Lagutskottets utlåtande Nr 6

Utlåtande 1911:LU6

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1911 kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i lagen om
äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet.

Uti eu inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 1, har herr J. Byström hemställt, att Riksdagen måtte för sin de!
besluta sådan ändring i lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk
eller konsulär myndighet i utlandet den 8 juli 1904, att § 1 erhåller
följande lydelse:

»Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat eller åt annan svensk man därstädes, som Konungen
kan finna lämplig, att i den ordning, som i denna lag stadgas, i äktenskap
förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte i
främmande stat.»

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Med hänsyn till förändringar i äktenskapslagstiftningen såväl som i
fråga om reformer på eu del andra lagstiftningsområden har det i vårt
land gått ganska sakta att komma till den rätt och de rättelser, som allt
mer och mer blifvit af behofvet påkallade. I fråga om vigsel var vid
midten af förra århundradet statskyrkoprästen nära nog den ende, som
kunde lagligen förena ett par till äkta makar, och knappast några andra
än sådana, som voro döpta och konfirmerade och som i statskyrkan hade
gått till nattvarden, kunde få vigsel. Bland dem, som tidigt väckte
Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Samt. 1 Afd. G Haft. (Nr 6). 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

opposition mot dylika förhållanden, voro de frikyrklige och då icke minst
baptisterna, som äfven hade frågan före gång efter annan på sina konferenser.
Ej få äktenskap ingingos den tiden, hvilka senare kallats »samvetsäktenskap».
Så kom ändtligen dissenterlagen, som medgaf dem, som
utträdde ur statskyrkan, rätt att ingå borgerligt äktenskap. Senare, eller
år 1880, skred lagstiftningen framåt, så att äfven sådana, som ej blifvit
döpta eller inom svenska kyrkan begått Herrens nattvard, men icke tillhörde
främmande trossamfund, kunde få vigas inför borgerlig myndighet.
Genom lagen af den 6 november 1908 blef det frihet för alla medborgare
att vid giftermål välja borgerlig vigsel, om de vilja, och för det öfvervägande
antalet medborgare att taga kyrklig vigsel, om de föredraga denna.
Naturligtvis borde här ha varit full frihet för kontrahenterna att få välja
hvilken vigselform de velat.

Likaså lades befogenheten att förrätta vigsel i flere händer, än som
förut varit fallet. Visserligen fyllde ej denna lag alla berättigade önskemål,
men den medgifver nu stora fördelar jämförd med gamla förordningar.

För svenskar i utlandet, hvilka önska ingå äktenskap, finnes särskild
lag af den 8 juli 1904. Men denna lag bör något ändras eller förbättras,
och det är särskildt om önskemålet härutinnan, som jag frambär denna
motion.

I första paragrafen i »Lag om äktenskaps afsittande inför svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet den 8 juli 1904» heter det:

»Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att i den ordning, som i denna lag stadgas, i
äktenskap förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte
i främmande stat.»

Het har emellertid synts önskvärdt, att den rätt, som Konungen i
detta fall har, utvidgades något, så att han kunde, där det kan pröfvas
lämpligt, bemyndiga äfven annan person än diplomatisk eller konsulär
ämbetsman att afsluta äktenskap. Het är nämligen på en del platser i
utlandet, där svenskar vistas, ganska svårt för dem, som det önska, att få
laglig vigsel. I synnerhet har detta inträffat bland missionärer på hedniska
missionsfält. Som exempel härpå må anföras följande:

Bland baskirerna i Sibirien verkade under flera år en af Svenska
missionsförbundets missionärer vid namn Sarwe. I bergverken på ostsidan
af Ural arbetade samtidigt en svensk man. Där funnos äfven andra
svenskar, bland dem en kvinna, med hvilken den nämnde mannen ville
ingå äktenskap. Bägge voro fromma människor. Att resa till Sverige

