Lagutskottets utlåtande Nr 59

Utlåtande 1915:LU52

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1915 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap.
16 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh*,
Trana, Stärner*, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Dahl, Tisell, Pettersson
i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Schotte* och Borg*.

•) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 28, har herr Wavrinsky hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av eller tillägg till 18
kap. 16 § strafflagen, att polismyndighet, under förbehåll, som trygga
mot övergrepp, må lämnas befogenhet att vid fall av fortfarande grymhet
mot och misshandel av djur, varvid rättelse ej genom lampor eller i den
ordning lagen nu föreskriver vinnes, på ägarens bekostnad taga vård om
sådant djur och i värsta fall låta nedslakta det.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»I motion nr 133, väckt i andra kammaren år 1896, hemställde
undertecknad, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, det Kungl.
Maj:t ville låta utreda, i vad mån och under vilka förhållanden utsträckt
befogenhet för kronobetjaning och polismyndighet att inskrida mot svårare
djurplågeri eller andra åtgärder till djurens skydd mot misshandel,
såsom skärpta straffbestämmelser m. m., äro av behovet påkallade, och
Bihang till riksdagens ''protokoll 1915. 9 samt. 45 höft. (Nr 52). 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

att Kungl, Maj:t i samband därmed ville snarast möjligt förelägga riksdagen
förslag till lag i sådant syfte».

Jag anförde i motionen exempel på uppenbar grymhet vid behandling
av djur, vilken under en lång tid fortgått, och styrkte detsamma
med flera bevittnade intyg.

Personer, som av tanklöshet eller dåligt föredöme förledas till
grymhet mot djur, korrigeras lätt. Och i svårare fall torde straffhotet
i 18 kap. 16 paragrafen strafflagen verka tillräckligt avskräckande från
att upprepa brottet. Men råa naturer taga sällan rättelse eller avskräckas.
Då sinnet rinner till eller rusdryckerna spela in, trotsa de och framhärda
i sina dåliga handlingar. I regeln äro djurplågare också människoplågare
och såsom sådana fruktade och bli därför länge lämnade oantastade vid
sitt djurplågeri. Bli de tilltalade, behöva de endast i det längsta hålla
sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stå
öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider
kunna utöva djurplågeriet. Ja, straffet avskräcker dem icke ens från att
fortsätta. Under tiden äro djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar,
tills i bästa fall döden befriar dem.

För att råda någon bot mot detta missförhållande var det jag väckte
min motion. Lagutskottet hemställde emellertid, att motionen icke skulle
till någon riksdagens åtgärd föranleda, och den avslogs i båda kamrarna.

Min framställning att kronobetj än te- och polismyndigheter måtte för
sådana fall beklädas med befogenhet att inskrida till djurens skydd, under
former och i en utsträckning, som tryggade mot övergrepp från deras sida,
vann varken medkänsla eller förstående.

Jag återkom år 1898 med en framställning i samma syfte. Motion
nr 108 till andra kammaren. Nu stödde jag mitt yrkande på utlåtanden
av 49 veterinärer, varibland flertalet distriktsveterinärer, till vilka riktats
frågan:

Finner Ni av behovet påkallat, att — i synnerhet på landsbygden
— polismyndigheterna erhålla befogenhet att under former, som trygga mot
övergrepp, ingripa för att, tills dom genom rättslig åtal fallit, eller eljest
rättelse kunnat vinnas, förhindra djurplågeri genom att taga det plågade
djuret om hand och i värsta fall nedslakta det?

