Lagutskottets utlåtande Nr 5

Utlåtande 1913:LU5

Lagutskottets utlåtande Nr 5

1

tf v 5.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 februari 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning till förhindrande av svek
vid handel med hästar m. in.

Närvarande: herrar Widén, af Ekenstam*, Söderbergh, Stärner , Gezehus , Alexanderson greve
Lagerbielke, greve Spens, Däld, Petersson i Lidmgo vdl åstad*, Pettersson i Södertälje,
Lindqvist i Stockholm*, Svensson i Salang*, Igel, Johansson i Mellbyn
och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft en till utskottet hänvisad,
inom Andra kammaren av herrar öherg och Molin i Dombäcksmark väckt
motion, nr 87, varuti hemställts, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, vilka lagstiftningsåtgärder
böra vidtagas i syfte att förhindra svek vid handel med hästar
samt handel med överåriga till användning i körslor värdelösa hästkreatur,
ävensom för Riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

Till stöd för denna sin hemställan hava motionärerna anfört:

»I motion vid 1911 års riksdag yrkade undertecknad Öberg och
herr Åslund, »att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, vilka lagstiftningsåtgärder böra vidtagas
i syfte att förhindra svek vid handel med hästar samt handel med
överåriga till användning i körslor värdelösa hästkreatur, ävensom för Riksdagen
”framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda». AvBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 5 käft. (Nr 5.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

styrkt av lagutskottet blev motionen i bägge kamrarna avslagen. Utöver
de motiv för bifall till motionen, som presterats i såväl motionen
som i de anföranden, som höllos i bägge kamrarna, torde endast böra
tilläggas, att talet om djurplågeri vid djurens märkning måste stämplas
såsom nonsens i jämförelse med det djurplågeri, som märkta djur kunna
lå uthärda ofta i åratal. Den smärta, som djuret utstår vid märkning,
till exempel i öronen, är av synnerlig kort varaktighet. Att »skona»
djuren från detta i själva verket mycket obetydliga lidande och därigenom
möjliggöra ett ännu värre lidande, som kan åstadkommas, då hästskojare
ljuga åldern på hästar, detta synes åtminstone oss vara en synnerligen
malplacerad dj urvänlighet, som snarare kunde stämplas som raka motsatsen.
»

Den vid 1911 års riksdag i väckta, här ovan åberopade motionen
var i avseende å motiveringen av följande lydelse:

»Med avseende på handel med kreatur äger handelsbalkens kap. 1
§ 1 tillämpning, i det härom är stadgat följande:

»Köp bör ske utan tvång eller list med säljarens och köparens goda
ja och samtycke. — Sker det annorledes; vare ogilt.»

Ser man likväl till huruledes det i själva verket plägar gå till vid
handel med kreatur och i all synnerhet vid handel med hästar, företrädesvis
av s. k. yrkesskojare, skall man snart finna att i ett stort antal fall
lagens bokstav icke blott icke följes, utan att fastmer ofta vid sådan handel
det liksom hör till regeln att största möjliga list skall användas. — Så
till exempel på den unga hästen, som ännu ej fällt alla mjölkframtänderna,
brytas dessa bort, på det att hästen skall se äldre ut, och på gamla hästar
inbrännas i framtänderna »kärnor» för att giva dem sken av att vara
yngre än de i verkligheten äro. — Otaliga exempel skulle kunna anföras
huruledes dessa hästhandlare kunna gå till väga för att dels göra sin vara
begärlig, dels söka överskyla eller bortförklara de fel, varmed den salubjudna
hästen är behäftad. Kan likväl köparen efter köpets avslutande
leda i bevis att säljaren förtegat detta, så är denna enligt handelsbalkens
kap. 1 § 4 skyldig återtaga hästen, återbetala försäljningssumman,

ersätta all skada samt dessutom bota. Men huru ofta lyckas man verkligen
anskaffa ett dylikt bevis? Ännu besvärligare ställer sig saken, då
det handlar om ett s. k. förborgat fel, d. v. s. ett sådant, som varken
säljare eller köpare tidigare blivit varse. Här måste det nämligen bevisas,
att det förborgade felet verkligen förefanns vid tiden för köpets avslutande.

