Lagutskottets Utlåtande Nr 5

Utlåtande 1910:LU5

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 febr. 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af verkställd granskning af justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

För den enligt 42 § 2 mom. riksdagsordningen lagutskottet åliggande
granskning rörande förvaltningen af justitieombudsmansämbetet
hafva båda kamrarna till utskottet hänvisat justitieombudsmannens vid
innevarande riksdag afgifna ämbetsberättelse.

För samma ändamål liar utskottet från justitieombudsmansexpeditionen
mottagit ej mindre de diarier, livilka under tiden från senaste
riksdags början till början af innevarande riksdag förts i ofvannämnda
expedition samt under justitieombudsmannens ämbetsresor, än äfven
expeditionens registratur för berörda tid. Dessutom hafva på särskild
begäran handlingarna rörande åtskilliga af justitieombudsmannen handlagda
ärenden hållits utskottet till hända.

Öfver den numera fullbordade granskningen af ofvan angifna
handlingar får utskottet härmed afgifva utlåtande.

I äinbetsberättelsen, hvilken afser förvaltningen af ämbetet under
nästlidet år, lämnas till en början enligt vanlig ordning en redogörelse
för sådana mot ämbets- eller tjänstemän för fel eller försummelse i
ämbete eller tjänst anställda åtal, som under år 1909 blifvit slutligen
afgärda eller åtminstone i en instans pröfvade.

Sedan justitieombudsmannen härefter omnämnt trettiotvå ärenden
som föranledt annan åtgärd än åtal, redogör han i berättelsen för af
honom nedannämnda dagar år 1909 till Kungl. Maj:t afgifna framBih.
till Riksd. Pröt. 1910. 7 Sami. 5 Käft. (Nr 5.) '' i

2 Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

ställningar i följande ämnen, nämligen: den 2 januari angående ändring
af bestämmelserna om rätt för domstol att förklara någon ovärdig att
fora andras talan inför rätta; den 4 januari om revision af allmänna
strafflagen; den 13 februari angående upphäfvande af gällande bestämmelser
om förord vid ämbetens och tjänsters tillsättande; den 1 mars
angående utspisningen vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö; den 2 mars
on? ändring af 6 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24
juli 1903; den 22 mars angående ändring af aktiebolagslagen i syfte
att förhindra obehörigt begagnande af annans firma; den 6 april angående
ändring af gällande bestämmelser om domboksrenovation; den 5 maj
angående förtydligande af bestämmelserna i 68 § strafflagen för krigsmakten;
den 24 maj om ändring uti instruktionen för rikets allmänna
kartverk den 7 april 1906; den 10 juni angående ordningen för återbekommande
af revisionsskilling; den 12 juni om ändring, i läkartaxan
den 31 oktober 1890; den 22 juni angående den tid, inom hvilken
krigsdomstol skall anställa rannsakning med häktad; den 25 juni angående
ordningen för så kallade deserta måls företagande till behandling i
högsta domstolen; den 9 augusti angående rösträtt vid bolagsstämma
m. m.; den 16 september angående förtydligande af tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i syfte att bereda erforderligt skydd åt anonymitetsrätten;
den 30 september angående ändring af 36 § i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868, den 5
oktober angående skyndsammare behandling af lösdrifvare, som äro
eller antagas vara utlänningar; den 6 oktober angående stället för fängelsestraffs
verkställande; samt den 3 november angående ändring af gällande
bestämmelser om äktenskapsskillnad.

Härefter redogör justitieombudsmannen för den vidare behandlingen
af åtskilliga af honom''under åren 1905—1908 hos Kungl. Maj:t gjorda
framställningar, nämligen: angående laga verkan åt nöjdförklaring, som
af militärfånge afgifves inför vederbörande befälhafvare; dagtraktamente
och reseersättning åt ledamot i ägodelningsrätt och god. man vid landtmäteriförrättningar;
Norrlandsmålens handläggning af vissa divisioner i
Svea hofrätt; skyndsammare handläggning af tvister om ersättning på
grund af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete in. m.; ändring af bestämmelserna i förordningen angående verkställighet,
i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande
utslag, den 30 maj 1873; verkställighet af utslag i mål. om ersättning
på grund af lagen angående ersättning för skada till följd af .olycksfall
i arbete; justeringen vid hofrätterna; allmänna åklagare såsom tillsyningsman
vid kronohäkter brottmålsdomarbefattningarna och därmed förenade

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

löneförmåner; revision af lagens bestämmelser om rättegångskostnadsersättning;
anordningen af fångtransporter; förbud emot användande i
firma af beteckningen »riks-» eller därmed jämförligt uttryck.

