Lagutskottets utlåtande Nr 6

Utlåtande 1914:LU6 - a

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 februari 1914 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Trana*), Gezelius, Stärner, greve
Lagerbjelke*), Alexanderson, Johanson i Valared*), L. Olsson i Hov, greve Spens, Jansson
i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Stockholm, Cederborg ),
Persson i Norrköping och Holmdahl.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet kar till behandling förekaft en till utskottet hänvisad
motion, nr 81 inom andra kammaren, av herr Emil Bengtsson
i Kullen, i viiken motion hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag till
sådan ändring av 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att, där av nämnden
minst tre fjärdedelar är från häradshövdingen skiljaktig och om en
mening ense, den mening må gälla.»

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört:

»Underrätt å landet är enligt rättegångsbalken häradsrätt, som utgöres
av häradshövding med häradsnämnd. Nämnden består av högst
tolv i viss ordning valda män. För att dom skall kunna fällas, erfordras
dock ej, att alla de tolv nämndemännen äro närvarande, utan är
häradsrätten domför, så snart sju äro i nämnden. Vid omröstning inom
rätten är stadgat sålunda (R. 23: 2), att om nämnden och häradshövdingen
äro skiljaktiga, så gäller nämndens mening, men äro ej alla inom
nämnden ense, stannar det vid vad häradshövdingen prövar rättvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 5 käft. (Nr 6.)

Mf t io nen.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Häradenämnden är ju en mycket gammal institution i vårt rättsväsen
och en egendomlighet för vårt land. Att den fyllt en mycket
betydelsefull uppgift i vår rättsskipning, därom torde alla vara ense,
liksom att den varit väl lämpad för våra svenska förhållanden. Ifrågasättas
kan dock, om den icke just på grund härav borde beredas ett
något större inflytande på de vid häradsrätten anhängiga målens och
ärendenas avgörande. Groda skäl tala för, att så borde ske. Nämndens
ledamöter, nämndemännen, äro ju i de allra flesta fall kunniga och erfarna
män med gott, sunt förnuft, som vunnit sina medborgares förtroende.
Att nämndernas verksamhet utmärkts av sans och varsamhet,
torde ej kunna förnekas. Det synes under sådana förhållanden vara
onödigt fordra, att nämnden skall vara absolut enig, för att dess emot
häradshövdingen skiljaktiga mening skall bli gällande. Åven om nämndemännen
finge något litet större inflytande, skulle nog ej därav behöva
befaras, att rättssäkerheten äventyrades, utan liksom hittills skulle endast
i undantagsfall, och endast då väl grundad anledning till skiljaktighet
mot rättens ordförandes mening förefunnes, nämnden komma att avgöra
rättens utslag. Ökad makt skulle helt säkert även medföra ökad ansvarskänsla
hos nämnden.

Som det nu är, erfordras blott, att häradshövdingen får med sig
en enda av ledamöterna i nämnden på sin mening, för att han skall
diktera rättens beslut. Och det kan ju tänkas och förekommer nog
även, att bland nämndemännen finnes en eller annan, som låter sitt
votum mera bestämmas av hänsyn till häradshövdingens uppfattning än
av egen på självständigt beprövande grundad åsikt. Om detta är fallet
med en enda av nämndemännen, stå alla de övriga nämndemännen
maktlösa, även om de äro eniga och kommit till sin uppfattning efter
moget och opartiskt övervägande. En sådan eventualitet skulle undvikas,
om nämndemännen gåves något större inflytande och det t. ex.
endast krävdes, att s/4 av nämnden vore enig, för att dess mening skulle
segra över häradshövdingens. Några vådor för rättssäkerheten behövde,
som nämnts, ett sådant medgivande ingalunda medföra.

Denna fråga har förut varit uppe i riksdagen. I anledning av
eu inom andra kammaren väckt motion tillstyrkte lagutskottet 1901 års
riksdag att fatta beslut i här ovan nyss antydd riktning. Frågan föll
emellertid på första kammarens motstånd.»

Lagutskottets utlåtande Nr 6. 3

Förslag av enahanda innebörd som det nu förevarande hafva förut
vid flera särskilda tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, merendels
i samband med förslag om införande i svensk processlagstiftning
av bestämmelser, åsyftande en friare bevisprövning. Dessa framställningar
hava emellertid icke vunnit riksdagens bifall.

Sedan frågan senast förevarit till behandling inom riksdagen, har
den inträtt i ett väsentligen förändrat läge, därigenom att förarbeten till
en fullständig ombildning av vårt rättegångsväsen numera tagit sin
början. Med hänsyn härtill och till den av motionären föreslagna lagändringens
såväl principiella som praktiska betydelse i rättegångslagstiftningen
synes det utskottet uppenbart, att denna fråga icke bör
upptagas till behandling annorledes än i sammanhang med rättegångsrelormen
i dess helhet. Vid denna reform, särskilt i vad den angår
domstolsorganisationen, måste frågan nämligen i allt fall på grund av
sakens natur komma under övervägande.

Då utskottet med denna uppfattning för närvarande saknar anledning
att närmare ingå på det i motionen berörda önskemålets sakliga
berättigande, får utskottet, under åberopande av vad ovan anförts, hemställa,

att herr Bengtssons förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Utskottets

yttrande.