa anmälningar afsedda ändamålet
egentligen endast erfordras, att befälet får uppgift om de värnpliktigas
boningsort, som hafva flyttat under året, samt då prästerskapet
redan nu är skyldigt att lämna uppgifter'' om de i kyrkobokföringsområdet
in- eller utflyttade samt om dödsfall, torde prästerskapet eller
annan kommunal myndighet lätteligen kunna lämna äfven här åsyftade
uppgifter bättre och säkerligen mycket mera fullständiga, än som sker
under nuvarande förhållande.

Jag ber att i öfrigt få hänvisa till lagutskottets motivering för
sitt utlåtande nr 39 till 1911 års Riksdag samt äfven till mitt anförande
i Andra kammaren vid behandlingen af denna fråga.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställes, att Riksdagen
måtte besluta i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt den i § 32 värnpliktslagen
stadgade mönstring må kunna helt och hållet borttagas och ersättas
med af myndighet lämnade uppgifter samt för Riksdagen framlägga det
förslag, som af utredningen må föranledas.»

I motionen hafva instämt herrar J. A. Jonsson, Carl F. Sjöberg,
E. Räf och Joh. Andersson.

Såsom motionären erinrat, var frågan om ändring af värnpliktslagens
bestämmelser angående mönstring föremål för behandling vid 1911 års
Riksdag. I afgifven proposition, nr 98, hade Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att antaga följande ändrade lydelse af § 32 i nämnda lag:

»1. Hvarje år skall mönstring, som i denna paragraf omförmäles,
hållas med till beväringen hörande värnpliktiga, med undantag af dem,
som under årets lopp varit i tjänstgöring eller som äro å sjömanshus
inskrifna och till sjöfart inmönstrade.

2. Med värnpliktiga, utom dem, som äro å sjömanshus inskrifna
och tillhöra flottan, hålles mönstringen inom hvarje rullföringsområde.

3

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

För sådan mönstring är hvarje värnpliktig skyldig att, i enlighet med de
närmare föreskrifter Konungen meddelar, till befälet afgifva tillförlitlig
skriftlig uppgift om bostad och yrke, den värnpliktige dock medgifvet att
under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid
muntligen afgifva nämnda uppgift.

3. Med värnpliktiga, som äro å sjömanshus inskrift^ och tillhöra
flottan, hålles mönstringen vid sjömanshus. För sådan mönstring är
hvarje värnpliktig skyldig att, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman afgifva tillförlitlig skriftlig
uppgift om bostad och sysselsättning, den värnpliktige dock medgifvet att
under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid muntligen
afgifva nämnda uppgift.

4. Kallelse till mönstring; verkställes genom kungörelse, som skall
införas i en eller flera af ortens tidningar och uppläsas minst två gånger
i kyrkorna samt offentligen anslås inom vederbörande kommuner.»

I två inom Andra kammaren väckta motioner yrkade herr Nilsson
i Finnas, dels i motion nr 39, att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla,

l:o) det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utreda, om bestämmelsen
uti § 32 värnpliktslagen angående mönstring lämpligen kunde
ur lagen utgå och

2:o) att Kungl. Maj:t likaledes måtte låta utreda, huruvida den i
samma paragraf stadgade anmälningsskyldighet kunde utgå, och i dess
ställe uppgifter årligen lämnas af vederbörande prästerskap,

samt att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda,

dels och i motion nr 337, hvilken väckts i anledning af Kungl.
Maj:ts ofvannämnda proposition, att bestämmelsen i § 32 värnpliktslagen
angående mönstring skulle ur lagen utgå, samt att den i samma § stadgade
anmälningsskyldigheten för vissa värnpliktige måtte borttagas och
föreskrift i stället i fägen inrymmas om skyldighet för vederbörande
prästerskap, att i den mån sådant funnes erforderligt, lämna årliga uppgifter
om de värnpliktiges bostäder och sysselsättning.

Slutligen hemställde herr Christiernson i en inom Andra kammaren
väckt motion, nr 140, att Riksdagen måtte besluta, att § 32 värnpliktslagen
måtte utgå och mönstringsskyldigheten upphöra.

Lagutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 39 omförmälda proposition,
men fann sig icke kunna utan föregående närmare utredning biträda de

4

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

i herrar Nilssons och Christiernsons motioner gjorda yrkanden på omedelbar
lagändring i af dem angifven riktning.

Därefter yttrade utskottet: »Såsom af ifrågavarande proposition framgår,
har emellertid Riksdagen i skrifvelse den 15 mars 1905 anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte taga under ompröfning, under hvilka villkor den i
§ 32 värnpliktslagen stadgade mönstring må kunna upphöra, och för
Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i samma lag, som däraf
kunna påkallas. Den fråga, som i denna skrifvelse beröres, synes utskottet
icke vara slutgiltigt afgjord genom hvad som nu blifvit föreslaget
och tillstvrkt.

