Lagutskottets utlåtande Nr 6

Utlåtande 1918:LU6

4

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Motionärernas
motivering.

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den L9 februari 1918 kl. 7*4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
May.t angående straffet för rymning från mobiliserad avdelning
av krigsmakten.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Ständer*, greve Spens*,
Alexanderson, Dahl*, Tisell, Permansson, Klefbeck*, Frändén*, Lindqvist i
Kosta*, Lindley, Ernst, Holmdahl, Karlsson i Fjöl, Svensson i Betingetorp*
och Johansson i Trollhättan*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 3, hava herrar Leander och Hamrin hemställt, »det riksdagen ville
hoa Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande sådan
ändring av gällande strafflag för krigsmakten, att förhöjning av
straffet för rymning från mobiliserad avdelning bortfaller eller att åtminstone
ett förtydligande äger rum, när och i vilket fall mobilisering
skall anses vara för handen, samt att i samband därmed straffbestämmelserna
för rymning från mobiliserad avdelning mildras.»

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört
följande:

»Då. vid 1914 års sommarriksdag en reformerad strafflag för krigsmakten
jämte lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes antogs,
gladde sig alla de, som länge väntat på krigslagarnes humanisering,
över detta beslut och hoppades därav ganska mycket, i synnerhet för
manskapets skull, enär den klyfta, som förutvarande strafflag för krigsmakten.
uppställde mellan befäl och manskap, genom den nya lagen
väsentligen utjämnades. Kanske ha icke dessa förhoppningar till alla
delar gått i uppfyllelse. Då förut en hel mängd förseelser avdömdes
av vederbörande chefer själva och sålunda fingo försonas med arreststraff,
synes det ha blivit praxis att i avsevärd utsträckning till krigsdomstolarna
hänskjuta även de mål, som röra mindre graverande förseelse!,
vilket knappast kan sägas ha länt dem, som begått förseelserna

Lagutskottets utlåtande Nr (i. 5

och skolat stånda ansvar därför, till någon fördel. De straff, som av domstolarna
utmätts, ha nämligen icke varit lindrigare än de disciplinstraff,
som brukat åläggas av de militära myndigheterna, utan snarare tvärtom.

Härmed är dock icke sagt, att ej de nya krigslagarne i stort sett
utgöra en förbättring av de gamla. Dock återstå ännu vissa brister,
som behöva avhjälpas. Bland dessa har särskilt under nuvarande mobiliseringstid
eu varit i ögonen fallande, vilken vi tillåta oss att rikta
uppmärksamheten på.

5 kap. av nu gällande strafflag för krigsmakten avhandlar rymning
och olovligt undanhållande jämte straffskalorna därför. Bland dessa
paragrafer har isynnerhet den 49 visat sig vara en stötesten, vilken
vållat dem, som haft att tillämpa densamma, störa bekymmer.. Den
stadgar, att om krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning, rymmer, skall han dömas till straffarbete från och med 6
månader till och med 2 år. Alltså tillämpas hart när samma straff på
rymmare från mobiliserad avdelning som på den, vilken rymmer från
avdelning ställd på verklig krigsfot, oaktat avståndet mellan avdelning
av förra och senare slaget måste betraktas såsom ganska stort. Enär
enligt 53 § rymning föreligger, då krigsman vid mobiliserad avdelning
hållit sig undan över 24 timmar av den bestämda tjänstgöringstiden,
har det i en mängd fall inträffat, att permitterat manskap, som inställt
sig först 30 å 40 timmar efter permissionstidens utgång, måst åläggas
minst 6 månaders straffarbete. Onekligen måste detta anses såsom föi
strängt och såsom stötande för det sunda rättsbegreppet. Visserligen
ha fiera av dessa fått strafftiden avkortad på grund av kunglig nåd,
men det är icke tilltalande, att nådevägen skall behöva anlitas för utfående
av rätten.

I icke få fall torde det ha inträffat, att de dömande myndigheterna
funnit sig böra tillämpa mom. 2 av ifrågavarande § 49, även där ingå
förmildrande omständigheter realiter lörefunnits, på det att de. måtte
slippa utmäta ett straff, som de ansett icke stå i rimlig proportion till
förseelsen. Åven detta vittnar om, att straffbestämmelserna i §:s mom.
1 äro alltför rigorösa.