Justitieombudsmannen berör därefter under särskilda rubriker
frågorna om verkan af återkallelse af borgensutfästelse, innan borgensaftalet
slutits, om innebörden af uttrycket »allmän plats» i 102 § strafflagen
för krigsmakten, om växelacceptants skyldighet att gälda ränta,
om omfattningen af löftesmäns regressrätt, om skyldighet för skogsvårdsstyrelse,
på hvars begäran öfverexekutor meddelat skogsägare afverkningsförbud,
att, vid äfventyr att detsamma eljest upphör, inom 30
dagar efter det förbudet meddelades instämma skogsägaren till domstol,
om verkan däraf, att part, som vid viss påföljd fått sig förelagdt att
iakttaga inställelse angifven rättegångsdag å visst klockslag, uteblifver
vid upprop, om proprielöftesmans betalningsskyldighet för ett efter uppsägning
betalbart skuldebref samt om verkan däraf, att den, som framställt
jäf mot en i konkurs bevakad fordran, återkallar jäfvet vid rätten,
dit detsamma såsom tvistig^ hänskjutits.

I berättelsen har justitieombudsmannen afgifvit särskilda framställningar
till Riksdagen angående lag om husrannsakan samt om lagstiftning
rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket af
utlänningar m. m. Öfver dessa framställningar kommer utskottet att
under Riksdagens lopp afgifva utlåtanden.

Med afseende å det af 1907 års Riksdag justitieombudsmannen
meddelade uppdrag att låta utarbeta och till trycket befordra en utförlig
historik öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning under det första
seklet af detta ämbetes tillvaro anmäler justitieombudsmannen, att utsikterna
att inom ursprungligen beräknad tid få till stånd en historik
af afsedd omfattning numera af uppgifven anledning äro ringa eller inga.

Enligt hvad i berättelsen omförmäles hafva justitieombudsmannens
ämbetsresor under året omfattat Västmanlands län, Ångermanland samt
delar af Södermanland, Värmland och Halland. Under dessa resor hafva
besökts länsstyrelser, domkapitel äfvensom rådstufvurätter och häradshöfdingar
tillika med länsfängelser samt krono-, stads- och häradshäkten.
Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål för granskning, hvarjämte
uppmärksamhet ägnats åt domstolarnas arkiv. I afseende å hvad
under resorna förekommit hänvisar justitieombudsmannen till de förda
resediarierna.

Öfver de under år 1909 handlagda klagomål och anställda åtal
meddelas i ämbetsberättelsen följande öfversikt:

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

Vid 1909 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning ....................................................................................... 29

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ...... 809

Summa 338

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits ...................................................................... 3

till annan myndighet öfverlämnats ............................................................ 6

efter vederbörandes hörande fått förfalla ............................................... 77

„ annorledes verkställd utredning afskrifvits ............................... 10

utan åtgärd afskrifvits .................................................................................. 172

till åtal hänvisats ........................................................................................... 13

föranledt annan åtgärd än åtal ................................................................. 29

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 12
vid årets slut varit på pröfning beroende ............................................. 16

Summa 338

Under år 1909 hafva 20 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts,
nämligen:

på grund af förd klagan ............................................................................. 13

„ „ „ anmärkning vid ämbetsresa ............................................... 1

af annan anledning .......................................................................................6

Summa 20

Berättelsen upptager meddelande därom, att sedan början af senaste
lagtima riksmöte någon förklaring af lag, i den ordning 19 § regeringsformen
bestämmer, icke blifvit af Kungl. Maj:t meddelad. I en vid
berättelsen fogad bilaga lämnas uppgifter från samtliga departementen
rörande de åtgärder, som blifvit under år 1909 vidtagna i anledning af
Riksdagens till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser. Berörda bilaga innehåller
därjämte en tabell öfver de skrivelser Riksdagen år 1909 till
Kungl. Maj:t aflåtit.