3

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

för att träffa svensk präst var omöjligt för dem. På den tiden liade icke
heller svenske konsuler vigselrätt, de ha det icke heller nu utan särskilt
uppdrag af Konungen. Men om svenska konsuln t. ex. i Moskwa hade
haft ett sådant uppdrag, så hade det varit omöjligt för dem att komma
dit. Alltså ordnades saken på det sätt, att missionären vigde dem. Sedan
under årens lopp fingo de flera barn. Detta fullkomligt sedliga äktenskap
gällde emellertid inför svensk lag såsom konkubinat och barnen voro
»oäkta» barn. Hade äktenskapet kunnat afslutas i den form, som den
ryska lagen föreskrifver, så vore det äfven i Sverige gillt (enligt lag om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, den 8 juli 1904,
kap. 1 § 6). Men nu kunde detta icke ske, emedan kontrahenterna icke
voro af den grekisk-katolska religionsbekännelsen. De fingo en obehaglig
känning af detta, när de slutligen flyttade hem till Sverige. Ty här
måste de låta viga sig af präst, såsom om de icke förut varit äkta makar,
utan lefvat i brottsligt förhållande till hvarandra.

I Kaschgar i Ost-Turkestan ville år 1909 en vid engelska konsulatet
anställd tjänsteman ingå äktenskap med en svensk kvinna. Men att komma
till svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman, berättigad att förrätta
vigsel, var ej då möjligt. De bådo en af Svenska missionsförbundets där
boende missionärer viga dem. lian skref till Svenska missionsförbundets
styrelse. Styrelsens ordförande vände sig till ärkebiskopen, hvilken svarade,
att enligt svensk lag giltigt äktenskap icke kunde af dem ingås,
med mindre de komme öfver till Europa och iakttoge laga former. Detta
åter var för honom omöjligt, emedan han icke kunde få därtill nödig
ledighet från sin tjänst förrän efter två år.

I Kina hafva äfven en del missionärer, i synnerhet de som bo långt
in i landet, stora svårigheter när de skola ingå äktenskap. De måste
resa ända till Shanghai för att blifva lagligen vigda af därvarande svenske
generalkonsul, och en sådan resa kan stundom taga månaders tid samt är
mycket kostsam. Ett par af svenska baptisternas missionärer i Shantung
ha måst göra på detta sätt. I Hankow finnes visserligen i regeln en
svensk vice konsul, och att vända sig till honom kunde förkorta resan
med högst 8 dagar. Men vanligen är denne vice konsul en utländsk köpman,
som ej förstår svenska.

Svenska missionen i Kina har sökt lösa frågan så, att eu af
deras missionärer, J. T. Sandberg i Yuincheng, under ett besök i hemlandet
för att hvila, låtit sig af ärkebiskopen prästvigas, sedan vederbörliga
underhandlingar med en del myndigheter ägt rum. lian anses sålunda

4 Lagutskottets utlåtande Nr 6.

stå i svenska kyrkans tjänst och lämnar årlig rapport till, om jag är rätt
underrättad, ärkebiskopen. Men han kan förstås viga allenast sådana, som
äro konfirmerade. De, som icke äro konfirmerade, kan han däremot icke
viga. Men äfven i »Svenska missionen i Kina» finnas frikyrkligt sinnade,
och för somliga bland dem kunna mycket stora svårigheter uppstå, då
det är fråga om att ingå äktenskap.

Denna fråga var före vid senaste kyrkomöte och därvid anförde lektor
P. Waldenström följande belysande drag: »I höst (1910) skall Svenska
missionsförbundet skicka ut till Kina en flicka, som är trolofvad med en
af våra missionärer. Hon får icke gifta sig, förrän hon varit i Kina ett
år, så att man får se, om hon tål klimatet. Då bo de kanske långt uppe
i Kina. Jag kan icke för ögonblicket säga precis, hvar de nu äro stationerade,
men jag tror, att det är i Ichang. Denna stad ligger uppe i

landet på ett afstånd af omkring 1,000 engelska mil från Schanghai vid
Yangtsekiangfloden. Det är således flera dagars resa därifrån ned till
Shanghai. Kanske får Sverige nästa år en generalkonsul i Shanghai med
rätt att viga. Då få kontrahenterna resa dit, trots att resan kostar flera
hundra kronor. Annars kunna de icke bli vigda, ty det finnes icke någon
möjlighet att åstadkomma någon vigsel. Och hvad blir då följden?
Jag kommer helt enkelt att råda dem att låta eu missionär förrätta vigsel