Åven rörande frågan, vad som bör förstås med mobiliserad avdelning,
synes viss oklarhet råda. I § 4 sägs, att krigsmakt eller avdelning
av krigsmakten skall anses såsom mobiliserad, då den för annat
ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot. Strängt taget
borde alltså allt det manskap, som inmobiliserats för utförande av
neutralitetsvakt, inrymmas under ovannämnda bestämmelse. Så har
likväl icke, så vitt vi kunna iinna, varit fallet. De inmobiliserade vid

6

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Utskottets

yttrande.

armén och kustartilleriet ha i allmänhet icke betraktats såsom stående
på krigsfot, men. väl de, som varit inmönstrade å flottans fartyg. Detta
har haft till följd, att straffet för i grund och botten samma förseelse
utfallit högst olika.. Den, som rymt från avdelning vid armén, har
undsluppit med disciplinstraff eller 1 månads fängelse, under det den,
som rymt från fartyg, fått 6 månaders straffarbete. Men också i fråga
om flottans fartyg har olikhet i berörda hänseende kunnat råda, enär
det ena ansetts tillhöra mobiliserad avdelning och det andra icke. På
giund därav har rymning från ett fartyg belagts med strängare straff
än rymning från ett annat. Att detta är avita, ligger i öppen dag.

Det kan ifrågasättas, huruvida den skärpning av straffet, som följer
på rymning från mobiliserad avdelning, skulle vara behövlig eller om
det icke vore tillfyllest att i lagen upptaga endast tvenne kategorier
rymmngsbrott., d. v. s. rymning från avdelning dels på fredsfot
och dels på verklig krigsfot, varigenom den mitt emellan liggande
straffsatsen kunde försvinna. I varje händelse är det nödigt att förtydliga
och precisera, vad som menas med mobiliserad avdelning, och
även mildi a. lagens bestämmelser om straffpåföljden för rymning från
dylik avdelning. Liksom det missnöje, som denna del av lagen framkallat,
icke kan stämplas såsom oberättigat, bidrager ingalunda den
lådande olikheten i utmätningen av straff för rymningsbrott att göra
krigstjänsten populär.»

Strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 innehåller uti 49
och 50 §§ bestämmelser för det fall, att krigsman gör sig skyldig till
rymning. Den förstnämnda paragrafen avser rymning av krigsman vid
mobiliserad avdelning; straffet är bestämt till straffarbete från och med
sex månader till och med två år, men kan för visst fall, därest omständigheterna
äro . synnerligen mildrande, enligt paragrafens andra
moment nedsättas till fängelse i högst ett år. Såsom mobiliserad anses
enligt 4 § i lagen rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten, då
den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot. I
50 § åter ^bestämmes ansvaret för rymning i vanliga fall, d. v. s. då
brottet begås under andra förhållanden än dem, som omförmälas i 49 §;
brottet är i regel belagt med fängelse i högst sex månader eller, där
omständigheterna äro .synnerligen mildrande, med disciplinstraff. Enligt
53 § i lagen är för visst fall olovligt undanhållande, som varar utöver
viss kortare tid, likställt med rymning. Slutligen stadgas i krigsartiklar
straff för rymning under krigstid eller eljest under tid, då rikets
kngsmakt är mobiliserad, nämligen straffarbete från och med sex månader
till och med åtta år.

Lagutskottets utlåtande Nr 6. 7

Straffet för rymning är således olika, allteftersom rymning begås
under fredstid eller krigstid och vad därmed är likställt samt i förra fallet,
allteftersom rymning sker från mobiliserad avdelning eller icke. Motionärerna
ifrågasätta, huruvida den höjning av straffet, som följer på rymning
från mobiliserad avdelning, är erforderlig, eller om det icke vore
tillfyllest, att i lagen upptoges endast två slag av rymningsbrott, rymning
från avdelning på fredsfot och rymning från avdelning på verklig
krigsfot. 1 varje fall anse de, att ett förtydligande av vad som menas
med mobiliserad avdelning är påkallat samt att i samband därmed straffet
för rymning från dylik avdelning bör sänkas.