Vid den granskning af justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
som lagutskottet sålunda grundlagsenligt förehaft, har någon anledning
till anmärkning icke förekommit, hvilket utskottet härmed för Riksdagen

anmäler.

Stockholm den 4 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

r justitieombudsmannens diarium inhämtas, att storstrejkskommittén
i Norrköping i skrifvelse den 30 augusti 1909 hos ombudsmannen
anmält stadens polismästare för laga åtgärders vidtagande med
anledning af nedannämnda förfarande.

Inne i portgången till Folkets hus i Norrköping samt på väggen
a ett uthus, inne på gården hade under den stora arbetskonflikten år
1909 af strejkkommittén anslagits en del listor, på hvilka under rubriken
»de som svikit» upptagits en förteckning på eu del personer med angifvande
af deras arbetsställen och i ett flertal fall äfven deras adresser.
Dessa anslag blefvo på polismästarens order nedtagna af detektivkonstaplar.

I å de allmänt begagnade anslagstaflorna ute i sjkifva staden, hade
anslagits af strejkkommittén dels en uppmaning ifrån »styrelserna» till
textilarbetarna att icke falla undan för arbetsgifvarnes hot om afsked,
hvarigenom de försökte skrämma arbetarne tillbaka och därmed splittra
de hittills enigt uppträdande massorna utan hålla ut så länge striden
varade, besöka storstrejksmötena, taga del af ställningen och kämpa
som kamrater. I detta upprop fanns äfven inflikadt förmaningen: »betänken
eder blif aldrig strejkbrytare», med tillagd erinran att »enhvar,
som nu återgår till arbetet af sina kamrater och alla rättänkande samhällsmedlemmar
betraktas som förrädare och får för sin judasgärning
en föriädares lön, bittert förakt åt alla». Vidare hade å samma anslagstaflor
. ute i staden anslagits en resolution antagen vid storstrejksmöte
med i sak väsentligen enahanda innehåll som det sist nämnda uppropet.
Dessa plakat blefvo också på polismästarens order nedrifna.

I afgifyen förklaring anförde polismästaren hufvudsakligen följande.
Då en del i storstrejken deltagande började återgå till arbetet samlade
sig strejkande i massor framför arbetsplatserna till s. k. demonstrationer.
Sedan dessa genom myndigheternas ingripande upphört, uppsattes
de ofvannämnda listorna i portgången och in på gården i Folkets
hus samt gjordes förenämnda anslag å anslagstaflorna ute i staden.
Snart inkommo en mängd klagomål, öfver att personer upptagna å berörda
listor trakasserades. Sedan polismästaren gjort sig underrättad,

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

att dessa klagomål voro befogade och att många af dem, som börjat
arbeta, ånyo upphört med anledning- af berörda trakasserier, tillkallade
polismästaren den 28 augusti en medlem i strejkkommittén och hemställde
till honom att ombesörja anslagens borttagande. Denne sade
sig vilja lämna besked senare på dagen efter att ha hört öfriga medlemmar
af strejkkommittén. Då emellertid sedermera meddelades att
svar ej kunde motses förr än följande dag på kvällen, lät polismästaren
nedtaga anslagen såväl i Folkets hus som ute i staden. I fråga om
dessa åtgärders befogenhet framhöll polismästaren, att något anslag
icke nedtagits inne i lokalerna eller förstugorna till 1 olkets hus, utan
endast i inkörsporten och å uthusväggen midt emot porten. Portarne hade
stått uppslagna hela dagarne, så att hvem som hälst kunnat få taga del
af anslagen. Äfven om området möjligen icke skulle kunna betraktas
såsom allmän plats i lagens mening, var det dock ett område, dit allmänheten
hade obehindradt tillträde. Att de här anslagna listorna inneburo
och äfven voro afsedda att innebära en kränkning och ett hot mot de
utpekade torde få anses ställdt utom allt tvifvel och hade för öfrigt af
erfarenhet bestyrkts. Hvad anginge anslagen i staden syntes dessa innehålla
ett så bestämdt och tydligt hot, att något bevis därför knappast
torde kunna anses erforderligt. Slutligen betonade polismästaren, att
enligt meddelande från befallningshafvande regeringen särskild^; framhållit
sin önskan att under nu rådande förvecklingar »allt gjordes för att upprätthålla
medborgarnes fordran på frihet till arbete». Visserligen vore
det uppenbart, fortsatte polismästaren, att detta icke finge anses innefatta
något bemyndigande för eller någon uppmaning till polismyndigheten
att med andra än lagliga medel söka skydda arbetsvilliga i deras
arbete, men det lärer å andra sidan fä betraktas som eu bestämd erinran
till vederbörande om deras plikt att, där så kunde erfordras, begagna
alla de medel och utvägar, som lag och författningar medgifva, för att
bringa nödigt skydd åt alla, som önskade arbeta.