Av de 49 svarade 46 obetingat ja. Jag ber att i sin helhet få
hänvisa till bilagan till motionen nr 108 och vill här endast framhålla,
att flera av svaren ådagalägga, att sådant ingrepp från polismyndigheters
sida, som jag ifrågasatt, redan nu äger rum vid sidan av lagen. Till
förekommande av övergrepp föreslås föregående besiktning av veterinär eller

Lagutskottets utlåtande Nr 52. 3

vittnesintyg. Flera föreslå befogenhet för ordning smyndighet att hålla tillsyn
över att uppenbar grymhet ej begås mot djuren. En av de tre, sora ej
finna åtgärder i min framställnings syfte behövliga — biträdande statsveterinären
i Stockholm — anser det dock »vara av behovet påkallat att
vederbörande myndigheter i så väl städer som på landsbygden ej blott
erhålla befogenhet, utan förständigas att anordna en efter förhållandena
i varje särskilt fall avpassad tillsyn i och för djurplågeriets förhindrande».

I min motion yrkade jag med hänvisning till förestående sakkunniges
omdömen, att 18 kap. 16 paragrafen måtte fullständigas med särskilt avseende
på erhållande av skydd mot fortfarande eller upprepad svårare
misshandel.

Även denna min motion avstyrktes av lagutskottet. I första kammaren
höjdes tvenne röster för densamma, däribland kammarens dåvarande
högt ärade vice talmans. Motionen avslogs emellertid. Andra kammaren
biföll motionen efter en mycket ingående debatt.

Uppmuntrad av denna framgång återkom jag redan påföljande år
och hemställde i motion nr 26 i andra kammaren, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för riksdagen framställa förslag till sådan ändring av 18 kap.
16 paragrafen strafflagen, att dels den nu gällande inskränkningen, enligt
vilken straff för djurplågeri inträder allenast i det fall, att det misshandlade
djuret är i någons ägo, upphör att gälla, dels såsom straffbart djurplågeri
blir att anse ej blott sådan misshandel, som kan sägas hava sin
grund i uppenbar grymhet, utan ock all annan rå och för den allmänna
rätts- och sedlighetskänslan sårande misshandel av djur, dels slutligen
straffpåföljden blir bestämd så, att även frihetsstraff kan å förseelsen följa».

Härvid har jag som synes för tillfället frånfallit det önskemålet,
att åt polismyndighet — och vid dess sida såsom i en del stater åt djurskyddsföreningars
därför särskilt utsedda ombud — kunde lämnas befogenhet
att ingripa för att förhindra att misshandel fortfarande utövades.
Jag fann tiden ännu ej mogen, särskilt inom domarekåren, för ett framsteg
i denna riktning och, för att ej lägga stötestenar i vägen för andra
reformer i berörda lagrum, som möjligen kunde vara ägnade att indirekt
befordra även mitt huvudsyfte, lät jag den frågan tills vidare vila.

Lagutskottet var emellertid obevekligt. Dock reserverade sig mot
utlåtandet i sin helhet tre ledamöter, mot vissa delar av motiveringen
en ledamot och ytterligare tre mot utskottets hemställan om avslag å
motionen, i vad densamma åsyftade skärpning av straffet för djurplågeri.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

I denna sista del blev också motionen bifallen även i första kammaren
efter mycket verkningsfulla anföranden av några av kammarens
mest inflytelserika talare.

Riksdagen beslöt att anhålla hos Kungl. Maj:t om förslag till sådan
ändring i 18 kap. 16 paragrafen strafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri
upptoges jämväl frihetsstraff.

Sedermera har även, efter motion av herr Nydal, en ändring skett
i det i mitt första led gjorda yrkandet, så att »egna och andras kreatur»
utbytts i lagen mot »djur».

Men alltjämt står det stora och viktiga önskemålet, att ett fortsatt
grymt förfarande mot djur må kunna förhindras, öppet.

År 1899 kunde den främste talaren i första kammaren för straffskärpning
från rättens ståndpunkt framhäva, att djurplågeri ej straffas
för djurens egen skull utan såsom sedlighetsbrott, i den män djurplågeriet
kränker den allmänna sedlighetskänslan. Formelt är denna ståndpunkt
fortfarande giltig. 18 kap. avhandlar sedlighetsbrott. Men har ej
den allmänna meningen under de 15 år som sedan förlupit tagit stora
steg framåt mot en ansvarsfullare uppfattning om våra plikter vid behandling
av djuren? Är det verkligen fortfarande i uteslutande själviska
syften vi äga lagstifta mot djurplågeri — till stävjande av endast den
mest uppenbara grymhet mot våra stumma tjänare?

