Lagutskottets utlåtande Nr 41

Utlåtande 1912:LU41

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 april 1912 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§
rä ttegångshalken.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson,
Söderbergh, Gustaf Andersson*), Stärner, af Ekenstam, Bergendahl,
Alexanderson, Trana, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje,
Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Persson i Norrköping och
Svensson i Salang*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 26 januari 1912 dagtecknad proposition nr 25 har
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan
intagna förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§
rättegångsbalken.

I fråga om delgifning af stämning, då den, som skall stämmas,
vistas utom riket, känner vår lag inga andra särskilda bestämmelser
än de, som återfinnas i 11 kap. 9 § rättegångsbalken. För tillämplighet
af dessa bestämmelser erfordras emellertid, bland annat, dels att
upplysning ej kunnat vinnas, hvar svaranden utom riket uppehåller sig,
och dels att omständigheter förekomma, som gifva anledning antaga,
att svaranden håller sig undan eller att han har för afsikt att för framtiden
bosätta sig i främmande land. Saknas någon af dessa förutsättningar,
måste stämningen, på sätt i 7 § af samma kapitel stadgas
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 38 höft. (Nr 41.) 1

Utskottets

yttrande.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

delgifvas svaranden medelst handlingens öfverlämnande i liufvudskrift
eller besannad afskrift. Oaktadt stadganden meddelats dels i 20 §
11 kap. rättegångsbalken, att käranden äger i utrikesdepartementet
påkalla biträde med stämningens delgifning, och dels i 38 § samma
kapitel, att intyg om stämnings delgifning, meddeladt af svensk
konsul eller af tjänsteman, anställd vid svenskt konsulat, skall gälla
såsom fullt bevis, att delgifning blifvit så verkställd, som intyget innehåller,
hafva åtskilliga så godt som oöfverstigliga svårigheter mött mot
tillämpligheten utomlands af föreskriften i 11 kap. 7 § rättegångsbalken
i det bland annat några stater bestämdt vägrat tillåta svensk konsul
eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman att delgifva stämning
inom dess område utom för det fall, att fråga är om delgifning, utan
användande af tvångsmedel, med svensk undersåte.

Dessa svårigheter skulle kunna undanröjas därigenom, att man
här i landet godkände delgifning af stämning, som skett i enlighet
med reglerna i det land, där delgifningen ägt rum. Ett genomförande
af denna princip har möjliggjorts genom den i Haag den 17 juli 1905
afslutade och den 21 april 1909 för Sveriges del ratificerade konventionen
angående vissa till civilprocessen hörande ämnen af internationell
natur, hvarigenom de flesta europeiska stater förbundit sig att, då framställning
om delgifning göres af konsul för den stat, å hvars sida delgifningen
önskas, hos myndighet, som angifves af den stat, där begäran
framställes, låta efterkomma denna begäran samt träffat öfverenskommelse
rörande formen för delgifningen och bevisningen rörande densamma.

Med anledning häraf utarbetades inom justitiedepartementet ett
förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt detta förslag skulle i 11 kap.
20 § rättegångsbalken intagas stadgande därom att, om den som skulle
stämmas vistades å ort utom riket och ej, därest han ägde hemvist här i
riket, hos rätten eller häradshöfdingen i den ort, å hvilken han senast
varit boende, anmält viss person, som ägde att för honom stämning mottaga,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas, delgifning
må ske i enlighet med lagen å den utrikes orten, samt i 38 § i samma
kapitel, att intyg därom, att delgifning å utrikes ort skett, skall, där
intygsgifvarens behörighet stvrkes af svensk eller här i riket anställd
diplomatisk eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgifning
verkställts så, som intyget innehåller.

Därjämte föreslogos vissa af förslaget i öfrigt föranledda redaktionella
ändringar i 32 och 34 §§ i nämnda kapitel.

Sedan detta förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 20, 32,
34 och 38 §§ rättegångsbalken underkastats lagrådets granskning, har

3

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

med anledning'' af i lagrådet framställda anmärkningar, de i 20 § föreslagna
bestämmelserna rörande sättet för delgifning af stämning utom
riket, med vissa af nämnda anmärkningar föranledda jämkningar och
tillägg, intagits i 9 § af nämnda kapitel, hvarigenom de föreslagna
ändringarna i 32 och 34 §§ blifvit obehöfliga, men en red aktion söndring
i stället betingats i 24 § af 11 kap. rättegångsbalken.

De ifrågasatta lagändringarna, innefattande förslag om ändrad
lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken, hafva därefter
genom förevarande proposition förelagts Riksdagen till antagande.

