Lagutskottets utlåtande Nr 39

Utlåtande 1914:LU39 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 22 september 1914 kl. 2,so e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts- proposition med förslag
till lag innefattande tillägg till 17 köp. 4 § handelsbalken.

Närvarande vid ärendets slutliga, behandling: Herrar Petersson i Lidingö villastad,
Lindhagen*, af Ekenstam*, Söderbergh*, Gezelius*, greve Lagerbjelke,
Alexanderson*, Knut Larsson*, greve Spens, Hult*, Pettersson
i Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping*, Olsson i See och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 7 september 1914 dagtecknad proposition, nr 280,
vilken blivit hänvisad till förberedande behandling av lagutskottet, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken.

Såsom tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken förordnas, att där betjänters,
tjänstehjons eller andra arbetares avlöning för tid mellan den 31
juli 1914 och den 1 mars 1915 bevakas i husbondes eller arbetsgivares
konkurs, som börjar före den 1 januari 1916, löntagaren eller annan, till

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 39 käft. (Nr 39 .)

2

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottets

yttrande.

vilken fordringen övergått, skall åtnjuta den för sådan fordran i nämnda
lagrum stadgade förmånsrätt, ändå att fordringen ej skulle, enligt vad där
sägs, med dylik rätt utgå.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

Beträffande de skal, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen.

I "yttrande till statsrådsprotokollet för den 31 augusti 1914 har chefen
för civildepartementet — under framhållande av den synnerliga vikten
av att under den nuvarande kritiska situationen verksamheten inom landets
näringsliv må kunna i största möjliga utsträckning fullföljas — erinrat,
att de förhållanden, med vilka näringslivet för närvarande har att räkna,
helt naturligt måste medföra svårigheter, då det gäller avlönings utbetalande
till den inom näringarna sysselsatta personalen. Såsom eu utväg i detta
avseende hade därför, efter överläggningar inom arbetsgivare- och arbetareorganisationer,
blivit ifrågasatt, att enligt överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare de senare skulle för någon tid åtnöjas ined att
omedelbart utbekomma allenast en del av arbetslönen samt arbetsgivaren
vara berättigad att innehålla den återstående delen, med skyldighet för
honom att utbetala densamma till arbetarne efter viss skälig tid, då ett
mera normalt tillstånd kunde anses hava återinträtt. Av förhandlingarna
vid ett möte, som på kallelse av statens arbetslöshetskommission ägt rum
mellan representanter för de större arbetsgivare- och arbetareorganisationerna,
hade framgått, att utsikter icke saknades för att berörda utväg för
näringsverksamhetens upprätthållande skulle kunna komma till ganska vidsträckt
användning. Ett villkor härför hade emellertid, på sätt jämväl
under nämnda förhandlingar framhållits, synts vara, att arbetarna bättre
än enligt nu gällande lag tryggades i sitt anspråk på att även i händelse
av arbetsgivarens obestånd utbekomma de belopp, som denne skulle äga
rätt att innehålla. För sådant ändamål ansåge departementschefen den i
17 kap. 4 § handelsbalken stadgade förmånsrätten böra utvidgas på sätt i
den nu framlagda kungl. propositionen föreslagits.

Emot det i överensstämmelse med de av chefen för civildepartementet
sålunda angivna grunder inom justitiedepartementet, utarbetade
förslaget till lag innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken hava
vid förslagets granskning i lagrådet uttalats starka betänkligheter. Sålunda
anförde en ledamot av lagrådet;

Lagutskottets, utlåtande Nr 30.

3

»Föreliggande lagförslag avser att under nuvarande tryckta ekonomiska
förhållanden bidraga till upprätthållandet av verksamheten inom landets
näringsliv. För sådant ändamål skulle genom en utvidgning av förmånsrätten
för avlöning, som innestår hos arbetsgivare, befordras överenskommelser,
enligt vilka arbetstagarna skulle åtnöjas med att för någon tid utbekomma
endast en del av den intjänta lönen, under det att återstoden
skulle av arbetsgivaren utbetalas först då mera normala förhållanden inträtt.

Förslagets berörda syfte är onekligen värt allt beaktande; ifrågasättas
kan dock, huruvida för dess vinnande den lagändring, som förslaget
innebär, kan anses nödig eller ens lämplig.

