Lagutskottets Utlåtande Nr 7

Utlåtande 1910:LU7

Lagutskottets Utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1910, kl. 12 m.

Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående lag om husrannsakan.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
Embetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande bestämmelser
angående när och af hvem husrannsakan må anställas samt om tillvägagångssättet
vid husrannsakan.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Bland de medborgerliga rättigheterna intager utan tvifvel rätten till
hemmets okränkbarhet ett af de främsta rummen.

Något positivt lagbud, som proklamerar denna rätt, finnes icke; den
förutsättes gifven i sakens natur såsom inbegripen under den frihet, hvilken
sedan urminnes tider tillkommit svenska folket.

Till värnande af ifrågavarande rätt äro emellertid straffbestämmelser
meddelade i elfte kapitlet strafflagen.

Lika obestridligt som det sålunda är, att rätt till hemmets okränkbarhet
förefinnes, och detta jämväl gent emot offentlig myndighet, lika
klart är också, att denna rätt miste vara och äfven är underkastad
inskränkningar.

Ln hvar bör vara skyldig att under vissa förutsättningar medgifva
tillträde till det hus, som han bebor eller öfver hvilket han förfogar, och
tillåta undersökning af detsamma, s. k. husrannsakan.

Ändamålet med en dylik åtgärd är att efterspana eu brottslig eller
för brott misstänkt person eller ock föremål, som kunna tjäna till upplysning
om eller eljest stå i samband med en förbrytelse.

Bih. till Kiksd. Frat. 1910. 1 Sami. 7 Saft. (Nr 7.)

1

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 7.

I fråga om rätten att företaga husrannsakan och om sättet att därvid
gå till väga innehåller vår lag enstaka bestämmelser, för hvilka redogörelse
här skall lämnas.

Till eu början finnes i IG § 7 och 8 mom. af förordningen om strafflagens
införande följande från den äldre lagstiftningen hämtade stadgande:

’Nu häfver man vån å, eller någon kunskap, hvart tjuf eller tjufnad
är kommen; begäre då lof af häradsfogde eller länsman å landet, eller af
borgmästare och råd i staden, att där rannsaka, och säge hvad han häfver
mist, och hurudan!, så ock sina skäl därtill: såsom, att den misstänkte
förr stulit; eller att sådana tjufsaker hos honom sedda äro; eller att han
dem försålt; eller att han håller sig undan och synes taga sak å bak;
eller varit i sällskap med andra, som tjufnaden med skäl tillvitas kan:
i dessa och flera sådana fall må rannsakan honom ej nekas; utan fare
han dit med tvänne nämndemän eller tvänne edsvurna stadstjenare, eller
ock andra gode män, och förkunne där byamän eller husbonden, att de
dit sände äro. Finnes ej det man rannsakar efter; bevisa då den, som
rannsakan begärde, eller gånge ed, att han sitt mist häfver, och ej af
illvilja rannsakning sökt. Ej må man annorlunda rannsaka af själftagen makt.
— År ej husbonden själf hemma, utan hustrun; gånge rannsakan för sig lika
fullt. Är han ogift, och låter någon annan huset förestå; vare lag samma.’

Vidare är i 48 § af förordningen angående tillverkning af brännvin
stadgadt, att lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer,
hvilka särskildt förordnas att vaka öfver ifrågavarande förordnings efterlefnad,
äga att anställa undersökning om förbrytelse mot förordningen,
hvilken undersökning må anställas i bränneri, så ock i annat rum eller
byggnad, som kan begagnas för brännvinstillverkning eller förvaring af
brännvin. Enligt 38 § af samma förordning Där den, som vägrar tillträde
för undersökning, underkastad bötesansvar. Ä andra sidan skall jämlikt
43 §, om undersökning anställes emellan kl. 9 om aftonen och kl. 5 om
morgonen, men förbrytelse ej upptäckes, förrättningsmannen höta, där
han ej haft giltig anledning till undersökningen.

Därjämte äro uti ifrågavarande afseende i tullstadgan följande bestämmelser
meddelande:

Tid tullplats och riksgräns äfvensom på kustbevakningens patrulleringsområde
tillkomme tullbevakningspersonalen, hvar i sin ort, stadgad
visitations- och anhållningsrätt; hvarförutom undersökning efter olofligen
infördt gods må inom en mil från saltsjön eller riksgräns jämväl anställas:

l:o) på vägar och på gator;

2:o) uti hus och boningsrum på hviloställen å landet, där varutransporter
befinnas eller varor till vidare forsling uppläggas; samt

3

Lagutskottets Utlåtande Kr 7.