Har icke något som fått namn av »djurens rätt» — tack vare främst
djurskyddsföreningarnas erkännansvärda strävanden — fått insteg i våra
samveten? Och böra icke de Krallska hästarnas och Manheimerhundens
prestationer åtminstone mana till bättre eftertanke huru vi tillvarataga
våra plikter mot djuren?

Må vara, svarar man kanske, men icke kunna vi tillmäta polismyndighet
rätt att direkt inskrida mot djurplågeri? Det ges ju andra
förhållanden utom djurplågeri, varunder sådant förfarande ej tillstädjes.

Visserligen, men de, som då äro lidande, äro människor, som kunna
något åtgöra för att undfly brottslingen eller att skydda och försvara sig
och påkalla hjälp. Djuren äro i de flesta fall hjälplösa i våldsverkare!^
händer. De skola bringas till ursinne, innan de, mycket undantagsvis,
söka försvara sig, och deras stumma klagan och vädjan till människors
barmhärtighet hör ingen. Däri ligger en djup skillnad. I andra länder
har man också ej skytt att taga ett ansenligt steg i den riktning jag
föreslagit.

Så återstår invändningen att en föreskrift i lagen av antytt slag är
svår att formulera. Det är möjligt, men med god vilja går det säkert.

5

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Man befarar också att i sin tillämpning lagen skalle komma att gå längre
än som är skäligt. Därför kan alltid rådas hot.

Är det ej betecknande att behovet av en sådan lag blivit så trängande,
att det föreslagna förfarandet ej sällan måste tillgripas utanför lagen.
Jag åberopar härvidlag de av mig till 1896 och 1898 års motioner fogade
intyg och bilaga. Denna fordran från förnämligast veterinärernas sida,
som där kommit till uttryck, träder nu fram med ständigt växande styrka
från även polismyndigheternas sida.

Till bestyrkande härav lämnas härmed även från de närmaste åren
några belysande utlåtanden i fråga bland de många som stå till buds.

1912.

Kronolänsman Norman i Spånga har uttalat, att han visserligen i
flera fall ingripit och omedelbart förbjudit hästars användande, men att
detta skedde utan stöd av lagen. Han framhöll önskvärdheten av att
sådana bestämmelser utfärdades, att då djur anträffas misshandlade eller
eljest vanvårdade allmänna åklagaren hade rätt att omedelbart skilja djuret
från dess ägare och i övrigt vidtaga de åtgärder, som kunna anses nödiga
för djurets vård och djurägarens ställande till ansvar. Enligt nu gällande
lagbestämmelser har länsman icke rätt att genast ingripa till djurens skydd.

(Meddelande till Centralförbundets byrå den 1 november 1912.)

1913.

De svenska djurskyddsföreningarnes Centralförbund.

Kronolänsman C. E. Esseen, Strömsholm.

Åberopande bifogade tidningsurklipp skulle vi sätta värde på att
till vårt redan samlade material få även resultatet av ifrågavarande mål,
och får jag därför vördsamt utbedja mig ett meddelande härom. Tillika
skulle jag vara tacksam för ett uttalande av Eder, huruvida Ni anser en
förändring av lagen behövlig för att i t. ex. ett fall som detta kunna
direkt ingripa och förhindra fortsatt djurplågeri genom att skilja djuren
från ägaren, om det skulle visa sig att djurplågeriet, trots åtalet, fortsättes.

Tacksam för Edert värderade meddelande har jag äran teckna

med utmärkt högaktning
A. Christell.

Djurskyddskonsulent.

Svar: Synes mig synnerligen önskvärt och finnas flera fall, då

tydligt kan påvisas nödvändigheten av ett sådant ingripande!

