Lagutskottets Utlåtande Nr 48

Utlåtande 1910:LU48

Lagutskottets Utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ank. till Riksd. kansli den 12 maj 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af
hinderslöshet till äktenskap.

Genom en den 15 april 1910 dagtecknad proposition, nr 165, hvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap.

Med upphäfvande af 15 kap. 19 § kyrkolagen samt lagen den 14
oktober 1898, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet
till äktenskap, förordnas som följer:

Svensk man eller kvinna, som begär lysning till äktenskap, må
styrka sin ledighet att sådant ingå:

genom betyg af vederbörande präst eller församlingsföreståndare här
i riket eller af präst inom svensk församling utomlands;

eller, där så ej kan ske, antingen genom muntligt eller skriftligt
vittnesbörd af minst två svenska eller utländska personer, hvilkas trovärdighet
är känd för den präst, hos hvilken lysning begäres, eller vitsBih.
till Riksd. Prot. It) 10. 7 Sami. 1 Afd. 45. Höft. (Nr 48—49). 1

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 48.

ordad af Konungens befallningshafvande, kronofogde, länsman, ledamot af
magistrat, präst i svensk församling eller svensk beskickning eller konsul,
eller genom intyg af präst inom utländskt kyrkosamfund, därest Konungen
förordnat att af dess prästerskap utfärdade intyg må här i riket gälla.

Huruledes styrkas skall, att intygsgifvare är präst inom utländskt
kyrkosamfund, hvarom nu sagts, därom bestämmer Konungen.

Kan sökanden ej på något af nu föreskrifna sätt styrka sin ledighet
till äktenskap, äge sökanden genom tillkännagifvande, som tre gånger införes
i allmänna tidningarna, kungöra sitt förehafvande, med fullständig
uppgift om sitt namn, sin ålder och sin födelseort samt om de orter, där
sökanden vistats, så ock med anvisning, hos hvilken församlings präst och
inom hvilken tid äktenskapshinder bör anmälas; och skall tiden för sådan
anmälan utgöra minst tre månader från det att tillkännagifvandet sista
gången införts. Har icke inom sålunda utsatt tid äktenskapshinder hos
prästen anmälts eller eljest blifvit för honom kunnigt, må lysning för sökanden
i vanlig ordning utfärdas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1910; dock att i
fråga om kungörelse, som före nämnda dag i allmänna tidningarna införes,
hittills gällande föreskrifter skola lända till efterrättelse.

Utskottets Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande propo yttrande.

gition, har föredragande departementschefen till det vid propositionen i
utdrag fogade statsrådsprotokollet den 22 oktober 1909 anfört följande:

»Inom justitiedepartementet föreligga för närvarande åtskilliga framställningar,
hvilka samtliga åsyfta vinnande af lättnad i de föreskrifter,
som nu gälla i fråga om huruledes personer, som vistats utrikes längre
eller kortare tid, skola här styrka sina äktenskaps- eller familjeförhållanden
för den tid. Sålunda har Riksdagen i skrifvelse den 4 april 1908 hemställt,
att Eders Kungi. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för
införande af förenklade bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok
rörande från utlandet återinflyttade svenskar, särskildt med afseende å deras
äktenskapsförhållanden. Öfver denna skrifvelse har utlåtande infordrats
från samtliga konsistorier. I underdånig skrifvelse den 11 september 1908
har Stockholms stads konsistorium hemställt, att Eders Kung!. Maj:t täcktes
låta utarbeta och stadfästa behöflig^ ändringar i förordningen den 8 juli
1904, huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk
myndighet, må styrka, att hinder mot det äktenskaps afslutande ej är för
handen. Jämväl Hans Excellens herr ministern för utrikes ärendena har i

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 48.

skrivelser den 1 mars och 26 maj 1909 fäst min uppmärksamhet på
behöfligheten af vissa ändringar i nyssnämnda förordning.