Beträffande betjäntes och tjänstehjons lön torde den föreslagna utvidgningen
av förmånsrätten sakna större betydelse; enligt vad chefens för
civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet utvisar har densamma
knappast ifrågasatts såsom i sak behövlig utan huvudsakligen för att full
likställighet måtte vinnas med de regler om förmånsrätten för andra arbetares
lön, som förslaget upptager.

Vad angår sistnämnda förmånsrätt har med den ändrade lydelse,
som hithörande stadgande i 17 kap. 4 § handelsbalken för säkerställande
av s. k. ackordsöverskott erhållit genom lagen den 10 juni 1910, förmånsrättens
åtnjutande ställts i samband med lönens förfallotid. Därmed har
ock — ehuru ej vid lagens stiftande åsyftat — eu utsträckning av förmånsrätten
för annan lön än ackordsöverskott inträtt. Möjlighet har öppnats
för arbetsgivare och arbetare att, genom avtal om senare förfallodag
för större eller mindre del av arbetslönen än som skulle gälla för den
övriga delen, trygga förmånsrätten för de lönemedel, som sålunda skulle
innestå hos arbetsgivaren. Genom dylika avtal kunna följaktligen redan
med nuvarande lagstiftning vinnas, om ock ej fullt med samma smidighet
och i samma omfattning så dock i väsentlig mån, de fördelar för parterna,
som förevarande förslag är ämnat att bereda. Och större svårighet torde
icke möta för träffande av avtal med sådant innehåll som det nu angivna
än för ingående av överenskommelser av den art, som förslaget förutsätter.

Aven om det från en synpunkt sett kan finnas fördelaktigt, att arbetsgivare
och arbetare hava möjlighet att på nyss antytt sätt ordna avlöningsförhållandena,
torde å andra sidan icke böra förbises, att genom missbruk
av denna möjlighet betydande olägenhet kan på annat håll uppkomma.
Det torde vara allmänt erkänt, att befintligheten av s. k. tysta förmånsrätter,
som icke hållas inom tillbörliga gränser, är ägnad att medföra allvarliga
rubbningar av kreditväsendet och stora förluster för andra kreditgivare.
Och tydligt är, att i förevarande fall lätteligen kan, därest utvägen
att låta arbetslön delvis innestå väl en gång niera allmänt tillgripits,

4

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

bliva fråga om synnerligen avsevärda belopp, som skulle komma att utgå
med förmånsrätt framför t. ex. inteckningar. Då enligt min mening med
gällande rätt överensstämmer, att fordran på innestående lön även efter
överlåtelse från den ursprunglige fordringsägaren är förenad med den förmånsrätt,
som denne kunnat påfordra, och överlåtelse av lönefordran således
utan större svårighet kan användas såsom betalning av skuld eller
såsom underlag för kredit, är ej uteslutet, att lönen i dess helhet eller en
stor del därav kan få innestå. Under sådana förhållanden synes knappast
önskvärt, att en ny lagstiftning i ämnet, som direkt visar hän på ett förfarande,
vilket lätt kan obehörigen utnyttjas, utan att dock innefatta något
skydd mot sådant missbruk, kommer till stånd.

Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka,
att förslaget upphöies till lag.» •

Två andra ledamöter av lagrådet anförde i gemensamt yttrande:

»Vi dela visserligen de ovan uttalade betänkligheterna mot en utsträckning
av de s. k. tysta förmånsrätterna. Aven med nu gällande lag
skulle emellertid, där fortsättandet av en industriell verksamhet betingades
av att arbetarna läte större eller mindre del av arbetslönerna stå inne hos
arbetsgivaren, saken kunna ordnas på ett sådant sätt, att arbetarna erhölle
förmånsrätt för innestående lönebelopp i lika stor omfattning, som lagförslaget
vill bereda. Det lärer dock få antagas, att så ej alltid skulle komma
att ske. Mindre tillfredsställande måste det likväl anses vara, om arbetarnas
säkerhet gjordes beroende av den omständigheten, huruvida avtalet
med arbetsgivaren innefattade en bevislig bestämmelse om eu tillräckligt
långt framskjuten förfallodag för de löner, Som lämnades innestående. Vid
sådant förhållande och då vi icke tro oss hava anledning befara större
vådor för fastighetskrediten av den ifrågasatta lagstiftningen, som skulle
äga giltighet endast för kortare tid, anse vi oss icke böra avstyrka antagandet
av lagförslaget, varigenom under nuvarande tryckta förhållanden
näringslivet synes kunna främjas.»