6

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

1914. Från en enquéte.

Utan att vilja ingå särskilt på frågan, vilka lagstiftningsåtgärder
kunna anses vara av behovet mest påkallade, vill undertecknad, som lämnats
tillfälle yttra sig, härmed endast påvisa en enligt mitt förmenande synnerligen
avsevärd brist uti vår svenska lagstiftning beträffande djurskydd.

Den åtgärden nämligen av åklagare eller polismyndighet att fråntaga
en person, som genom grymhet, vanvård, oförstånd att sköta djur
eller dylikt gör sig skyldig till straff enligt djurskyddsparagrafen, de djur,
som äro i hans ägo eller vård, finnes icke i vår svenska lag oanbefalld
eller ens tillåten, huru svåra omständigheterna än kunna vara. Åklagaren
äger sålunda icke rätt vare sig att fråntaga en person hans djur och
bereda djuren bättre vård eller, om så måste anses nödvändigt, låta nedslakta
djuren, om också dessa äro så misshandlade eller vanskötta, att de
ej ens hava krafter kvar att själva resa sig, utan på grund av endast
misskötsel nästan äro halvdöda. En sådan åtgärd att på ett eller annat
sätt befria djuren från lidande, huru väl befogad den från mänsklig synpunkt
än kan vara, skulle helt säkert bereda den, som vidtoge åtgärden,
böter för egenmäktigt förfarande, därest åtal mot honom skedde, och detta
på den grund att åtgärden i fråga icke hade stöd i lag.

Undertecknad har själv för omkring ett år sedan varit i tillfälle
att erfara, huru maktlös åklagaremyndighet kan stå i dylikt fall, och kan
icke underlåta att relatera förhållandet för intresserade till belysande av
frågan. Det hade kommit till min kännedom, att uti en mindre, avlägset
belägen gård djuren voro synnerligen illa behandlade. Jag avreste till
platsen för undersökning. Där mötte mig en sorglig syn. En nästan
fullkomligt mörk ladugård, saknande fönster, med en kreatursbesättning
av ett par oxar, två kor och en kalv, samt ett likaså mörkt- stall med en
häst, samtliga djuren så ytterligt misskötta, att det nästan trotsar beskrivning.
Spillningen efter djuren tycktes icke vara bortförd på lång
tid, djuren, som lågo i denna smörja, voro ytterligt avmagrade och såriga
samt kraftlösa, så att de, på ett undantag när, ej kunde resa på sig.
Gården ägdes av en åttioårig gubbe med hans lika gamla hustru. Dessa
som själva skötte gården utan tillhjälp av tjänare, voro icke blott oförmögna
att vårda djuren, utan saknade delvis även vilja därtill på grund
av en nästan otrolig snålhet.

Uti nu i korthet relaterade fall hade naturligtvis den enda rätta
åtgärden varit att fråntaga den åttioårige, orkeslöse och snåle gubben
hans djur och bereda dessa en lämplig vård. En sådan åtgärd ägde

7

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

likväl åklagaren, som sagt, icke befogenhet att vidtaga, ehuru det måste
vara alldeles uppenbart, att i nämnda speciella fall ägaren var fullkomligt
olämplig att längre sköta djuren.

I förbigående må nämnas, att genom enskild påtryckning förmådde
jag några släktingar till ägaren att inverka på denne så, att han godvilligt
medgav, det dessa finge sköta djuren, vilka djur sedermera av dessa
inköptes; ett av djuren måste dock ett par dagar efter mitt besök nedslaktas.
Hade likväl icke genom undertecknads nämnda påtryckning,
vilken måste betraktas såsom en fullt privat sådan, djuren sålunda kommit
från sin ägare, hade de stackars djuren säkerligen i lång tid måst
lida samma fortsatta elände.

