Lagutskottets utlåtande Nr 3

Utlåtande 1911:LU5

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr

5.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 februari 1911 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.

Maj:t angående ändring i lagen om stadsplan och tomtindelning.

I en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 3, har herr friherre Erik Palmstierna hemställt, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga
en utredning i syfte att åstadkomma sådana bestämmelser uti lagen om
stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, hvarigenom såväl samhällets
rätt till utfående af ersättning för afstånd gatumark bättre betryggas
än enligt gällande stadgande som äfven den osäkerhet, hvilken
nu förefinnes, angående tiden för fastighetsägares utgörande af denna
ersättning, undanröjes, samt att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill denna utredning må föranleda.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Enligt nu gällande bestämmelser uti lagen om stadsplan och tomtindelning
skall mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna
gator, torg och andra allmänna platser afstås till staden (§ 8). Eör
denna mark njuter den, som af markens afträdaude skada lider, ersättning
(§ 14) i enlighet med de särskilda stadganden för olika fall lagen
föreskrifver. Å andra sidan är ägare af tomt vid gata, som efter lagens
ikraftträdande upplåtes för allmänt begagnande, skyldig ersätta staden
värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej till större
bredd än nio meter (§ 31). Jlenna ersättning skall utgifvns, då efter

Bihang Ull Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Af it. tf Haft. (Kr 5.) 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

stadsplans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan
gatan upplåtits för allmänt begagnande (§ 33).

Såsom garanti för denna ersättnings utfående må staden kräfva, att
viss säkerhet, som af byggnadsnämnden godkännes, ställes, innan nybyggnad
må företagas (§ 33 mom. 3). Angående beskaffenheten af denna
säkerhet har lagen i öfrigt icke yttrat sig, något som hos stadsmyndigheterna
vållat stor tvekan. Uti en stad har vederbörande myndighet
fordrat utgifvande af skuldsedel, löpande med 6 % ränta, uti en annan
kräfves förbindelse med godkänd borgen, att tomtägaren >i laga tid och
ordning utgifter den ersättning, som det enligt lag åligger honom att
gälda för värdet af den mark», som finnes utmed tomten. Andra kommuner
återigen anse sig icke kunna nöja sig med mindre betryggande
säkerhet än inteckning i tomten, alldenstund det lätt kan hända, att,
sedan borgensmännen blifvit insolventa eller borgensförbindelsen öfvei
10 år gammal, tomtägaren är urståndsatt att ställa ny säkerhet och
staden således riskerar att gå miste om all ersättning. Den uppfattningen
synes i allmänhet gorå sig gällande, att om ersättningen inom
viss kort tid skall utgifvas (om gatan redan är utlagd eller vidgad framför
tomten), må enbär borgensförbindelse vara tillräcklig. Aär däremot
en längre tid väntas förflyta, innan ersättning skall utgifvas (då gatan
icke är och icke omedelbart väntas bli utlagd eller vidgad framför tomten),
torde realsäkerhet böra fordras utan någon som helst räntevinst, hvilket
ej torde ha varit lagstiftarnas mening.

Gifvetvis är det emellertid i många fall ytterst svårt att beräkna,
när den tidpunkt kan inträffa, då ersättningen skall erläggas. Det beror,
som af det ofvanstående framgår, dels af när gatan blir upplåten till allmänt
begagnande, dels af när nybyggnad enligt lagens mening äger rum.

Många omständigheter kunna spela in, hvilka fördröja utförandet
af den gatureglering, som stadsplanens genomförande innebär. En
ändring i planen kan behöfva vidtagas, anstånd med dess utförande inom
visst område på grund af särskilda orsaker behöfva sökas, oaktadt gatumark
redan förvärfvats, eller andra orsaker spela in, som uppskjuta gatuarbetets
igångssättande och trafikledens öppnande. Under tiden kunna
fastigheterna utmed gatan flera gånger ha hunnit byta ägare.