3:o) i allmänhet uti magasin, upplagsbodar, uthus, vindar och källare,
belägna på landet eller i skärgård.

Denna, undersökningsrätt må, inom enhvars tjänstgöringsdistrikt, utöfvas
af tullkammare-, tullinspektions- eller tullstationsföreståndare, kusteller
gränsbevakningschef, kronofogde, länsman, lands- eller stadsfiskal,
öfveruppsyningsman vid tull- eller gränsbevakning äfvensom jakt- eller
kustuppsyningsman samt gränsridare.’ (140 §).

’Öm någon af de i § 140 uppräknade undersökningsmän upptäcker
och under forsling eftersätter olofligen infördt gods samt följer transporten
tätt i spåren, till dess godset varder inom hus eller gård undandoldt, då
må kronofogde, tullkammare- eller tullinspektionsföreståndare, kust- eller
gränsbevakningschef, antingen han själf följt godset eller han af annan
undersökningsman på antagliga skäl därom anmodas, kunna företaga undersökning
i hvarje inom samma hus och gård befintlig lägenhet, som innehafves
af den,. mot hvilken skälig anledning till misstanke förekommer,
att godset blifvit till honom infördt, utan afseende å det ändamål, hvartill
lägenheten begagnas; börande, om gården är belägen i stad, vederbörande
polismyndighet underrättas om undersökningen före undersökningens början,
så framt det medhinnes, men eljest så fort ske kan.’ (141 §).

Vid undersökning inom hus skall undersökningsmannen vara åtföljd
af minst två vittnen, men vid visitation utom hus äge han rätt att utan
vittnens närvaro anhålla godset, dock ej att vidare undersöka detsamma,
innan vittnen hunnit anskaffas. Den, hos hvilken undersökning sker,
stånde i alla händelser öppet att vittnen tillkalla, likväl utan att°undersökningen
därigenom må uppehållas.

Därest vid undersökningsmans ankomst till hus eller lägenhet, hvari
undersökning får äga rum, ägaren håller sig undan eller eljest är frånvarande
och icke kan anträffas, må huset eller lägenheten, i vittnens närvaro,
öppnas och undersökas, men skall sedermera bevakas, till dess ägaren
återkommer, eller, likaledes i vittnens närvaro, låsas och förseglas.’ (142 §).

Undersökning uti de under 2:o) och 3:o) i § 140 omnämnda lägenheter
eller vid det tillfälle, som i § 141 omförmäles, må ej börjas på annan tid
af dygnet än emellan kl. 9 f. in. och kl. 3 e. in. i januari, februari,
oktober, november och december månader, emellan kl. 8 f. in. och kl. 5
e. in.. i mars, april och september samt emellan kl. 6 f. in. och kl. 8 e. in.
i öfriga månader. Behörig undersökningsman, som häremot bryter, är,
ehvad olofligen infördt gods vid undersökningen upptäckes eller ej, underkastad
bötesansvar. (144 §).

Har behörig man i föreskrifven ordning gjort undersökning enligt
§ 140 eller § 141, men olofligen infördt gods vid sådan undersökning ej

4

Lagutskottets Utlåtande Xr 7.

anträffats, och pröfvas icke skälig anledning till den vidtagna åtgärden
hafva förefunnits, då skall undersökningsmannen vara förfallen till böter.

I händelse undersökningsman försummat medtaga vittnen, skall han likaledes
höta. (145 §).

Slutligen må* anmärkas, att enligt tryckfrihetsförordningen husrannsakan
må företagas hos boktryckare samt bokhandlare (och andra försäljare)
för beslagtagande af skrift, som blifvit belagd med kvarstad.

Frånsedt de bestämmelser, för hvilka redogörelse nu lämnats, har vår
lag alls icke reglerat frågan om rätten att anställa husrannsakan och tillvägagångssättet
därvid.

Denna omständighet, sammanställd därmed att lagen uppenbarligen
förutsätter det husrannsakan må kunna företagas äfven i andra fall än de
ofvan nämnda, utgör gifvetvis en brist, som kan innebära allvarsam fara
för den enskildes säkerhet och rätt.