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

I den svenska lagstiftningen saknas för dylika fall varje stadgande om
s. k. återgångsfel. I flera främmande länder finnas däremot bestämmelser,
att vid sådana sjukdomar som koller, kvickdrag, starr in. fl. säljaren är
skyldig att inom en viss tid, olika vid de olika sjukdomarna och olika i
de skilda länderna, återtaga häst, som visar sig vara behäftad med någon
dylik åkomma. Genom dessa stadganden erhåller den hästköpande allmänheten
åtminstone någon garanti mot svek vid hästhandel. Den mest motbjudande
formen vid hästhandel är likväl handeln med överåriga, uttjänta,
orkeslösa eller i övrigt värdelösa hästkreatur. Den bedrives av kringresande
tattare och mindre hederliga hästhandlare. Den sker företrädesvis
på eller i samband med hästmarknaderna och oftast i form av byteshandel.
Icke så sällan operera två eller flera dylika personer tillsammans för att
så mycket säkrare kunna få den köpare, som ger sig i handel med dem,
i sitt våld. Vid detta slags handel spelar vidare »köpskålen» en stor
roll, och när den lurade slutligen kommer till insikt om vad slags köp
eller byte han gjort, blir det ytterst hästen, som får sitta emellan för
den nye husbondens dumhet eller godtrogenhet.

Att alla dessa skildrade missförhållanden äro till stor skada för den
alltid berättigade ärliga hästhandeln är också uppenbart.

Det är vidare i synnerhet inom vissa delar av vårt land mycket
vanligt, att, då en för hög ålder eller på grund av fel eller lyten kasserad
häst säljes till slakt, hästslaktaren icke drager sig för att antingen själv
använda djuret till arbete så länge som möjligt, eller ock låta djuret
komma ut i den allmänna handeln. Det är en ytterst sorglig lott, som
vid tilltagande ålder månget förut värdefullt hästkreatur går till mötes.
Mångfaldiga äro de tillfällen, då grymt, men med nu gällande lagstiftning
svåråtkomligt djurplågeri bedrives mot överåriga hästar. En avsevärd förbättring
i dessa missförhållanden skulle likväl kunna vinnas, om varje
häst exempelvis före utgången av sitt första levnadsår försåges med ett
outplånligt, lätt iakttagbart kännemärke, som angåve djurets ålder, och om
det vidare stadgades, att häst, som vore över 18 år, icke finge försäljas
utan medgivande av vederbörande myndighet. Vem denna vederbörande
myndighet bör vara, om — exempelvis på landsbygden — kommunalnämnden
eller den nämnd, som har till uppgift att uttaga hästar för
krigsmaktens ställande på krigsfot, eller möjligen någon annan myndighet
kan vara därtill bäst skickad, anse vi oss icke kunna avgöra, utan torde
en följande utredning få lämna svar på denna fråga.»

4

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

I vår lagstiftning finnas ej särskilda bestämmelser rörande handel
med kreatur; utan därom gälla samma stadgande!! som i fråga om köp
av lös egendom i allmänhet. Enligt lagen om köp och byte av lös
egendom den 20 juni 1905, varigenom flertalet av de i 1 kap. handelsbalken
av 1734 års lag meddelade bestämmelserna om köp, däribland
även den i 1911 års motion åberopade 4 § i nämnda kapitel, upphävdes,
är bland annat stadgat, att om fel finnes i sålt gods, köparen äger rätt
att fordra avdrag å köpeskillingen eller, där felet ej är att anse såsom
ringa, häva köpet. I vissa fall är köparen även berättigad till skadestånd.
Vill köparen häva köpet, är han i allmänhet pliktig att »utan oskäligt
uppehåll», räknat från den tidpunkt, då köparen märkt eller bort märka
felet, giva säljaren meddelande därom. Detta behöver dock ej iakttagas,
om säljaren förfarit sviklig!; eller om han visat grov vårdslöshet och
felet eller bristen länder köparen till märklig skada.