Än oberäkneligare är det, när nybyggnad kan komma att ske.
Det finns många exempel på att byggnadslof blifvit sökt men ej fullföljdt,
oaktadt de bestämmelser, som vanligen pläga förekomma i byggnadsordningarna,
att tomt inom vissa år efter dess lämnande skall vala be -

Lagutskottets utlåtande Nr 5. 3

byggd. Ritningar kunna behöfva ändras, medel saknas o. a., som
förorsakar, att den tilltänkta byggnadsplanen helt eller delvis uppgifves.
På detta sätt kunna tidsintervallerna från gatumarkens förvärfvande åt
staden till dess upplåtande för allmänt begagnande och från denna tidpunkt
till fullföljandet af lämnadt byggnadslof å nybyggnads uppförande
bli i hög grad förlängda, hvarigenom stadens fordringar på ersättning
blifva alltmer osäkra. Särskildt när det är fråga om nybyggnad å bebyggda
fastigheter (enligt kungl. kung. den 18 jan. 1908) utmed väg,
som genom stadsplans fastställande å område på landet blifvit gatumark,
blir tidpunkten för ersättningens utgifvande så framskjuten, att det kan
ifrågasättas, om samhället får åtnjuta densamma. Det kan dröja långa
tider efter det gatumarken afståtts, kanske en hel generation, innan
någon nybyggnad blir verkställd. Samhället skall då dels ha i minnet
sin fordran på ersättning, så att säkerhet härför kräfves, när byggnadslof
sölces, dels äfven vara beredt att, när nybyggnaden verkställts, uttaga
beloppet, hvars storlek först efter alla dessa år skall fixeras. Under
tiden har samhället möjligen själft hunnit bli inkorporeradt eller andra
förändringar skett med detsamma, kvilka medfört, att de gamla fordringarna
kanske fallit i glömska.

Men äfven om man anser, att kommunen bör kunna så tillvarataga
sina egna intressen, att de äfven uti här åsyftade fall noga bevakas,
kan det näppeligen befinnas riktigt, att ersättningen skall utbetalas åratal
efter gatumarkens afstående af fastighetsägare, hvilka icke ha någon
kännedom om den uppgörelse, som en gång skett med samhället, och för öfrigt
sväfva uti okunnighet om stadsplanelagens speciella stadganden eller den
tolkning till desamma, Kungl. Maj:t utfärdat genom förutnämnda kungörelse.

Jag vill beröra ett mycket vanligt exempel.

Någonstädes utanför eu stad eller i närheten af industriplats börjar
småningom ett egnakemssamkälle uppstå. När det vuxit till viss storlek,
finner sig kungl. befallningshafvande föranlåten (§ 37) att göra framställning
om stadsplans fastställande för området. Så sker, och det nya
municipalsamhället börjar tillämpa stadsplanen samt förvärfvar gatumarken
af egnakemsinnekafvarna. Aren gå och de fullvuxna barnen
efterträda föräldrarna uti hemmet. De behöfva utvidga detsamma och
söka byggnadslof därtill. Då kommer nämnden emellertid och säger:
»Donna utvidgning är enligt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908
att till nybyggnad hänföra, emedan det är fråga om till-, på- eller ombyggnad
af huset samt så stora förändringar i afseende på inredningen,

4

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

att de äro jämförliga med ombyggnaden. Ni får inte bygga, förrän Ad
fått säkerhet att ni återbetalar den gallmark föräldrarna en gång sålt till
staden.»

Dylika exempel kunna förväntas bli vanliga, och jag vill i detta
sammanhang påpeka, hurusom vid inkorporeringar, då ett flertal små
oreglerade samhällen intagas i stadsplan — t. ex. Brännkyrka sockens
inkorporering med Stockholm — förhållanden af här nämndt slag kunna
inträda oftare än man vid lagens antagande torde ha förutsett.

Såväl från respektive samhälles som fastighetsägarnas sida är det
tydligen angeläget, att någon förändring i berörda afseenden sker. Det
är emellertid särdeles svårt att utan föregående utredning ange i hvad
riktning reformen borde gå. Enligt kommitterades förslag 1904, hvari
bestämmes, att ersättningen skall utgifvas, då gatan upplåtits till allmänt
begagnande samt tomten blifvit bebyggd, undgås här nämnda olägenheter
— ehuru det är svårt afgöra, när tomt skall anses vara bebyggd
— men å andra sidan får staden icke någon ersättning, när nybyggnad
verkställes i annat fall än å obebyggd tomt, utom då (kommittébetänkandet
§ 22) en gatuutvidgning medför rätt att vid gata uppföra högre
byggnad än förut. Stadsplans fastställande innebär likväl så stora fördelar
för fastighetsägarna, att de under alla förhållanden synas böra
lämna bidrag till dess genomförande.

