Lagutskottets utlåtande Nr 48

Utlåtande 1915:LU48

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1915 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag till lag om rätt
för stat, kommun och municipalsamhälle att försälja
vissa fastigheter med servitut, innefattande företrädesrätt
till återköp.

Närvarande: herrar Lindhagen, Söderbergh*, Trana*, Alexanderson*, greve
Spens, Hult*, Dahl, Tisell, Richard Jonson*, Pettersson i Södertälje,
Lindqvist i Stockholm*, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping*,
Gustafsson i Örebro, Holmdahl* och Igel.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 54, har herr Palmstierna hemstillit, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag till lag innebärande rätt
för stat, kommun och municipalsamhälle att inom stadsplanerat område
försälja ägande fastighet med sådant servitut att fastigheten, när densamma
ånyo utbjudes till försäljning, må av staten, kommunen eller municipalsamhället
med företrädesrätt få återförvärvas mot erläggande av den köpeskilling,
som med fråndragande av ersättning för byggnader o. d. motsvarar
det ursprungliga försäljningsbeloppet.»

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären anfört:

»Under senare år har — såsom lagberedningen framhåller i sitt förslag
till ny jordabalk (II sid. 164) — den uppfattningen alltmer gjort sig
gällande, att för städers och därmed likställda samhällens jordpolitik den
grundsats bör vara ledande, att äganderätten till mark, som ägnar sig till
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 41 käft. (Nr 48.) 1

Motionärens

motivering.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det allmänna bevaras.
I sådant syfte har även i vår lag införts ett institut — tomträtten — som
är särskilt avsett att främja detta ändamål. Tomträtten har också, ehuru
dess tillvaro är endast några få år gammal och innebär en fullständig
nyhet för vår fastighetshandel och kreditmarknad, vunnit en tillämpning,
som tillfullo bestyrker dess användbarhet härför. Emellertid har det, som
man kunnat förmoda, visat sig, att tomträtten, ehuru den sålunda besitter
avgjorda fördelar och bör i allt större utsträckning införas såsom ett
naturligt led uti samhällenas jordpolitik, likväl icke ensam förslår att fylla
den uppgift, som upplåtelseformen för mark inom stadsplan bör fylla.
Tomträtten är nyttig och nödvändig inom sitt givna område, men den har
också en begränsning, vilken framträder tydligare, i den mån jordpolitiken
verksamt fullföljer strävandena att förvalta den inom samhället befintliga
marken på ett sätt, som bäst tillgodoser behovet av billig byggnadsgrund.

Det är nämligen så, att med tomträtten följer ett bindande av kapital
i fast egendom, som i den mån tomträtten skulle kunna få en vidsträckt
användning kunde uppgå till högst avsevärda belopp. För stadens liksom
för annans affärsverksamhet är det emellertid icke lämpligt att utöver en
viss gräns fastlåsa kapitalet i jordegendom. Det behöver mobiliseras.
För att vinna detta utan att avstå från de fördelar, tomträtten erbjuder,
i fråga om möjligheten att reglera fastighetshandeln och åt det allmänna
bevara värdestegringen å mark, har man uti den preussiska lagen institutet
återköpsrätt (Wiederkaufsrecht), som vid sidan av tomträtten (Erbbaurecht)
i stor utsträckning begagnas vid lösningen av bostadsfrågan och
i den praktiska kommunalpolitiken visat sig vara ett lyckligt komplement
till tomträttsinstitutet. Sålunda möjliggör återköp srätten stående inteckning
i fastigheten, något som med tomträtten icke med samma lätthet anordnas.

Aterköpsrätten innebär att kommunen säljer tomt med sådant servitut
graverande densamma, att staden efter viss tid må, enligt i lagen
och på denna grundat avtal närmare angivna bestämmelser, återförvärva
fastigheten, när den utbjudes till försäljning, för det ursprungliga priset
mot den ersättning i fråga om lösen för byggnader m. in. som kan anses
erforderlig.

