Lagutskottets utlåtande Nr 4

Utlåtande 1914:LU4 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 12 juni 1914 kl. 12 in.

Utlåtande i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen,
åt Ekenstam,* Söderbergh, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke, Alexanderaon, Knut
Larsson, Fagerlin, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Persson i Norrköping, Olsson i See,
Svensson i Salang och Igel.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

För den enligt 42 § 2 mom. riksdagsordningen lagutskottet åliggande
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning hava båda kamrarna
till utskottet hänvisat justitieombudsmannens vid innevarande riksdag
avgivna Embetsberättelse.

För ifrågavarande ändamål har utskottet från justitieombudsmansexpeditionen
mottagit det diarium och det registratur, vilka under den
hittills förflutna delen av innevarande år förts i nämnda expedition, varjämte
på särskild begäran handlingarna rörande vissa av justitieombudsmannen
handlagda ärenden hållits utskottet till banda.

Över den numera fullbordade granskningen av förenämnda handlingar
får utskottet härmed avgiva utlåtande.

Ambetsberättelsen, vilken avser tiden från början av innevarande år,
upptager enligt vanlig ordning redogörelse för sådana mot ämbets- och
tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller tjänst anställda åtal,
som under berörda tid blivit slutligen avgjorda eller åtminstone i eu
instans prövade.

Justitieombudsmannen redogör vidare i berättelsen för två av honom
till Kungl. Maj:t gjorda framställningar angående förening av tingslag,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 4 höft. (Nr 4.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

nämligen den 27 februari 1914 i fråga om Vätlo in. fl. härads domsaga
ocli den 20 mars 1914 beträffande Nedan-Siljans domsaga.

En av justitieombudsmannen till första lagtima riksdagen under innevarande
år gjord framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga
om inställande för häradsrätt av personer, som häktats för brott, blev i
följd av riksdagsupplösningen ej föremål för nämnda riksdags behandling.
Sedan justitieombudsmannen i föreliggande berättelse till den nu samlade
riksdagen gjort enahanda framställning, kommer utskottet att över densamma
framdeles avgiva utlåtande.

Enligt vad justitieombudsmannen för utskottet tillkännagivit, har någon
ämbetsresa icke av honom företagits under den tid, berättelsen avser.

Berättelsen upptager vidare meddelande därom, att sedan början av
senaste lagtima riksmöte någon förklaring av lag i den ordning, 19 §
regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

I bilagor, som vidfogats berättelsen, meddelas särskilda företeckningar
dels över de av 1914 års första lagtima riksdag till Kungl. Maj:t avlåtna
skrivelser jämte anteckningar om de åtgärder, som under de fyra första
månaderna av detta år vidtagits i anledning av samma skrivelser, dels
över sådana i nyssberörda förteckning upptagna ärenden, som vid utgången
av april månad 1914 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl.
Maj:t förevarit till slutligt avgörande, dels ock över ärenden, som hos
Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1914
men vid 1913 års slut varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under de fyra
första månaderna år 1914.

Vid granskningen av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning har
utskottet funnit två av justitieombudsmannen under innevarande år handlagda
ärenden (nr 137 och 139 i ämbetsdiariet) vara av beskaffenhet att påkalla
särskild uppmärksamhet. Av handlingarna i det ena av dessa ärenden inhämtas
huvudsakligen följande: En person hade hos Konungens befallningshavande

i Södermanlands län anhållit om Konungens befallningshavandes åtgärd i
anledning därav att han vid särskilda tillfällen av ordföranden i Flens
valnämnd förvägrats att avskriva röstlängden för Flens valdistrikt. Sedan
Konungens befallningshavande förklarat nämnda framställning innefatta ett
ämne, variped det icke tillkomme Konungens befallningshavande att taga
befattning, hade klaganden, under förmälan att enligt hans åsikt Konungens
befallningshavande vid meddelande av berörda beslut förfarit i strid
med bestämmelserna i lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909, an -

