Lagutskottets utlåtande Nr 51

Utlåtande 1911:LU51

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1911 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående dels afösning af torpares, bolagsarrendatorers
och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner,
dels aflösning af lägenhetsinnehafvares besittningar på
enskilda domäner, dels ock expropriation i vissa fall af
mark för bildande af nya jordbruk m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft nedan intagna, inom
Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
nr 239 af herrar Carl Lindhagen, Hjälmar Branting, Herm. Lindqvist,
C. G. Lindley, A. C. Lindblad, Ernst Söderberg, Knut A. Tengdahl,
J. Hasselquist, Hj. Rissén, J. Th. Johansson, Sven Persson, K. A. Borg,
Carl Winberg, Erik Palmstierna, J. Åberg, J. A. Wallin, N. Edv. Lindberg,
C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner Rydén, Sven Linders, Nils
Persson, O. H. Waldén, Aug. Nilsson, A. Christiernson, G. A. Strömberg,
F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G. A. Rundgren, N. A:son Berg,
J. Forssell, E. A. Leksell, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson och L. J.
Carlsson samt nr 240 och 241 af herrar Carl Lindhagen, Sven Linders
och Nils Persson.

Motionen nr 239 är af följande lydelse:

»Genom feodalväsendet kom i de flesta Europas stater småbondeklassen
uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till fullständig
lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse för
Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 48 Höft. (Nr 51.) 1

Herr Lindhagens
m. fl
motion nr 239

2

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

att återgifva jordens brukare friheten. Denna rörelse, som gjorde sig
gällande öfverallt, där feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afsilning
först i midten af 1800-talet. Böndernas emancipation bedrefs på
vissa håll med kraft, på andra mera likgiltigt och med ständiga förhinder.
Medlen växlade från fullständig reduktion till en bönderna
pålagd betungande utlösningsskyldighet. Resultaten blefvo också mycket
olika, allteftersom målmedvetenhet, ingripande i rätt tid och omtanke
äfven i det lilla gjorde sig gällande eller icke.

Början till uppkomsten af ett sådant feodalväsende har icke heller
varit främmande för vårt land. Men detta stäfjades i tid genom de
kända reduktionerna, riktade första gången mot katolska prästerskapets
och den sista gången mot den svenska högadelns jordvälde. Dessa
statshandlingar verkade, att Sverige under förenämnda rörelses höjdpunkt
i det öfriga Europa stod tämligen oberördt af densamma.

Emellertid lämnades orubbade en stor del af de adliga godsen,
hvilka sedan här och hvar alltmer utvidgats. Under tidernas lopp ha
dessutom af företagsamma händer bildats nya storgods genom inköp
och sammanslagning af småbondejord. Stora trakter af vårt lands
bästa jordbruksjord upptagas därför nu så godt som uteslutande af
omfattande så kallade herrgårdar, hvilka jämte sitt eget jordbruk
behärska eu myckenhet småbruk på hemmansdelar och torp.

Vid sidan af dessa godsbildningar har uppstått en vida mäktigare,
af den moderna industrialismen uppburen feodalism, grundad företrädesvis
i landets skogsrikedom och grundlagd först af bruksrörelsen, sedan
äfven af sågverksindustrien och numera jämväl af pappersmasseindustrien
och andra fabrikationer med skog som råvara, hvartill kommer sockerbetindustriens
jordinköp. Just vid den tidpunkt, då sträfvandena utomlands
att störta feodalväldet afdomnade, mångenstädes dock med mycket
ofullkomligt resultat, tog hos oss den nya industriella feodalbildningen
ett synnerligt uppsving, särskildt i följd af trävarukonjunkturernas uppblomstring
på världsmarknaden. Småbondehemman folio och falla fortfarande
i mängd för skogsköpare och staten har, sorgligt att säga, på
allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att samtidigt utkasta sina skogar,
hemman, torp och nybyggen till ett lättfånget byte för lystmätet.

Af dessa orsaker har för närvarande i Sverige uppkommit ett
utbildadt och omfattande feodalsystem: dels en jordbruksfeodalism och
dels framförallt en industriell feodalism, under hvilka makter stora
samhällsklasser af torpare, bolagsarrendatorer och lägenhetsliafvare slafva.
Därtill komma ett stort antal torpare och lägenhetshafvare, lydande
äfven under smärre gårdar.

