Lagutskottets utlåtande Nr 3

Utlåtande 1917:LU3

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

t

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till
riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 ,§,§ i
lagen den 14 september 1906 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad in. in.

Närvarande'', herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius*, Stärner, Aloxanderson,
greve Spens, Petrén. Dahl, Tisell*, Permansson*, SchotteLindqvist
i Stockholm*, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet har hänvisats en av justitieombudsmannen i den av
honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse gjord framställning
om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. in.

Den avgivna framställningen är av följande lydelse:

»Sedan min uppmärksamhet blivit fäst därå, att bestämmelserna i lagen
den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt
häktad i vissa hänseenden ej kunde anses tillfredsställande, särskilt därutinnan
att lagen har avseende allenast å biträde åt häktad vid underdomstol,
men icke å sådant biträde åt häktad vid talans utförande och
bevakande i högre rätt, lämnade jag styrelsen för Sveriges advokatsamfund
tillfälle att till mig avgiva yttrande, i vad mån enligt styrelsens mening
ändring av ifrågavarande las: vore erforderlig eller önskvärd.

Med anledning därav inkom styrelsen med yttrande, i vilket styrelsen
i ovan angivna hänseende framhöll vissa önskemål, vilkas tillgodoseende
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 3 höft. (Nr 3.) 1

Justdieombudsmanntm

framställ -ning.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 3.

enligt dess erfarenhet syntes behövligt. Styrelsen anförde i huvpdsak
följande;

''Förordnande såsom försvarsadvokat borde lämnas åt den, som av den
häktade själv föreslås, så snart denne icke knnde anses vara olämplig för
uppdraget; uttryckligt stadgande härom vore på sin plats.

I de fall, då den häktade ej föreslagit någon viss person, vore det
naturligtvis önskvärt, att förordnande lämnades åt rättsbildad advokat, där
sådan funnes. Att, såsom mångenstädes vore brukligt även å orter, där
god tillgång till rättsbildade advokater funnes, uppdraget i stället lämnades
åt yngre landsstatstjänstemän utan erfarenhet i rättegångsväsendet,
ledde otvivelaktigt därtill, att ändamålet med ifrågavarande lag onödigtvis
förfelades. Bleve det gängse sed, att lagen av länsstyrelserna exploaterades
till biinkomster åt länsstyrelsernas extra tjänstemän, så hade
det måhända rent av varit bättre, att lagen aldrig kommit till, enär genom
befintligheten av rättegångsbiträdet domstolens uppmärksamhet åt att tillvarataga
den häktades intressen kunde slappas, utan att den häktade finge
motsvarande stöd i rättegångsbiträdet, om denne vore främmande för hithörande
angelägenheter.

Lagen hade på många håll tolkats på det sätt, att domstol ansett sig
förhindrad att tillerkänna biträdet annan ersättning än för inställelse vid
rätten. Givetvis borde ersättning beredas ej blott för de direkta kostnader,
som vore nödiga för ett ändamålsenligt och legitimt utförande av
försvaret, utan även för det besvär och arbete, rättegångsbiträdet kunde
hava haft utom rätta i och för försvarets beredande, såsom besök hos den
häktade, besök och samtal med andra personer, forskningar efter vittnen,
konferenser med sakkunniga, anskaffande av sakkunnigas utlåtanden, uppsättande
av skrifter m. m. dylikt, vilket arbete i vidlyftigare saker vore
långt mera krävande än blotta inställelsen inför rätten. Ett förtydligande
av lagen i denna riktning vore därför synnerligen önskvärt.

Det vore också önskvärt, att i lagen gåves föreskrift därom, att åt den
förordnade försvararen lämnades underrättelse om den tid, då ett mål,
som förklarats vilande, skulle upptagas till vidare behandling. Att brottmål
förklaras vilande, vore numera mycket vanligt, särskilt för inhämtande
av yttrande av fängelseläkare och av medicinalstyrelsen, och med nu gällande
författningar funnes ingen garanti för vare sig att rättegångsbiträdet bleve
i förväg underrättat om tiden för målets upptagande eller att den häktade
därom bleve underrättad i så god tid, att han, även om övriga förutsättningar
därför funnes, kunde underrätta sitt biträde om tiden för rannsakningens
återupptagande.