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

3

hållit om upplysning, huruvida justitieombudsmannen delade denna mening.
Justitieombudsmannen förklarade i anledning härav, att enär justitieombudsmannen,
på sätt klaganden antagit, icke ägde föra talan mot ordförande
i valnämnd, samt Konungens befallningshavande icke kunde anses hava
gjort sig skyldig till ämbetsfel uti ifrågavarande hänseende, funne justitieombudsmannen
klagoskriften icke till någon åtgärd föranleda. — Uti det
andra här avsedda ärendet hade justitieombudsmannen mottagit en skrift,
däri en klagande för den åtgärd, justitieombudsmannen kunde finna påkallad,
uppgivit, att vallängden för Kumla socken i Örebro län, ehuru en
offentlig handling, icke funnes tillgänglig i kommunalrummet eller hos kommunalnämndens
ordförande, samt att klaganden ej heller kunnat erhålla
visshet om var längden funnes förvarad, i följd varav klaganden saknade
möjlighet att vinna kännedom, huruvida han ägde rösträtt vid riksdagsmannaval.
Denna klagoskrift hade av justitieombudsmannen lämnats
utan avseende.

Av vad i berörda fall förekommit och i övrigt kommit till utskottets
kännedom finner utskottet framgå, att vallagens föreskrifter icke medföra
erforderlig trygghet för att röstlängden jämväl under tid, då den icke skall
enligt 28 § i nämnda lag hållas tillgänglig för granskning, varder, på
sätt vid lagens stiftande otvivelaktigt avsetts och jämväl av övriga bestämmelser
angående röstlängd får anses följa, betraktad såsom en offentlig
handling, vilken bör vara för en var tillgänglig. Med hänsyn till
ifrågavarande längds betydelse synes det vara av vikt, att vallagens bestämmelser
varda förtydligade i angivna syfte. Utskottet, som det icke tillkommer
att i sådant avseende väcka förslag, har velat på sätt sålunda
skett fästa uppmärksamheten å förhållandet.

Utöver vad sålunda anförts har granskningen av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning icke givit utskottet anledning till särskild erinran
eller anmärkning, vilket utskottet härmed för riksdagen

anmäler.

Stockholm den 8 juni 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Reservationer

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som i fråga om
utskottets erinran beträffande röstlängderna ansett att lagutskottet tillika bort
besluta att bringa vad sålunda anmärkts till konstitutionsutskottets kännedom
i enlighet med ett därom i lagutskottet framställt yrkande, som vid
omröstning samlade 6 röster mot 9, som voro för avslag å detta yrkande.

dels av herrar Schotte och Olsson i See;

dels och av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört
följande:

Enligt regeringsformen har justitieombudsmannen till uppgift att
efter den instruktion riksdagen för honom utfärdat, hava tillsyn över
lagarnas efterlevnad av domare och ämbetsmän samt att vid vederbörande
domstolar tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av vald, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter. Det utsäges uttryckligen, att han härvid
handlar såsom riksdagens ombud och att till ombudsman skall förordnas
eu för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man.

Enligt den av riksdagen för ombudsmannen antagna instruktionen bör
han förnämligast anmärka och beivra sådana av domare, ämbets- och
tjänstemän begångna fel, som synes honom antingen härröra från egennytta,
vrångvisa, vald eller grov försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för
medborgares rättigheter. Instruktionen innehåller vidare föreskrifter därom,
att ombudsmannen åligger att hos riksdagen i händelse av behov framställa
angelägenheten av en fullständigare lagstiftning eller en till enhet och
sammanhang i lagskipningen verkande förklaring av gällande lag eller författning.
Han äger ock hos Kungl. Maj:t göra anmälan, när han förmärker
någon anstalt nödig till befrämjande av rikets bästa och vältrevnad i
ärenden rörande allmänna hushållningen eller eljes av allmän beskaffenhet.