3

Lagutskottets utlåtande 2Vr 51.

Man behöfver bär endast erinra om den stora mängden bolagsarrendatorer
på så kallade bolagsbemman i Norrland och Dalarne samt
i Värmland, Dalsland, Västmanland, Uppland, Södermanland, Närike,
Småland, östra delen af Bohuslän, norra Västergötland o. s. v., om
myckenheten torpare och lägenhetshafvare på dessa domäner, på de
vidsträckta herrgårdstrakterna mångenstädes i riket, på skattelösta
rekognitionsskogar och på enskilda gårdar öfverallt i landet, om de
talrika lägenhetshafvare särskildt, som slagit sig ned antingen själfrådigt
på andras ägor utan någon erinran från jordägarens sida eller
ock på grund af dennes muntliga samtycke. En särskild uppmärksamhet
kräfva därjämte alla dessa af kronan i gångna tider till bruksrörelsen
anslagna hemman och torp, hvilkas åbor förbehållits en viss
själfständig besittningsrätt men dock småningom egenmäktigt fråntagits
den af bruksägarna, utan att kronan vårdat sig om att stå
åborna bi.

Om den stora af statsmakten, stödd på de ofrälse stånden, verkställda
reduktionen af adelns jordagods läses nu i den officiella läroboken
i historia, att denna statshandling var i sin begynnelse en oundviklig
och rättvis sak och i det hela medförde stora fördelar för landet,
då därigenom »egendomen blef jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet
och allmogen återvann sin forna själfständighet».

Vår tids ofrälse klasser ha anledning att falla i egna tankar vid
denna berättelse. Skulle det ej äfven nu behöfvas, att egendomen
blefve jämnare fördelad? Breder sig ej äfven nu öfver landet ett stormansvälde,
den moderna feodalismen och den moderna kapitalismen,
hvarpå det borde göras ett slut? Förefinnes ej äfven nu en allmoge
af kufvade småbrukare och en beroende arbetareklass, som borde återvinna
sin själfständighet? Och i sådan händelse skulle icke äfven för
vår tid allt detta vara en rättvis sak och medföra stora fördelar för
landet?

Det måste komma en tid, då jorden och särskildt kronans gamla
egendomar, praktiskt taget, återbördas alla. På denna händelsernas
gång kunna dock de lefvande generationerna ej rimligtvis vänta. Redan
nu måste befrielseverket på ett genomgripande sätt begynna.
Detta sker endast genom att det icke blott sättes en damm för feodalism
ens vidare framfärd, utan äfven vidtages en aflösning afjorden ytterst
genom expropriation (tvångsaflösning).

Hvad då särskildt angår de beroende små jordbruken, behöfver
ständigt betonas den stora bristen i sträfvandena för småbruk, att man
ej med allvar vill inlåta sig ens på att upprätthålla redan färdiga

4 Lagutskottets utlåtande Nr 51.

jordbruk, som årligen i mängd och säkerligen i vida större utsträckning,
än de nya som skapas, icke blott stanna i växten utan gå tillbaka
eller alldeles ödeläggas både till jord och byggnader på torp,
bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse ses med jämnmod,
därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga uppfattningen
och de enskilda intressen, som ha gagn af densamma, icke går an att
ingripa mot olyckan själf. Det är en privaträtt att hålla stora klasser
af landets innevånare i ett jordbundet beroende af enskilde.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ej, att staten
skall efter expropriation själf öfvertaga dessa jordbruk och deras skötsel,
och icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk
eller ske i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och
i den mån brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att
öfvertaga jorden. På åtskilliga ställen ha brukarna det jämförelsevis
bra, och så länge det fortfar och brukare ej påfordra en aflösning,
finnes ej anledning till ingripande.

Det ömsesidiga frivilliga aftalet kommer också fortfarande att
blifva utgångspunkt för aflösningen. Det nya är, att statsmakten inträder
såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och
maktlöse jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen
kommer till stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta
allt, som bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste
villkor, så att den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den
familj, som suttit på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma.
Men för att ej äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det
ett yttersta maktmedel. Detta yttersta medel är expropriation. Eu
dylik expropriationslagstiftning skall säkerligen här liksom eljest i stor
utsträckning göra sig själf öfverflödig, i det den förmår framtvinga
enskilda uppgörelser, som eljest ej skulle kommit till stånd. Enligt
mångas mening skall en rationell jordvärdeafgift medföra enahanda
verkan.