Då man i fråga om vissa förbrytelser stadgat särskilt strängare straff,
därest de förövas under krig, har detta uppenbarligen skett förnämligast
därför, att de i sådant fall ansetts medföra en väsentligt större
fara för det allmänna än eljest. Samma skäl, som i nämnda tall föranlett
en höjning i straffet, tala emellertid för att en sådan bör inträda
även under vissa andra förhållanden, som ligga kriget nära. Den ökade
fara, som i fråga om vissa brott huvudsakligen betingar det högre
straffet, uppkommer nämligen icke i och med själva krigsutbrottet, utan
föreligger i regel även under tiden närmast dessförinnan, da kriget när
som helst kan väntas utbryta. Våra krigsartiklar äga sålunda tillämpning
icke blott i krigstid utan jämväl, då rikets hela krigsmakt är mobiliserad.
Däremot gälla hos oss de för krigsförhållanden egentligen
avsedda straffbestämmelserna, i motsats till vad som är fallet i vissa
främmande lagar, som regel icke under tid, då allenast en del av krigsmakten,
den avdelning, som den brottslige tillhör, är ställd på krigsfot.
Men beträffande vissa brott, och till dem hör rymningsbrottet, har det
ansetts oundgängligen nödvändigt, att de beläggas med särskilt strängare
straff för sist angivna fall. I 1881 års strafflag för krigsmakten
var sålunda 61 §, som i sak motsvarar 49 § i nu gällande strafflag, tilllämplig
i fråga om varje rymning från avdelning, som av där omförmäld
anledning ställts på krigsfot, oberoende därav, huruvida så var förhållandet
med krigsmakten i dess helhet eller icke. Att i nu berörda
hänseende frångå denna lagens ståndpunkt kan utskottet icke förorda.

Däremot anser utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida icke erfarenheten
visat, att en sänkning av straffet för rymning från mobiliserad
avdelning må kunna äga rum. Enligt de upplysningar, som inom
utskottet meddelats, torde, på sätt motionärerna framhållit, ej sällan hava
inträffat, att domstolarna funnit sig böra tillämpa andra momentet i 49 §,
även där inga förmildrande omständigheter visats hava förelegat. Anledningen
härtill har antagligen vant den, att en tillämpning av lagen enligt

8 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

dess lydelse ansetts leda till obehörig stränghet. Motionärerna hava jämväl
framhållit, att i vissa fall straff, utmätt enligt paragrafens första moment,
nådevägen mildrats. Det är emellertid givet, att ett brott av förevarande
karaktär måste åtföljas av ett mera allvarsamt straff, och att
detta särskilt gäller, om brottet sker under krig eller mobilisering.
Men utskottet vill ifrågasätta, huruvida den ökade fara för det allmänna,
rymningsbrottet från mobiliserad avdelning medför, städse kan anses
vara så mycket större, att den höjning i straffet för nämnda brott, som
kommit till uttryck i bestämmandet av straffminimum till straffarbete
i sex månader, verkligen är av förhållandena påkallad, eller med andra
ord huruvida ett efter farans storlek för olika förhållanden avpassat straff
städse låter utmäta sig inom den sålunda nedåt bestämda strafflatituden.

Vad slutligen angår motionärernas yrkande därom, att i lagen måtte
tydligare angivas, när och i vilket fall mobilisering skall anses vara
för handen, är det givetvis av största vikt, att bestämmelserna
härutinnan erhålla nödig bestämdhet och tydlighet. Såvitt utskottet har
sig bekant, lärer emellertid i nu angivna hänseenden någon oklarhet
icke råda. Mobiliserad i strafflagens mening är krigsmakten eller del
därav, då mobilisering av Kungl. Maj:t i generalorder påbjudits. Att dylik
befallning utgått, bringas till vederbörandes kännedom genom kungörelser,
som offentligen anslås, eller ock genom särskilda inkallelseorder.

Med stöd av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av förevarande
motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, taga under
övervägande, huruvida det i nu gällande strafflag för
krigsmakten stadgade straffminimum för rymning av
krigsman vid mobiliserad avdelning, straffarbete i sex
månader, ma kunna sänkas, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 19 februari 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1918.