Strejkkommitterade afgåfvo påminnelser hos ombudsmannen. De
vidhöllo sin redan i angifvelsen afgifna förklaring, att de ifrågavarande
listorna anslagits för att tjäna till vägledning att vid det å gården till
Folkets hus dagligen utdelade understödet till 2,000 å 3,000 personer,
icke äfven personer, som hade arbete, erhöllo understöd. Listorna hade
också endast anslagits inne i berörda byggnad samt där blott i portgången
och inne på gården. I porten till huset finnas dörrar, som alltid
tillåsas nattetid. Portgången och gården voro i detta hus lika litet
som i andra icke att betrakta som offentlig plats. Polismästarens antydan
om ett visst samband mellan de omförmälda demonstrationerna

7

Lagutskottets Utlåtande Liv 5.

och anslaget af listorna vore fullständigt oriktigt. Strejkkommittén
dåde för öfrigt aldrig uppmanat till någon som helst demonstration,
och medlemmar i kommittén hade vid alla tillgängliga tillfällen offentligt
som enskildt uppmanat allmänheten och de strejkande att noga
ställa sig polismyndighetens föreskrifter till efterrättelse. Huruvida
trakasserier förekommit mot så kallade arbetsvilliga vore kommittén
icke bekant, men hade sådant förekommit, kunde kommittén med bestämdhet
säga, att det icke skett på uppmaning af kommittén. För
öfrigt förtjänade det erinras, att, kommittén veterligt, under hela storstrejken
och därefter icke i Norrköping förekommit ett enda så kalladt
Akarpsmål, hvilket torde bevisa, att polismästarens framställning, i hvad
den rör trakasserier mot arbetsvilliga, vore öfverdrifven. Intet förbud
existerade i Norrköping att å därför uppsatta anslagstaflor bringa tillkännagifvanden
till allmänheten, och då detta vore tillåtet för andra,
borde det äfven vara tillåtet för kommittén.

Enligt anteckning i justitieombudsmannens diarier resolverade
ombudsmannen den 9 december 1909, att med afseende å hvad i förklaringen
anförts fann lian, att polismästaren icke skäligen kunde anses
ha gjort sig skyldig till tjänstefel, i följd hvaraf klagoskriften ej
föranledde vidare åtgärd.

Af de ordalag, hvari justitieombudsmannen för detta fall klädt
sitt beslut, kan med stor sannolikhet dragas den slutsatsen, att han icke
helt gillat förfarandet i och för sig, men ansett att åtal för tjänstefel
ej kunnat anställas. Samma slutsats ungefär, hvartill domstolarné kommit
i två af de tre uti ombudsmannens berättelse återgifna åtal, som af honom
anställts för obehörigt ingrepp i församlings- och föreningsfriheten. I
ett af dessa fall dömdes en polismästare af hofrätt till 25 kronors böter
(en ledamot i rätten ansåg åtalade förfarandet sakna stöd af lag, men
ej böla föranleda ansvar för tjänstefel). I ett annat fall blef en kronofogde,
som af häradsrätt dömts till 15 kronors böter, af hofrätten förklarad
ha felaktigt förfarit, men icke så, att ansvar därför borde äga
rum (två ledamöter frikände alldeles, och en ledamot fastställde häradsrättens
utslag). I ett tredje fall blef en regementsöfverste af krigshofrätten
enligt de militära ledamöternas sammanstämmande mening förklarad
icke hafva gjort sig skyldig till tjänstefel genom förbud för underofficerare
att tillhöra Sveriges underofficersförbund (rättens civila ledamot
förklarade öfversten ha förfarit felaktigt i sitt ämbete, men icke så,
att förfarandet borde föranleda ansvar).