Det måste som sagdt särskild! betonas, att den nu ifrågasatta
aflösningen ej kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum efter nu
stadgade och tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konstra
eradt marknadsvärde får ej tjäna till ledning och någon vinst i
regeln ej heller beräknas, åtminstone ej när det gäller utbrytning ur
stora jordbesittningar och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen
varit donationsjord från kronan.

Vidare måste, enligt hvad erfarenheten lärt oss, aflösningen förbindas
med villkor, som upprätthålla ändamålet samt omöjliggöra, att
jorden återfaller i främmande händer.

Lagutskottets utlåtande Nr 51. 5

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnas ställning,
intill dess aflösningen hunnit äga rum. Detta kan nämligen
taga lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning
kanske tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åtgärder
måste också ingå stadgad rätt för den, som sitter eller länge
suttit å jorden att öfvertaga densamma samt en sträng uppsikt öfver,
att jordägaren ej får tillfälle att förekomma aflösningen genom att
dessförinnan bortdrifva brukarna och inlägga jorden med fastighetens
öfriga ägor.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande
saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen
och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens
rätt;

2:o) grunddragen för organisationen af denna statsverksamhet;

8:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta
maktmedel (expropriation), som skall förläna allvar åt förhandlingarne
om frivillig uppgörelse samt taga vid, när aftal ej kan komma till
stånd;

4:o) upprätthållande af ändamålet med jordens aflösning, äfvensom
liufvudvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde (sättet
för amortering af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

Med åberopande tillika af de utförligare framställningarne i enahanda
syfte i motionen inom Andra kammaren åren 1909 (nr 111) och
1910 (nr 148) hemställes alltså,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder
i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande och
brukarnes frigörelse från beroende, i erforderliga fall och under för
framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom
expropriation (tvångsaflösning) af torpares, bolagsarrendatorers och
deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner.»

I motionen nr 240 hafva herr Lindhagen m. fl. anfört följande:

»En föregående motion, nr 239, hvari ifrågasatts tvångsaflösning
af beroende småbruk, innefattar ock grunder för enahanda frigörelse
i skäliga fall af beroende lägenheter.

Riksdagen har redan år 1907 begärt förslag till »åtgärder särskildt
med anlitande af expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning
bor eller kan uppstå, i enlighet med hvad i skrifvelsen närmare

Herr Lindhagens
m. fl.
motion nr 240.

6

Lagutskottets utlåtande Xr 51.

angifvits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena
med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning
erforderlig tomtmark». Särskildt ville man befria husägare, som endast
hade viss tids tomtupplåtelse, från beroendet af jordägaren.

Med lika stort skäl kan emellertid samma hjälp påfordras af
lägenhetsägare i en myckenhet andra fall. Det klagas från alla håll
i landet öfver den bekymmersamma ställning, hvari små bostadsägare
befinna sig, som ej haft annan utväg än att utan betryggande villkor
på jordägarens nåd slå sig ned på ett litet stycke mark samt där
uppfört en bostad åt sin familj och kanske äfven odlat något därikring.
Det kan icke vara riktigt, att dessa människor skola vara beröfvade
allt skydd och merendels på det ena eller andra sättet utan ersättning
fråntagas hvad de med arbete och kostnader nedlagt på jorden.

På grund häraf och då expropriationskommittén i sitt förslag
inskränkt sig till hvad 1907 års riksdag ifrågasatt, hemställes,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder
i ändamål att äfven i andra skäliga fall utöfver dem,
som åsyftats i 1907 års förenämnda riksdagsskrifvelse, må kunna åstadkommas
aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af lägenhetshafvares
besittningar på enskilda domäner.»

Herr Lindhagens
m. fl.
motion nr 241.

Motionen nr 241 är af följande lydelse:

»Uti två föregående motioner (nr 239 och 240) har påyrkats åtgärder
för att i skäliga fall befria beroende småbrukare och lägenhetsinnehafvare
från jordägarens godtycke genom tvångsaflösning af småbruket
eller lägenheten.