I verkligheten har ock, enligt hvad jag under min ämbetsutöfning
varit i tillfälle att förvissa mig om, behofvet af en lag, innefattande allmänna
bestämmelser om husrannsakan, visat sig synnerligen kännbart.
Åtskilliga delvis befogade klagomål öfver verkställd husrannsakan har jag
sålunda såsom justitieombudsman haft att handlägga.

Icke allenast i det nu antydda syftet, eller att så mycket som möjligt
trygga den medborgerliga friheten, är en dylik lag önskvärd. Den påkallas
äfven med hänsyn till de myndigheter, hvilka det åligger att anställa husrannsakan.
Tydligen innebär det nämligen en afsevärd oegentlighet att,
såsom nu är förhållandet, den, som på otillräckligt skäl företager husrannsakan
eller vid sådan förfar på obehörigt sätt, drabbas af ansvar, utan att
likväl gränserna för hans befogenhet i lag angifvits.

Jag vågar alltså hålla före, att ingen kan bestrida, att den af mig
här ifrågasatta lagstiftningsåtgärden i och för sig är lämplig. Den utländska
lagstiftningen innehåller i allmänhet angående förevarande ämne
utförliga bestämmelser, hvarigenom möjlighet till polisgodtycke, så vidt
sig göra låter, blifvit aflägsnad. Och den invändningen, som möjligen
kommer att framställas, eller att med lagstiftning på ifrågavarande område
bör anstå i afvaktan på den länge bebådade stora reformen i afseende å
vårt processväsende, synes mig desto mindre förtjäna afseende, som utsikterna
för genomförande i den närmaste framtiden af en sådan reform ånyo
väsentligt mörknat.

I detta sammanhang vill jag särskildt framhålla, att 1904 års Riksdag
uttalade sig för önskvärdheten af lösningen utaf en annan enstaka
fråga på straffprocessens område.

Angående innehållet i en blifvande lag uti ämnet tillåter jag mig

Lagutskottets Utlåtande Nr 7. 5

hav allenast såsom min åsikt uttala, dels att husrannsakan med undantag''
för vissa i lagen uttryckligt angifna fall (hvaribland dem då husrannsakan
för närvarande är särskild! medgifven) icke må få anställas, där ej fråga
är om sådant brott, hvarå straffarbete kan följa, dels ock att rätt till företagande
af husrannsakan må tillkomma endast offentlig myndighet.»

I 1734 års lag — med dess ofta kasuistiska stadganden — gafs beträffande
husrannsakan endast en mera utförlig regel för ett enstaka fall,
nämligen i missgärningsbalkens 52 kapitel vid fråga om forskande efter
tjufgods. Emellertid generaliserades i praxis denna regel och tjänade till
ledning vid allt flera fall. Då vid utfärdande af 1864 års strafflag stadgandet
ifråga bibehölls i lagstiftningen och — med den lydelse, som af justitieombudsmannen
ofvan angifvits — upptogs i kung!, förordningen om
strafflagens införande, hade detsamma redan vunnit häfd såsom ägande
en allmännare betydelse än ensamt dess ordalag omedelbart angåfvo.
Med stöd af nämnda stadgande jämte andra i vår rätt gällande bestämmelser
hafva sedermera så småningom, genom teori och praxis, vissa
grundsatser blifvit godkända såsom i stort sedt utgörande den svenska
rättsuppfattningen i det ifrågavarande ämnet. Skulle man söka i korthet
skissera innehållet i dessa grundsatser, torde man kunna fastslå bland
annat följande.

Husrannsakan har till ändamål antingen en persons häktande, föremåls
tagande i beslag eller bevisnings tillvaratagande — genom beslag
eller annorledes. Rätt att besluta om husrannsakan tillkommer i allmänhet
samma myndigheter, som äga besluta om häktning. Vid fråga
om tjufnadsbrott eller annat brott, för hvilket straffarbete ingår i straffsatsen,
torde husrannsakan i allmännhet vara tillåten, förutom för den misstänktes
häktande, för verkställande af beslag af gods, som genom brott åtkommits
eller förbrutits, samt för bevismedels vinnande. I fråga om ringare
brott får husrannsakan ske dels för häktnings verkställande, där sådan
skall äga rum, dels ock hos den för brott eller delaktighet däri misstänkte
och i vissa fall jämväl hps annan för beslag af gods, som genom brott
åtkommits eller förbrutits. Viss grad af sannolikhet, olika i olika fall,
måste förefinnas, att det med husrannsakan åsyftade ändamålet skall nås.