En annan utväg är den af kommitterade omnämnda (sid. 94), att
ersättningen i ungefärlig öfverensstämmelse med norsk lag och den
svenska lagens af den 1 maj 1885 stadgande om att utflyttningsbidrag
in. in. vid laga skifte, äfven om tomten kommer i annan ägares hand,
skall utgå med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
tillkommer enskild ränteägare för afgäld af fast egendom. Härigenom
blir stadens säkerhet för ersättningens utfående fullgod, och
eventuella nya fastighetsägare kunna i tid få kännedom om storleken
af det belopp, som på grund af lagens bestämmelser graverar egendomen.
Kommitterade ville emellertid med hänsyn till den hos oss rådande motviljan
för s. k. tyst förmånsrätt icke framlägga förslag i denna riktning.

Måhända det kan befinnas lämpligt att lämna samhället rätt att
omedelbart vid gatumarkens afstående af fastighetsägaren kräfva förbindelse,
att ersättning för densamma skall lämnas enligt lag efter gatans
upplåtande till allmänt begagnande, dock ej senare än exempelvis tio år
efter det att detta ägt rum. Härigenom skulle på samma gång samhället få
större säkerhet att utfå ersättningen, och denna i flertalet fall bli erlagd

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

5

af den, som får den omedelbara fördelen af stadsplaneringen. Efterkommandes
ersättningsskyldighet torde härigenom i väsentlig mån ha inskränkts.

Hvilken metod, som bör användas, kan likväl först en utredning
ge vid handen.»

I 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning, hvilken trädt
i kraft den 1 januari 1908, har, såsom motionären erinrat, den förut i
vår lagstiftning icke upptagna grundsats uttalats, att ägare af tomt vid
gata skall vara skyldig att enligt närmare angifna regler till vederbörande
samhälle upplåta eller ersätta gallmark invid hans tomt. Sådan
ersättning skall, beräknad efter gatumarkens värde vid tiden för
ersättningens utgifvande, af tomtägare erläggas, då efter stadsplans fastställande
nybyggnad — i vissa fall nybyggnad invid den nya gatan —
blifvit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande.
För att trygga samhällets rätt till ersättningen har stadgats,
att nybyggnad å tomt ej må företagas, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden
ställt säkerhet för ersättningens utgifvande, som af nämnden
godkännes. För det fall, att gata på angifvet sätt vidgats hafva analoga
föreskrifter meddelats.

Motionären förmenar nu, att sagda bestämmelser äro otillfredsställande
såväl för samhället, hvars trygghet att verkligen utfå den nämnda
ersättningen ej syntes vara tillräcklig, som äfven för tomtägaren, för hvilken
den osäkerhet denne i fråga om ersättningen, särskildt beträffande tidpunkten
för dess utgifvande, syntes vara underkastad gentemot staden,
vore till afsevärd olägenhet.

I det kommittéförslag, som ligger till grund för omförmälda lag,
hade i förevarande hänseende stadgats, att ersättningen, som enligt förslaget
skulle beräknas efter det belopp, samhället själft utgifvit för gatumarken,
skulle utbetalas, då gatan upplåtits till allmänt begagnande samt
tomten blifvit bebyggd. Ersättning, som då ej var till beloppet fastställd,
skulle erläggas senast tre månader efter det sådant skett. Innan
tomten Ilek bebyggas, skulle säkerhet för ersättningen af tomtägaren
ställas, hvarjämte, intill dess betalningsskyldigheten af honom fullgjorts,
han skulle kunna af rätten förbjudas att hafva utgång från tomten
åt gatan. Motsvarande skulle gälla, då gata vidgades.

Kommittén motiverade sitt förslag i förevarande del på följande sätt:

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

»Samhällets rätt att utbekomma den bestämda ersättningen för gatumark
inträder naturligtvis icke förr, än gatan blifvit upplåten till allmänt
begagnande, och tomtägaren bör icke förpliktas att utgifva ersättningen,
innan ban efter tomtens bebyggande drager full nytta af gatuanläggningen.
Skulle i något fall ersättningsbeloppet vid den sålunda
angifna tidpunkten icke vara fastställdt, bör tomtägaren hafva anstånd
med ersättningens utgifvande under någon tid efter det sådant skett;
och är denna tid föreslagen till tre månader.