och sedan i Herrens namn flytta tillsammans som man och hustru. Om

svenska staten icke godkänner det, så är det ett sant, sedligt och kristligt
äktenskap ändå. Men säg: är det rimligt, att de, när de en gång komma
hem till Sverige, skola där gälla såsom de där hafva lefvat i konkubinat,
och att deras barn skola inför svensk lag vara oäkta barn? Herrarna
må icke tro, att det är någon småsak för missionärer att resa hem till
Sverige för att få vigsel. Jag har själf gjort en resa till Kina fram och
tillbaka, och ångbåtsbiljetten kostade då för första klass 1,930 tyska mark
från Genua till Ilankow tur och retur. Missionärer resa andra klass, det
är sant. Men äfven det är mycket dyrt.»

Men nu är frågan den: Huru skall man få dessa förhållanden ändrade
till ett bättre? Detta synes mig kunna ske genom att orden: »eller
åt annan svensk man därstädes, som Konungen kan finna lämplig» inskjutas
uti den ifrågavarande lagens första paragraf. Hvarför skulle icke
en annan svensk man än en »diplomatisk eller konsulär ämbetsman», t. ex.
en missionär, kunna beklädas med myndighet att förrätta vigsel? I synnerhet
sedan man här hemma genom lagen af den 6 november 1908 så
betydligt utvidgat området för dem, som kunna viga sådana, som vilja

Lagutskottets utlåtande Nr 6. 5

gifta sig, bör man ock kunna göra en vidgning i fråga om vigselförrättare
för svenskar i utlandet.

J)å frågan, som nämnts, i fjol var före i kyrkomötet, blef den där
utslagen eller icke till afgörande upptagen. Det syntes mig vara två skäl,
som ledde mötet till detta beslut. Det ena var, att man ej ansåg, att
kyrkomötet hade befogenhet att till behandling upptaga ett ärende sådant
som detta. För denna mening gjorde biskop Tottie sig till särskild tolk.
Det andra var väl den konservatism, som utmärker en så stor del af de
ledande prästmännen. Det är emellertid förunderligt, att man ej skall
vilja verka för, att t. ex. eu missionär, en därtill kompetent missionär, tv
här är ju ej fråga om »annan svensk man» än sådan, som af vederbörrande
pröfvas lämplig, skall kunna i denna fråga få samma rätt som en
konsul, som kanske är en utländsk man, med alldeles annan religionsåskådning
än den protestanter hafva, om han nämligen har någon religion
alls. Man borde, synes mig, hafva uttalat sympati för saken, äfven om
man formellt ansett sig ej kunna besluta i frågan.

I Afrika förekommer på flera ställen en rätt liflig svensk missionsverksamhet.
I Kongo har t. ex. Svenska missionsförbundet många missionärer.
Eu af de missionärer, som är bosatt i Londe Matadi, har af belgiska
regeringen erhållit fullmakt att förrätta vigsel. Sommaren 1909
förrättade han på eu gång tre vigslar af svenska missionärer. Dessa vigslar
gälla inför den belgiska regeringen och måste därför enligt lagen om internationella
rättsförhållanden gälla äfven i Sverige. När dessa tre brudpar
komma hem, äro de sålunda lagligen vigda äfven enligt svensk lag.
Det är den belgiska katolska regeringen, som gjort detta medgifvande åt
eu utländsk protestantisk missionär. Sveriges regering borde ock kunna
gifva åt någon annan än eu konsulär ämbetsman samma rättighet. Hvarför
skulle den icke kunna eller berättigas att kunna, där så befinnes lämpligt,
gifva eu missionär eller annan lämplig person fullmakt att afsluta äktenskap?