Detta rättsinstitut skulle icke endast vara gagneligt för lösande av
egnahemsfrågan utan även beträffande den del av stadsområdet, som icke
avses för egnahemslägenheter, kunna bli till avsevärd nytta. Med utnyttjande
av återköpsrätten skulle kommunen nämligen just i fråga om de
fastigheter, belägna uti samhällets mer centrala delar, vilka kunna förväntas
bli föremål för spekulation i tomtvärdestegring, utöva ett gott inflytande
och förbehålla denna värdestegring åt det allmänna. Tomträtten

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

3

tiar hittills på grund av de svårigheter dess finansiering visat sig erbjuda
icke nått dessa stadsdelar.

Vidare kan det särskilt för vissa ändamål såsom upplåtelse av platser
åt industrien och dylikt vara synnerligen lämpligt att kunna tillgripa
återköpsrätten. Det har visserligen uti enstaka fall lyckats att mot tomträtt
utlämna mark i sådant syfte, men erfarenheten har likväl givit vid
handen att det för industrien i allmänhet erbjuder svårighet att med de
begränsade inteckningsjnöjligheter, som tomträtten anses medföra, kunna
finansiera företaget. Återköpsrätten skulle i detta avseende vara mycket
gynnsammare och icke för det allmänna innebära någon minskning av de
förmåner ett försäljande med tomträtt innebär.

Det har också under utvecklingen av egnaheinssamhällena visat sig
att utmed vissa huvudvägar, som icke gärna kunna tänkas undergå någon
ändring i stadsplanen, bebyggandet bör ske på sådant sätt, t. ex. med
trevåningshus, att därmed en värdestegring å tomten uppstår, vilken det
kunde för en fortsatt utveckling av den egentliga egnahemsverksamheten
vara lämpligt att realisera. Men under nuvarande förhållanden förbjuder
detta sig självt, såvida man icke vill kasta ut tomten för all framtid till
spekulationshandel genom att försälja densamma med full äganderätt,
något varför en stor betänksamhet med rätta yppas numer inom kommunalpolitiken.
Funnes återköpsrätten, skulle frågan vara löst. Då finge staden
vid försäljningen sin behöriga valuta, men kunde på samma gång hindra
att tomtjobberi uppstod vid ett egnahemssamhälle, som man genom användande
av tomträtt i övrigt velat skydda för sådant.

Nu har lagberedningen i sitt förslag till ny jordabalk mer i förbigående
behandlat denna fråga och tydligen av omsorg för tomträtten icke
gärna velat införa ett nytt rättsinstitut av föreslagen beskaffenhet uti vår
lag. Denna tvekan kan man väl förstå och uppskatta, men sedan lagberedningens
betänkande skrevs har en erfarenhet i frågan hunnit inhämtas
och man kan numer säga att det syfte, tomträtten avser att fylla, kan den
icke i alla avseenden och under alla förhållanden tillgodose, utan den behöver
hos oss som i Tyskland det komplement, som återköpsrätten innebär.»

■iil

Såsom av motionären framhållits har på senaste tider den åskådning
gjort sig alltmer gällande, att det särskilt för städer och därmed likställda
samhällen vore av stor betydelse att äganderätten till den för bebyggande
avsedda marken i största möjliga utsträckning åt samhället bevarades.

De skäl, varpå denna uppfattning grundar sig, äro i främsta rummet,
att därigenom samhället blir i tillfälle att ordna bostadsförhållandena på
ett gagneligt sätt efter en ordnad plan samt för framtiden upprätthålla de

Utskottett
yttrande,

4 Lagutskottets utlåtande Nr 48.

olika ändamål, för vilka marken på detta sätt disponerats. Samhällets intresse
kan dessutom oaktat upplåtelsen fortfarande vara knutet vid själva
fastigheten på det sätt, att det för det allmänna kan vara av vikt, med
hänsyn till ett jordområdes läge och andra förhållanden, att i framtiden
åter komma i besittning därav för tillgodoseende av ett allmänt behov.
Vidare kan samhället hava ett fortfarande ekonomiskt intresse av den upplåtna
fastigheten, i det samhället söker åt sig bevara den framtida stegringen
av jordvärdet, vilken vid ett samhälles utveckling med nödvändighet
inträder såsom en följd av denna utveckling själv och de åtgärder,
som för dess befordrande av samhället vidtagits. Det bör därför vara
samhället angeläget att sörja för att denna värdestegring, så vitt lämpligen
kan ske, kommer det allmänna tillgodo.