En annan tvingande nödvändighet är, att staten har ett medel i
sin hand, hvarigenom i erforderliga fall kan anskaffas mark till nya
jordbruk samt till nya lägenheter för bostäder eller andra samhällsnyttiga
ändamål.

Det är nämligen så, att på många håll finnes ingen sådan jord att
få, därför att jorden ligger under storgods (bolagsdomäner eller herrgårdar).
På andra trakter åter, där jord hålles till salu, sker det oftast
på spekulation till ockerpris. Jord måste därför mångenstädes tvångsvis
anskaffas och med hänsyn till folkets stora fattigdom förvärfvas
utan någon oförtjänt vinst för jordägaren. Detta mål kan vinnas genom
en förnuftig expropriation och enligt mångas förvissning äfven genom
en afgift på det samhälleliga jordvärdet.

Norrlandskommittén föreslog expropriationsvägen för bildande af
nya jordbruk på bolagsman inom Norrland och Dalarne. Men det är

Lagutskottets utlåtande Nr 51. 7

klart, att medlet äfven i erforderliga fall är behöfligt för öfriga delar
af riket.

Riksdagen förordade år 1907 expropriationsvägen för anskaffande
af bostadsmark men endast för de områden på landet, där en sammanträngd
befolkning bodde eller kunde uppstå. Äfven här måste sägas,
att medlet är behöfligt i många andra händelser såsom ock erfarenheten
ådagalagt.

Då jordvärdeafgift i vårt land ännu är en mera aflägsen och
outredd utväg än expropriation, som vunnit stadgadt insteg i lagstiftningen,
hemställes nu alltså,

att Riksdagen ville hos Kung!. Maj:t anhålla:

l:o) att vid pröfning af Norrlandskommitténs förslag om expropriation
af bolagsmark för bildande af nja jordbruk äfven måtte tagas
i öfvervägande förslagets tillämpning i skäliga fall på storgods inom
det öfriga riket;

2:o) att vid pröfning af 1907 års riksdagsskrivelse om expropriation
af mark för bland annat nya bostäder på områden å landet, där
en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, måtte tagas i öfvervägande
förslagets skäliga tillämpning äfven i andra tillämpliga fall;

3ro) att vid öfvervägande af bestämmelserna om jordlösen för den
i föregående två punkter omförmälda expropriation måtte tagas afgörande
hänsyn till folkets fattigdom och någon oförtjänt vinst under
inga förhållanden beredas den stora jordägaren.»

I en af herr Lindhagen in. fl. under förlidet års Riksdag afgifven
motion framställdes liknande yrkande som nu i motionen nr 239 föreligger.
Den sålunda afgifna motionen blef på hemställan af lagutskottet
afslagen af Riksdagens båda kamrar. I sitt yttrande öfver motionen
erinrade utskottet bland annat, hurusom norrlandskommitténs majoritet i sitt
betänkande föreslagit vissa åtgärder för att från trävaruindustriens egendomar
åt allmogen bereda lägenheter, lämpliga för odling. Kommittén tänkte
sig, att detta skulle kunna ske genom tillsättande i hvarje län af en kommission,
bestående af lämpliga, af Konungen utsedda personer, livilka
skulle hafva till uppgift att på frivillighetens väg söka förmå ägarna till
afstående af den för berörda ändamål behöfliga jorden. För att emellertid
äga tillgång till kraftigare medel för nående af nämnda syfte än underhandlingens
föreslog kommittén tillämpning under vissa förutsättningar
af expropriationsinstitutet. Det af kommittén för sådant ändamål uppgjorda
lagförslaget ingick såsom ett led i de öfriga förslag, kommittén

Utskottets

yttrande.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

afgaf, och hvilka, som bekant, resulterat i flere särskilda lagar. Tre
reservanter inom kommittén funno kommitténs förslag- i denna del gå
längre än omständigheterna påkallade och ansågo sig därför icke kunna
biträda kommitténs förslag.

Motionärerna syntes, anförde vidare utskottet, efter mönster af
nämnda förslag åsyfta, att en expropriationsrätt af den art, som den
nyss nämnda, måtte för hela landet införas, men gälla icke särskildt
trävaruindustriens jord eller ouppodlad jord eller jord af viss beskaffenhet,
utan generellt all jord, som af ägaren upplåtits till brukare.