J

Redan år 1894 anhöll Riksdagen med anledning af i ämnet väckt
motion i skrifvelse till Kungl. Maj:t om utredning, huruvida mönstringen
skulle kunna upphöra, därvid ifrågasattes, att den personliga inställelsen
skulle utbytas mot ovillkorlig skyldighet att aflämna tillförlitlig bostadsuppgift.
Denna skrifvelse föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. I den af Kungl. Maj:t år 1898 tillsatta kommitté för utredning
bland annat, i hvad mån genom ändring af värnpliktslagens bestämmelser
antalet öfverträdelser af samma lag skulle kunna nedbringas, kom frågan
därefter ånyo under bedömande. Kommittén fann visserligen alltför stora
betänkligheter icke böra möta mot vidtagande af den ändring, att skyldigheten
att årligen inställa sig till mönstring eller ock lämna bostadsuppgift
icke vidare komme att gälla för de beväringsmän, som tillhörde andra uppbådet,
men betonade däremot vikten af mönstringsskyldighetens bibehållande
beträffande beväringens första uppbåd. År 1899 i ämnet väckta
motioner blefvo af Riksdagen afslagna. Vid 1901 års riksdag var frågan
föremål för pröfning af det särskilda utskott, som till behandling förehade
Kungl. Maj:ts proposition om ny härordning och ny värnpliktslag m. m.
Äfven förevar frågan vid 1902 års riksdag, men föranledde ej heller då
någon Riksdagens åtgärd.

I berörda skrifvelse den 15 mars 1905 framhöll Riksdagen, att efter
den erfarenhet, som efter den nya värnplikts]agens antagande gjorts om
dess verkningar i olika afseenden, syntes det fortfarande föreligga skäl till
anmärkningar mot ifrågavarande mönstringar.

Enligt gällande värnpliktslag skall värnpliktig, som tillhör beväringen
och icke är inskrifven å sjömanshus, i inskrifningsafseende såsom värnpliktig
tillhöra det område, inom hvilket han är kyrkobokförd. När inskrifven
värnpliktig afflytta!’ från en församling inom ett rullföringsområde,
till församling inom annat område, skall han afföras från det förra området
och införas såsom i värnpliktsafseende tillhörande det senare. För de

La hottets utlåtande Nr 7.

5

värnpliktigas redovisande s ola tillhandahållas åtskilliga uppgifter såväl från
vederbörande mantalsskrif ingsförrättare som församlingarnas prästerskap.
Hvarje ändring, som gen m inflyttning, utflyttning, dödsfall in. m. äger
rum i fråga om de värn liktiga inom en församling (i Stockholm rote),
under loppet af hvarje månad, skall af pastorsämbetet (i Stockholm rotemannen)
i föreskrifven ordning anmälas hos vederbörande rullföringsområdesexpeditioner
och där antecknas.

Vid sidan af dessa uppgifter, som af vederbörande myndigheter
skola aflämnas till militärbefälet, åligger det emellertid enligt värnpliktslagen
äfven den enskilde värnpliktige att vid afflyttning till annan ort inom
samma rullföringsområde senast en månad efter densamma därom göra
anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren samt vid afflyttning från ett
rullföringsområde till ett annat att afgifva anmälan därom såväl före afflyttningen
hos befälhafvaren för det rullföringsområde, från hvilket han
afflyttar, som ock inom en månad efter ankomsten till det nya hemvistet
hos befälhafvaren för det rullföringsområde, till hvilket han inflyttat. Från
den sålunda stadgade anmälningsskyldigheten är dock enligt inskrifningsförordningen
den befriad, som med företeende af inskrifningsbok eller inskrifningssedel
inom den för anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvare
föreskrifna tid hos vederbörande pastorsämbete, församlingsföreståndare eller
roteman uttagit och aflämnat flyttningsbetyg och af denna myndighet i
inskrifningsboken eller å sedeln erhållit med stämpel eller namnteckning
bestyrkt anteckning om dagen för ut- och inflyttningen. Vill värnpliktig
för längre tid än en månad vistas utom den ort, där han är kyrkobokförd,
skall enligt värnpliktslagen anmälan därom före af resan göras hos vederbörande
områdesbefäl samt detta befäl därjämte hållas underrättadt om hans
adress, intill dess han återkommer. Äfven denna anmälan anses enligt
stadgande i inskrifningsförordningen fullgjord, om den med företeende af
inskrifningsbok eller inskrifningssedel göres hos pastorsämbete, församlingsföreståndare
eller roteman inom det rullföringsområde den värnpliktige
tillhör. Förutom sagda anmälningar åligger det därjämte hvarje enskild
värnpliktig att undergå sådan mönstring, som omförmäles i § 32 värnpliktslagen
och hvarom närmare föreskrifter äro meddelade i kap. VIII
inskrifningsförordningen.

Den hittills med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse
verkställda utredningen, som, såvidt propositionen utvisar, utgöres endast
af infordrade yttranden från vederbörande arméfördelningschefer och
militärbefälhafvare samt af utlåtanden från generalskommissionen och
försvarskommittén, lämnar enligt utskottets uppfattning icke tillräcklig

6

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

ledning för ett tillfredställande bedömande i det hänseende, som med
sagda skrifvelse åsyftades. De skäl, som blifvit anförda till stöd för uppehållande,
på sätt i propositionen skett, af det nuvarande systemet i förevarande
afseende, synas utskottet icke heller öfvertygande.