Många af missionärerna äro synnerligen väl utbildade män. De skulle
godt kunna beklädas med den myndighet, som här är i fråga. Hvad Kina
angår, skulle t. ex. J. E. Lindberg eller J. A. Kinell, Indika tillhöra
Svenska baptistmissionen i Shantung eller någon af Johan Sköld i Wachang,
B. E. Rydén i Shasi eller K. A. Temström i Schang, Indika tillhöra
Svenska missionsförbundets mission, kunna med vederbörlig tillåtelse förrätta
vigsel. Men det behöfver, såsom sagts, ej nödvändigtvis vara eu
missionär. Kungl. Maj:t kan ju utnämna hvem som helst, blott han är
kvalificerad och lämplig för uppdraget.»

Utskottets

yttrande.

C> Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Enligt lag den 8 juli 1904 om internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap m. m. är ett mellan svenska undersåtar utrikes ingånget äktenskap,
oberoende af hvar detsamma ingåtts, att här i riket anse såsom i
behörig form afslutadt, om det slutits i enlighet med lagen å den ort, där
giftermålet ägt rum, om det blifvit ingånget inför diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i främmande stats tjänst i enlighet med den statens lag,
under förutsättning att den stat, inom hvars område giftermålet ägt rum,
icke förvägrat ämbetsmannen rätt att förrätta giftermål, om det ingåtts inför
svensk diplomat eller konsul, som, enligt lagen om äktenskaps afslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet, erhållit
Kungl. Maj:ts uppdrag att förrätta giftermål, eller om giftermålet förrättats
af präst inom svenska kyrkan i enlighet med svensk lags föreskrifter.

Enligt den af Sverige biträdda, endast för äktenskap, ingångna inom
de fördragsslutande staternas områden i Europa gällande konvention af
den 12 juni 1902, som föranledt tillkomsten af berörda lag, blifva äktenskap,
som ofvan nämnts, med undantag af de sist afsedda, erkända af
samtliga de stater, som biträdt konventionen, — om de ingåtts inför diplomatisk
eller konsulär myndighet, dock endast under förutsättning, att staten,
där giftermålet förrättats, icke vägrat tillstånd till dess förrättande.

I fråga om de utom Sverige, men inom Europa bosatta svenskar
torde den sålunda gällande lagstiftningen kunna anses i regel tillräcklig
för tillgodoseende af det af motionären åsyftade behofvet af tillgång till
vigsel med fulla rättsverkningar enligt svensk lag. Så torde väl i allmänhet
äfven vara förhållandet beträffande svenskar i Nordamerikas förenta
stater, i Australien m. fl. med dem jämförliga utomeuropeiska stater.
T de mindre civiliserade eller endast föga koloniserade länder åter, där
den egna statens former för äktenskaps ingående ej alls äro tillgängliga
för främmande undersåtar eller i allt fall ej kunna af dem godtagas, samt
där äfven svensk och utländsk diplomatisk eller konsulär ämbetsmyndighet
med uppdrag att förrätta giftermål saknas eller endast på aflägset håll finnes
att tillgå, lär däremot förefintligheten af ett behof i det af motionären
åsyftade afseendet icke kunna underkännas. Är så förhållandet, synes det
äfven riktigt och billigt att, om det utan åsidosättande af andra intressen
kan ske, lagstiftningen anpassas därefter, sä att ifrågavarande långt utom
sitt fädernesland varande svenska undersåtar icke undanhållas eu förmån,
som för dem kan vara af erkännansvärd betydelse. Måhända skulle, om
för nående af detta syfte den af motionären förordade utvägen anlitades,
nämligen att Konungen bemyndigades att vid behof uppdraga åt hvilken

7

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

lämplig befunnen, i orten vistande svensk undersåte som helst att förrätta
giftermål, ett sålunda ingånget äktenskap ej formellt erkännas såsom sådant
af den stat, där äktenskapet ingåtts, eller af annan främmande stat. Detta
torde dock, såsom af motionärens framställning torde framgå, ur deras
synpunkt, hvilkas intressen här närmast åsyftas, vara af underordnad betydelse,
då ju under omständigheter, hvarom här kan vara fråga, äktenskapets
giltighet enligt hemlandets lag i främsta rummet lär komma i betraktande.

