Lagutskottets utlåtande Nr 49

Utlåtande 1915:LU49

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 4‘).

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1015 kl 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av
lägenheter å ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda
lägenheterna.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam*), greve Lagerbjolke*), Alexanderson*), Knut
Larsson*), Lars Olsson, greve Spens, Hult*), Tisell, Pettersson i Södertälje,
Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Borg*), Igel och Lindley
i Söderhamn.

") Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 60, har herr Öberg hemställt: »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t täcktes begära utredning och förslag fortast möjligt i syfte
att bereda torpare och andra lägenhetsägare å ecklesiastika boställen
tillfälle att friköpa innehavande torp och lägenheter».

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»Genom ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 samt
kungl. förordningen angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen
den 15 september 1911 har den grundsatsen fastslagits, att
med. undantag av till boställsjord hörande skogs- och hagmark, som
jämlikt vad särskilt är stadgat skall stå under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, samtliga prästerskapets anslagna hemman och
lägenheter skola, i den mån de ej behövas för att bereda vederbörande
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 42 höft. (Nr 49.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 49.

tjänstinnehavare bostad med nödiga uthus ävensom lämpligt trädgårdsområde,
undantagas från brukning av denne samt antingen under
namn av löneboställen utarrenderas för församlingens räkning genom
Konungens befallningsliavandes och domkapitlets försorg eller föryttras,
då särskilda i boställsordningen närmare angivna omständigheter därtill
föranleda.

Under tidernas lopp har från dessa boställen upplåtits på obestämd
tid eu stor mängd av s. k. prästgårdstorp åt personer, som förbundit
sig att under innehavandet av torpen till bostället utgöra visst antal
dagsverken årligen, och med denna nyttjanderätt till torpen har den ene
avlöst den andre och med vederbörande boställeinnehavares medgivande
brukat dem, som sålunda tjänat till nödtorftigt hem och utkomst för
dem och familj.

Då i senare tid vidtagits utomordentliga åtgärder för att i vidaste
utsträckning möjliggöra tillkomsten av egna hem åt mindre bemedlade
på landsbygden, så bör man tillse att de hem, som genom omständigheternas
makt uppbyggts på ofri grund, förvandlas till fullt självständiga
egna hem, där äganderätten finge avlösa nyttjanderätten, som allt melodi
mer utdömes som upplåtelseform. I nyssnämnda förordning den 15
september 1911 finnas intagna bestämmelser, som åsyfta bereda boställets
torpare en gynnsammare och tryggare ställning än de förut haft, då
det är fråga om jordens innehavande på en viss tid, vilket i och Dåsig
måste erkännas vara en nämnvärd förbättring, men som någon fullständig
och slutgiltig lösning av dessa torpares behov på att hava eu
egen torva få dessa bestämmelser icke anses innefatta. När nu i många
fall dessa boställen torde komma att föryttras och då övergå i enskild
ägo, synes det mig, som torparne borde beredas tillfälle att friköpa sina
torp och lägenheter för att därigenom skapa sig fullt självständiga
egna hem, som de högeligen åstunda, och till att förekomma de slitningar,
som ofta och lätt vilja uppstå emellan stamjordens ägare och
torpare.

I fråga om försäljning av annan statens jordegendom gör det förfaringssättet
sig gällande: att torpare eller de, som hava fått sig lägenheter
upplåtna på viss tid, från densamma tillbjudas att mot åsatt värde
få med äganderätt köpa till sig vad de innehava, emedan man velat
förhjälpa dem till egna hem.

Det bör därför få anses billigt och rätt, att enahanda förmån tillgodokommer
prästgårdstorparne, varav det finnes ett stort antal, och
föreställer jag mig, att den särskilda nämnd, som omförmäles i åberopade
kungl. förordning, vid verkställandet av värdesättning av boställena i

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 3

ena eller andra avseendet kan utan olägenhet de upplåtna torpens
värde uträkna och bestämma för att hembjudas dem som därå äro
bosatta.»

Frågan om att bereda dem, som för sin utkomst innehava nyttjanderätt
till annans jord, en tryggare besittning och bättre ställning härunder
de senaste tiderna varit föremål för statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet.
Särskilt gäller detta torpare, lägenhetsinnehavare och
deras vederlikar, vilka ofta hava de svåraste villkoren och den minsta
förmågan att kunna reda sig utan stöd av lagstiftningsmakten.