Vid prövning av förevarande lagförslag har lagutskottet för sin
del funnit de inom lagrådet emot förslaget uttalade principiella anmärkningar
vara ägnade att mana, till synnerlig varsamhet. Särskilt betänkligt
finner utskottet vara, att ett antagande av lagförslaget skulle försätta
innehavare av inteckning i fast egendom i eu sämre ställning med
avseende å förmånsrätten än den han nu har. Det kan knappast undvikas,
att sådant kommer att inverka menligt på fastighetskrediten. Obestridligen
kan i ett eller annat fall härav uppkomma förlust för inteckningshavare,
olägenhet för ägare av intecknad fastighet. Men av vida

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

större betydelse är — såsom från framstående bankmannahåll för utskottet
påpekats — att en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta kan utöva
en menlig inverkan på vårt lands ställning å den utländska lånemarknaden.
Det är väl bekant, att allmänna hypoteksbanken och andra svenska låneförmedlare
i utlandet upptagit lån, vilka väsentligen vila å den säkerhet,
som erbjudes av inteckningar i svenska fastigheter. Ett förringande av
denna säkerhet genom ny lagstiftning kan väcka misstro till sagda kreditunderlag.
Aven om i nu förevarande fall eu sådan misstro må vara oberättigad,
lärer det bliva med svårighet förenat att härom övertyga en med
våra förhållanden mindre väl förtrogen främling, då det i allt fall ej kan
frånkommas, att inteckningssäkerheten blivit genom lagstiftningens ingripande
försämrad. Det synes utskottet så mycket mindre möjligt att
bortse från denna med förslaget obestridligen förenade olägenhet, som
det ingalunda lärer kunna tagas för visst, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
erhåller den karaktär av ett kortvarigt provisorium,
som förslagets lydelse utmärker. Såsom chefen för civildepartementet i
sitt ovan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet antytt, torde det
nämligen, i händelse av det nu föreliggande förslagets antagande, bliva
nödigt att framdeles med hänsyn till då föreliggande förhållanden taga
under omprövning, huruvida den nu föreslagna tidsbegränsningen skall
kunna upprätthållas eller om, lagens giltighet då måste ytterligare utsträckas.
Vid sådana förhållanden ligger det enligt utskottets uppfattning
för öppen dag, att en lagbestämmelse av här föreslagen innebörd kan bliva
av ganska stor betydelse för våra kreditförhållanden så inom som utom
landet.

Med den uppfattning, utskottet alltså hyser i fråga om det föreliggande
förslagets innebörd och betydelse, har utskottet uppenbarligen måst
finna, att förslaget icke utan tvingande skäl bör vinna godkännande. Utskottet
har fördenskull ställt sig före att noggrannt undersöka, huruvida
med förslagets antagande skulle kunna vinnas sådana fördelar, att i jämförelse
med dessa ovan anförda betänkligheter måste framstå såsom av
underordnad vikt. I sådant syfte har utskottet sökt att från representanter
för åtskilliga av de näringsgrenar, som skulle beröras av den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden, erhålla upplysning angående de faktiska förhållanden,
vilka kunna inverka på frågans bedömande. De uppgifter, som på denna
väg kommit utskottet tillhanda, hava icke varit ägnade att bibringa utskottet
den uppfattning, att förslagets antagande skulle vara av trängande behov
påkallat. ,

Av de uttalanden, som från åtskilliga med näringslivets förhållanden
förtrogna personer lämnats utskottet, synes till en början framgå, att lag -

6

lagutskottet# utlåtande Nr 39.