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

Man kan visserligen förstå en sådan uppfattning från justiteombudsmannens
sida. Med hänsyn till den mildhet, hvarmed tjänstefel,
särskildt när de riktas mot folkliga åskådningar och rörelser af myndigheterna,
bedömas i motsats till den stränghet, som öfvas mot arbetareklassen
och vid beifrandet af åsiktförbrytelser, hade säkerligen ett åtal
i detta fall vid domstol affärdats på samma sätt, som skett med de
två sistnämnda. Och såsom jag äfven vid ett tidigare tillfälle framhållit,
är det förklarligt, att en justitieombudsman vid afgörandet, om
åtal bör ske eller icke, anser sig böra räkna med domstolspraxis. Det
måste tillika medgifvas, att regeringens till polismästaren framförda
order åt de administrativa myndigheterna att icke sky några öfverkomliga
medel, utgör eu förmildrande omständighet vid bedömandet åt
denne senares handlingssätt. De ordalag, i hvilka polismästaren till sitt
fredande åberopar denna order, synas ock innefatta en förtäckt antydan
om att utan detta cirkulär skulle ett nedrifvande af anslagen åtminstone
inne uti Folkets hus uteblifvit.

Saken har emellertid i och för sig en sådan principiell betydelse
med oberäknelig räckvidd, att den ej får lämnas obeaktad.

Inom lagutskottet framhölls vid detta ärendes handläggning,^ att
polismyndighets rätt att ingripa på sätt som skett grundade sig på en
med vårt rättssystem införlifvad sedvanerätt, för hvilken gränsen ytterst
uppdrages af polismyndighetens omdöme om hvad den finner vara
ändamålsenligt i de särskilda fallen. Med en sådan uppfattning skulle
i det förevarande fallet konsekvensen blifva, att polisen kunnat och bort
nedtaga anslag af ifrågavarande beskaffenhet, äfven om de funnits uppsatta
inne i lokalerna till Folkets hus, en konsekvens, _ från hvilken
polismästaren i Norrköping dock synes tagit afstånd i sin förklaring,
men hvilken konsekvens inom lagutskottet däremot drogs och försvarades
af en framstående polisman från hufvudstaden. Det behöfver knappast
erinras om hvilken farlig lära detta är, att polismyndighet äger här i
landet efter sitt godtfinnande skapa sedvanerätt, för hvilken allmänheten
och domstolarne sedan skola böja sig.

Eu annan allvarlig sak, hvarpå det nu anmärkta fallet leder särskild
uppmärksamhet, är att under de sociala striderna myndigheterna i
stället för att med upplyst insikt om stridernas orsaker och mål stå
såsom oväldiga fredsmäklare, allt oftare framträda såsom kamplystna
hjälptrupper åt den ena parten, arbetsgifvarne. Det ligger i öppen dag hurusom
en mängd ingripanden hufvudsakligen blott äro ägnade att till förmån
för arbetsgifvarnes sak komma till lifs arbetarnes sammanhållning,
hvilket är deras enda och oundgängliga vapen i striden. Regeringens

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

ofvannämnda cirkulär döljer som sagdt bakom masken företrädesvis ett
fältrop till myndigheterna i sistnämnda syfte. Att här efter måttet af
lag och rättvisa uppdrages en gräns mot vald och godtycke bör vara
en synnerligen viktig angelägenhet under nuvarande förhållanden.

Lämnande åsido de anslag som i förevarande fall uppsatts å
offentliga platser, där polisen ju anses ha större handlingsfrihet, bör
enligt min mening i fråga om de inom Folkets hus uppsatta anslagen,
om hvilka skriftväxlingen ock hufvudsakligen rört sig, uppställas den
elementära fordran, att de lagligen bort ovillkorligen lämnas i fred.
Uppsättandet har icke varit förbjudet än mindre straffbart enligt någon
gällande lag, och hvarken deras innehåll eller omständigheterna i öfrigt
borde med stöd af någon polismyndighetens själftagna sedvanerätt berättiga
polisen att intränga på detta arbetarnes privata område.

Utan att som sagdt vilja framställa något särskildt klander mot
justitieombudsmannens personliga ställning i förevarande fall har jag
på angifna skäl dock inom utskottet ansett åtal för nedrifvandet af
sistberörda anslag hafva bort anställas samt påyrkat, att utskottet måtte
frambära en sådan uppfattning till Riksdagen.»

2

Bih. till Riksd. Prat. 1910. 7 Sami.

5 Raft.