Samtliga, dessa framställningar äro tvifvelsutan värda synnerligt beaktande,
särskild! i hvad de gå ut på undanröjande af svårigheter, som
mota återinvandrande amerikanare och i viss mån kunna tänkas bidraga
att motverka intresset för återinvändring till Sverige. Jag har därför låtit
inom justitiedepartementet påbörja en utredning af de sålunda väckta frågorna
i syfte att, så snart förhållandena det medgifva, framlägga förslag
till behöflig» lagändringar i ämnet.

Emellertid anser jag mig böra redan nu påkalla Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet för eu viss del af ämnet. Bland de lagändringar, som
skulle föranledas af ett bifall till de af Riksdagen i dess förenämnda skrifvelse
uttalade önskemål, ingår nämligen äfven en ändring af gällande
bestämmelser om sättet för styrkande af svenska undersåtars hinderslöshet,
n vilka bestämmelser återfinnas i 15 kap. 19 § kyrkolagen samt lagen, innefattande
vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap,
den 14 oktober 1898. Förslag till nödiga lagändringar härutinnan måste
underställas kyrkomötets pröfning, och har det därför funnits högeligen
önskvärd! att söka till det under innevarande höst sammanträdande kyrkomötet
inkomma med förslag i detta hänseende.

I berörda skrifvelse har Riksdagen framhållit, att tillämpningen af
bestämmelserna angående sättet för styrkande af hinderslöshet och om anteckning
i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap i regel vållar stora svårigheter,
beroende därpå att de intyg från utländsk myndighet, med hvilka
vederbörande immigranter hafva att hos pastor i den svenska församling,
dit de inflytta, styrka ingånget äktenskap eller hinderslöshet till äktenskap,
i de flesta fall saknas och icke kunna af immigranten utan betydande kostnader,
tidsutdräkt och besvär anskaffas. Vederbörande pastor vore då, i
fall sådana intyg saknas, förhindrad att i kyrkoboken anteckna äktenskapet
såsom giltigt eller att annorledes än efter iakttagande af lagstadgade formaliteter
utfärda lysning till äktenskap. Enahanda blefve förhållandet, då
från utlandet medförda intyg vore i ett eller annat afseende ofullständiga.

I sådant fall torde dock mången gång, då pastor känner sig öfvertygad
om. det bristfälliga bevisets trovärdighet, detsamma godtagas såsom fullt
bevis angående däri angifna omständigheter. Likaså torde stundom bestämmelsen
i 15 kap. 19 § kyrkolagen om vittesmål angående hinderslöshet
till äktenskap af »tillstädesvarande, vissa och trovärdiga män» tolkas
så, att densamma finge gälla äfven om skriftliga intyg från i utlandet
boende vittnen. Någon enhetlig praxis i dessa afseenden torde emellertid
icke förefinnas. Det syntes Riksdagen, att förenklade former kunde införas

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 48.

för sättet att hos pastor i den svenska församling, dit inflyttningen sker,
styrka verkligheten och lagligheten af utomlands ingånget äktenskap äfvensom
hinderslöshet till äktenskap. I all synnerhet torde en förenkling
kunna åstadkommas i det fall, då vederbörande under sin vistelse utomlands
varit medlem af församling, tillhörande ett fast organiseradt kyrkosamfund,
sådant som t. ex. Augustanasynoden i Norra Amerika. De vägar,
på hvilka en lättnad i ifrågavarande afseenden skulle kunna beredas och
en återinvandring i sin mån främjas, funne Riksdagen ej utan en närmare
utredning kunna definitivt angifvas.