Kommitterade hafva haft under särskild ompröfning frågan att på
något sätt bereda samhället säkerhet för ersättningens utbekommande.
En utväg vore att i ungefärlig öfverensstämmelse med norsk lag och i
likhet med hvad som genom lagen den 1 maj 1885 är stadgadt om utflyttningsbidrag
m. m. vid laga skifte föreskrifva, att ersättningen, äiven
om tomten kommer i annan ägares hand, skall utgå därur med enahanda
förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer
enskild ränteägare för afgäld af fast egendom. En dylik bestämmelse
kan icke anses träda eventuella inteckningshafvares rätt för nära, då,
såsom ofta framhållits, tomten just" genom gatans anläggning får eu
ökning i värde, som mer än motsvarar det ersättningsbelopp, tomtägaren
har att utgifva; men med hänsyn till den hos oss rådande motviljan mot
de så kallade tysta förmånsrätterna hafva kommitterade icke ansett sig
böra framlägga förslag i dylik riktning, utan i stället föreslagit, att tomtägare,
intill dess honom åliggande betalningsskyldighet blifvit fullgjord,
må, där samhället det yrkar, af rätten förbjudas att hafva utgång från
tomten åt gatan, en bestämmelse, som åtminstone i fråga om effektivitet
icke torde lämna något öfrigt att önska. Det kan ej heller sägas ligga
någon orättvisa i att, då tomtägaren undandrager sig att gälda föreskrifvet
bidrag till gatans åstadkommande, förbjuda honom att begagna gatan
såsom utfarts väg för tomten.

På det att samhället, utan att behöfva tillgripa så stränga åtgärder
som nyss föreslagits, likväl må kunna påräkna att bekomma detsamma
tillkommande ersättningsbelopp, har föreslagits, att tomtägare ej skulle
vara berättigad att bebygga tomt åt gata, som blifvit till allmänt begagnande
upplåten, innan han ställt säkerhet för ersättningens utgifvande.
Att meddela motsvarande föreskrift för tomtägare, som vill bygga vid
en ännu icke för allmänt begagnande upplåten gata, har icke ansetts
tillrådligt med hänsyn till den långa tid, som kan komma att förflyta,
innan ersättningen i och med gatans upplåtande förfaller till betalning,

7

Lagutskottets utlåtande Kr 5.

och svårigheten att därunder vid gällande kraft bevara därför ställda
säkerheter. Det tillkommer naturligtvis byggnadsnämnden att vid behandling
af ansökan om byggnadslof pröfva den bjudna säkerheten, som
väl i de flesta fall kommer att utgöras af borgen. Är tomtägaren missnöjd
med nämndens beslut, får han klaga däröfver i vanlig ordning.»

Mot kommitténs förslag beträffande särskildt den tidpunkt, som
borde vara afgörande för bestämmande af ersättningens belopp, anmärktes
såväl inom högsta domstolen som af föredragande departementschefen,
att detsamma, särskildt för det fall, att marken af vederbörande samhälle
förvärfvats för längre tid tillbaka, kunde vålla, att ersättningsskyldigheten
blefve mycket ojämnt fördelad mellan tomtägarna. Den enda grund, som
medgåfve skipande af full rättvisa mellan dessa, syntes vara gatumarkens
värde såsom sådan vid tiden för ersättningens utgifvande. Beträffande
kommitténs förslag i fråga om bestämmande af sistnämnda
tidpunkt framhöll föredragande departementschefen, att i åtskilliga af de
öfver förslaget afgifna utlåtanden däremot anmärkts, att det vore svårt
att afgöra, när tomt skulle anses bebyggd. Då dessa anmärkningar
synts befogade, hade hänsyn till dem ansetts böra tagas. Vidare erinrade
departementschefen, att emot kommittéförslagets bestämmelse om rätt för
staden att till säkerhot för ersättningens utbekommande utverka förbud för
tomtägaren att hafva utgång åt gatan från flera håll framkommit anmärkningar,
som gingo därpå ut, att verkställigheten af rättens beslut
skulle vara förenad med åtskilliga svårigheter, och att tomtägaren i
många fall kunde genom öfverenskommelse med någon granne bereda
sig utfartsväg öfver dennes tomt. Den med sagda bestämmelse åsyftade verkan
ansåg departementschefen kunna vinnas genom ett stadgande, att nybyggnad
ej finge å tomt uppföras, innan tomtägaren ställt af byggnadsnämnden
godkänd säkerhet för den ifrågavarande ersättningens utgifvande.

