Lagutskottets utlåtande Nr 42

Utlåtande 1912:LU42

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 april 1912 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning af väckt motion i fråga om af dr aget för
konkurskostnad vid fördelning af köpeskillingen för exekutivt
försåld fastighet, hvarur egnahemslån skall gäldas.

Närvarande: herrar Widén, Håkanson, Söderbergh, Stämer, Bergendahl, Trana,

Gezelius, Högberg, Hult, Pettersson i Södertälje, Olsson i Broberg, Olsson i
See, Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.

I en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad mo- Motionen.
tion, nr 169, har herr P. O. Lundell anfört följande:

»I åtskilliga afseenden hafva klagomål försports öfver de stora kostnader,
som uppstå vid konkursutredningar, och detta äfven i bo med
ganska ringa både tillgångar och skulder.

På sista tiden har angifna omständighet äfven visat sin menliga
inverkan i fråga om egnahemslånerörelsen. Vid konkurs hos egnahemslåntagare
inträffar oftast, synnerligen då det gäller bostadslån, att nära
nog hela den konkursboet tillkommande egendomen består i den för
egnahemslånet intecknade bostaden med tomt och att lösegendomen är
så ringa, att den måste för gäldenärens oundgängliga behof till denne
öfverlämnas.

I 126 § af gällande konkurslag finnes stadgande om, att då boets
tillgångar ej förslå till boets utredning skall vidare behandling af konkursboet
ej äga rum, men detta gör sig ej gällande då en egnahemslägenhet
finnes i boet, ur hvilken alla omkostnader tagas, oaktadt lägenhetens förvaltning
och försäljning blott förorsakat en ringa bråkdel af de omkostnader,
som af konkursförvaltningen uttagas ur köpeskillingen för densamma.

Det kan därigenom, såsom ock erfarenheten gifvit vid handen, ofta
inträffa, att egnahemslånet, ehuru det har första förmånsrätten i fastigheten,
icke kan ur köpeskillingen utgå, sedan de stora konkursomkostnaderna
ur densamma först uttagits. Följden af detta är att låneförmedlarne
få å lånen lida betydande förluster. Sålunda, för att framdraga
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 39 höft. (Nr 42—43.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

Utskottets

yttrande.

ett exempel, har Kalmar läns södra hushållningssällskap bland andra
lån förmedlat ett bostadslån å 2,800 kronor, låntagaren råkade i konkurs,
lägenheten betingade vid försäljningen något mera än 3,000 kronor
och egnahemslånet skulle kunnat ur köpeskillingen uttagas, men då
konkursförvaltningen ur köpeskillingen först uttog mer än 700 kronor
af konkursomkostnaderna, blef följden, att låneförmedlaren, som till staten
är för lånet ansvarig, fick, utom för sina egna omkostnader för lånets
bevakning, göra eu förlust å cirka 25 % af lånet, då äfven ränteförluster
medräknas. Yid exekutiv försäljning å en dylik fastighet skulle
omkostnaden blifvit omkring 2 % af försäljningssumman och under alla
omständigheter icke uppgått till 100 kronor i stället för nu mer än 700 kronor.

Följden af denna erfarenhet blir, att låneförmedlaren icke finner sig
kunna bevilja lån till högre belopp än hälften af det beräknade värdet
å egnahemslägenheten i stället för s/4 af samma värde.

Ett sådant tillvägagående är till stort men för dem som söka egnahemslån,
då det för dessa i de flesta fall är af allra största betydelse,
att få % i lån af kostnaden för egnahemslägenheten, och i ganska många
fall blir det för egnahemslånesökanden omöjligt att bereda sig ett eget
hem, då han ej kan få mera än halfva kostnaden för detsamma som
egnahemslån.

För att afhjälpa eller åtminstone betydligt minska dessa svårigheter
vill jag härmed föreslå, att Riksdagen måtte besluta ett sådant stadgandes
införande i 126 § af gällande konkurslag eller på annat lämpligt ställe
i densamma, att å köpeskilling för fastighet, hvari egnahemslån skall gäldas,
såsom konkurskostnad vid köpeskillingens fördelning icke får afdragas
större del af konkursomkostnaderna än som betingas för provision och
öfriga omkostnader för fastighetens exekutiva försäljning.

Ordalydelsen och sättet för lagändringens formulering, föreslår jag,
att lagutskottet måtte verkställa.

Skulle detta åter icke befinnas lämpligt, föreslår jag eventuellt, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
måtte uppgöra och för Riksdagen till antagande framlägga förslag till
lagbestämmelse i angifna syfte.»

Ku gällande bestämmelser om arfvode åt konkursförvaltning finnas
upptagna i 67 § af 1862 års konkurslag. För det fall, som i förevarande
motion afses, eller att konkursboets tillgångar bestå i fast egendom, hvilken
är intecknad, stadgas sålunda i 3 mom. af nämnda lagrum:

Lagutskottets utlåtande Nr 42.