Riksdagen ansåge emellertid — särskild! med tanke på underlättandet
af återinvandringen från Norra Amerika — att i ett stort antal fall
åsyftadt resultat skulle ernås, därest föreskrifter kunde meddelas,

att betyg, uthärdad! af vederbörande pastor, tillhörande kyrkosamfund,
som efter pröfning befunnits äga i detta afseende betryggande, ordnade
kyrkliga förhållanden, affattadt enligt fastställdt formulär och försedt
med vederbörande församlings sigill, tillerkännes full giltighet i Sverige
utan vidare attestering;

att, där hinderslöshet till äktenskap skall styrkas genom »vissa och
trovärdiga» mäns vittnesmål, detta under erforderliga garantier (intyg af
konsul angående vittnenas trovärdighet e. d.) må kunna ske äfven genom
personer, boende å den ort i utlandet, där den återinvandrade vistats;

samt att, där för styrkande af hinderslösheten tillkännagifvande i
allmänna tidningarna äger rum — med upphäfvande af bestämmelsen i
lagen den 14 oktober 1848 om sex månaders anmälningstid i fråga om
dem, som vistats utom Sverige, Norge, Danmark eller Finland tiden
för alla fall bestämmes till tre månader.

De öfver Riksdagens skrifvelse hörda myndigheterna hafva i det
väsentliga tillstyrkt bifall till de af Riksdagen föreslagna åtgärderna. Ett
domkapitel har dock afstyrkt förslaget om att tillerkänna giltighet åt betyg,
utfärdade af pastorer inom utländska kyrkosamfund; och hafva flera
domkapitel uttalat vissa erinringar i fråga om detaljer af de föreslagna
bestämmelserna.

I likhet med de hörda myndigheterna anser jag Riksdagens förslag
till nya bestämmelser lämpligen böra läggas till grund för de lagändringar,
som synas behöfliga för tillgodoseende af ifrågakomna syftet. Detta Riksdagens
förslag bygger nu på gällande regler. Det kunde måhända då anses
lämpligt att först underkasta dessa regler en närmare granskning och eventuellt
nu upptaga frågan om en mera genomgripande revision af desamma.
Sistnämnda fråga står emellertid i sådant samband med frågan om omarbetning
af andra bestämmelser rörande äktenskaps ingående, särskildt

Lagutskottets Utlåtande Nr 48. 5

bestämmelserna om lysning, att dessa frågor gifvetvis böra i ett sammanhang
bringas till lösning och alltså lämpligen böra upptagas först vid eu
allmän revision af giftermålsbalken. Innan ett fullständigt förslag till
giftermålsbalk kan tänkas blifva upphöjdt till lag, torde dock dröja åtskilliga
år, och att intilldess låta anstå med frågan om afhjälpande af nu
ifrågakomma missförhållanden har synts mig ej vara tillrådligt, utan har
jag ansett denna fråga böra redan nu provisoriskt lösas i de af Riksdagen
antydda riktningar.

Hvad då först angår utsträckningen af rätten att styrka hinderslöshet
genom »vissa och trovärdiga» mäns vittnesmål, så torde, såsom redan i
Riksdagens skrifvelse framhålles, ett godtagande af skriftligen afgifna intyg
endast innebära lagfästande af en ganska utbredd praxis, och synas
näppeligen tillräckliga skäl föreligga att underkänna sådana intyg allenast
på den grund att de utfärdats af utlänningar eller personer, boende på
utrikes ort. Tydligt är emellertid att i fall intygsgifvarna äro boende
utom den församling, där lysning skall ske, deras trovärdighet sällan kan
vara af vederbörande pastor känd. Det måste därför fordras, att deras
trovärdighet styrkts på något tillförlitligt sätt. Ett öfverlämnande åt
prästen att afgöra, när så skall anses hafva skett, skulle å honom lägga en
granskningsplikt, som ofta blefve synnerligen svår att fullgöra. Det synes
därför lämpligen böra stadgas, att intygsgifvarnas trovärdighet skall vara
bestyrkt af svensk myndighet och sålunda hvad angår personer i utlandet
af svensk beskickning eller konsul. Beträffande själfva intygens närmare
beskaffenhet eller innehåll torde ej några regler kunna fastslås, utan bör
det tillkomma vederbörande präst att pröfva verkan af företedt intyg.