Det särskilda utskott vid 1907 års riksdag, som behandlade förevarande
ämne, anförde beträffande bär berörda ersättningsfrågor bland
annat, att det syntes kunna förväntas, att dessa frågor i de flesta fall
skulle varda lösta genom öfverenskommelse mellan samhället och tomtägaren
utan anlitande af de föreslagna lagbestämmelserna. Båda parterna
hade ju gemensamt intresse af att gata utmed tomten upplätes
för allmänt begagnande, och då härtill komme, att tomtägarens ersättningsskyldighet
i allt fall förr eller senare skulle inträda, borde en uppgörelse
jämförelsevis lätt kunna bringas till stånd.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

Motionären synes hafva förutsatt, att de brister, han i angifna hänseenden
funnit vidlåda den gällande lagstiftningen, skulle kunna afhjälpas
genom en återgång till kommitténs omförmälda förslag, att den
åsyftade ersättningen skulle utgifvas, då gata upplåtits till allmänt begagnande
samt tomten blifvit bebyggd, eller ock genom upptagande af den
redan af kommittén underkända utvägen, att staden för utfående af ersättningen
i fråga tillerkändes viss förmånsrätt i vederbörande fastighet. Det
synes emellertid utskottet, som om de invändningar, Indika, på sätt ofvan
angifvits, redan före tillkomsten af den ifrågavarande lagen gjordes
mot sagda båda förslag, fortfarande ägde giltighet. Ej heller kan utskottet
finna tillräckliga skäl vara anförda för upptagande af motionärens
tredje förslag, att den ifrågavarande rätten till ersättning skulle, vid
äfventyr af dess förlust, af staden göras gällande inom tio år från gatans
upplåtande till allmänt begagnande. Ett stadgande i sådan riktning
synes i hvarje fall ej ägnadt att, såsom motionären åsyftar, bättre än
som kan anses ske genom gällande lagstiftning trygga samhällets rätt till
ersättningens utbekommande.

Förutnämnda kommitté har i sitt betänkande framhållit önskvärdheten
för hvarje samhälle, hvarå stadsplanclagen äger tillämpning, att
tillgång finnes till en liggare för tomter och därmed jämförliga lägenheter,
i hvilken tomtägare och andra utan omgång kunna inhämta
upplysningar om bland annat de af kommittén föreslagna, mi omhandlade
ersättningar. I sådant syfte föreslog kommittén ett särskildt tillägg
till byggnadsstadgan för rikets städer af innehåll, att hos byggnadsnämnden
skulla föras tomtbok, hvari för hvarje tomt eller lägenhet anteckning
gjordes om alla tomten eller lägenheten rörande beslut i fråga
om stadsplans eller tomtindelnings genomförande m. m. Sedermera har
frågan härom upptagits af kommittén för afgifvande af förslag till byggnadsstadga
för riket i dess den 20 mars 1909 afgifna betänkande, däri
dock af anförda skäl uttrycklig föreskrift upptagits endast om skyldighet
för byggnadsnämnd att föra på angifvet sätt beskaffadt register angående
samhällets fastigheter — enligt hvad kommittén i sin motivering framhåller,
vederbörande naturligen obetaget att, där så finnes lämpligt, an
ordna registret i form af tomtbok.

Det torde kunna antagas, att genom dylika och andra liknande
praktiska lämpligketsåtgärder mycket skall kunna vinnas för undanröjande
såväl för samhällena som för tomtägarna af do olägenheter, hvilka
i det af motionären åsyftade hänseendet må kunna förefinnas. I hvarje

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

9

fall lär ytterligare erfarenhet böra afbidas beträffande såväl verkningarna
af nu berörda rättsregler som utvägen för botande af dem till äfventyrs
vidlådande brister, innan statsmakterna ingripa med nu ifrågasatta lagändringar.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST IIÅKANSON.