En synnerligen välbefogad åtgärd i lagstiftningshänseende vore sålunda
att söka inverka på dem, det vederbör, att få en utredning i antytt
syfte, så att med åklagarbefogenhet utrustad polismyndighet finge icke
blott rätt, utan även skyldighet att vid behov skilja djuren från deras
ägare på dennes bekostnad; vid fall, som icke vore alldeles uppenbart,
naturligtvis först efter veterinärs tillstyrkande utlåtande. Åtgärder i
sådant syfte äro, enligt undertecknads åsikt, att hänföra till ett praktiskt
dj urskyddsarbete.

Kronolänsman
G. Göthman,

Gnesta.

Ur Djurvännernas Tidning.

Svältfödda kreatur, som skiljas från sin ägare.

Länsstyrelsen i Malmö ingriper på anmodan av Centralförbundet.

Den 22 maj 1914 mottog Centralförbundets byrå telefonmeddelande
från ordföranden i Höganäs djurskyddsförening angående ett svårare djurplågeri.
Lantbrukaren Bengt Nilsson i Buskeröd, Väsby, hade under en
längre tid till den grad vanvårdat och svältfött sina djur, två hästar,
tre kor och en kalv, att då djurskyddsföreningen erhöll kännedom därom,
redan en ko hade dött och de andra djuren voro så utmagrade, att de
ej kunde stå på benen utan lågo i stallet, på bara jorden, utan något
slags strö under sig. Såväl veterinär som länsman hade besiktigat djuren
och ålagt ägaren att giva dem föda, dock utan påföljd. Stämning hade
uttagits på mannen, men han vägrade att giva djuren föda och att mottaga
erbjudet hö och halm.

Sedan Centralförbundet per telefon satt sig i förbindelse med länsstyrelsen
i Malmö, som fick del av de upprörande detaljerna, förordnade

8

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

denna telegrafiskt vederbörande länsman att låta bortföra djuren för erhållande
av vård. För inköp av foder förskotterade Centralförbundet det
erforderliga beloppet.

Vid transporten måste korna formligen bäras ut ur stallet och
forslas på vagn. Enligt senare ingånget meddelande ha korna måst nedslaktas,
enär någon förbättring i deras tillstånd icke inträtt — de förmådde
icke ens röra sig, utan lågo alltjämt på samma sida. Man tror,
att hästarna kunna repa sig.

Åklagaren har nu yrkat ansvar för »djurplågeri under synnerligen
försvårande omständigheter».

Fallet är i sin ytterlighet dess bättre mera sällsynt i djurskyddets
historia, ehuru liknande tilldragelser ingalunda saknas, men det äger sitt
stora intresse för djurskyddsarbetet så till vida, att det givit oss bevis på
att myndigheterna verkligen kunna, där omständigheterna så påkalla, låta
skilja illa hanterade djur från deras ägare — en rätt, som mången menar,
att myndigheterna sakna.

1915.

Till De svenska djurskyddsföreningarnas Centralförbund.

I Eder ovan åberopade skrivelse ombads jag att göra ett uttalande
angående det förhållandet, att polismyndighet icke äger rätt att i fall, där
sådant kan synas av behovet påkallat, skilja det plågade djuret från sin
ägare för att förhindra ett fortsatt djurplågeri. Flera än en gång har
jag brytt min hjärna inför denna sak och lyckligtvis, fastän — jag medger
det gärna — i direkt strid mot gällande lag och praxis, alltid funnit
någon utväg för att åtminstone för en halv dag eller så få djuret skilt
från dess plågoande. Med den erfarenhet jag såsom polisman sålunda
vunnit i dylika saker, kan jag ej annat än betrakta det som en brist,
att icke strafflagens 18 kap. 16 § är avfattad på sådant sätt, att den ger
t. ex. allmän åklagare rätt att omedelbart och intill dess faran för en
fortsatt grymhet är överstånden skilja djur från den som mot sådant
visar uppenbar grymhet. Utan att för tillfället vilja ange exempel på,
huru ett sådant tillägg till lagen skulle lyda, finner jag dock saken avhjälpt
med allenast några få ords tillägg till ovan angivna lagrum.