Eu häktad svarandes behov av biträde upphörde emellertid ingalunda

Lagutskottets utlåtande Nr 3. *>

därmed, att målet blivit avdömt av underdomstolen. Även om det torde
vara sällsynt, att man därefter kan åstadkomma väsentliga rättelser i bevismaterialet,
så hände det så mycket oftare, att saken åven i överrätterna
behövde rättskunnig belysning ur den tilltalades synpunkt. Det vore alldeles
säkert, att de biträden, som genom fängelsemyndigheternas eller länsstvrelsernas
försorg bestås åt häktade vid uppsättande av besvärsskrifter,
ytterst sällan ägde erforderlig juridisk sakkunskap och att de knappast
någonsin toge någon befattning med bevismaterialets förbättrande. Lagen
borde därför utsträckas att gälla även biträde vid överrätterna. Förordnande
borde i sådana fall meddelas av vederbörande länsstyrelse och torde
även kunna från början meddelas, avseende eventuellt alla tre instanserna.
Om ersättning borde vederbörande domstolsinstans jämlikt 15 kap. 12 §
rättegångsbalken besluta.’

De av styrelsen för Sveriges advokatsamfund sålunda uttalade önskemålen
synas mig värda beaktande. De peka på bristfälligheter i lagstiftningen,
vilkas avhjälpande synes mig vara av behovet påkallat. Den mest
påfallande bristen, som uti ifrågavarande hänseenden vidlåder lagen, är
enligt mitt förmenande den av mig ovan anmärkta, eller att lagen icke har
avseende å rättegångsbiträde åt häktad i de två högre instanserna.

Enligt 1 § i lagen äger Konungens befallningshavande på därom av
den häktade framställd begäran förordna lämplig person att honom biträda
vid rätten, d, v. s. vid häradsrätt eller rådhusrätt, såsom av lagens innehåll
i övrigt framgår. Under vissa förutsättningar äger i stället rätten
förordna biträde åt den häktade.

Ifrågavarande lag kompletteras emellertid av bestämmelserna i 12 ^
i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende a införande
av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Enligt sistnämnda §
åligger det Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte
tillse, att häktad person, som i målet vill anföra besvär eller avgiva annan
inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej saknar
nödigt biträde.

Sistberörda bestämmelse kan emellertid ej anses på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt ändamål. Vid förordnande av dylikt biträde åt häktad
kan förfaras på två olika sätt. Antingen förordnas den häktades
rättegångsbiträde från underrätten att biträda honom jämväl med skrifters
uppsättande m. m. vid utförande av talan i högre rätt, eller ock får någon
fångvårds- eller landsstatstjänsteman, med eller utan särskilt förordnande,
i uppdrag att i angivna hänseende biträda den häktade. Nu är emellertid
att märka, att de i 4 § av 1906 års lag förekommande bestämmelserna
rörande ersättning av allmänna medel åt häktads rättegångsbiträde hava

4

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

avseende allenast å sådant biträde, som jämlikt 1 § i samma lag förordnas
att biträda den häktade vid underrätten. Rörande ersättning åt
den person, som jämlikt 1901 års promulgationslag får i uppdrag att vid
uppsättande av skrifter till högre rätt m. m. biträda den häktade, finnes
däremot ej någon som helst bestämmelse. Därav har ansetts följa, att
för biträde i sistberörda hänseende ersättning ej kan utdömas. Härpå
finnes klart och tydligt prejudikat från högsta instans (Holm, N. J. A.
1911 sid. 47). I ett rättsfall har dock högsta domstolen tillerkänt fängelsepastor,
vilken såsom tolk biträtt häktad, finsktalande person med uppsättande
av förklaring till Konungen, ersättning av allmänna medel. (N.
J. A. 1909 sid. 177).

