Lagutskottets utlåtande Nr 48

Utlåtande 1917:LU48

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1917 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 103 § sjölagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen*, Stärner, Alexanderson, Permansson*,
Klefbeek*, Persson i Norrköping*, Karlsson i Fjäl, Borg, Zelahn,
Rehn och Lorentzon*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 78, har herr Törnkvist hemställt, att riksdagen ville besluta sådan ändring
i eller tillägg till 103 § sjölagen, att däri stadgade förhör skall hållas,
så snart ske kan och i intet fall får förekomma, sedan anmälan om avmönstring
skett på sjömanshus.

Till stöd härav har motionären anfört :

»I § 103 sjölagen föreskrives, hur befälhavare skall förfara vid förhör,
innan han utövar den rätt att straffa besättningsman ombord, som tillkommer
honom enligt § 102 samma lag. Nämnda paragraf lyder: ''Innan
befalhavare utövar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer honom,
skall han, i närvaro av två de bästa männen ombord, anställa förhör
med den, vilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolv timmar förflutit
efter det förseelsen begicks, där ej särskild anledning förekommer att tidigare
företaga förhöret. Vad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas,
så ock vilken bestraffning befälhavaren ålägger, och det antecknade,
sedan det blivit för den felaktige och vittnena uppläst, till riktigheten
bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok, skall
anteckningen ske i denna.

Har befälhavaren icke iakttagit vad sålunda är föreskrivet, vare beslut
om mistning av hyra utan verkan.’

Bihang till riksdagms protokoll 1917. 9 samt. 37 käft. (Nr 48.)

Motionåren*

motivering.

1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

1864 års sjölag föreskrev i samma sak: ''Denna sin rätt att bestraffa
äge befälhavare, som är skyldig föra dagbok, ej att utöva förr, än han i
skeppsdagboken antecknat de omständigheter, som bestraffningen föranlett,
och sannfärdigheten därav, sedan berättelsen blivit för den brottslige och
den övriga besättningen uppläst, är vorden styrkt genom underskrift av två
bland besättningen.’

Villkoret för bestraffning är sålunda, liksom enligt 1864 års sjölag,
att förhör och dom skola skriftligt antecknas endera i särskilt protokoll,
eller, där skeppsdagbok föres, i denna. Nu gällande sjölag är emellertid
oklar ifråga om inom vilken tid förhör skall hållas; där bestämmes blott, att
förhör, som skall hållas med den felande, icke får ske förrän tolv timmar
förflutit från förseelsen, ''där ej särskild anledning förekommer att tidigare
företaga förhöret’. Eegeln är sålunda, att förhör icke får hållas förr än
tolv timmar förflutit, sedan förseelsen begicks. Bestämmelse saknas emellertid
om den tid varefter sådant förhör lämpligen ej bör få hållas. Så
långt framgår av andan i motiverna till 1891 års sjölag (något i saken
bestämt är ej uttalat i vare sig regeringspropositionen, särskilda utskottets
utlåtande eller i riksdagen) att förhör skall ha hållits, när sjöman skall avmönstra
från fartyg. Det händer nu, att befälhavare och besättningsman
infinna sig på sjömanshus, där den senare skall avmönstras, och befälhavaren,
sedan avmönstringsproceduren skridit ganska långt fram, begär
sjömanshusombudsmannens tillåtelse att till annan dag uppskjuta avmönstringen,
för att han skall kunna gå ombord på fartyget med samma besättningsman,
förhöra och straffa honom. Att ett sådant förfarande, som
av sjöfolket uppfattas som personligt trakasseri och skapar bitterhet och
olust, icke kan stå i överensstämmelse med sjölagens anda synes visst.
Lagstiftarna må säkerligen ha avsett, att alla för avmönstringen behövliga
papper skola vara klara, då befälhavare infinner sig på sjömanshus med
besättningsman för avmönstring och att på grundval av då föreliggande
fakta avmönstring skall ske. Om så inte är fallet, kan lätt — och det
har ofta hänt — sjömans hävdande av sin rätt vid avmönstring föranleda
befälhavare och sjömanshusombudsman att hämnas härför genom uppskov
med avmönstring för bestraffning av förseelse’, som eljes icke skulle
ha bestraffats. Att på så sätt anordnat ‘förhör’ måste bliva summariskt,
och godkännes av besättningsman ofta blott för att han så fort som möjligt
skall slippa ur en obehaglig situation, säger oss all erfarenhet. Den
säkerhet mot missbruk av sin ställning som överordnad, som sjöman har
rätt göra anspråk på också gent emot befälhavare, tryggas ingalunda genom
detta förfaringssätt.