Beträffande det närmare innehållet i öfrigt af ifrågavarande lagförslag
får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen och de därvid
fogade i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Vid granskning af lagförslaget, som utskottet funnit ägnadt att
läggas till grund för lagstiftning i ämnet, har utskottet funnit anledning
att framställa följande anmärkningar.

Enligt det till införande ill kap. 9 § rättegångsbalken föreslagna
stadgandet skall i fråga om delgifning af stämning med den, som vistas
å ort utom riket, gälla såsom regel, att delgifningen får ske i enlighet
med lagen å den utrikes orten. Hvad sålunda stadgas skall dock icke
äga tillämpning för det fall, att svaranden hos rätten eller häradshöfdingen
i den ort, där han är eller senast var i riket boende, anmält
viss person, som äger att för honom mottaga stämning, eller anvisning
å sådant ombud eljest kunnat erhållas. Anmälan af dylikt ombud får
emellertid endast göras för viss tid ej öfverstigande tre år.

Då, på sätt en ledamot af lagrådet anmärkt, med uttrycket: eller
anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas, »icke gärna kan afses
annat eller mera än att käranden erhållit kännedom om ombudsmannaskapet
under sådana förhållanden, att han icke rimligen får lämna detsamma
obeaktadt», har utskottet ansett denna stadgandets innebörd
böra vinna klarare uttryck i lagtexten, hvilket utskottet funnit lämpligast
kunna ernås genom att i förevarande § orden »kunnat erhållas» utbytas
mot »erhållits».

Beträffande vidare den i förslaget stadgade begränsningen i rätten
att göra anmälan om ombud med befogenhet att med laga verkan mottaga
stämning, är föreskriften därom föranledd af en inom lagrådet
framställd anmärkning. Vid anmälan i statsrådet af lagrådets utlåtande
öfver förslaget anförde föredragande departementschefen beträffande
ifrågavarande stadgande:

4 Lagutskottets utlåtande Nr 41.

»Enligt det remitterade förslaget skulle endast den; som tiar
hemvist här i riket, äga att genom anmälan af ombud hos rätten eller
domaren hindra tillämpligheten af regeln om det utländska stämningssättets
begagnande. Lagrådets flesta ledamöter hafva däremot ansett
sådan förmån böra tilläggas äfven den, som en gång haft hemvist i
Sverige men sedermera bosatt sig utrikes. Hvilken ståndpunkt man
än väljer, kunna betänkligheter däremot göras gällande. A ena sidan
är -otvifvelaktigt, att man med förslagets ståndpunkt onödigt mycket
inskränker kretsen af de personer, som med fog böra kunna påfordra
att blifva stämda genom af dem hos rätten eller domaren ställda ombud,
men å andra sidan måste det, såsom af den skiljaktige ledamoten
i lagrådet framhålles, anses föga tillfredsställande att den, som åratal
efter utflyttningen har att stämma den utflyttade till svensk domstol,
skall, vid äfventyr af rättsförlust, vara tvungen att efterforska, huruvida
en ännu gällande anmälan af ifrågavarande beskaffenhet möjligen
blifvit gjord.

Senast anförda betänklighet torde emellertid i väsentlig mån kunna
minskas genom tilläggande af en bestämmelse därom att anmälan,
hvarom nu är fråga, endast må göras för viss tid, som ej må öfverstiga
exempelvis tre år. Då dessutom den af lagrådets pluralitet omfattade
mening innebär, att regeln i förevarande hänseende skulle
komma i öfverensstämmelse med motsvarande regel i 9 § af 11 kap.
rättegångsbalken, har jag ansett pluralitetens mening böra följas, dock
med det tillägg till stadgandet, att anmälan endast må göras för viss
tid, icke öfverstigande tre år. Genom bestämmelsen att anmälan skall
afse viss tid torde vara uttryckt, att ombuds behörighet icke får göras
beroende exempelvis däraf att hufvudmannen vid tiden för delgifningen
befinner sig utrikes. Att återkallelse af anmälan kan ske när som
helst, är uppenbart.:»

Enligt utskottets uppfattning torde emellertid den formulering,
som i denna del gifvits åt förevarande lagrum, icke utesluta den tolkning
af stadgandet, att anmälan hvarom här är fråga skulle kunna göras
med laga verkan, äfven sedan ett flertal år förflutit efter det vederbörande
flyttat ut ur riket, och jämväl kunna, sedan den stadgade tiden
af tre år förflutit, genast eller efter någon tid förnyas.