Om äfven den gällande rätten i det förevarande ämnet låter sig mera
exakt bestämmas än ofvan skett — hvilket torde kunna göras, särskildt
i fråga om husrannsakan i ringare brottmål i bevisningsändamål — linnas
dock i densamma luckor, som i tillämpningen lämna rum för åtskillig
osäkerhet, hvars menliga följder blifva desto mer framträdande, då man
fager i betraktande betydelsen af de intressen, som här stå på spel. Det

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 7.

gäller nämligen här a ena sidan ett rättsmedel, som staten till sitt värn
mot förbrytare omöjligen kan undvara, och 4 den andra den enskilde
medborgarens berättigade anspråk att icke kränkas i sin rätt till
hemmets helgd. Inom ett område, där kollisionen mellan nämnda båda
intressen, samhällets och den enskildes, så starkt framträder som på det
ifrågavarande, kan behofvet af bestämdt uttryckta och väl afpassade regler
till stöd för myndigheterna och till värn för den enskilde icke anses
vara i vår vällande rätt tillfredsställande fylldt. Härutinnan är utskottet
alltså enigt med justitieombudsmannen.

I straffprocessordningen ingår husrannsakan såsom ett led i den extra
judiciella s. k. förundersökningen eller den förberedande verksamheten för
brotts upptäckande och brottslingars efterspanande. I den moderna lagstiftningen
i främmande länder har man ägnat stor omsorg åt denna del
af det processuella förfarandet, hvars handhafvande i viktigare fall öfverlämnats
åt särskilda domare, s. k. undersökningsdomare. Med detta system
och med ett modernt anordnande i öfrigt af processens utförande och de
processuella myndigheter] i a har man utan fara för rättskränkningar kunnat
åt hithörande bestämmelser bereda en lämplighet efter olika förhållanden
och en effektivitet i tillämpningen, som — hur önsklig den än måtte vara —
vår domstolsorganisation och vårt åklagar- och polisväsen knappast torde
möjliggöra. Till belysning af det ifrågavarande ämnets närmare plats i
det processuella systemet vill utskottet något beröra den gällande lagstiftningen
på detta område i några oss närstående främmande länder.

I Norge lämnas i adertonde kapitlet af »Lov om Rettegangsmaaden i
Straffesager» den 1 juli 1887 regler om husrannsakan. Hos hvar och en,
mot hvilken skäl finnes till misstanke, att han begått brott, hvarå högre
straff än böter kan ådömas, får husrannsakan i allmänhet företagas, om
det kan antagas, att därigenom beredes möjlighet till häktande af den för
brottet sålunda misstänkte, eller till »Opdagelse af Forbrydelsens Spor
eller til Beslaglaeggelse». Hos annan person kan vid fråga om brott, som
ofvan nämnts, husrannsakan äga rum, om viss högre grad af sannolikhet
finnes för att den för häktning eftersökte skall anträffas eller bestämda
föremål kunna beslagtagas eller visst spår efter brottet anträffas. Såsom
regel gäller, att beslut om husrannsakan skall, där ej vederbörande samtycker
därtill, meddelas af rätten. I fall sådant beslut icke kan inväntas,
tillkommer det i allmänhet åklagarmyndighet att förordna om åtgärdens
verkställande. —• Till grund för deri norska lagstiftningen rörande husrannsakan
ligga bland annat de i lagens sjuttonde kapitel meddelade bestämmelserna
angående beslag. För verkställighet af beslag beträffande före -

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 7.

mål, som icke frivilligt utlämnas, fordras förordnande af rätten eller i
trängande fall af åklagarmyndighet. Endast om icke heller ett dylikt förordnande
kan inväntas, verkställes beslaget utan dylika föregående beslut.
I sistnämnda båda fall skall åtgärden underställas rättens profning.