1 fråga om förslaget angående inskränkning till tre månader af den
tid efter kungörelses införande i allmänna tidningar, inom hvilken anmälan
om äktenskapshinder skall ske angående person, som vistats utom Sverige,
Norge, Danmark eller Finland, har jag ställt mig i viss mån tveksam, helst
denna tid så nyss som genom lagen den 14 oktober 1898 nedsatts från
ett år till sex månader. Men då onekligen i följd af den allt tätare internationella
samfärdseln för de flesta fall den föreslagna tiden af tre månader
synes tillräcklig, och förslaget i denna del förordats af samtliga i ärendet
hörda myndigheter med undantag af ett domkapitel, som ansett tiden för
ifrågakomna fall böra bestämmas till fyra månader, anser jag mig icke böra
underlåta att tillstyrka den föreslagna nedsättningen af anmälningstiden.

Beträffande slutligen förslaget att förläna giltighet i ifrågavarande
hänseende åt betyg, utfärdadt af pastor inom utländskt kyrkosamfund,
synes detsamma innebära synnerligen stora praktiska fördelar. Ett intyg
af detta slag erbjuder tydligen större garanti för att hinderslöshet i verk -

6 Lagutskottets Utlåtande Nr 48.

ligheten föreligger än hvad exempelvis genom förfarandet med kungörelse
i allmänna tidningarna kan vinnas. Att afgöra hvilka kyrkosamfund äga
på så betryggande sätt ordnade kyrkliga förhållanden, att af deras prästerskap
utfärdade betyg må äga giltighet här i riket, synes emellertid böra
vara förbehållet åt Konungen, som då också blir i tillfälle att gifva nödiga
föreskrifter angående beskaffenheten af de betyg, som skola kunna här
godkännas. I sitt ofvanberörda förslag har Riksdagen uttalat den mening,
att intyg, hvarom nu nämnts, borde kunna gälla utan vidare attestering.
Detta synes mig näppeligen riktigt. Den präst här i riket, inför hvilken
dylikt intyg företes, saknar praktiskt taget möjlighet att kontrollera, huruvida
den, som utfärdat intyget, verkligen är präst inom angifna kyrkosamfundet.
Att intyget är försedt med vederbörande församlings sigill
torde ej innebära tillräcklig säkerhet i detta afseende. Emellertid synes
man kunna nöja sig med en attestering exempelvis af vederbörande kyrkosamfunds
föreståndare eller på annat sätt, som ej innebär synnerligt besvär.
Att i lagen fastslås dessa sätt finner jag ej lämpligt, utan torde Konungen
i samband med förordnande om att intyg af präst inom visst kyrkosamfund
skall här i riket äga giltighet tillika böra äga förordna, huruledes
styrkas skall, att den som utfärdat sådant intyg är präst inom
samfundet.

De nya stadganden, hvilka i enlighet med hvad jag nu anfört böra
gifvas, afse i likhet med lagen den 14 oktober 1908 allenast hinderslöshet
i de hänseenden, som i svenska prästbevis åsyftas med uttrycket »till
äktenskap ledig», och sålunda icke frihet från sådana äktenskapshinder
som skyldskap, bristande afvittring eller dylikt. Detta synes böra i lagtexten
uttryckligen angifvas. Vid sådant förhållande torde ock lämpligast
vara, att de nya lagstadgandena lämna uttömmande regler, huru ledighet
till äktenskap må styrkas, och alltså affatta^ såsom särskild lag, hvarigenom
dels ändring göres i 15 kap. 19 § kyrkolagen och dels lagen den
14 oktober 1898 upphäfves. I öfverensstämmelse härmed har jag låtit
inom justitiedepartementet upprätta förslag till ny lag, innefattande vissa
bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap.»

På sätt framgår af det vid propositionen fogade utdraget af i lagrådet
fördt protokoll, här lagrådet gjort vissa erinringar mot det till lagrådet
remitterade förslaget, hvilka i det i propositionen innefattade förslaget
vunnit beaktande.

Såsom äfven framgår af propositionen, har förslaget blifvit af kyrkomötet
godkändt.

Lagutskottets Utlåtande Nr 48. 7

Utskottet bär vid granskning af lagförslaget icke funnit anledning
att mot detsamma framställa någon erinran och får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 maj 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.