Så länge den personliga inställelsen till mönstring kvarstod såsom
regel, kunde mönstringen anses hafva en viss betydelse för bevarande af
sambandet mellan den värnpliktiga och de militära myndigheterna samt
därför böra bibehållas. Men sedan nu‘ mönstringsskyldigheten i regel skall
fullgöras genom insändande allenast af en skriftlig anmälan om bostad
och yrke, synes mönstringen böra hafva förlorat all betydelse i nämnda
afseende. Uppenbarligen är det emellertid för den personliga värnkraftens
behöriga tillvaratagande, i händelse af härens eller flottans försättande på
krigsfot och äfven eljest för mobilisering, fortfarande af vikt, att behörig
kännedom förefinnes om de värnpliktiga, deras antal m. m. Huruvida dock
med gällande eller nu föreslagna bestämmelser — hvilka, meddelade som
de äro i vidt omfattande olika författningar och i olika sammanhang, redan
ur formell synpunkt lämna rum för berättigad anmärkning — detta ändamål
verkligen i behörig grad vinnes, synes icke utan skäl kunna ifrågasättas.

Enligt utskottet tillhandahållna uppgifter utgjorde antalet värnpliktiga,
som i Stockholm försummat sin mönstringsskyldighet under år 1906
7,609, under år 1907 8,112, under 1908 7,125, under år 1909 6,953
samt under år 1910 7,650. Dessa siffror lära hafva motsvarighet äfven
i många delar af landet i öfrigt. Det är äfven ett öfverklagadt förhållande,
att de skriftliga uppgifter, som af de enskilda värnpliktiga för mönstring
aflämnas, i ganska stor omfattning ej äro tillförlitliga. Då i allt fall
genom mönstringsanmälningarna kunskap icke vinnes, om hvilka värnpliktiga,
som på grund af ådragen kroppsskada eller sjukdom blifvit otjänstbara,
förefinnes redan härutinnan en ofullständighet, som åtminstone icke
afhjälpes genom bibehållande af mönstringsskyldigheten i dess nuvarande
eller föreslagna form.

Sagda missförhållanden äro enligt utskottets uppfattning ej minst ur
försvarets egen synpunkt i behof af rättelse. Den allmänna önskan om
borttagande af mönstringsskyldigheten, som förefinnes och som vid olika
tillfällen konstaterats och vunnit uttryck äfven inom Riksdagen, tyder
enligt utskottets mening också på, att dess betydelse för landets försvarskraft
ej är så allmänt erkänd, som efter så många års tillämpning kunde
vara att förvänta.

Det lärer alltså böra mer ingående undersökas, om ej den behöfliga
kännedomen om de värnpliktigas förhållanden kunde både effektivare och

7

LagutsTcottets utlåtande Nr 7.

bekvämare vinnas genom någon myndighets medverkan. I den omständigheten,
att man i fråga om förut omförmälta anmälningar, som vid flyttning
eller vistelse utom rullföringsområde åligga värnpliktig, kunnat förklara
skyldigheten till deras lämnande fullgjord genom uttagande och afläinnande
af flyttningsbetyg eller annan anmälan hos vederbörande civila
myndighet, finner utskottet äfven ett skäl för antagande, att sambandet
mellan de enskilda värnpliktiga och militärbefälet jämväl i det afseende,
hvarom nu är fråga, skall kunna till fördel förmedlas genom samma eller
annan civil myndighet. Vid en dylik undersökning torde böra tagas till
råds ej blott, såsom hittills väsentligen skett, militära myndigheter, utan
äfven de civila, hvilkas medverkan härvid kan antagas blifva af betydelse.»

Efter denna motivering hemställde utskottet, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
i hvad mån och på hvad sätt den i § 32 värnpliktslagen stadgade
mönstringen kunde helt och hållet borttagas och ersättas med af myndighet
lämnade uppgifter, samt för Riksdagen framlägga det förslag, som af
utredningen kunde föranledas.

Genom Riksdagens antagande af Kungl. Maj:ts förslag erhöll § 32
värnpliktslagen ofvannäinnda, fortfarande gällande lydelse, hvaremot kamrarna
i fråga om utskottets sistberörda hemställan stannade i skiljaktiga
beslut, och frågan i detta hänseende förföll.

Hvad nästlidet års lagutskott sålunda i ämnet uttalat synes utskottet
fortfarande äga full giltighet, och får utskottet alltså, under åberopande
häraf, hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Nilssons förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad
mån och på hvad sätt den i § 32 värnpliktslagen
stadgade mönstring må kunna borttagas och ersättas
med af myndighet lämnade uppgifter, samt för Riksdagen
framlägga det förslag som af utredningen må
föranledas.

Stockholm den 6 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

Reservation

af herr von Baumgarten.

Herrar Häkanson, Bergendahl och Petersson i Lidingö villastad hafva
begärt få antecknadt, att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1912.