Uttryck för dessa strävanden är i viss mån 1907 års lag om
nyttjanderätt till fast egendom, men i all synnerhet 1909 års norrländska
arrendelagstiftning. En social arrendelagstiftning för hela riket har
även blivit ifrågasatt förlidet år, men stannade riksdagens kamrar
därutinnan i olika beslut. Sin största betydelse har dylik lagstiftning fått
för den enskilda jorden. Fråga har även väckts att gå nyttjanderättsliavarnes
anspråk så långt till mötes att dem beredes full äganderätt till
jorden, eller en nyttjanderätt, som skulle förena äganderättens fördelar
och i erforderliga fall på samma gång upprätthålla ändamålet med upplåtelsen.
Dylika strävanden hava fått sitt uttryck i vissa förslag från
norrlandskommittén och torpkommissionen samt i riksdagens framställningar
åren 1907 och 1913 om att bereda lägenhetsinnehavare med
egna hus på ofri grund äganderätt eller eljest tryggad besittning till
själva marken.

Givetvis måste dessa bemödanden i lika mån göra sig gällande i
syfte att skydda dem, som innehava nyttjanderätt till allmän jord, och
helst borde det allmänna giva ett föredöme i detta avseende. Tomträtten
har sålunda kommit till stånd för att skapa en tryggad besittning
av bostadsmark i vissa fall på allmän jord, och vad angår
statens jord, har genom särskilda författningar eller beslut för speciella
fall beretts nyttjanderättshavare eu tryggare ställning eller rätt att få
med äganderätt förvärva själva marken. För att ytterligare utreda denna
angelägenhet, såvitt rör kronans jord, har år 1912 tillsatts en kronolägenhetskommission,
som ännu ej slutfört sitt arbete.

Eu särställning intager härvid i viss mån de ecklesiastika boställena.
Äganderätten till dem är ofta av ännu tvistig beskaffenhet och i följd
därav samt på grund utav deras speciella ändamål har även jordförhållandena
på dessa boställen reglerats genom särskilda författningar
och förfoganden utan samband med de åtgöranden, som vidtagits ifråga
om kronojord.

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

Beträffande då först förbättring av arrendatorers ocli särskilt torparés
och lägenhetsinnehavares å ecklesiastika boställen besittningsrätt, har
denna angelägenhet gjorts till föremål för lagstiftning i den av motionären
åberopade ecklesiastika boställsordningen den 9 december 1910 samt de
kompletterande bestämmelser i förenämnda avseende, som tillkommit genom
förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen. En ytterligare förbättring i dessa torparés och lägenhetsinnehavares
ställning ifrågasattes i en inom andra kammaren vid 1914
års senare riksdag väckt motion (nr 158). Likaså berördes denna angelägenhet
i viss mån i en år 1915 i andra kammaren framförd motion
(nr 135). Båda dessa motioner avstyrktes av jordbruksutskottet och vunno
ej riksdagens bifall.

Frågan åter om att gagna torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika
boställen genom att bereda dem full äganderätt har, såvitt angår
framtida jordupplåtelser, väckts senast år 1913 inom andra kammaren
genom en motion (nr 99), i syfte att vad som av boställena ej behövdes
till prästgård skulle kunna uppdelas och försäljas till lämpliga
småbruk. I motiven till denna framställning betonas, att arrendatorer
av dylik jord, vilka redan erhållit upplåtelse, främst borde sättas
i tillfälle att förskaffa sig småbruk. Aven denna framställning blev på
tillstyrkan av tillfälligt utskott avslagen.

Ett återstående spörsmål, som i förevarande motion närmast
beröres, är beredandet av rätt för förefintliga torpare och lägenhetsinnehavare
å ecklesiastika boställen att förvärva den av dem brukade
jorden redan nu, utan avvaktan på andra åtgärder, med full äganderätt.
I sådant avseende finnas för närvarande föreskrifter i den ecklesiastika
boställsordningens 62 §, som är av följande lydelse:

»År prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet
olämpligt belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter
boställe eller del därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig
olägenhet eller mot skälig avgift utarrenderas, må boställe eller del,
varom nu är sagt, efter Konungens beprövande utbytas mot annan
fastighet eller ock försäljas. Lag samma vare, där löneboställe eller del
därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle
kan med synnerlig fördel styckas till tomter.

Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, au kom me
ock på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets
avkomst helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad
mellanavgift eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas
till nämnda fond.»

