Lagutskottets utlåtande Nr 52

Utlåtande 1912:LU52

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 maj 1912 kl. 2 e. m,

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Ma,j:t angående aflösning ytterst genom expropriation af
torpares1 bolag surr endator ers och deras vederlikars jordbruk
på enskilda domäner m. m.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Stärner, af Ekenstam,
Bergendahl, Alexanderson *), Trana *), Gezelius, von Baumgarten,
Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken,
Persson i Norrköping, Rehn och Svensson i Salang*).

*) Ej närvarit vid utlåtandets justering.

I en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 206, hafva herrar Carl Lindhagen, Hj. Branting, Herm. Lindqvist,
F. W. Thorsson, A. J. Christiernson, E. Palmstierna, N. Persson, Värner
Rydén och V. Larsson hemställt, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att,

l:o för jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse från
beroende, i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af
torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda
domäner;

2:o i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af
marken till lägenhetsinnehafvares besittningar på ofri enskild grund;

3:o i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor
åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 48 höft. (Nr 52.) 1

Motionen.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter; 4:o

vid jordlösen för den i föregående punkter omförmälda expropriation
sådana stadganden måtte införas att någon oförtjänt vinst under
inga förhållanden beredes den store jordägaren.

Till stöd härför hafva motionärerna anfört:

»Genom feodalväsendet kom i de flesta Europas stater landtbefolkningen
uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till
fullständig lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse
för att återgifva jordens brukare friheten. Denna rörelse, som gjorde
sig gällande öfverallt, där feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afslutning
först i midten af 1800-talet. Brukarnes emancipation bedrefs
på vissa håll med kraft, på andra mera likgiltigt och med ständiga
förhinder. Medlen växlade från fullständig reduktion till en landtmännen
pålagd betungande utlösningsskyldighet. Resultaten blefvo också mycket
olika, allteftersom målmedvetenhet, ingripande i rätt tid och omtanke
äfven i det lilla gjorde sig gällande eller icke.

Början till uppkomsten af ett sådant feodalväsende har icke heller
varit främmande för vårt land. Men detta stäfjades i tid genom de
kända reduktionerna, riktade första gången mot katolska prästerskapets
och den sista gången mot den svenska högadelns jordvälde. Dessa
statshandlingar verkade, att Sverige under förenämnda rörelses höjdpunkt
i det öfriga Europa stod tämligen oberördt af densamma.

Emellertid lämnades orubbade en stor del af de adliga godsen,
hvilka sedan här och hvar alltmer utvidgats. Under tidernas lopp ha
dessutom af företagsamma händer bildats nya storgods genom inköp
och sammanslagning af små fastigheter. Stora trakter af vårt lands
bästa jordbruksjord upptages därför nu så godt aom uteslutande af
omfattande så kallade herrgårdar, hvilka jämte sitt eget jordbruk behärska
en myckenhet småbruk på hemmansdelar och torp.

Vid sidan af dessa godsbildningar har uppstått en ännu mäktigare,
af den moderna industrialismen uppburen så att säga nyfeodalism,
grundad företrädesvis i landets skogsrikedom och grundlagd först af
bruksrörelsen, sedan äfven af sågverksindustrien och numera jämväl af
pappersmasseindustrien och andra fabrikationer med skog som råvara,
hvartill kommer sockerbetindustriens jordinköp. Just vid den tidpunkt,
då sträfvandena utomlands att störta feodalväldet afdomnade, mångenstädes
dock med mycket ofullkomligt resultat, tog hos oss den nya
industriella feodalbildningen ett synnerligt uppsving, särskildt i följd af
trävarukonjunkturernas uppblomstring på världsmarknaden. Småbonde -

Lagutskottets utlåtande Nr 52. 8

hemman folio och falla fortfarande i mängd för skogsköpare och staten
har, sorgligt att säga, på allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att
samtidigt utkasta sina skogar, hemman, torp och nybyggen till ett lättfånget
byte för lystnaden.