Med utmärkt högaktning
Martin Winlöf.

Stadsfiskal i Örnsköldsvik, förut i Piteå.

Lagutskottets utlåtande Nr 52. 9

Ur de anmälningar om dylika fall, som till Djurskyddsföreningarnas
Centralförbund och andra djurskyddsorganisationer ingått från lokala djurskyddsföreningar
i landet, skall jag icke göra några utdrag, enär de ju
kunna betecknas såsom uttryck för eu särskild ömsinthet om djuren, som
här ej kan komma i betraktande. Jag åberopar alltigenom endast sakkunniga
och de om denna angelägenhet närmast erfarna och hoppas härmed
ha till fullo ådagalagt att lösningen av denna viktiga fråga, som
alltsedan år 1899 fått anstå, ej längre bör undanskjutas.»

I 18 kap. 16 § strafflagen stadgas: »Visar någon i behandling av
djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Denna lydelse har lagrummet erhållit genom tid efter annan vid tagna

lagändringar, i det att dels tillämpligheten har utsträckts att omfatta
behandlingen av icke blott, såsom ursprungligen var fallet, »egna
eller andras kreatur», utan djur i allmänhet, dels ock straffmaximum

höjts, först från 100 till 500 kronor och sedermera, vid synnerligen för svårande

omständigheter, till fängelsestraff.

I förevarande motion framställes icke något yrkande på skärpning
i straffrättsligt hänseende av den gällande bestämmelsen, vare sig i fråga om
definitionen på straffbart djurplågeri eller i fråga om straffsatsen. Däremot
gör motionären gällande, att straffbudet bör kompletteras med lagstadgande
av annan art. I fråga om vissa fall av groft fortvarande djurplågeri
är enligt hans mening icke tillfyllest att samhället reagerar med
straffhot och straff, utan den sedliga känslan kräver att myndigheterna
utrustas med lagbestämd befogenhet att avstyrande ingripa, i nödfall på
det sätt att det plågade djuret tillsvidare skiljes från sin innehavares besittning
och ställes under nödig vård, eller ock, om annan utväg ej finnes,
genom avlivande befrias från sina lidanden.

Enligt vad motionären erinrat, har vid tidigare tillfällen, nämligen
åren 1896 och 1898, denna fråga motionsvis lagts under riksdagens övervägande,
i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd.
Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande
riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade
jämväl i första kammaren förespråkare.

Sedan dess har denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion
ånyo bringas under riksdagens prövning, vill det synas utskottet som om
densamma under de förflutna decenniernas lopp får anses hava kommit
i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl ovannämnda
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 45 käft. (Nr 52). 2

Utskottets

yttrande.

10

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

skärpningar av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna
rättskänslans gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren,
har man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare
tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet, än
tidigare torde varit fallet. Sålunda lärer man numera vara ense om att
straff för djurplågeri bör ådömas icke blott den som av lust att tillfoga
lidande eller av rått övermod förövar egentlig misshandel mot djur genom
prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff anses jämväl den
hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnar
sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogar
dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten
behörig hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret är behäftat.

Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av
djurplågeri synes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande
till laga näpst icke är till fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet.
1 fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart övergående
grymt behandlingssätt över huvud är tydligen intet annat medel
än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande
givetvis tillkommer i första hand polismyndighet och under vissa
omständigheter en var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående
ofog. Men annorlunda ställer sig saken i fråga om ett fortvarande
lidande, som tillfogas djuren genom en" alltjämt fortsatt vanvård eller
överansträngning. A ena sidan kan rättskänslan icke finna sig tillfredsställd
med den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter
eu länge utdragen rättegång, skall erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid,
trots tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad
består. '' -‘Och onekligen förekomma fall, om ock lyckligtvis sällsynta,
där en trilska eller slö likgiltighet föreligger, som icke låter sig
brytas genom åtal, knappast genom straffdom. A andra sidan är en
avstyrande åtgärd i dessa fall en vida allvarsammare sak, enär dels ett
verkligt och varaktigt besittningsingrepp kan bliva av nöden, dels utväg
kan saknas att bestrida de med omhändertagande och vård förenade kostnaderna.
Man kan alltså icke förvåna sig över, om, såsom motionären
giver exempel på, polismyndighet finner sig i saknad av lagstöd icke äga
befogenhet till ett dylikt ingripande.