Bakom denna institution ligger sålunda en stor tanke. Men denna
storvulenhet har knappast följt lagstiftaren i institutionens organisation
för dess ändamål. En påfallande skillnad i förtänksamhet föreligger i detta
avseende mellan denna svenska institution och det gamla romerska folktribunatet,
vars uppgifter i vissa delar påminna om justitieombudsmannens
uppdrag. Det skall visserligen icke förnekas, att ämbetet haft sin betydelse
såsom en hotelse mot flagranta överträdelser av ämbetsmannaplikten

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

o

och en utväg för var och en att få rättshjälp mot sådana överträdelser.
När det emellertid gäller utslag av en allmänt omfattad byråkratisk anda
och ett partitagande i ämbetsutövningen till förmån för personliga politiska
åsikter och sympatier, då har ämbetets ingripande varit i lyckligaste fall
nyckfullt, merendels framträtt tämligen matt och vanmäktigt och ofta alldeles
uteblivit. Särskilt gäller detta ingripandet mot ämbetsåtgärder, som
bereda eu allmän osäkerhet för medborgerliga rättigheter.

Anledningarna därtill äro till en början justieombudsmannens vanskliga
anställning. Valet sker för varje år och genom valmän, som till hälvten
utses av vardera kammaren. Dessa valmän representera mycket olika
uppfattningar just inom de områden, där ämbetet skall hava sin verksamhet.
Första kammaren kan på grund av sin organisation icke vara någon
naturlig väktare för de folkliga åskådningssätten och do medborgerliga
rättigheterna utan är tvärtom i själva verket en representation för de
byråkratiska riktningar, som ämbetet är satt att bekämpa. Om ämbetet
med kraft går fram för denna sin uppgitt, äventyrar innehavaren med
visshet, att varje år få ett misstroendevotum vid valet, ja, kanske
även bliva genom eu slumpvis tillkommen majoritet avsatt. Detta är
icke någon grundval, ägnad att uppbära och möjliggöra den självständighet
och fasthet, som ifrågavarande ämbete framförallt fordrar av sin innehavare.

Men även från en annan sida hotas och bemästras ämbetet av just
det, som skulle stå under ämbetets uppsikt. Det är ytterst domstolarna,
som genom sina utslag i de väckta åtalen sitta till doms över befogenheten
och riktigheten av ombudsmannens uppfattning. Visserligen får man antaga
att domarne i känslan av sin viktiga uppgift äro vida mera benägna
än exempelvis polismyndigheter att undertrycka sina ofta oundvikliga
byråkratiska tänkesätt och politiska lidelser, men de kunna i alla fall,
åtminstone särdeles ofta, icke fullt frigöra sig från dem i sin ämbetsutövning.
Ett bevis därpå är den mildhet, varmed domstolarne pläga bedöma
åtal mot ämbetsmän för intrång i de medborgerliga rättigheterna. Såsom
en utredning, åberopad för några år sedan i riksdagen utvisar, stannar
det vanligtvis vid böter högst 25 kronor eller vid eu förklaring att förfarandet
visserligen varit felaktigt, men dock ej av beskaffenhet att föranleda
ansvar. Mången gång blir det vid ett fullständigt frikännande under
frikostig tillämpning av förmenandet att utövandet av den medborgerliga
rättigheten varit förargelseväckande enligt II kap. 15 § strafflagen. Det
följer härav, att ombudsmannen för att ej äventyra ämbetets anseende, såsom
det kallas, anser sig tvungen att eftersinna icke så mycket, hur han
själv ser saken utan hur han tror att domarne-ämbetsmännen möjligen

6

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

skola betrakta den enligt det åskådningssätt, som är förhärskande i ämbetsmannakretsar.
Ombudsmannen kan med andra ord, såsom han ofta själv
tillkännagiver, icke äventyra för mycket att hans åtal bliva av domstolarna
ogillade. Även av denna grund utebliver således den väckelse, som borde
hava ägt rum för att ej nu tala om de fall då så sker därför att ombudsmannen,
som vanligen själv tages ur ämbetsraannakretsar, mången
gång till sitt nya ämbete medför något av uppfattningarna bland de senare.

Med allt detta sammanhänger en påtaglig obenägenhet hos ämbetet
att giva skäl för sitt avböjande av ett påkallat ingripande, även uti principiella
frågor av stor vikt. Likaledes kan anmärkas att ombudsmannen
oftast avvaktar angivelser och mera sällan av eget initiativ ingriper på
grund av förhållanden, som annorledes kommit till allmänhetens kännedom.