Utskottet fann det ur olika synpunkter önskvärdt, att mindre
jordbruk bildades, och att åtgärder därför vidtoges. I fråga däremot
om de medel, som därvid borde anlitas, ansåg sig utskottet böra taga
afstånd från motionärernas förslag.

Särskildt framhöll utskottet i fråga om den föreslagna expropriationsrätten,
att den enligt utskottets mening uppenbarligen vore en rätt för undantagsfall,
som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning.

Det vore dessutom ett kändt sakförhållande, huru jämsides med minskningen
mångenstädes af landsbygdens befolkning och det större tilloppet till
städerna, som vore kännetecknande för vår tid, styckningen fortginge af
de större jordpossessionerna till mindre brukningsområden, hvilka ofta
förvärfvades af mindre bemedlade under betingelser, som vore för sådant
ändamål lämpade. De åtgärder af olika slag, som från det allmännas
sida vidtoges för underlättande för mindre bemedlade att bereda sig
egen jord, ansåg utskottet vara alltför väl kända för att behöfva uppräknas.
Med ett fortgående å den härvid inslagna riktningen syntes
utskottet ännu mycket mera kunna göras och äfven stå att vinna.

Utom de betänkligheter, som af 1910 års lagutskott sålunda framställts
mot en så vidsträckt användning af expropriationsinstitutet, som
i samtliga ifrågavarande motioner påyrkats, och hvilka betänkligheter
utskottet delar, synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida därigenom
verkligen skulle beredas en sådan bättre ställning för de kategorier torpare,
arrendatorer m. fl., som af motionärerna åsyftas.

De lägenheter, som af torparna innehafvas, torde således i många
fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk skall
kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter, som
åligga deras innehafvare, äro behöfliga för de större jordbruk, dit de
höra, måste det enligt utskottets mening å andra sidan mången gång
vara en angelägenhet af vikt äfven för torparna själfva att från nämnda
jordbruk få det stöd i ekonomiskt afseende, som för närvarande meren -

9

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

dels lämnas dem och som skulle bortfalla med en ställning sådan som
den motionärerna vilja bereda dem.

Hvad för öfrigt beträffar frågan om lämpliga åtgärder till förbättrande
af torparklassens ställning, synas sådana åtgärder, som de af
motionärerna föreslagna, för närvarande så mycket mindre böra af Riksdagen
vidtagas som frågan därom från statsmakternas sida tilldragit sig
uppmärksamhet och jämväl varit föremål för behandling af särskilda
tillkallade sakkunniga, som den 6 innevarande maj afgifvit sitt betänkande,
till hvilket utskottet i detta hänseende får hänvisa.

Beträffande bolagsarrendatorerna har som bekant äfven frågan om
deras ställning tillvunnit sig särskilt beaktande med hänsyn till förhållandena
i Norrland, där ju också gäller den särskilda norrländska
arrendelagen, hvilken från och med den 1 september 1909 trädt i tilllämpning.
Verkningarna af denna lag lära ännu icke kunna med någon
tillförlitlighet bedömas. I öfriga delar af landet torde bolagsarrendatorernas
ställning i allmänhet ej vara sämre än andra arrendatorers. Då
i allt fall äfven för dem gäller en jämförelsevis ny lagstiftning, med
hvilken, utskottet veterligen, missnöje icke försports, synes anledning
icke heller föreligga att nu till behandling upptaga frågan om sådana
särskilda åtgärder till deras förmån, ytterst syftande till expropriation,
som af motionärerna nu föreslås.

I motionerna nr 240 och nr 241, däri påyrkats expropriation af
dels redan bestående jordbesittningar, dels mark för bildande af nya
jordbruk, har af motionärerna åberopats Riksdagens skrifvelse den 30
april 1907, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd
utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i ändamål att vid
fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd
befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig eller
för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Denna skrifvelse utgår från att, därest å någon ort boningshus
till större antal uppförts på annan mark än husägarnas och dessa tillföljd
häraf blifvit utsatta för de i skrifvelsen närmare omförmälda
olägenheter, det vore ett allmänt behof, att marken exproprierades för
tryggande af dessa ägares ställning. Vidare förutsättes i skrifvelsen,
att det allmännas intresse kunde kräfva, att ett samhälle, till förekommande
af nämnda olägenheter, tillförsäkrades äganderätten till mark,
Bihang till Biksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 48 Höft. 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

öfver hvilken byggnadsverksamheten inom samhället kunde antagas
snart komma att utbreda sig.