Lagberedningen har också under sitt arbete för omarbetning av
jordabalken med därtill hörande författningar ägnat särskild uppmärksamhet
åt denna angelägenhet. I beredningens avgivna förslag till jordabalk
har sålunda del I (sid. 230—260), del II (sid. 160—166) och del III (sid.
193—220) närmare behandlats städernas bostadsfråga och vad därmed äger
sammanhang samt därvid särskilt framhållits angelägenheten av att mark,
avsedd till bebyggande, såvitt möjligt bevaras åt det allmänna. Därvid
har beredningen företrädesvis betonat, såsom skäl för en dylik uppfattning,
vikten för ett stadssamhälle att kunna återförvärva mark för ett allmänt
behov och tillgodogöra sig jordvärdestegring.

I detta syfte har i anslutning till framställningar i riksdagen på lagberedningens
förslag redan blivit införlivat med lagstiftningen det rättsinstitut,
som kallas tomträtt. Denna rätt är en på särskilt sätt kvalificerad
nyttjanderätt. Den skiljer sig från denna därigenom att tomträttsupplåtelsen
sker på längre tid, minst 26 högst 100 år, samt vidare genom
att särskilda anordningar äro vidtagna för att göra tomträtten med därtill
hörande byggnader till ett kreditobjekt, likartat med fast egendom. Sålunda
kan inteckning för fordran enligt särskilda regler meddelas i tomträtten,
vilken omfattar byggnaderna samt den upplåtna besittningsrätten
till marken. Med tomträtt kan endast upplåtas tomt inom vederbörligen
planlagt område och allenast tomt, tillhörig kronan, stad eller annan kommun
eller ock municipalsamhälle, ävensom med Konungens medgivande
tomt, hörande till fideikommiss eller annan stiftelse.

Emellertid hava även andra utvägar ifrågasatts för att i städernas
och liknande samhällens intressen främja ovannämnda önskemål. Särskilt
hava därvid förordats och även mångenstädes i utlandet genomförts
stadganden om förköpsrätt och återköpsrätt. Lagberedningen yttrar om
dessa institut »att de överensstämma därutinnan, att de båda bereda den -

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

5

berättigade tillfälle att förvärva fastigheten genom att lösa den till sig.
Men, sådana de typiskt utbildats, äro de därutinnan från varandra avvikande,
att under det vid återköpsrätten det pris, efter vilket lösen skall
ske, är på förhand fastställt, det vid förköpsrätt^) bestämmes av vad annan
köpare vill bjuda för fastigheten; förköpsrätten kan enligt vad själva
namnet angiver icke utövas i annat fall än vid föryttring av fastigheten
och innebär rätt att övertaga annans köp.»

Enligt den lagstiftning, som hos oss gällde före 1810, skulle ej något
hinder mött för att använda även dessa upplåtelsesätt. Sistnämndaår
infördes emellertid vid 1 kap. 2 § jordabalken ett tilltugg av följande
lydelse: »Ej må säljare i köpe- eller skiftesavhandling om jord och
fastighet hädanefter förbehålla sig eller andra, att, emot någon i samma
avhandling bestämd penningesumma, eller andra villkor, få framdeles
vinna egendomen åter. Sker det, vare utan verkan, och lagfart å sådant
köp eller skifte icke tillåten.> Denna föreskrift tillkom år 1810 i sammanhang
med förbudet att vidare bilda fideikommiss i fast egendom.
Initiativet togs vid riksdagen 1809 genom en framställning inom borgarståndet,
i vilken framhölls den praktiska olägenheten av dylika villkor,
särskilt för lantbruket. Städernas bostadsfråga var då ett ännu tämligen
främmande ämne och kom sålunda icke till bedömande vid den nya
lagstiftningen.