Då emellertid den, som förordnas biträda häktad vid exempelvis
besvärs anförande, icke anses äga rätt till ersättning därför av statsverket
— och av den häktade kan biträdet i regel ej utfå gottgörelse, då denne
oftast lärer vara medellös — torde det i praxis ofta eller oftast bliva någon
fångvårdstjänstemän, som får i uppdrag att biträda den häktade i sådana
fall. Naturligt är då, att, enär sålunda förordnade tjänstemän i regel sakna
närmare kännedom om målet och ofta dessutom kanske nödig kompetens,
uppdraget i regel måste bliva sämre utfört, än om detsamma lämnats åt
praktiserande jurist, som biträtt den häktade vid underrätten och på
den grund förut är inne i målet samt dessutom besitter erfarenhet i
rättegångsväsendet.

Med den obegränsade rätt, som enligt svensk lag förefinnes för parter
att i högre instans förete nya bevis, och med hänsyn till det i överrätterna
helt och hållet skriftliga rättegångsförfarandet, kan det emellertid för den
häktade vara av lika stor vikt att i högre instans erhålla sakkunnig juridisk
hjälp i rättegången som vid underrätten.

Enligt min mening måste det betecknas såsom en verklig brist i lagen,
att den häktade, på grund därav att ersättning av allmänna medel i sådant
fall icke utgår, icke jämväl vid talans utförande i högre rätt kan få biträde
av den advokat, vilken uppträtt såsom hans försvarsadvokat inför underrätten.
I en del fall kan visserligen denne vara villig att utan särskild
ersättning biträda sin klient även i överdomstolarna, men givet är, att
ersättningsfrågan i andra fall kan öva inverkan, så att försvarsadvokaten
från underrätten vid fullföljd av målet icke är villig att vidare åtaga sig
den häktades sak.

Promulgationslagens ifrågavarande bestämmelse synes mig vara byggd
på den förutsättningen, att någon tjänsteman skall biträda den häktade
allenast med uppsättandet av skriftliga handlingar men icke alls lämna
sin medverkan till åstadkommande av eventuellt behövlig ytterligare ut -

Lagutskottets utlåtande Nr 3. a

redning i saken, förebringande av motbevisning eller dylikt. Denna till
synes till grund för nämnda bestämmelse liggande uppfattning anser jag
emellertid icke riktig. Stundom kan ett mål genom underrättens utslag
komma i delvis nytt läge, exempelvis därigenom att rätten tillämpat annat
lagrum än som från svarandesidan under rannsakningen förväntats. Ny
utredning i målet kan då med anledning av underrättsutslaget bliva nödvändig
att åvägabringa för att med utsikt till framgång kunna överklaga
utslaget. I sådana — och även i andra — fall kan den häktade vid talans
fullföljd till högre rätt hava kanske större behov av försvarsadvokat än
vid underrätten. På ovan anförda skäl anser jag lagbestämmelserna böra
ändras i den riktning, att Konungens befallningshavande tillerkännes befogenhet
att förordna rättegångsbiträde åt häktad jämväl vid talans utförande
eller bevakande i högre rätt samt att även sålunda förordnat rättegångsbiträde
tillerkännes rätt till ersättning av allmänna medel.

Beträffande vidare de av advokatsamfundets styrelse i övrigt framförda
önskemålen, finner jag det riktigt, att, där den häktade begär förordnande
för viss person att biträda honom, den sålunda föreslagne också
bör förordnas, om han ej befinnes olämplig, samt att stadgande härom
inflyter i lagen, även om det icke skulle vara alldeles nödigt, då det
nämligen i allmänhet torde vara praxis redan nu.

Viktigare anser jag emellertid vara, att i lagen stadgas, att till rättegångsbiträde
för häktad bör i främsta rummet förordnas rättsbildad advokat,
där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad
är att för ändamålet tillgå. Att utnyttja lagens bestämmelser till att medelst
dylika uppdrag förskaffa landsstatstjänstemän biinkomster, varom advokatsamfundets
styrelse ordat., kan jag icke undgå att finna förkastligt. Det
synes mig ligga i sakens natur, att det, där icke hinder därför möter, bör
vara en praktiserande jurist, åt vilken sådant advokatuppdrag gives. Lagens
ändamål kan, på sätt jag ovan antytt, eljest förfelas, då nämnda tjänstemän
i regel icke lära hava samma förutsättningar för uppdragets utförande
som advokater, inom vilkas vanliga verksamhetsområde dylika uppdrag lalla.