Af de skäl, som ligga till grund för denna skrifvelse, kan sålunda
enligt utskottets uppfattning icke slutas till behofvet af någon sådan
allmän expropriationsrätt för den enskilde, som af motionärerna ifrågasättes.
Expropriationslagstiftningskommittén har också i sitt den 15 september
1910 afgifna betänkande ansett den här ifrågasatta expropriationsanledningen
till förmån för kronan, kommun eller municipalsamhälle
ingå under den af kommittén uppställda allmänna förutsättningen för
rätt till expropriation och endast meddelat särskilda bestämmelser angående
hur med den sålunda förvärfvade marken skall förfaras.

Såsom ofvan erinrats, föreslog norrlandskommittén, att expropriation
i vissa fall skulle kunna anlitas för att åstadkomma nya jordbruk. Under
2:o) i motionen nr 241 ifrågasattes nu, att detta förslag, som för de
landsdelar detsamma är afsedt, ännu är under pröfning, skulle göras
tillämpligt äfven inom öfriga delar af riket. Af hvad förut anförts
torde framgå, att nämnda förslag föranledts af särskilda missförhållanden
i berörda landsdelar. Om motsvarande förhållanden i öfriga delar af
riket föreligger ingen utredning.

Med hänsyn jämväl till nu antydda betänkligheter mot motionärernas
förslag i sistberörda delar kan utskottet alltså ej biträda desamma.

Af hvad ofvan anförts följer, att utskottet icke heller kan tillstyrka
det under 3:o) i sistnämnda motion gjorda yrkande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 239,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 240,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och

3:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 241,
ej heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

11

Reservation:

af herr Lindhagen, som anfört

beträffande utskottets hemställan under l:o):

»Utskottet har liksom förra året afstyrkt motionen och på samma
skäl som då, endast med den skillnaden att här och hvar i styckena
strukits de krassaste uttrycken för hvad som ligger under afstyrkande!
Tankegången finns lika fullt där ändå. Men utlåtandet har därigenom
blifvit utvärtes än mera frigjordt från principiella synpunkter och gripbara
hållpunkter, och jag kan därför icke såsom i fjol gifva utskottet
det erkännandet, att det ''åtminstone uppriktigt och oförbehållsamt utan
spegelfäkteri fört till strids de stora motsättningarne i samhället’.

Hvad som nu särskildt tilldrager sig uppmärksamheten är emellertid,
att samtliga liberala reservanter från förra året försvunnit och krupit
in under bolagshögerns hatt. Partilinjerna i jordprogrammen klarna,
ehuruväl det vore ännu viktigare att genom samverkan de mest betryckta
i samhället någon gång erhölle ordentliga handtag för att
komma ut ur sin nödställda belägenhet.

Motionen är icke något universalmedel, och den begär själf, att
dess förslag skall få utföras med lämpor. Men den fastslår en viktig
grundsats, nämligen att de ifrågavarande samhällsklassernas frigörelse från
jordbundet beroende icke kommer till stånd, så länge man utgår ifrån
att det är den stora jordägaren, som först och sist äger att efter sin
vilja och sitt intresse bestämma om en aflösning skall ske, när den skall
ske, hvad som skall afstås, hur mycket som skall betalas, i hvilken
ordning betalningen skall ske och hvem som skall öfvertaga jorden.
Antagligen kommer i Andra kammaren att i år liksom i fjol hållas ett
utförligt anförande i syfte att visa hur ''praktiskt’ det är att sålunda
lämna allt hufvudsakligen åt slumpen. Man kommer därvid äfven att
med de gynnsammaste exempel från någon viss trakt söka ådagalägga,
att redan genomförd lagstiftning möjligen kan därstädes för ögonblicket
lägga ett visst band på den store jordägarens godtycke i utöfningen
.allenast af något enstaka bland hans många ofvannämnda