Reservationer:

Herrar Widén, Berggren, Ersson och Petrén hafva anfört följande:

»Af hvad motionären anfört synes oss framgå, hvad som ock bestyrkes
genom upplysningar, som inhämtats af Svenska stadsförbundet,
att bestämmelserna i stadsplanelagen rörande tomtägares skyldighet att
ersätta värdet af gatumarlc icke äro tillfredsställande. I städer, där
fråga härom uppkommit, har ock visat sig osäkerhet angående dessa
bestämmelsers rätta tillämpning. Särskild! måste det medföra olägenheter,
att tidpunkten, då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas,
kan, äfven sedan gata upplåtits till allmänt begagnande, komma att
undanskjutas till en obestämd framtid. Likaså, och såsom en följd häraf,
att ersättningen icke kan med gällande verkan enhetligt och på en
gång fastslås för samtliga tomter vid en upplåten gata, hvarigenom
möjlighet saknas för såväl samhället som tomtägaren att beräkna, till
hvilket belopp ersättningen skall uppgå. Härigenom möter ock svårighet
att rätt afmäta den säkerhet, som tomtägaren i visst fall är skyldig
Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. !> Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

att ställa för ersättningens utgifvande. I all synnerhet måste dessa
olägenheter framträda för det fall, att gata vidgas och på grund däraf
ersättning för gatumark skall utgifvas.

Rörande beskaffenheten och omfattningen af den säkerhet, som bör
affordras tomtägarna, har det ock visat sig önskvärdt, att större enhet
kunde vinnas.

Det synes oss lämpligt, att den omarbetning af ifrågavarande bestämmelser,
hvaraf behof alltså framträdt, kunde komma till stånd,
innan ett ordnande i större omfattning af här omhandlade rättsförhållanden
behöft i städerna företagas.

Då en ändring af stadsplanelagen jämväl i annat afseende blifvit
af Riksdagen begärd och är föremål för Kungl. Maj:ts bepröfvande, hafva
vi ansett, att Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t framhålla äfven här berörda
missförhållanden. Och hafva vi på grund häraf ansett, att utskottet
bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t efter verkställd utredning må utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af lagen om stadsplan och tomtindelning den
31 augusti 1907, att rättsförhållandet mellan staden
och tomtägare i afseende å ersättning för värdet af
gatumark varder på ett mera ändamålsenligt sätt
ordnadt, än nu är fallet.»

Herr Lindhagen har anfört:

»Då det ansetts, att en minoritet inom lagutskottet ej äger att begagna
sig af den genom nyss skedd grundlagsändring utskottet tillerkända
rätt att i sin hemställan i anledning af väckt motion utvidga
det i motionen framställda yrkande, finner jag mig nödsakad att instämma
i öfriga reservanters hemställan.

För min del håller jag emellertid före, hvilket jag jämväl ansett
böra inflyta i reservationens motivering, att en reform i förevarande
ämne bör i främsta rummet gå i den riktning, att gatumarken från början
i skälig omfattning tillsläppes gratis till samhället, så att man ej behöfver
gå den omvägen, att samhället först skall betala gatumarken och
sedan någon gång i framtiden ta ut ersättning af tomtägaren.

Lagutskottets Utlåtande Nr 5.

11

Vanligaste förhållandet är nämligen, att det är en person eller ett
bolag, som exploaterar ett område för försäljning af tomter. I detta
fall bör gatumarken rättvisligen genast utan omgångar afstås kostnadsfritt
till samhället. Tomterna få nämligen genom samhället själft och
gatornas utläggning ett högre värde. Med nu gällande lagstiftning går
det merendels till så, att gatumarkens ägare får betaldt af samhället för
gatumarken och sedan af tomtköparne uttar för andra gången enahanda
betalning i de genom gatuanordningarne höjda tomtvärdena. Och sedan
får samhället, frånsedt egna besvär och förluster, den obehagliga och
orättrådiga uppgiften, att af en tomtinnehafvare uttaga för andra gången
hvad denne i själfva verket redan betalt till gatumarkens ursprungliga
ägare.

Det är också bekant, att gällande lags ståndpunkt innebar ett
skattande åt det formellt juridiska äganderättsbegreppets doktrin,
som åstadkommer så mycket olyckor för de sakliga värdena. Det an
sågs för den juridiska rättskänslan alldeles oförenligt, att ett afstående
af mark skulle i och för sig under några förhållanden kunna ifrågasättas
utan ersättning. Om detta är rättvist eller icke i följd af saklig
hänsyn, betyder inför det juridiska åskådningssättet ej något.

Enligt min mening bör således, som sagdt, en omarbetning af lagen
i förevarande del främst taga hänsyn till det af mig ofvan utvecklade
betraktelsesätt, hvilket ej förhindrar, att undantag kunna och äfven böra
iakttagas för andra skäliga fall.»