Att ersättning för uppdraget, på sätt samfundets styrelse framhållit,
bör omfatta både biträdets å saken havda utgifter och arvode för sakens
utförande, synes mig uppenbart. Tolkas gällande lag på sina håll i motsatt
riktning, är det desto större skäl, att lagen i denna del förtydligas.

Att ålägga vederbörande domstol att, då rannsakningsmål angående
häktad förklarats vilande och därefter åter utsättes till behandling inför
domstolen, underrätta den häktades rättegångsbiträde om tiden för rannsakningens
förnyade företagande, synes mig vara av mindre vikt och icke
äga någon större praktisk betydelse. Jag föreställer mig nämligen, att i

6

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

de allra flesta dylika fall rättegångsbiträdet på ett eller armat sätt före
den utsatta rannsakningsdagen bliver därom underkunnig och att det således
endast är i enstaka undantagsfall, som rättegångsbiträde icke därom
erhållit underrättelse i behörig tid. Då advokatsamfundets styrelse emellertid
påyrkat meddelande av lagföreskrift i ämnet och detta yrkande måste
antagas vara grundat på praktisk erfarenhet hos ledamöter av samfundet,
vill jag icke undandraga mig att lämna min medverkan till undanröjande
av det missförhållande, som sålunda vitsordats föreligga. Emellertid anser
jag saken i allt fall icke vara av den vikt, att lagändring för ändamålet
behöver ske. Det torde vara tillräckligt att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på saken med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte genom cirkulär
anmoda föreståndarna för rikets fängelser och kronohäkten att i dylika
fall, efter det besked erhållits om utsatt tid för förnyad rannsaknings företagande,
därom ofördröjligen underrätta den häktades rättegångsbiträde.
Detta synes mig vara det enklaste sättet att nå det åsyftade målet. I varje
fall förefaller det lämpligare att låta detta åliggande vila på fängelsets
eller häktets föreståndare än på domstolen. Föreståndaren måste antagas
alltid i god tid erhålla vetskap om tiden för en sådan förnyad rannsakning,
så att han bliver i tillfälle att i sin ordning underrätta biträdet.

Vice häradshövdingen Axel Carlson har uti en till mig i detta ämne
ingiven skrift fäst min uppmärksamhet därå, att försvarsadvokat för häktad
bäst behöves under den tid, då polisundersökning rörande det brott, för
vilket han häktats, pågår och då möjligheter för anskaffande av motbevisning
till hans fredande äro ojämförligt mycket större än efter en tids
förlopp.

Jämväl i sistberörda ämne har styrelsen för advokatsamfundet avgivit
yttrande.

På detta spörsmål skall jag emellertid icke ingå här av den anledning,
att detsamma såsom en detalj ingår i den fråga av större räckvidd,
uti vilken 1914 års senare riksdag avlåtit skrivelse till Konungen.
Jag syftar härvid på riksdagens skrivelse den 11 augusti 1914, varigenom
riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte, i ändamål att avhjälpa bristen
på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och
häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i dessa ämnen. Denna fråga är fortfarande, på sätt annorstädes
i denna berättelse omförmäles (avdeln. II nr 12 och avdeln. IV nr
14), på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Slutligen må anmärkas, att den föreslagna ändringen i 1 § av 1906
års lag förutsätter däremot svarande ändring i 12 § av 1901 års promulgationslag.

7

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande två lagar, nämligen:

l:o Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906
(ingående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september
1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §‘

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, varå
straffarbete efter lag följa kan, hjälp i rättegången och säger han sig ej
själv kunna biträde anskaffa, förordne Konungens befallningshavande lämplig
person att honom i målet biträda. Kommer den, som till biträde
förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes, eller framställes först vid rätten
begäran om biträde, varde biträde av rätten förordnat, om lämplig person
linnes att tillgå. Ej må den omständigheten, att biträde ej kan av rätten
anskaffas, utgöra hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde
blivit i målet hört, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt
utslag av rätten meddelas.