Lagutskottets utlåtande Nr 49. 5

Härav framgår således, att eu föryttring av torpares och lägenhetsiunehavares
arrenderade jord endast under särskilda förhållanden kan
ifrågakomma och har därvid icke ens blivit uttryckligen uttalat, att de
nuvarande besittningshavarna till den jord, som kan få avyttras, skola
äga företrädesrätt att få köpa densamma.

Uti nu förevarande motion har sålunda ifrågasatts att för skäliga
fall bereda nuvarande torpare och lägenhetsinnehavare en allmännare
och vidsträcktare rätt att med äganderätt förvärva själva jorden, och
har motionären därvid särskilt framhållit, att en sådan rätt att friköpa
torp och lägenheter borde medgivas i det fall att boställe kommer att
föryttras och övergå i enskild ägo.

Denna framställning finner utskottet principiellt vara mycket
befogad. De strävanden, som i detta avseende göra sig gällande beträffande
kronojord i allmänhet, synas böra åtföljas av enahanda nitälskan
i fråga om torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen.

Genom förordningen den 17 oktober 1913 angående grunder för
upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar hav sålunda
jämlikt förordningens 7 och 8 punkter möjlighet öppnats för torpare
och lägenhetsinnehavare att under angivna förutsättningar med äganderätt
förvärva den mark, som av dem med besittningsrätt disponeras.
Beredandet av ytterligare möjligheter för torpare och lägenhetsinnehavare
å kronoegendomar i allmänhet faller inom det uppdrag, som
givits den ovan omnämnda kronolägenhetskommissionen. Det synes
utskottet synnerligen angeläget, att en utredning i samband med nämnda
kommissions arbete eller fristående från detsamma igångsattes för att
fullt tillgodose de berättigade krav, som kunna framställas från förenämnda
besittningshavare å de ecklesiastika boställena.

Nu har emellertid kronolägenhetskommissionen fått i särskilt uppdrag
att utreda, »dels huru lämpliga bestämmelser må kunna åstadkommas
i syfte att, där staten med äganderätt upplåter jord för bildande
av egna hem, ändamålet med upplåtelserna måtte tryggas, så att den
upplåtna jorden ej må sedermera kunna övergå till helt annan användning,
och dels huruvida, för främjande av egnahemsrörelsens utveckling
i vårt land, upplåtelse av områden från de under förvaltning av domänstyrelsen
ställda och för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksdomäner
med undantag av kronoparker och överloppsmarker i de sex
nordligaste länen må kunna ske, förutom med äganderätt, jämväl med
tryggad besittningsrätt samt att, därest utredningen därtill föranleder,
uppgöra förslag till de grunder och författningar, som befinnas för
ändamålet erforderliga.» Utskottet har saknat anledning att i detta
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 42 käft. (Nr 49.) 2

6

Lagutskottets utlåtande Nr 49.

sammanhang ingå på frågan, huruvida upplåtelserna från ecklesiastika
boställen böra ske under den nuvarande äganderättens former eller enligt
den form för nyttjanderätt, som kommissionen kan komma att framläggga.
Det synes här endast böra betonas, att vad som kommer att bliva gällande
i förevarande avseende för kronojord även bör vinna tillämpning å de
ecklesiastika boställena.

Vid den utredning, som utskottet anser bör komma till stånd, bör
självfallet tagas behörig hänsyn även till själva boställets oeftergivliga
intressen och även till angelägenheten, att torpare och lägenhetsinnehavare
bliva i tillfälle att själva i mån av behov kunna taga initiativ
till framställningar i förevarande syfte.

Vid behandlingen av de olika spörsmål, som på sätt ovan angivits,
uppstått beträffande förfogandet över de ecklesiastika boställenas jord,
hava invändningar plägat framkomma därom, att frågan i själva verket
folie under kronolägenhetskommissionens uppdrag och komme att av densamma
i sinom tid behandlas. Det har merendels mött svårigheter att
vinna klarhet i denna punkt, men utskottet behöver ej närmare syssla
därmed, då utskottet varit i tillfälle att erhålla bestämd upplysning, att
med det ämne, som på sätt ovan sägs, förevarande motion närmast
befattar sig, kommer kommissionen å sin sida åtminstone enligt hittills
uppgjord arbetsplan ej att taga någon befattning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vilka
fall och under vilka villkor torpare och lägenhetsinnehavare
å ecklesiastika boställen må i vidare mån än
nu är medgivet beredas möjlighet att förvärva av
dem brukade jordområden.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.