Af dessa orsaker har för närvarande i Sverige uppkommit ett utbildadt
och omfattande storgodsvälde, dels på jordbrukets dels på industriens
område, under livilka makter stora samhällsklasser af torpare,
bolagsarrendatorer och lägenhetshafvare slafva för att ej tala om den
alldeles hemlösa landtbefolkningen, som bor inhyses såsom det heter.
Man behöfver här endast erinra om den stora mängden så kallade
bolagshemman i Norrland och Dalarne samt i Värmland, Dalsland, Västmanland,
Uppland, Södermanland, Närike, Småland, östra delen af
Bohuslän, norra Västergötland o. s. v., och de vidsträckta herrgårdstrakterna
inom mellersta och södra delarne af riket.

Om den stora af statsmakten, stödd på de ofrälse stånden, verkställda
reduktionen af adelns jordagods läses nu i den officiella läroboken
i historia, att denna statshandling var i sin begynnelse en oundviklig
och rättvis sak och i det hela medförde stora fördelar för landet,
då därigenom »egendomen blef jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet
och allmogen återvann sin forna sjelfständighet».

Vår tids ofrälse klasser ha anledning att falla i egna tankar vid
denna berättelse. Skulle det ej äfven nu behöfvas, att egendomen
blefve jämnare fördelad? Breder sig ej äfven nu öfver landet ett stormansvälde,
den moderna feodalismen och den moderna kapitalismen,
hvarpå det borde göras ett slut? Förefinnes ej äfven nu en allmoge
af kufvade småbrukare och en beroende arbetareklass, som borde återvinna
sin själfständighet? Och i sådan händelse, skulle icke äfven för
vår tid allt detta vara en rättvis sak och medföra störa fördelar för
landet?

Vi kunna dock ej vänta på de mera ingripande lösningar, som
kommande tider kunna bestämma sig för.

Redan nu måste befrielseverket på ett genomgripande sätt begynna.
Detta sker genom att det icke blott sättes en damm för storgodsväldets
vidare framfärd, utan äfven vidtages aflösning af jorden ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning).

Särskilt bör till stöd härför oaflåtlig^ betonas den stora bristen i
nuvarande sträfvandena för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta
sig ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd
och säkerligen i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke
blott stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till

4

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

jord och byggnader på torp, bolagsliemman och liknande domäner.
Denna förödelse ses med jämnmod, därför att det enligt den fatalistiska
privaträttsliga uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn
af densamma, icke går an att ingripa mot olyckan själf. Det är en
privaträtt att hålla stora klasser af landets innevånare i ett jordbundet
beroende af enskilde.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ej, att staten
skall efter expropriation själf öfvertaga driften af dessa jordbruk och
icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske
i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och i den mån
brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att öfvertaga
jorden. På åtskilliga ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så
länge det fortfar och brukare ej påfordra en aflösning, finnes ej anledning
till ingripande.

Aflösningens organisation kräfver först, att statsmakten inträder
såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse
jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen kommer till
stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som
bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste villkor, så att
den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den familj, som suttit
på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma. Men för att ej
äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel.
Detta yttersta medel är expropriation. För att lagstiftningen
skall skapa betryggande förhållanden för framtiden vore det önskligt,
att lagen föreskrifver att äfven en enskild öfverenskommelse, som kunnat
komma till stånd mellan staten och jordägaren utan rättsliga expropriationsåtgärder,
skall ha samma rättsverkningar som en dylik expropriation.

Det måste särskildt betonas, att den nu ifrågasatta aflösningen ej
kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum efter nu stadgade och
tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konstrueradt marknadsvärde
får ej tjäna till ledning och någon vinst i regeln ej heller beräknas,
åtminstone ej när det gäller utbrytning ur stora jordbesittningar
och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen varit donationsjord
från kronan.

Vidare måste enligt hvad erfarenheten lärt oss aflösningen förbindas
med villkor af ett nytt upplåtelsesätt, som både upprätthåller
ändamålet ocli omöjliggör, att jorden återfaller i främmande händer
samt äfven tryggar brukarens rätt.