Utskottet finner alltså motionens syfte behjärtansvärt. Det får emellertid
ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte är förenat
med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjuda att man här framgår med
synnerlig försiktighet. Motionären har själv betonat att han inser, att

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

11

den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med betryggande
garantier. Skall emellertid syftet i tillfredsställande mån uppnås,
kunna dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut, avkunnat
i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt
på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast
är förenat, komrne den nödiga åtgärden i så fall gärna att vidtagas
först då det är för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de underordnade
polismyndigheternas hand kan anföras, att uppfattningen om vad
som är att betrakta som verkligt djurplågeri växlar högst betydligt hos
olika funktionärer; och även om man fordrar tillstyrkande utlåtande från
distriktsveterinär, kvarstår alltjämt, att även hos dessa tjänstemän åskådningarna
i frågan skifta efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad.
Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets
högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall
torde antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och
tidsutdräkt, eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på
den underordnades ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att
föredraga, att den underordnade myndigheten får själv fatta sitt beslut
på eget ansvar.

Finner man sig böra stanna vid en sådan utväg, är det emellertid
desto mera av nöden att skapa garantier mot missgrepp. Inträffande
dylika missgrepp skulle nämligen icke blott kännas synnerligen kränkande
för dem som därav drabbas, utan ock vara ägnade att bringa djurskyddssaken
i misskredit. Först och främst torde sålunda befogenheten till
åtgärd, som innebär ett ej blott helt tillfälligt skiljande från besittningen
eller som medför kostnader, avsedda att i sista hand drabba djurets innehavare,
böra starkt begränsas till uppenbara fall av groft djurplågeri.
Och vidare torde behörigheten av den vidtagna åtgärden om möjligt med
det snaraste bringas under domstols prövning, utan att djurets ägare behöver
vidtaga särskild anstalt härför. För sådant ändamål synes befogenheten
till ingrepp av här åsyftade art lämpligen kunna bindas vid förutsättningen,
att den mot vilken detsamma riktas redan blivit delgiven
stämning med ansvarsyrkande för djurplågeriet, eller att han åtminstone
blivit för sådan stämnings delgivning sökt. Domstolen skulle sedan tillkomma
att, på vilket stadium av målet anledning därtill förekomme, upptaga
till prövning frågan om åtgärdens bestånd, samt att i slutliga utslaget
avgöra om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller
av den som företagit åtgärden eller ock stanna å statsverket.

Med nu givna antydningar vill utskottet självfallet icke göra anspråk

12

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

på att hava givit någon slutgiltig lösning av förevarande spörsmål, utan
endast ett första bidrag till dess utredning, Att en dylik utredning kommer
till stånd, finner sig emellertid utskottet böra förorda. Slutligen må
anmärkas, att om lagbestämmelser i frågan utarbetas, desamma icke, på
sätt motionären ifrågasatt, lämpligen kunna inarbetas i eller såsom tillägg
fogas till 18 kap. 16 § strafflagen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Wavrinskys
motion, I: 28, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida,
i vilken omfattning och på vad sätt, i fall av svårartat
fortvarande djurplågeri genom vanvård eller annan
uppenbar grymhet, offentlig myndighet må tilläggas
befogenhet att, där ej rättelse annorledes kan vinnas,
ombesörja djurets vårdande eller befrielse från dess
lidande, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill sådant övervägande kan föranleda.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET, 1915.