En omständighet som också är ägnad att minska ämbetets betydelse
är det äventyr av reconventionsansvar, som är förenat med eu anmälan
hos ombudsmannen. Angivaren kan åtalas av den angivne ämbetsmannen
och då är det såsom erfarenheten stundom visar ingalunda lika säkert att
den sålunda åtalade blir lika milt bedömd som eu åtalad ämbetsman.

Dessa inledande betraktelser hava tillkommit både för att fästa uppmärksamheten
på de brister, som vidlåda justitieombudsmannainstutioneu
och särskilt för att betona, hurusom de erinringar, som nedan skola göras
med anledning av ämbetets förvaltning innevarande år, mindre riktar sig
mot ombudsmannens person än mot hans ämbetes beskaffenhet.

Enligt nummer 108 i ämbetsdiariet har en angivelse skett mot pastor
John Westin i Gudmundrå för att han utan att ens rådfråga föräldrarna
beordrat sina konfirmationsbarn samt barnen i folk- och småskolorna i närheten
att jämte honom den 2 mars 1914 uppvakta Sven Hedin vid Frånö
järnvägsstation och ägna honom en hyllning, därvid denne senare tillika
till barnen skulle hållit ett »krigsgalet» tal.

I förklaringen erinrade Westin, att han efter samråd med skolrådets
ordförande och en skolrådsledamot tagit initiativ till, att skolbarnen sedan
lektionens slut genom deras lärare ledsagades till stationen men »fullkomligt
frivilligt». Själv hade han omedelbart uppmanat nattvardsbarnen
att också infinna sig vid stationen, men med betonande att det vore eu
fullkomligt frivillig sak. Under tågets uppehåll på stationen hade Westin,
efter det ungdomen sjungit Yårt Land och andra sånger, å ungdomens
vägnar tackat Hedin för vad han gjort såsom forskningsresande och författare
av ungdomsböcker, betonat att hyllningen ej haft politisk karaktär
och höjt ett leve för Hedin, Hedin hade härefter tackat och riktat några

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

allmänna förmaningar till ungdomen. Något krigsgalet tal liörde Westin
ej, utan Hedin kade endast vid punkten om fosterlandskärleken yttrat att
de unga måste vara villiga att värna om fosterlandets friket ock självständigket,
så att det ej för vårt land ginge som för Turkiet. Efteråt köjdes
ett leve för fosterlandet oek sjöngs ett par sånger.

Angivaren genmälde i påminnelser, att hyllningen avsåg uppenbarligen
Hedin såsom agitatox på resor i landet för att få större militärbördor.
Barnen kade använts till en för många föräldrar motbjudande
hyllning. En del barn lcommo hem gråtande och frågade föräldrarna som
det skulle bli krig nu», ty det hade Hedin sagt. — Vid påminnelsen var
fogad avskrift av eu skrivelse från ett stort antal föräldrar till Gudmundrå
skolråd, däri de protesterat mot Westins förfarande.

Justitieombudsmannen har sedan, med avseende å vad i förklaringen
anförts, funnit angivelsen ej föranleda någon åtgärd.

Det har varit pastorsadjunkten Westins fulla rättighet att vid ifrågavarande
tillfälle giva sina personliga känslor tillkänna. Men kan kan
svårligen anses varit berättigad att utan föräldrarnas samtycke använda
de under hans ämbetsvård ställda barnen till eu demonstration, som under
de förbanden varande omständigheterna ej kan betecknas annat än som i hög
grad politisk. Säkerligen hade Westin också anledning antaga, att detta
skedde mot en stor del föräldrars önskan. Om någon frivillighet från
barnens sida kan så mycket mindre vara fråga, som de flesta av dem
åtminstone varit i den ålder, att även lagen frånkänner dem förmåga att
fritt bedöma sina handlingar. Det synes oss sålunda, att justitieombudsmannen
bort vidtaga någon åtgärd med anledning av denna angivelse eller
åtminstone uttalat sig klandrande mot det angivna förfarandet.