Konungens befallningshavande äge ock, efter därom av den häktade
framställd begäran, förordna biträde åt honom vid talans utförande och
bevakande i högre rätt.

2 §•

Begär häktad att såsom rättegångsbiträde få använda viss person, bär
denne förordnas, där han ej befnnes olämplig.

Till biträde bör, där sådan finnes att tillgå, företrädesvis förordnas
person, vilken allmänneligen såsom rättegångsfullmäktig brukas.

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill förordnats,
äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner honom
hava giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

4 §•

Rättegångsbiträde, varom i denna lag sägs, njute av allmänna medel
gottgörelse för sina å saken havda utgifter och skäligt arvode, efter ty

8

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

Uukottets

yttrande.

rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked'' om beslutet skall utan avgift
genast tillhandahållas biträdet. I slutliga utslaget pröve rätten, huruvida
ersättningen skall till statsverket återgäldas, vare sig av allmän åklagare
eller av enskild part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas
i annat fall, än då åtalet blivit utan skäl anställt, ej heller den
tilltalade, där han ej varder till ansvar i målet dömd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

2:o Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av lagen

om ändring i vissa delar av rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 14 juni 1901 om vad
iakttagas skall i avseende å införande av lagen onj ändring i vissa delar
av rättegångsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse:

I stället — — — — — — — — — förordnas:

Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte åligger
tillse, att häktad person, som i målet vill anföra besvär eller avgiva annan
inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej saknar
nödigt biträde. Om förordnande av sådant biträde, så ock om ersättning
till honom gäller vad särskilt är stadgat.

Ingiver —--— — — — — — delgivandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Justitieombudsmannen har med sin förevarande framställning åsyftat sådana
ändringar i gällande bestämmelser angående rättegångsbiträde åt häktad,
att häktad, om målet fullföljes i högre instans, må kunna jämväl där komma
i åtnjutande av biträde i rättegången af samma art, som han enligt 1906 års
lag äger åtnj uta vid underrätt, och att ersättning av allmänna medel må utgå
till dylikt biträde även vid målets fullföljd i överrätt; att om den häktade
begär förordnande för viss person att honom biträda, den sålunda föreslagne
också bör förordnas, om han ej befinnes olämplig; att till rättegångsbiträde
för häktad bör i främsta rummet förordnas rättsbildad advokat,
där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad
är att för ändamålet tillgå; samt att den ersättning, som utgår till biträ -

Lagutskottets utlåtande Nr 3. 9

det, kommer att omfatta både biträdets å saken havda utgifter och arvode
för sakens utförande.

De av justitieombudsmannen framlagda lagförslagen lämna emellertid
rum för åtskilliga anmärkningar.

Till eu början är att märka, att 1906 års lag avser allenast sådan
häktad, som misstänkes för brott, varå straffarbete efter lag följa kan,
samt sådant biträde, som kräves i själva rättegången, varemot stadgandet
i 12 § av 1901 års promulgationslag till rättegångsbalken avser varje häktad
samt ej blott inlagor till högre rätt utan även ansökan om nåd. Denna
åtskillnad synes ej hava blivit vid förslagens utarbetande uppmärksammad.
Ett införande i sistnämnda § av där föreslagna tillägg skulle bland annat
av denna grund medföra oklarhet om rätta innebörden och räckvidden av
paragrafens stadgande.

Den vittgående rätt för häktad att få till rättegångsbiträde förordnad
den person, som han begär, vilken upptages i 2 § av förslaget till ändringar
i 1906 års lag, lärer icke kunna godtagas. Enligt förslaget är ej
annan inskränkning gjord i denna rätt, än att den föreslagne ej må förordnas,
där han finnes olämplig. En dylik olämplighetsförklaring av domstol
eller Konungens befallningshavande måste alltid bliva av synnerligen ömtålig
och grannlaga art, och ett stadgande sådant som det föreslagna torde
knappast kunna meddelas, utan att den som träffas därav lämnas tillfälle
att få detsammas befogenhet dragen under högre myndighets prövning.
Men frånsett detta lärer det ej kunna skäligen ifrågasättas, att den häktade
skall äga att utan hänsyn till kostnaderna för statsverket påkalla viss
person till biträde exempelvis från avlägsen ort, ehuru rättsbildat och
lämpligt biträde finnes att tillgå på platsen. Grundsatsen måste vara den,
att den häktades intresse visserligen skall tillgodoses, men att statsverket
ej skall betungas med större kostnader än som äro nödiga.