Genom berörda förbud i jordabalken är numera enligt svensk lagstiftning
omöjliggjort att begagna förköpsrätt eller återköpsrätt. Med utgångspunkt
från gällande lags ifrågavarande stadgande har lagberedningen
ingående övervägt, huruvida och i vad mån berörda bestämmelse i jordabalken
bör upphävas, åtminstone så tillvida att rätt till upplåtelse av allmän
mark med förköpsrätt eller återköpsrätt må kunna äga rum. Lagberedningen
har härvid föreslagit införande av förköpsrätt men motsatt
sig bestämmelser om återköpsrätt. Förköpsrätt vid föryttring av fastighet
kan enligt lagberedningens ovan berörda förslag ej blott kronan, kommun
eller municipalsamhälle utan även enskild fastighetsägare förbehålla
sig. 1 överensstämmelse med denna lagberedningens ståndpunkt har åberopade
stadgande i 1 kap. 2 § jordabalken av lagberedningen i dess förslag
till 4 kap. 3 § väsentligen bibehållits och erhållit följande lydelse: »Ej må vid
köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det köpeskillingen erlagts
och övriga villkor för överlåtelsen uppfyllts, påkalla köpets återgång; ej
heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att överlåta eller inteckna
egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu sagts, skett, vare
det ogillt.» I följande paragraf göres därtill bland annat en hänvisning:
»Angående inskriven förköpsrätt stadgas i 6 kap.»

<5

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

Lagberedningen bär emot återköpsrätten i huvudsak andragit, att
den nye ägaren vid dylikt förbehåll komme i helt annan ställning än
andra fastighetsägare inom samhället. Frågan om och när återköpsrätten
komme att utövas vore oviss och gjorde hela rättsförhållandet osäkert. När
den en gång utövades, komme detta alltid att kännas såsom ett tungt
ingrepp i äganderättsförhållandet. Vidare måste ifrågavarande villkor verka
förlamande på den enskilde ägarens vilja att höja värdet av sin egendom.
Ägaren skulle icke heller kunna inteckna fastigheten högre än till det
förut fastställda återköpsbeloppet. Slutligen hänvisade lagberedningen till
möjligheten att använda sig av tomträtt.

Redan innan lagberedningen avgivit sitt berörda förslag, gjordes
framställningar i syfte att fästa uppmärksamheten på angelägenheten att
vid beredningens arbete även återköpsrätten i dess vidsträcktaste bemärkelse,
innefattande således även det slag av återköpsrätt, som särskilt kallas
förköpsrätt, måtte för ovan angivna ändamål bliva lagfästad.

Sålunda väcktes år 1907 inom riksdagens andra kammare en motion
(nr 158) om förslag till en lagstiftning, varigenom stat och kommun berättigades
att utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken vid försäljning av
fastighet förbehålla sig att mot vissa i köpekontraktet bestämda villkor få
återköpa fastigheten. Lagutskottet ställde sig tveksamt mot själva förslaget,
samt hänvisade till att frågan i varje händelse säkerligen komme att
bliva föremål för lagberedningens undersökning. Riksdagens båda kamrar
biföllo detta utlåtande, andra kammaren dock efter votering med 119 röster
mot 69, vilka senare avgåvos för en reservation i utskottet, däri förordades
ett övervägande, huruvida och under vilka villkor stat och kommun må,
utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, försälja fastighet med förbehåll om
förköps- och återköpsrätt.

År 1906 väcktes inom Stockholms stadsfullmäktige enahanda framställning,
som på sätt ovan sägs följande år frambars inom riksdagen. I
anledning härav beslöto fullmäktige den 15 februari 1909 att hos Kungl.
Maj:t begära en sådan lagstiftning och anförde till stöd härför följande:

»Vad särskilt Stockholms stad beträffar har den erfarenhet, som vunnits
under handhavandet av stadens tomtaffärer, gjort det tydligt, att den hittillsvarande
begränsningen i möjligheten att under betryggande former upplåta
stadens tomter för olika syften ofta ställt staden inför nödvändigheten att undandraga
företag av allmännyttig art sin medverkan genom billig tomtupplåtelse
endast av den grund, att det icke varit möjligt vinna garanti för tomtens användande
på avsett sätt. Detta har föranlett, att staden understundom sett sig nödsakad
att anlita former för tomtupplåtelser, som gått på sidan om gällande lagstiftning,
såsom t. ex. uthyrning av tomter på väsentligen längre tid, än i lag