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnas ställ -

Lagutskottets -utlåtande Nr 52. 5

ning, intill dess aflösningen hunnit äga ruin. Detta kan nämligen taga
lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning kanske
tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åtgärder måste
också ingå stadgad rätt för den, som sitter eller länge suttit å jorden
att öfvertaga densamma samt en sträng uppsikt öfver, att jordägaren
ej får tillfälle att förekomma aflösningen genom att dessförinnan bortdrifva
brukarna och inlägga jorden med fastighetens öfriga ägor.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande
saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen
och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens
rätt;

2:o) grunddragen för organisationen åt denna statsverksamhet;

3:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta
maktmedel (expropriation) som skall förläna allvar åt förhandlingarne
om frivillig uppgörelse samt taga vid, när aftal ej kan komma till
stånd; hufvudvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde
(sättet för amorteringen af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

f omstående förslag är icke något universalmedel, och det bör som
sagdt utföras med länrpor. Men det fastslår en viktig grundsats nämligen
att de ifrågavarande samhällsklassernas frigörelse från jordbundet beroende
icke kommer till stånd, så länge man utgår ifrån att det är den
stora jordägaren, som först och sist äger att efter sin vilja och sitt intresse
bestämma om en aflösning skall ske, när den skall ske, hvad som
skall afstås, hur mycket som skall betalas, i hvilken ordning betalningen
skall ske och hvem som skall öfvertaga jorden. Ibland framhålles huru
»praktiskt» det är att sålunda lämna allt hufvudsakligen åt slumpen.
Man plägar därvid äfven ibland med de gynnsammaste exempel från någon
viss trakt söka ådagalägga, att redan genomförd lagstiftning möjligen
kan därstädes för ögonblicket lägga ett visst band på den store
jordägarens godtycke i utöfningen allenast af någon enstaka bland hans
många ofvannämnda maktbefogenheter. Men under allt detta praktiska
famlande blundar man för den skriande, gripande verkligheten. Man
glömmer att de mäktige blott behöfva bida sin tid, man glömmer alla
de vanligaste fallen, då något sådant bidande alls icke behöfver äga rum,
man slätar öfver alla den enskilde jordägarens Övergrepp då han obunden
af lag skrider till egenmäktig handling och man har i synnerhet
ingen enda tanke till öfvers för all uteblifven hjälp just där den kanske
mest behöfves. Det är den stora plundringen och utsugningen, som
döljer sig mestadels under denna praktik.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Tidigare delvis utförligare motioner i enahanda syfte ha väckts
inom Andra kammaren åren 1909 (nr 111), 1910 (nr 148) och 1911

(nr 239). .

Enahanda skäl, som tala för en aflösning af beroende jordbruk,
tala också för enahanda frigörelse i skäliga fall af beroende lägenheter

på ofri grund. .

Riksdagen har redan år 1907 begärt förslag till »åtgärder sårskifdt
med anlitande af expropriation i ändamål att vid fisklägen, stations•
samhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning
bor eller kan uppstå, i enlighet med hvad i skrifvelsen närmare
angifvits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena
med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig
tomtmark». Särskildt ville man befria husägare, som endast
hade viss tids tomtupplåtelse, från beroendet af jordägaren. Expropriationskommittén
har i sitt förslag inskränkt sig till hvad 1907 års
riksdag ifrågasatt.

Med lika stort skäl kan emellertid samma hjälp påfordras af lägenhetsägare
i en myckenhet andra fall. Det klagas från alla håll i landet
öfver den bekymmersamma ställning, hvari små bostadsägare befinna
sig, som ej haft annan utväg än att utan betryggande villkor på jordägarens
nåd slå sig ned på ett litet stycke mark samt där uppfört en
bostad åt sin familj och kanske äfven odlat något därikring. Det kan
icke vara riktigt, att dessa människor skola vara beröfvade allt skydd
och merendels på det ena eller andra sättet utan ersättning frantagas
hvad de med arbete och kostnader nedlagt på jorden.

I torpkommitténs förra året afgifna betänkande har också fölordats
en tvångsaflösning af lägenheter å ofri grund i vissa fall och
under vissa förutsättningar. Detta förslag tillerkänner den enskilde
lägenhetsinnehafvaren expropriationsrätt och lägger äfven bördan af förrättningen
uteslutande på honom. Riktigare oeh effektivare synes vara
att det allmänna, stat eller kommun, på lägenhetsinnehafvares begäran
framträder såsom hans målsman vid själfva förrättningen samt öfvextager
jorden och öfverlåter den på ett'' sätt, som betryggar ändamålet
och brukarens rätt.