3

Lag utskottets utlåtande Nr åts.

Därjämte synes som om Kungl. Maj:ts ord i motiverna till sjölagen
av 1864 angående sjöförklaring, att eu stor del av dess ''vikt såsom bevisningsmedel
beror därav, att den sker någorlunda snart efter olyckstillfället,
så att omständigheterna därvid Rro i färskt minne hos dem, som
avgiva eller bestyrka denna förklaring'', kunde äga värde också vid bedömande
av metoderna för ''förhör’ av här påtalad beskaffenhet. Det
gäller ju dock icke allenast besättningsmans begränsade ekonomi utan också
hans vandel.»

Jämlikt 46 § riksdagsordningen har utskottet utverkat Kungl. Maj:ts Utlåtande av
befallning till kommerskollegium att yttra sig över den i motionen väckta
frågan och har i anledning härav kollegiet avgivit utlåtande, som är av
följande lydelse:

Till riksdagens lagutskott.

Genom nådig remiss har kungl. kommerskollegium erhållit befallning att
avgiva och till Eder överlämna av Eder begärt yttrande rörande en inom riksdagens
andra kammare väckt motion nr 78 om ändring i 103 § sjölagen; och
får kollegium i anledning härav anföra följande.

Lika med motionären anser kollegium, att ifrågavarande förhör skall hållas,
så snart ske kan, men bör den nu såsom regel bestämda tidsfristen av tolv
timmar bibehållas.

Emellertid innebär det givetvis ett missförhållande, att en befälhavare kan
huru länge som helst efter det förseelsen begåtts, ända till dess sjöman entledigats,
göra gällande rätten att ålägga honom bestraffning. Då det låter tänka
sig, att denna rätt missbrukas, synes kollegium befogat, att möjligheten till
sådant missbruk genom lagstiftning uudanröjes. Härvid måste emellertid tillses,
att rätten och möjligheten att i varje fall beivra sjömans förseelse icke varda
befälhavaren betagna. Kollegium kan således ej tillstyrka bestämmelse i syfte
att förhör icke skulle få under några förhållanden hållas, sedan av motionären
åsyftad anmälan om avmön3tring skett. I varje fall måste bestämmelsen få
sådan avfattning, att förseelse av sjöman, begången sedan dylik anmälan skett,
icke varder straffa. Ett sådant tillstånd får givetvis icke tillskapas lika litet
som en möjlighet för sjöman, som gjort sig skyldig till förseelse, att undgå bestraffning
därför genom att medelst begäran hos vederbörande mönstringsförrättare
om avmönstring förhindra det för bestraffningsrättens utövande nödvändiga
förhöret.

Carl Malmen.

Nils Carlsson.

Cordon Hornberg.

Utskottet.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Såsom motionären omförmält, stadgar 103 § sjölagen, att befälhavaren
skall, innan han utövar honom enligt 102 § tillkommande bestraffningsrätt,
hålla förhör på sätt i den först nämnda paragrafen närmare angives, dock
icke förrän tolv timmar förflutit efter det förseelsen begicks, där ej särskild
anledning förekommer att tidigare företaga förhöret. Den omständigheten,
att det icke finnes i lag bestämt, när förhöret senast skall hållas,
uppgives av motionären understundom föranleda, att befälhavaren först vid
avmönstringen företager åtgärder för förseelsens beivrande. Kommerskollegium
anser jämväl, att nämnda brist i lagen kan föranleda missförhållanden
och att befälhavarens rätt att hur sent som helst ända till dess sjöman
entledigats bestraffa honom kan tänkas bliva missbrukad. Med åberopande
härav finner utskottet för sin del önskvärt, att eu ändring i av motionären
avsedd riktning sker i förevarande lagrum.

Vid övervägande av hur denna ändring bör ske, har utskottet funnit
betänkligheter mot att, såsom motionären påyrkat, omedelbart tillstyrka eu
ändring i eller tillägg till paragrafen. Dels torde, på sätt kommerskollegium
erinrat, motionärens förslag icke kunna obetingat förordas och dels
lärer det, — hur än ändringen göres, — vara förenat med betydande
svårigheter att överblicka ändringens inverkan på andra bestämmelser i
sjölagen. Under dessa förhållanden finner sig utskottet icke kunna hemställa
om bifall till motionärens yrkande, men torde en skrivelse i ämnet
böra till Kungl. Maj:t avlåtas.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lagändring i syfte att
viss tid bestämmes, inom vilken den befälhavaren enligt
103 § sjölagen tillkommande bestraffningsrätt skall
utövas.

Stockholm den 7 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBEET PETERSSON.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1917.