7

Lagutskottets utlåtande, Nr 48.

vore medgivet. Man har därvid emellertid endast haft att röra sig med den upp
låtelseform, som haft karaktären av arrende, vilket naturligtvis också medfört,
att många allmännyttiga företag, som icke kunnat baseras på en sådan upplåtelseform,
antingen icke kunnat erhålla stadens medverkan för fyllande av sitt
tomtbehov eller ock fått tomt åt sig upplåten med äganderätt utan att samhället
käft någon säkerhet för att den uppoffring, detsamma därvid i allmänhet fått
ikläda sig, icke kunde snart nog tillgodokomma enskilt eller främmande intresse.

Genom det nya tomträttsinstitutet hava städerna visserligen vunnit ytterligare
en möjlighet att ordna sin jordfråga på ett lämpligare sätt, än hittills
kunnat ske, men detta institut torde icke ensamt vara i stånd att råda bot för
de missförhållanden, som i senare tider gjort sig särskilt kännbara beträffande
icke minst huvudstadens jordfråga. Tomträttsinstitutet kan svårligen lämpa sig
t. ex. för upplåtande av mark för större och dyrbarare anläggningar av mer eller
mindre offentlig art, ja, det kan ifrågasättas om det över huvud skall visa sig
lämpligt för upplåtande — åtminstone i större utsträckning —- av mark för vanliga
större hyreshus inom den egentliga staden. Det finnes förvisso en mängd
fall, där vederbörande städse måste begära att erhålla äganderätt till den mark,
de behöva för sina syften. Men bland dessa fall skall det säkerligen givas åtskilliga,
där man icke skulle röna olägenhet av att staden såsom säljare ägde rätt
att köpa egendomen åter. Därest staden kunde försälja tomter med återköpsrätt,
skulle staden kunna försälja tomter till allmännyttiga företag och genom återköpsrätten
tillförsäkra sig, att tomterna ej komme till obehörig användning. Priset för
marken skulle kunna nedtryckas och företagens realiserande därigenom underlättas.
Staden skulle också kunna för byggnadsändamål med återköpsrätt försälja mark,
som kunde antagas framdeles bliva behövlig för stadens egna behov, och därigenom
undvika att för sådana behov reservera områden, vilkas behövlighet för
stadens ändamål vore oviss eller i varje fall långt avlägsen.

Någon olägenhet av att tillerkänna stat och kommun en dylik återköpsrätt
synes ej heller förefinnas. Aterköpsrätten skulle ju alltid göras beroende på
särskilt förbehåll vid försäljningen och sålunda icke bliva en allmän begränsning
av äganderätt till av stat eller kommun försåld jord. Det ligger i sakens
natur, att sådan rätt endast komme att av vederbörande begagnas för särskilda
fall, där båda parternas intresse därav betjänades. Under sådana förhållanden
synes det ur allmän synpunkt vara fördelaktigt om förslaget bleve genomfört.»

Sedan lagberedningen i oktober 1909 avgivit sitt förslag om bland
annat förköpsrätt, infordrades utlåtande över 6 kap. i beredningens förslag
till jordabalk (om förköpsrätt och annan lösningsrätt) från stadskommunerna.
I allmänhet hava vederbörande i sina över remissen avgivna
yttranden lämnat förslaget utan erinran. Dock förekomma ibland kortare
erinringar i ämnet. Stockholms stadsfullmäktige åter avgåvo i underdånig
skrivelse den 12 maj 1910 i hithörande delar följande yttrande:

»Mot de föreslagna bestämmelserna om förköpsrätt synes från stadens sida
icke vara något att erinra. Tvärtom beredes ju genom desamma en utväg åt
staden att, visserligen mot skyldighet att gälda köpeskilling, som av annan bjudits,
förhindra användandet av fastighet, vid vilken återköpsrätten är fäst, på ett sätt,
som strider mot stadens avsikter vid upplåtandet. Likaså kan naturligen förköps -