12

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

maktbefogenheter. Men under allt detta ''praktiska’ famlande blundar
man för den skriande, gripande verkligheten. 31 an glömmer, att de
mäktige ^ blott behöfva bida sin tid, man glömmer alla de vanligaste
tallen, då något sådant bidande icke alls behöfver äga rum, man slätar
öfver alla den enskilda jordägarens Övergrepp, då han obunden af lag
skrider till egenmäktig handling, och man har i synnerhet ingen enda
tanke till öfvers för all titeblifven hjälp just där den kanske mest behöfves.
Det är den stora plundringen och utsugningen, som döljer
sig mestadels under denna praktik’. Detta tillåter jag mig erinra om
i detta sammanhang, då jag enligt läkares föreskrift blir förhindrad att
i kammaren bemöta det antydda anförandet.

Ett par saker i utskottets motivering föranleda följande erinringar.

Gifvetvis vidhåller utskottet det vanliga argumentet, att expropriation
vore till endast för undantagsfall och måste handhafvas med stol*
begränsning. En dylik blödighet förspordes emellertid icke, då det
nyligen inom Riksdagen var fråga om Tolkkriget kring sjön Skagern’.
Bolagshögern och de liberala juristerna kräfde hänsynslöst rätt för aktieägare
i vattenfall att genom uppdämning expropriera bort från småbönder
deras jord, äfven om det ledde till att de senare ej vidare kunde lifnära
sig af jordbruket och sålunda faktiskt förlorade hem och härd. Men
så gällde det då också expropriation af småfolkets jordegendom till
förmån för kapitalister. Här är förhållandet det motsatta, och då enar
man sig naturligtvis om att hålla alla expropriationstankar på afstånd
i det längsta.

Utskottet anser sig äfven till utfyllnad af sin motivering böra
yttra, att åtgärder i motionens syfte, i hvad rörer torpareklassen, så
mycket mindre böra af Riksdagen behandlas, som frågan tilldragit sig
statsmakternas uppmärksamhet och behandlats af ''sakkunnige’, som däri
nyss afgifvit ett betänkande. I detta tages emellertid afstånd just från så
vidtgående åtgärder, som föreslagits i motionen, hvadan ur dennas synpunkt
så mycket mera ett uttalande i dess syfte är på sin plats. Detta
betänkande sysslar dessutom ej med bolagsaiTendatorer m. fl. Däremot
framför det omsider äfven officiellt den tanken, som bland annat i denna
motion betonats, eller att egnahemslånerörelsen bör inriktas främst på
friköp af redan färdiga småbruk och lägenheter på annans mark. Denna
lilla reform, som ensamt för sig dock är i stort sedt ett jDalliativ, skall
kanske nu blifva den förevändning, bakom hvilken den stora jordägarens
ensamvilja skall fortfarande i ofvan angifna afseenden få fritt drifva
sitt spel.

13

Lagutskottets utlåtande jNV 51.

Under åberopande äfven af motiveringen till min reservation i
ämnet år 1910 (lagutskottets utlåtande nr 46) hemställes,

att motionen nr 239 måtte af Riksdagen bifallas.»

beträffande utskottets hemställan under 2:o):

»Vidkommande den fråga, som här föreligger, bär verkligen i det
ofvannämnda nyligen afgifna betänkandet förordats tvångsaflösning under
vissa förutsättningar. Därmed är liksom genom norrlandskommitténs
samt 1907 års riksdags motsvarande förslag gärdet uppgifvet för motstånd
mot expropriation till främjande af alla ifrågavarande viktiga sociala
ändamål. Endast genom advoktyr lärer man kunna här uppdraga
någon hållbar principiell skillnad mellan exempelvis färdiga småbruk och
färdiga lägenheter.

Utskottet iakttager också en försiktig tystnad på denna punkt af
kommitterades förslag. För att emellertid stödja förslagets tankar i
denna del, hemställes,

att motionen nr 240 måtte af Riksdagen bifallas.»

beträffande utskottets hemställan under 3:o);

»Rörande den här föreliggande frågan om anskaffande af mark till
nya jordbruk och nya bostadslägenheter hemställes,

att motionen nr 241 måtte af Riksdagen bifallas.»

Herr Ersson har anhållit få antecknadt, att han ej deltagit i behandlingen
af detta ärende inom utskottet.