Då vid sådant förhållande det ändamål, som enligt hvad departementschefens
ofvanintagiia yttrande gifver vid handen afsetts med förevarande
bestämmelse, icke torde kunna vinnas, har utskottet ansett nämnda
stadgande lämpligen böra ur förslaget utgå, helst det icke torde behöfva
befaras, att de förteckningar, som skola föras öfver ifrågavarande an -

5

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

målningar, skola blifva af den vidlyftighet, att ett eftersökande i desamma
af sådan anmälan bör kunna föranleda större svårighet.

Beträffande förslaget i öfrigt har utskottet icke funnit anledningtill
anmärkning.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med tillkännagifvande att det
genom förevarande proposition framlagda lagförslag
icke kunnat oförändradt af Riksdagen godkännas, ville
i anledning af samma proposition för sin del antaga
följande förslag till

(Kungi. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 9, 24 och 88 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Vistas svaranden å ort utom riket, må delgifningen ske i enlighet
med lagen å den utrikes orten.

Är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning kunnat
vinnas, hvar han sig uppehåller, och förekomma därjämte omständigheter,
som gifva anledning antaga, att han håller sig undan eller att
han har för afsikt att för framtiden bosätta sig i främmande land,
varde stämningen införd i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång. Därjämte skall, där svaranden inom riket
har kändt hemvist, stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift

6

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fästas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, om sådant finnes,
samt, där han ej har sådant hemvist men äger fastighet inom riket,
öfverlämnas till den, som förvaltar fastigheten.

Hvad ofvan i denna § stadgas
skall icke äga tillämpning för det
fall att svaranden hos rätten eller
häradshöfdingen i den ort, där han
är eller senast var i riket boende,
anmält viss person, som äger att
för honom stämning mottaga, eller
anvisning å sådant ombud eljest
kunnat erhållas.

Anmälan, hvarom nu sagts, må
endast göras för viss tid, ej öfverstigande
tre år; och skall anmälan,
som sålunda sker, upptagas i förteckning,
som å landet föres af
häradshöfdingen och i stad af rätten.

Hvad ofvan i denna § stadgas
skall icke äga tillämpning för det
fall att svaranden hos rätten eller
häradshöfdingen i den ort, där han
är eller senast var i riket boende,
anmält viss person, som äger att
för honom stämning mottaga, eller
anvisning å sådant ombud eljest
erhållits.

Anmälan hvarom nu sagts, skall
upptagas i förteckning, som å landet
föres af häradshöfdingen och i
stad af rätten.

24 §.

Delgifves stämning enligt stadgandet i 9 § andra stycket, skall
hvad där om delgifningen är föreskrifvet vara till fullo verkställdt sist
å etthundratjugonde dagen före inställelsedagen.

38 §.

Intyg af två stämningsmål!, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit
så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme
intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius
publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifningen
efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgifning
vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsman bestyrkt,
ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygs -

Lagutskottets utlåtande Nr 41.

7

gifvarens behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd diplomatisk
eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgifning
verkställts så, som intyget innehåller.

Stockholm den 22 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN AVIDÉN.

Reservation.

Herr Alexanderson, med hvilken herrar Råkanson och Petersson
i Lidingö villastad instämt, har anfört:

»Af föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
i anledning af lagrådets anmärkningar föranledes jag antaga, att
den åsyftade innebörden af stadgandena i tredje och fjärde styckena af
den föreslagna 9 § i 11 kap. rättegångsbalken är den, att anmälan hos
rätten eller häradshöfdingen om ombud må ske endast före utflyttningen
och således ej heller efter utflyttningen kunna förnyas. En dylik lösning
synes mig i allt fall innebära en medelväg, som väl förtjänar att tagas
i öfvervägande. Såsom utskottet framhållit, medgifver emellertid den
i förslaget gifna formuleringen en tolkning, som medför, att begränsningen
till viss tid af anmälans giltighet skulle i det närmaste förfela
sitt syfte. För att skapa klarhet har utskottet utmönstrat all tidsbegränsning;
men därmed har utskottet ock helt lämnat obeaktade de
enligt min mening välgrundade betänkligheter, som af en ledamot i
lagrådet framställts emot anmälningsrätt oberoende af hemvist och med
till tiden obegränsad giltighet.

Då jag hvarken kan tillstyrka den kungl. propositionen oförändrad,
än mindre biträda utskottets ändringsförslag, och icke ser mig i tillfälle
att framlägga ett formuleradt ändringsförslag i den riktning, som synes
mig önskvärd, återstår mig ej annat än att hemställa om anslag å den
kungl. propositionen i dess helhet.»