3

»Arfvode, som belöper för egendom, hvilken är intecknad eller däri
särskild förmånsrätt eljest äger rum, skall, likasom kostnaden för den
egendoms vård och försäljning, af egendomens afgäld och köpeskilling utgå.»

Att konkurslagens bestämmelser rörande kostnaden för förvaltningen
såväl i ofvan anförda del som i allmänhet äro synnerligen otillfredsställande
torde vara allmänt erkändt. Särskildt hafva emellertid de härutinnan
rådande missförhållanden gjort sig kännbara i fråga om förmånsberättigade
fordringar. Erfarenheten har nämligen visat, att på inteckningshafvares
bekostnad ur köpeskillingen för fast egendom ofta. uttagas
konkursarfvoden, som icke stå i rimligt förhållande till det besvär förvaltningen
medfört.

Dessa missförhållanden hafva emellertid redan ådragit sig lagstiftarens
uppmärksamhet. Sedan nämligen Riksdagen i skrifvelse den 8 maj
1906 anhållit om revision af konkurslagstiftningen, hafva såväl lagberedningen
i sina den 31 december 1907 afgifna förslag till reformer på
utsökningsväsendets område som den med anledning af Riksdagens berörda
skrifvelse tillsatta kommitté i sitt den 14 november 1911 dagtecknade
förslag till ny konkurslag intagit föreskrifter af innehåll, att
utaf fast egendoms afkastning och köpeskilling högre arfvode icke finge
utgå framför inteckningshafvares eller andra prioriterade borgenärers
fordringar, än som motsvarade besväret med egendomens vård och skötsel.

Lagberedningen föreslog sålunda i detta hänseende ett stadgande
af följande lydelse:

»Finnes i boet egendom, som är in tecknad eller däri särskild förmånsrätt
eljest äger rum, må ej till förfång för dem, som hafva inteckning
eller eljest äga förmånsrätt i egendomen, utgå högre arfvode än
som skäligen motsvarar besväret med egendomens vård och skötsel.»

Af liknande innehåll är konkurslagstiftningskommitténs förslag i
denna fråga.

Därjämte innefattar det af sistnämnda kommitté uppgjorda förslaget
till konkurslag åtskilliga bestämmelser i syfte att bringa konkurskostnaderna
i ett mera naturligt förhållande till konkursboets tillgångar än nu
ofta är fallet och att äfven i öfrigt genomföra en, såsom erfarenheten
visat, synnerligen önskvärd reglering af dessa kostnader.

Med lagbestämmelser af det innehåll, som af lagberedningen och
konkurslagstiftningskommittén sålunda föreslagits, skulle uppenbarligen
de ofvan anmärkta missförhållandena jämväl beträffande de i förevarande
motion berörda fordringar för egnahemslån i väsentlig mån undanröjas.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 42,

Enligt utskottets förmenande kan oek ett stadgande af den art motionären
föreslagit endast ifrågakomma i samband med en dylik, förmånsberättigade
fordringar i fast egendom i allmänhet omfattande lagstiftning.
En bestämmelse, hvarigenom i förevarande hänseende inteckningar för
egnahemslån skulle beredas en särskild mera gynnsam ställning torde
i flera afseenden vara förkastlig. Äfven om nämligen i särskilda fall
omständigheterna vid tillkomsten af dylika lån skulle kunna tänkas berättiga
till en sådan särställning, torde detta dock icke kunna sägas vara
allmän regel. Åtskilliga andra anspråk på betalning ur fast egendom
lära äfven kunna finnas, hvilka måste anses påkalla samma rättsskydd,
som af motionären ifrågasatts beträffande fordringar som äro grundade på
egnahemslån. En anordning i enlighet med motionärens hemställan skulle
därför enligt utskottets uppfattning vid tillämpningen i många fall leda
till obilliga resultat. Dessutom torde det svårligen låta sig göra, att i
sådana fall, då flera fordringar finnas med betalningsrätt ur fastigheten
framför egnahemslånet, vinna ett tillfredsställande resultat.

Under inga omständigheter anser sig utskottet sålunda kunna tillstyrka
en lagbestämmelse af det innehåll, motionären föreslagit.

Beträffande frågan om behofvet af ändrade föreskrifter i fråga om
konkurskostnaderna i allmänhet i förevarande hänseende, vill utskottet
erinra, att lagberedningens ofvanintagna förslag till stadgande i ämnet
ingår i det förslag till lag om ändring i vissa bestämmelser i konkurslagen,
som med Kungl. Maj:ts proposition nr 22 till innevarande års
Riksdag jämte andra lagförslag förelagts Riksdagen till antagande, och
att sålunda nämnda fråga vid behandlingen af Kungl. Maj:ts berörda
proposition kommer att blifva föremål för bedömande.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.