För öfrigt åberopas härom i tillämpliga delar, h vad o från sagts

om aflösning af smärre jordbruk. .

En annan tvingande nödvändighet är, att staten har ett medel i
sin hand, hvarigenom i erforderliga fall kan anskaffas mark till nya
jordbruk samt till nya lågenheter för bostäder eller andra samhälls -

7

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

nyttiga ändamål. Det är nämligen så, att på många håll finnes ingen
sådan jord att få, därför att jorden ligger under storgods (bolagsdomäner
eller herrgårdar). På andra trakter åter, där jord hålles till salu, sker
det oftast på spekulation till ockerpris.

Jord måste därför mångenstädes tvångsvis anskaffas och med hänsyn
till folkets stora fattigdom förvärfvas utan någon oförtjänt vinst
för jordägaren. Detta mål kan vinnas genom en förnuftig expropriation.

Norrlandskommittén föreslog expropriationsvägen för bildande af
nya jordbruk på bolagsmark inom Norrland och Dalarna. Men det är
klart, att medlet äfven i erforderliga fall är behöfligt för öfriga delar
af riket.

Riksdagen förordade år 1907 expropriationsvägen för anskaffande
af bostadsmark, men endast för de områden på landet, där en sammanträngd
befolkning bodde eller kunde uppstå. Äfven här måste sägas,
att medlet är behöfligt i många andra händelser såsom ock erfarenheten
ådagalagt.»

Såsom motionärerna erinrat, hafva de spörsmål, som i förevarande
motion beröras, förut varit föremål för Riksdagens pröfning.

I en af herr Lindhagen m. fl. vid 1909 års Riksdag väckt motion
(nr 111) hemställdes bland annat, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
begära lagstiftningsåtgärder för att i erforderliga fall och under för
framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning) af jordbruket å dels hemman jämte torp,
tillhöriga bolag eller enskilda, hvilka annorledes än genom omedelbar
donation af kronan förvärfvat dem hufvudsakligen för annat ändamål
än jordbruksdrift och särskild! för att tillgodogöra sig skogsafkastningen;
dels andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor; och dels
öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna af olika anledningar på
enskildes ägor utan själfständig besittningsrätt, samt att Riksdagen måtte
för sin del besluta antagandet af en expropriationslag för Norrland och
Dalarna i syfte att åstadkomma aflösning af hemman jämte torp med
själfständigt jordbruk, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter.
Motionen afstyrktes af lagutskottet och blef af Riksdagen afslagen.

Vid 1910 års Riksdag väcktes ånyo motion i ämnet, därvid hemställdes,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder
i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande och
brukarnes frigörelse från beroende, i erforderliga fall och under för
framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning) af landtbönders, bolagsarrendatorers,

Utskottets
iyttrande.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

torpares och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner. Icke
heller denna motion blef af Riksdagen bifallen.

Frågorna om tvångsaflösning återkommo äfven vid 1911 års Riksdag,
ehuru i utvidgad omfattning. Under åberopande af Riksdagens
skrifvelse den 30 april 1907, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
ville efter verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation,
i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på
landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett
mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å
redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark,
samt af Norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 afgifna förslag till
lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i
Norrland och Dalarna af lämpliga odlingslägenheter, hemställde herr
Lindhagen m. fl. i tre inom Andra kammaren väckta motioner

dels i motionen nr 239 att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande
och brukarnes frigörelse från beroende, i erforderliga fall och
under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst
genom expropriation (tvångsaflösning) af torpares, bolagsarrendatorers
och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner;

dels, i motionen nr 240, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
begära förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att äfven i andra
skäliga fall utöfver dem, som åsyftats i 1907 års förenämnda riksdagsskrivelse,
må kunna åstadkommas aflösning ytterst geuom expropriation
(tvångsaflösning) af lägenhetshafvares besittningar på enskilda domäner;

och dels i motionen nr 241 att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla:

l:o) att vid pröfning af Norrlandskommitténs förslag om expropriation
af bolagsmark för bildande af nya jordbruk äfven måtte tagas
öfvervägande förslagets tillämpning i skäliga fall på storgods inom
det öfriga riket;