I Tyskland finnas bestämmelser om husrannsakan i åttonde kapitlet af
tyska straffprocessordningen af den 1 februari 1877, hvithet har öfverskriften:
»Beschlagnahme und Durchsuchung». Enligt dessa stadganden kan
husrannsakan företagas, utom för en persons häktande, hos en hvar för
livilket brott som helst eller delaktighet däri misstänkt, om det kan antagas,
att åtgärden skall leda till anträffande af genom brott åtkommet
ellei föi brutet gods eller af bevismedel. Hos personer, som icke misstänkas
för brott eller delaktighet däri, kan husrannsakan, jämväl utan inskränkning
med hänsyn till brottets beskaffenhet, företagas för viss persons häktande,
för anskaffande af visst bestämdt bevismedel eller för verkställande af beslag
af visst föremål, därest fakta stödja det antagande, att personen eller
det eftersökta kan anträffas, där husrannsakan tillämnas. Befogenheten
att förordna om husrannsakan tillkommer domaren eller vid fara af dröjsmål
allmänna åklagarmyndigheten. — Enligt lagens bestämmelser skola föremal,
som genom brott åtkommits eller förbrutits eller kunna tjäna såsom
bevismedel tagas i allmänt förvar eller på annat sätt bringas i säkerhet.
Befinna sig dylika föremål i enskild persons besittning och vägrar denne
att frivilligt utlämna dem, skola de tagas i beslag. Beträffande förutsättningarna
för och verkställighet af beslag gälla i lagen närmare angifna
regler, som inrymma vidsträckt befogenhet för vederbörande myndighet,
dock skall, därest beslag verkställes efter åklagarmyndighetens beslut, beslutet
inom tre dagar underställas domarens pröfning. — De bestämmelser
i förevarande hänseende, som finnas intagna i det nya tyska förslaget till
straffprocessordning, äro byggda på samma principer, som den omförm Sida
gällande lagstiftningen.

Da, såsom af hvad utskottet ofvan anfört lärer framgå och justitieombudsmannen
äfven antydt, den nu af justitieombudsmannen Riksdagen
underställda, frågan intimt sammanhänger med frågan om en eventuelfnv
processordning, hvilken fråga som bekant står på dagordningen i vårt
land,. synes icke utan fog kunna ifrågasättas, huruvida ej med en lagstiftning
i det förevarande ämnet borde anstå, till dess sagda fråma blir
i hela dess vidd upptagen till behandling, i hvilket fall tillsvidare&skulle
åt domstolarnas och öfriga myndigheters praxis öfverlämnas det närmare
leglei andet af här afsedda förhållanden. Med hänsyn till det, af utskottet
ofvan framhållna behofvet af uttryckliga regler i förevarande ämne, hvilket

8

Lagutskottets Utlåtande Nr 7.

behof icke lärer kunna underkännas, har emellertid utskottet icke ansett
sig böra förorda ett dylikt uppskof. Utsikten inom en mer eller mindre
obestämd framtid till" en reform af omförmälda omfattning synes nämligen
icke böra afhålla från partiella förbättringar af den gällande
rätten i de delar sådana, af verkligt behof påkallade, lämpligen kunna
o-enomföras. Det synes utskottet icke skola möta afsevärd svårighet att
sålunda till särskild behandling upptaga ifrågavarande ämne. Uppenbart
torde vara att i samband därmed äfven böra gifvas regler om kroppsrannsakan
och kroppsbesiktning. Därjämte lär, hvilket äfven torde framgå af
hvad utskottet ofvan yttrat, det icke kunna undgås, att frågorna om vissa
öfriga tvångsmedel för brottslingars gripande (häktning) och genom brott
åtkomna eller förbrutna eller till bevismedel i brottmål tjänande föremåls
tillrättaskaffande (beslag) i sammanhang med det af justitieombudsmannen
berörda ämnet göras till föremål för den granskning eller bearbetning,
hvartill deras samband med samma ämne kan föranleda. Utan att nu
kunna närmare angifva riktlinjerna för den lagstiftning, utskottet sålunda
anser sig böra förorda, vill utskottet dock framhålla, att till vägledning
för densamma synas kunna tjäna åtskilliga redan gjorda förarbeten i ämnet.
Vidare anser sig utskottet, med anledning af hvad justitieombudsmannen
uttalat, böra anmärka, att tillfredställande skäl icke synas utskottet vara
anförda för begränsning af rätten att företaga husrannsakan till de fall,
där straffarbete ingår i straffsatsen för det brott, hvarom kan vara fråga.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om husrannsakan.

Stockholm den 17 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Olsson i Broberg har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1910.