Enligt nr 207 i diariet har hos ombudsmannen till vederbörlig åtgärd
angivits, att vice pastor i Indal, Edvin Axelsson, strax efter högmässogudstjänstens
slut i Indals kyrka den 25 mars 1914 nedrivit två av
arbetarepartiets valaffischer och senare på dagen strax före början av ett
utav arbetarepartiet anordnat valmöte ånyo nedrivit en sådan valaffisch.
Åtgärderna hade mötts av starka protester och åstadkommit mycken förargelse
bland olika tänkande samt väckt ogillande även från andra håll. Denna
angivelseskrift, som närmare utvecklar skälen till angivelsen, kar justitieombudsmannen
ej ens utställt till förklaring samt funnit icke till någon
åtgärd föranleda.

Uti 9 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst den 8 mars 1889
stadgas stråt!'' för präst, som genom någon sin gärning åstadkommit uppen -

8

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

bär förargelse, utan att brott är begånget, vara straff enligt allmän strafflag
eller särskild författning bör följa. Det synes oss, att justitieombudsmannen
med stöd av detta lagrum bort ägna större uppmärksamhet åt angivelsen
än som skott.

Enligt nr 225 i diariet har hos ombudsmannen hemställts bland annat
att ombudsmannen ville taga i övervägande polismyndighetens i huvudstaden
förfarande, såväl att på förfrågan under hand i arbetaredemonstrationen
den 1 maj förbjuda förandet av fanor, på vilka stod »leve republiken»
eller »republik» samt att försälja eller bära ett så kallat republikmärke,
varav ett exemplar bifogades, som oek att anhålla demonstrant,
som burit sådant märke, och slita bort det från rocken. Uti angivelseskriften,
som närmare utvecklar ämnet, omnämndes ock att i spetsen för
tåget i alla fall oförkränkt burits en fana med det socialdemokratiska programmets
inskription: författningsrevision, som genomför ett republikanskt
och demokratiskt styrelsesätt. Det erinrades jämväl bland annat, att ombudsmannen
åtalat polismyndigheten i Helsingborg för det denne under en
lista maj-demonstration beslagtagit en fana med påskrift »bort med första
kammaren». (Åtalet lärer bifallits av underrätten, enhälligt ogillats av hovrätten
och nu vila hos Ivungl. Maj:t.)

I anledning av denna framställning infordrades av ombudsmannen
resolutionerna rörande demonstrationen. Därav inhämtas dels att såsom
villkor av polismästaren föreskrivits bland annat att »fanor och standar,
som kunna väcka allmän förargelse eller som eljest innehålla mot lag stridande
inskrift eller framställning få icke bäras eller utställas vare sig i
demonstrationståget eller under talen», dels, sedan till överståthållare-ämbetets
kännedom kommit att 20,000 märken av papp, försedda med
nål att fästa märket å klädesplagg samt med inskrift »leve republiken»,
blivit tillverkade och levererade till »Frams» förlag, såsom ytterligare villkor
föreskrivits att dylika märken eller andra märken med inskrift, som
kan väcka allmän förargelse eller eljest är mot lag stridande icke må av
deltagare i tåget öppet bäras. Härefter fann ombudsmannen utan att ens
infordra någon förklaring framställningen ej föranleda någon åtgärd.

Det är icke stridande mot lag att uttala önskniugar om ändringar i
regeringsmaktens organisation likaväl som i fråga om de grundlagsbestämmelser,
som instifta första och andra kammaren. Icke häller är det
förargelseväckande enligt lagens bemärkelse mera än demonstrationen själv
att i demonstrationen föra symboler utan kränkande tillmälen för do samhälleliga
åsikter, som genom demonstrationen representeras. Allraminst

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

9

är det förbjudet i någon lag att bära sådana märken, som ovan sägs.
Denna sak har således en dubbel betydelse. Det gäller frågan, huruvida
demonstrationsrätten existerar i vårt land eller om polismyndigheten har
befogenhet att begränsa den hur som hälst efter sitt godtycke. Vidare
gäller det frågan, huruvida en sådan föreskrift av polisen, i strid mot lag,
berättigar den att på sätt som här skett anhålla en bärare av ifrågavarande
märke, som dock tolererats av många andra polismyndigheter, samt
lösslita det från rocken. Vi finna således att ombudsmannen bort ägna
denna sak en allvarlig uppmärksamhet.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 4 Käft. (Nr 4.)

2