Det föreslagna nya andra stycket i 2 § torde näppeligen vara ett lyckligt
uttryck för vad justitieombudsmannen enligt motiven avsett att därmed
uttala, eller att till biträde bör i främsta rummet förordnas rättsbildad
advokat, där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad
är att för ändamålet tillgå. Likaså synes förhållandet mellan detta
stycke och paragrafens första stycke vara oklart därutinnan, att tvivelsmål
kunna uppstå, huruvida den häktades uttalade önskan eller bestämmelsen
i förevarande stycke skall i händelse av kollision vara avgörande ifråga
om personvalet.

Enligt 4 § i 1906 års lag skall rättegångsbiträde, varom i lagen handlas,
njuta »skälig ersättning av allmänna medel efter ty rätten bestämmer». Enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 3 käft. (Nr 3.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

justitieombudsmannens förslag skulle detta ändras därhän, att biträdet skulle
äga åtnjuta »gottgörelse för sina å saken havda utgifter och skäligt arvode
efter ty rätten bestämmer». Härmed åsyftas, att biträdet skulle äga utbekomma
ersättning för — såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund
i dess av justitieombudsmannen åberopade utlåtande uttrycker sig — »det
besvär och arbete rättegångsbiträdet kunde hava haft utom rätta i och
för försvarets beredande, såsom besök hos den häktade, besök och samtal
med andra personer, forskningar efter vittnen, konferenser med sakkunniga,
anskaffande af sakkunnigas utlåtanden, uppsättande av skrifter m. m. dylikt».
Avfattningen synes emellertid kunna föranleda det missförstånd, att rätten
icke skulle äga ingå i bedömande av, huruvida dylika åtgöranden och därav
föranledda kostnader stode i skäligt eller rimligt förhållande till den sak,
varom fråga vore, eller kunnat vara av verklig betydelse för målets avgörande.
Då lagens nuvarande bestämmelse, att biträdet skall njuta
»skälig ersättning» icke lärer lägga hinder i vägen för utdömande av
ersättning även för skäliga kostnader av nu ifrågavarande art, kan ifrågasättas,
huruvida lagändring i denna del må vara erforderlig. Om, såsom
justitieombudsmannen anför, gällande lag på sina håll tolkas i motsatt
riktning, synes den naturliga utvägen vara, att genom fullföljd av talan
mot dylikt beslut få lagens riktiga tolkning fastslagen.

Då utskottet icke är i tillfälle att underkasta de framlagda förslagen
sådan omarbetning, som med hänsyn till ovan framställda anmärkningar
är nödig, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till justitieombudsmannens
framställning.

Emellertid finner utskottet lika med justitieombudsmannen önskvärt,
att gällande bestämmelser om rättegångsbiträde åt häktad undergå sådan
ändring, att den häktade må kunna erhålla nödigt biträde i rättegången
vid överrätt lika väl som vid underdomstol, att vid förordnande av rättegångsbiträde
tillbörlig och skälig hänsyn tages till den häktades förslag i
avseende på personvalet samt att till rättegångsbiträde förordnas rättsbildad
advokat, där hinder därför icke möter och statsverket icke därigenom
oskäligen betungas; och anser utskottet, att skrivelse härom bör
till Kungl. Maj:t avlåtas.

Med anledning härav hemställer utskottet,

l:o) att justitieombudsmannens förevarande framställning
icke må av riksdagen bifallas;

2:o) att riksdagen, i anledning av justitieombudsmannens
framställning, må i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Majt täcktes låta utarbeta förslag

It

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

till ändring i gällande lagstiftning ang
biträde åt häktad i syfte att ovan av
önskemål varda så långt ske kan tillg

Stockholm den 12 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

ående rättegångsutskottet
angivna
odosedda.

ALBERT PETERSSON.