8

Lagutskottets utlåtande AV 48.

rätten komma till användning, då en fastighet, vilken staden avbänt sig, finnes
erforderlig för något allmänt behov. Emellertid äro dessa bestämmelser tilllämpliga
endast för det fall, att fastigheten verkligen går i köp. Om således
t. ex. den, till vilken fastigheten upplåtits, eller hans arvingar använda fastigheten
på helt annat sätt än vid upplåtandet avsetts, bereder det föreslagna institutet
icke staden någon möjlighet att inskrida. Enligt stadsfullmäktiges uppfattning
är det därför synnerligen önskvärt, att den föreslagna förköpsrätten
kompletteras med bestämmelser om återköpsrätt, vilken dock endast bör tillkomma
kronan, kommun eller municipalsamhälle.

I detta sammanhang torde böra erinras, att stadsfullmäktige enligt underdånig
skrivelse av den 15 februari 1909 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om
övervägande, huruvida och under vilka villkor stat eller kommun må berättigas
att, utan hinder av 1 kap. 2 § jordabalken, vid försäljning av staten eller
kommunen tillhörig fastighet förbehålla sig rätt att återköpa fastigheten.»

Sedan stadsfullmäktige härefter i korthet anfört de av lagberedningen
andragna, ovan omförmälda skälen mot återköpsrätten, fortsätter
fullmäktige:

»Dessa skäl synas stadsfullmäktige emellertid knappast övertygande. Yäl är
sant, att den, som för sin tomt erlägger fulla marknadsvärdet, icke torde finnas
villig att underkasta sig villkor om återköp. För de fall åter, där samhället till
lägre pris upplåter mark för vissa särskilda ändamål, såsom till skola, bostadsförening
och dylikt, är förhållandet ett helt annat. Den nye ägaren har här i det
lägre priset full valuta för de olägenheter, som tillskyndas honom genom villkoret
om samhällets återköpsrätt. Det kan ej betraktas såsom en obillighet, att samhället
förbehåller sig att för detta lägre pris återförvärva marken, helst om, såsom
väl lämpligen bör ske, förutsättningarna för återköpsrättens inträdande så vitt
möjligt specificeras i köpekontraktet. Nu är det emellertid just i dessa fall, som
behovet av samhällets återköpsrätt skarpast framträder såsom det enda fullt
lämpliga mediet att förhindra fastighets användande för annat ändamål än med

upplåtelsen avsetts. . , „ ....

Slutligen torde böra påpekas, att jämväl förefintligheten av förköpsrätt
torde kunna tänkas komma att lända till minskning i fastighets värde. En tomt.
vilken köparen är säker att fa behålla, lärer alltid betinga högre köpeskilling
än en ofri sådan. Införandet av återköpsrätt skulle således i detta hänseende
endast vara ett ytterligare steg på den redan med förköpsrätten beträdda vägen.»

Uti den nu väckta motionen har motionären upptagit till förnyat
övervägande frågan om införandet i lagstiftningen jämväl av återköpsrätten
i inskränkt bemärkelse. Motionären begränsar dock i sitt förslag det ifrågasatta
rättsinstitutets omfattning. I olikhet med lagberedningens förslag om
förköpsrätt föreslås, att återköpsrätten, i likhet med tomträtten, endast skall
få tillämpning inom vederbörligen fastställd stadsplan och begagnas allenast
av stat, kommun och municipalsamhälle. Vidare föreslås, att återköpsrätt
må begagnas blott, då fastigheten ånyo utbjudes till försäljning,
men då mot erläggande av den köpeskilling, som, med fråndragande

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

9

av ersättning för byggnader och dylikt, motsvarar det ursprungliga försälj
ningsbeloppet. Den av motionären föreslagna återköpsrätten är sålunda
icke överensstämmande med det här ovan omförmälda återköpsinstitutet
utan snarare eu kombination av förköps- och återköpsrätt.