2:o) att vid pröfning af 1907 års riksdagsskrivelse om expropriation
af mark för bland annat nya bostäder på områden å landet,
där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, måtte tagas i
öfvervägande förslagets skäliga tillämpning äfven i andra tillämpliga fall;

3:o) att vid öfvervägande af bestämmelserna om jordlösen för den
i föregående två punkter omförmälda expropriation måtte tagas afgörande
hänsyn till folkets fattigdom och någon oförtjänt vinst under
inga förhållanden beredas den stora jordägaren.

9

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Samtliga dessa vid 1911 års Riksdag väckta motioner blefvo på
hemställan af lagutskottet af båda kamrarna afslagna.

Hvad angår den nu förevarande motionen, vill utskottet till en
början erinra, att hvad däri hemställts till viss del äfven behandlats i
den innevarande år åt herr Lindhagen inom Andra kammaren väckta
motionen nr 212 om antagande af en provisorisk lag, i syfte att stat
eller kommun måtte erhålla rätt till förvärfvande genom expropriation
i vissa fall af marken till lägenheter å ofri grund, samt att lagutskottet
i afgifvet utlåtande (nr 49) hemställt, att Riksdagen ville i "skrifvelse
till Kung!. Maj:t anhålla, om framläggande för Riksdagen skyndsammast
möjligt af förslag till lagstiftning om expropriation- eller lösningsrätt
för beredande af möjlighet åt ägare al byggnader på ofri grund att
förvärfva marken, hvarå byggnaderna äro uppförda.

Såsom motionärerna framhållit har också afgifvits särskilda förslag
till utvidgning i vissa fall af expropriationsinstitutet i den af motionärerna
afsedda riktningen. Norrlandskommittén har sålunda, såsom ofvan
nämnts, föreslagit expropriation i vissa fall för beredande åt enskilda
jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter och
den s. k. torpkommissionen har föreslagit liknande åtgärd för möjliggörande
för innehafvare af vissa på 49 år eller längre tid afsöndrade
lågenheter att förvärfva äganderätt till lägenheterna. Därjämte har
åt 1 § i det af expropriationslagstiftningskommittén den 15 september
1910 afgifna förslag till lag om expropriation gifvits sådan affattning
att därmed jämväl afsetts att vinnas den utvidgning af expropriationsinstitutet,
som Riksdagen ifrågasatt genom sin ofvanberörda skrifvelse
den SO april 1901; och har i 84 och 85 §§ af samma förslag införts
särskilda bestämmelser med afseende på detta slag af expropriation. I
dessa fall föreligga alltså lagförslag, som beröra det i motionen behandlade
ämnet.

1 samtliga dessa fall har emellertid expropriationsinstitutets utvidgning
afsett tillgodoseende af särskilda allmänna intressen af viss begränsad
omfattning. Att däremot införa en aflösningsrätt ytterst genom expropriation
af den art och omfattning, som motionärerna föreslagit, kan
enligt utskottets förmenande icke vara tillrådligt. Expropriationsinstitutet,
sådant det hittills i vår rätt gestaltat sig, är uppenbarligen afsedt
för undantagsfall. Hvarje utvidgning af detta institut synes också böra
ske med stor varsamhet. Häremot skulle alldeles strida att nu ställa i
utsikt införandet af en sådan expropriationsrätt som i motionen påyrkas.
Den omgestaltning af jordbesittnings- och jordägareförhållandena, som
uppenbarligen skulle blifva en följd af en dylik åtgärd, skulle säkerligen
B ihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 48 käft. (Nr 52.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

icke heller undgå att medföra en oförmånlig inverkan på det ekonomiska
lifvet. I hvarje fall torde eu lagbestämd lösningsrätt till jorden till
förmån för de i motionen afsedda jordbesittare, hvilka icke själfva äga
den jord, de inneha, vara ägnad att medföra ett tillstånd af osäkerhet
i jordbesittningsförhållandena, hvars verkan såväl för dem, till hvilkas
förmån aflösningen skulle ske, som för dem, emot hvilka den vore
riktad, det icke synes möjligt att öfverskåda.