Såsom framgår af berörda lag om äktenskaps afstigande inför svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet, åligger det ämbetsmannen
att, på sätt där närmare stadgas, pröfva frågan, om laga hinder ej möter
mot ingående af ett ifragasatt äktenskap. Då tydligen ett godtagande af
motionärens förslag skulle förutsätta jämväl häraf påkallade ändringar eller
tillägg till nämnda lag, särskilt för så vidt angår dess 3 §, samt alltså
motionärens syfte icke vinnes ensamt genom den af honom föreslagna lagändringen,
finner sig utskottet förhindradt tillstyrka sagda förslag.

En undersökning synes därför erforderlig angående den utväg, som i
nämnda afseende kan böra anlitas för nående af det ifrågasatta ändamålet.
Därvid torde böra komma under öfvervägande, huruvida ej därför kan
vara till fyllest, att, medan nyss omförmälda pröfning förbehålles vederbörande
beskickning eller konsulat, uppdrag vid förefallande behof lämnas
åt lämplig person i eller i närheten af kontrahenternas vistelseort att förrätta
giftermålet. Därvid lär äfven tillses, att denne med afseende å uppdraget
blir underkastad vanligt ämbetsansvar enligt reglerna i 25 kap. 22 §
straff lagen.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta undersöka, i
livad mån uppdrag, som afses i 1 § af lagen om äktenskaps
afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i utlandet, bör kunna lämnas äfven åt
annan svensk man, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 14 februari 1911,

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Reservation:

Herrar Håkanson, Lorentz Petersson, Gezélius och Trana hafva anfört
följande:

»Att det i ifrågavarande motion framställda förslag saknar betydelse
för utrikes, inom Europa bosatta svenskar torde vara tydligt och synes
erkännas äfven af utskottet. lika litet är förslaget ämnadt att gagna
svenska undersåtar i kultiverade utomeuropeiska stater.

Däremot afser detsamma, såsom af motionen framgår, hufvudsakligen
svenskar i vissa asiatiska och afrikanska besittningar, såsom det synes
förnämligast i Kina.

Enligt uppgift från svenska missionen i Kina utgör sammanlagda antalet
där vistande svenska missionärer för närvarande omkring 120, hvartill
komma ett mindre antal svensk-amerikaner. Härutöfver torde, enligt tillgängliga
upplysningar, i Kina vistas högst ett 40-tal svenskar, hufvudsakligen
i Schanghai. Upplyst är vidare, att i sistnämnda stad svensk
sjömanspräst finnes med befogenhet att förrätta vigsel mellan medlemmar
i svenska kyrkan, äfvensom att bland svenska missionen i Kina finnes
prästvigd missionär med liknande befogenhet. I öfriga kända aflägsna
svenska missionsorter äro, såvidt af lämnade upplysningar kunnat inhämtas,
förhållandena i förevarande afseende icke sämre än i Kina. I Japan t. ex.
lär knappast finnas någon svensk missionär.

Beträffande af motionären åsyftade svenskar, som äro medlemmar af svenska
kyrkan, är det af motionären afsedda behofvet alltså redan tillgodosedt
eller kan, om så ej är förhållandet, i allt fall enligt gällande lag fullt tillgodoses.
För öfriga fall kan, likaledes redan enligt gällande lag, i mån af tillgång
anlitas svensk eller, om så anses lämpligare, utländsk diplomat eller konsul.

Då emellertid enligt meddelande från kungl. utrikesdepartementet uppdrag
enligt l § af lagen om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk
eller konsulär ämbetsmyndigkct under den öfver fem år långa tid,
lagen gällt, ännu icke lämnats åt sådan myndighet vare sig inom eller
utom Europa, synes med begärda lagstiftningsåtgärder för de åsyftade fallen
böra anstå, till dess berörda lag kommit till tillämpning samt det visat
sig, att densamma, mot hvad som kan förmodas, ej kominer att förslå för
fyllande af det behof, som nu för samma fall göres gällande.

På grund häraf hemställa vi,

att förevarande motion icke måtte till någon Biksdagens
åtgärd föranleda.»

9

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Herrar Pettersson i Södertälje och Lindhagen hafva begärt få antecknadt
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bih, till Likså. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

2