Enligt vad utskottet inhämtat, har svenska stadsförbundets representantförsamling
vid ordinarie sammanträde den 9 mars 1915 beslutat
tillstyrka ifrågavarande motion.

Det synes lagutskottet ej kunna förnekas, att städer och andra stadsliknande
samhällen i sin kommunalpolitik, för utnyttjande av egen mark,
som de genom statens gamla jord donationer till städerna ännu innehava
eller eljest på olika sätt förvärvat, behöva bättre och mångsidigare utvägar
än den nu gällande lagstiftningen erbjuder dem. Visserligen har, med
erkännande av detta behov, nyligen instiftats den s. k. tomträtten. Denna
kan dock ej, såsom erfarenheten nogsamt utvisar, tillräckligt fylla alla
behov. Särskilda åtgärder erfordras för övrigt för att finansiera tomträtten,
då låneväsendet visat sig ej ännu vara i avsevärd mån tillgängligt
för tomträttsbelåningar. Mångenstädes saknas intresse eller utvägar för att
åstadkomma någonting sådant, och där tomträttskredit sålunda ej "anordnats
är tomträtten redan av den anledningen icke något att räkna med uti praktiken.
Såsom motionären framhåller, möter också mycket motstånd mot tomträttens
användning, på grund därav att kapital anses därigenom i för stor
utsträckning bindas i fast egendom. I den mån denna uppfattning gör
sig gällande, synes det vara angeläget, att vederbörande kommun äger
tillfälle att på annat sätt vid upplåtelsen trygga ändamålet med densamma,
utan att därigenom binda något kapital. I många fall såsom för upplåtelse
till större industriella anläggningar eller större byggnadsföretag
möter ännu en bestämd obenägenhet från spekulanters sida att övertaga
en tomt med tomträtt.* I varje händelse kan, såsom i Stockholms stadsfullmäktiges
ovan intagna uttalanden erinras, återköpsrätten mången gång
lämpa sig för jordupplåtelser av vissa speciella slag.

De skäl, som från lagberedningens sida och även eljest pläga anföras
emot återköpsrättens införande, äro företrädesvis, att den ur olika
synpunkter kan vara oläglig för köparen, ävensom att samhället av denna
anledning kan äventyra att ej få någon avnämare till tomterna. Det förefaller
dock som åt vederbörande kommuner borde kunna överlämnas att
själva överväga, vilket sätt för upplåtelse av kommunens egen jord kan
för olika fall vara lämpligt, och skulle det visa sig, att en kommun, som
önskar avyttra tomter, för vilka den bestämt sig att använda återköpsinstitutet,
ej kan finna någon avnämare, lärer det stå kommunen öppet

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt 41 Käft. (Nr 48.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 48.

att återfalla på den nuvarande enda möjligheten eller att försälja med full
äganderätt. Någon förpliktelse att köpa tomter av kommunen föreligger
å andra sidan icke heller, och det står således en eventuell spekulant fritt
att avböja ett erbjudet förvärv på återköpsvillkor. Angeläget är däremot
att bereda stadskommunerna mångsidiga utvägar för de olika förhållandena
och skiftande behoven samt tillfälle att så fort som möjligt få välja mellan
sådana.

Det är möjligt, att vad som skulle vinnas genom begagnande av
återköpsrätt, till en ganska väsentlig del ernås även med den modifiering
och begränsning av institutet, som föreslås uti motionen. Utskottet förefaller
detta dock tvivelaktigt. I varje fall synes riksdagen ej böra nu
binda sig vid en dylik inskränkning utan låta utredningen omfatta vad
man inbegripit under begreppet återköpsrätt i allmänhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t måtte
taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning
må genom lagstiftning kunna beredas stat, kommun
och municipalsamhälle tillfälle att försälja jord
med så kallad återköpsrätt.

Stockholm den 19 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservationer:

dels av herrar greve Spens, Tisell, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson
i Örebro, vilka huvudsakligen på de av lagberedningen anförda skäl
ansett motionen icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda;
dels ock av herr Dahl.

Stockholm 1915. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

151675