Det lärer väl äfven med skäl kunna ifrågasättas om öfver hufvud
taget de med aflösningsrätten åsyftade förmånerna skulle vinnas. Åtminstone
torde de lägenheter, som innehafvas af vissa kategorier torpare i
många fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk
skall kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter,
som åligga deras innehafvare, äro behöfliga för de större jordbruk, dit
de höra, måste det enligt utskottets mening å andra sidan mången
gång vara en angelägenhet af vikt äfven för torparna själfva att från
nämnda jordbruk få det stöd i ekonomiskt afseende, som för närvarande
merendels lämnas dem och som skulle bortfalla med en ställning, sådan
som den motionärerna vilja bereda dem.

I fråga om anskaffande af mark för bildandet af nya jordbruk
och nya bostadslägenheter, må slutligen äfven erinras, att den frivilliga
styckningen af jorden under de senare åren väsentligen tilltagit samt
att till underlättandet af densamma skifteslagstiftningskommittén i sitt
den 28 juli 1911 afgifna förslag till lag om skifte af jord föreslagit
sådan förändring i gällande bestämmelser om ägostyckning att nämnda
institut skulle kunna komma till användning i större utsträckning än
förut.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

11

Reservation

af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, hvilka yttrat:

»I motionen föreslås expropriation endast för erforderliga fall och
i motiven framhålles, att en lagstiftning i ämnet bör utföras med
lampor. Att expropriation för de afsedda ändamålen mångenstädes och
synnerligen ofta behöfves, är ett allmänt kändt förhållande, som för
ifrigt bestyrkts genom mångahanda utredningar. Att genomförandet
af en expropriation för erforderliga fall skulle vara, såsom utskottet
påstår, att gå för långt, är väl ett föga hållbar!; påstående.

Beredandet af en tryggare jordbesittning för de i motionen afsedda
jordbesittarne än som nu mångenstädes äger rum på större enskilda
domäner kan väl ej heller, såsom utskottet också påstår, vara ägnadt
att medföra ett tillstånd af osäkerhet i jordbesittningsförhållandena. 1
lagutskottets utlåtande nr 49 har ju utskottet redan uttalat sig just för
ett ingripande provisoriskt på angifvet sätt för lägenhetshafvare på ofri
grund och sålunda där motsagt sitt nu afgifna utlåtande.

Om, såsom utskottet vidare förmenar, vissa torp äro för små att
utbrytas, så får väl lagen taga hänsyn därtill liksom äfven till andra
omständigheter. Den åt utskottet här framhållna synpunkten att torpen
ofta behöfva vara beroende under de stora godsen både för sin egen
och de senares skull, är numera allmänt utdömd, men hindrar i alla fall
ej att hänsyn tages därtill i mån af fog.

Den fiivilliga styckningen är som bekant mångenstädes ej en
tillräcklig utväg för skaffande af ny mark till jordbruk och bostadslägenheter
från stora enskilda domäner, när verkligt behof häraf föreligger.
Dessutom lämnas därvid fritt spel för den pågående spekulationen,
som tar hand om saken och uppdrifver prisen. Hvad utskottet
härutinnan erinrat, innefattar således icke något svar på motionen i
denna del.

12

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Under åberopande af motionens motivering hemställes alltså,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte låta utreda och,
i den mån utredningen därtill föranleder, för Riksdagen
framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder i
ändamål att:

l:o) för jordbrukets upprätthållande och brukarnes
frigörelse från beroende, i erforderliga fall och under
för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning
ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af torpares,
bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på
enskilda domäner.

2:o) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma aflösning ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning) af marken till lägenhetsinnehafvares
besittningar på ofri enskild grund.

3:o) i erforderliga fall och under för framtiden
betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning) af mark från stora enskilda
domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter.

4:o) vid jordlösen för den i föregående punkter
omförmälda expropriation sådana stadganden måtte
införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden
beredes den store jordägaren.

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.