Förutom dessa bestämmelser till köparens skydd mot skada eller
förlust i händelse av fel i godset, finnas även uti strafflagens stadganden
om bedrägeri eller annan oredlighet bestämmelser, som äro ägnade att
bereda skydd mot svikligt förfarande från säljarens sida.

I en del främmande lagstiftningar finnas visserligen mera detaljerade
bestämmelser rörande handel med kreatur, olika för olika slag av sådana,
innefattande regler om de fel, som kunna av köpare åberopas, samt om
den tid, inom vilken sådant fel måste hava yppats för att kunna göras
gällande, varjämte tillika stadgas, att fel, som före sagda tids utgång
framträtt, presumeras vara uppkommet så tidigt, att det bör drabba
säljaren. Men den kommitté, som uppgjorde förslag till 1905 års lagstiftning
och som i sitt betänkande erinrade om dessa förhållanden, upptog
dock icke frågan om dylika bestämmelser till vidare behandling utan
lämnade denna fråga till framtiden att efter då yppade behov upptagas.

Det synes ock utskottet, som om de ovan åberopade, i gällande lag
meddelade bestämmelserna böra vara i allmänhet tillräckliga för att jämväl
vid köp av kreatur, och således även hästar, förekomma skada och
förlust på grund av svek från säljarens sida. Något sådant behov, som
kunde motivera en speciallagstiftning för ifrågavarande fall, synes icke
hava blivit påvisat. Utan tvivel skulle det ock, såsom av 1911 års utskott
påpekats, möta svårigheter att åvägabringa en för ändamålet effektiv,
för olika fall och olika landsdelar fullt lämplig sådan lagstiftning, även
om den kunde i ett eller annat hänseende vara till nytta med avseende på
vissa av de i motionen berörda missförhållandena.

Vad särskilt angår den till förekommande av svek beträffande dju -

5

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

rens ålder i 1911 års motion ifrågasatta åtgärden, att alla hästar under
exempelvis första levnadsåret skulle förses med något märke, utvisande
deras ålder — ett förslag, som en av motionärerna i en till lagutskottet
ingiven skrift sökt ytterligare motivera och utveckla — synes
den nytta, som möjligen skulle kunna vinnas genom en föreskrift av
dylikt innehåll, icke komma att motsvara de olägenheter, som därmed skulle
vara förbundna. Särskilt torde det bliva förenat med olägenheter och
även kostnader att åstadkomma en därvid nödvändig- effektiv kontroll.
Ej heller synes det utskottet gagneligt eller lämpligt att, såsom i nyssberörda
motion jämväl antydes, stadga förbud att utan särskilt tillstånd
av myndighet försälja hästar över 18 år. En sådan inskränkning i friheten
att köpa och sälja skulle utan tvivel av allmänheten betraktas
såsom både obehörig och opåkallad.

Vad slutligen angår förevarande motion, för så vitt däri påkallas
inskridande mot vissa i densamma berörda förfaranden såsom innefattande
djurplågeri, må bemärkas, att i 18 kap. 16 § av nu gällande strafflag
förekomma straffbestämmelser mot djurplågeri, vilka, där sådant verkligen
föreligger, både kunna och böra tillämpas även för de fall, som i motionen
beröras. Vad angår innebörden och räckvidden av dessa straffbestämmelser
vill utskottet för övrigt erinra, att frågan om en till skärpning
syftande ändring av desamma vid denna riksdag redan förevarit och icke
synes böra av Riksdagen nu ånyo upptagas.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 5 käft. (Nr 5.)

2