förslaget icke kan tillmätas någon mera avsevärd betydelse ur den såsom
grund för förslaget åberopade synpunkten av näringsverksamhetens obehindrade
fullföljande i största möjliga utsträckning. Inom vissa stora
industrier såsom textilindustrien och delvis järnverksindustrien har arbetstiden
av orsaker,; som icke undanröjas genom den med förslaget avsedda
anordningen, under den senaste tiden avsevärt inskränkts. Något innehållande
av arbetslönen lärer i dessa fall icke kunna ifrågakomma, då den
sålunda reducerade arbetsförtjänsten torde vara nödig för arbetarnas oundgängliga
levnadsbehov. Inom vissa andra industrier, där driften ännu
fortsättes utan inskränkning, torde visserligen förekomma, att endast en
del av arbetslönerna utbetalas i den mån de intjänas, under det att återstoden
innehålles till en senare tidpunkt. Där en sådan anordning vidtagits
i någon allmännare omfattning, såsom fallet lärer vara inom sågverksindustrien,
torde, efter vad för utskottet uppgivits, detta hava skett
icke till följd av något industriens eget behov, utan närmast för att tillförsäkra
arbetarna en behållen inkomst för den motsedda händelse, att
arbetet inom en nära framtid måste avbrytas. Den vid början av nu pågående
kris framträdande svårigheten för industrien att erhålla medel till
fortsatt drift torde numera hava väsentligen minskats, sedan exporten åtminstone
delvis åter öppnats och kreditförhållandena inom landet hunnit
i högre grad avpassas efter situationens krav. Den utväg till fortsatt industriell
drift, som skulle öppnas genom det nu föreliggande lagförslagets
antagande, torde alltså vara av betydelse väsentligen för sådana företag, vilka
på grund av ekonomiskt svag ställning redan under normala förhållanden
arbeta med svårigheter. Härvid synes emellertid böra beaktas, att just
beträffande dylika företag en utsträckning av den tysta förmånsrätten för
arbetarnas lönefordringar möjligen kan menligt inverka på den kredit i
övrigt, varav dessa företag under nuvarande brvdsamma förhållanden
givetvis äro i behov. Ej heller torde böra förbises, att överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare av den art, förslaget avser att befordra,
i många fall kunna föranleda ett fortsättande av den produktiva verksamheten
under längre tid än som kan anses förenligt med sunda ekonomiska
principer. Särskilt torde för industrier, vilka icke kunna påräkna
snar avsättning för sina alster, ett uppehållande av driften över en viss
gräns allenast för att arbeta på lager lätt nog kunna medföra betydande
förlust.

Med anledning därav, att förevarande lagförslag, på sätt dess ordalydelse
tydligt utmärker, avser, att förmånsrätten skall gälla även om
lönefordringen överlåtits, har emot förslaget anmärkts, att en dylik bestämmelse
icke är ägnad att bereda arbetarna den förmån, som därmed

Lagutskottets utlåtande Nr 33. 7

otvivelaktigt åsyftats. Det lärer nämligen vara antagligt, att de fordringsbevis,
som utfärdas till arbetarna, i regel ej kunna av dessa användas
såsom betalningsmedel med mindre rabatt därå medgives, vilket åter kan
föranleda därtill, att arbetarna bliva utsatta för uppskörtning från mindre
nogräknade handlande och andra, med vilka de träda i affärsförbindelse.
Därför har ur synpunkten av arbetarnas bästa påyrkats, att förslaget
måtte undergå sådan ändring, att förmånsrätten icke komme att gälla, om
fordringen övergått i annans hand. Eu dylik ändring skulle emellertid
ur andra synpunkter icke kunna förordas.

Då utskottet av nu anförda skäl funnit de olägenheter, som förslagets
antagande efter utskottets uppfattning måste medföra, överväga
de fördelar, som till äventyrs därav kunna följa, får utskottet alltså
hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 september 1914.

På lagutskottets vägnar:
ALBERT PETERSSON.

Reservation er

dels av herrar Pettersson i Södertälje, Schotte och Olsson i See;

dels ock av herr Holmdahl, vilken anfört:

»Därest det varit fråga om att genom föreliggande lagförslag införa
någon principiell nyhet i förmånsrättshänseende beträffande arbetarnas
innestående avlöning, _ skulle jag ställt mig helt avvisande mot sagda förslag.
Py det kan ej förnekas, att den tysta förmånsrätt, varom här är
fråga, kan, om den icke hålles inom tillbörliga gränser, innebära eu fara
för vår fastighetskredit. Men samma fara förefinnes, såvitt jag kan förstå,
redan enligt nu gällande lagbestämmelser. Såsom lagrådet framhållit,

8

TjCigutskottetx utlåtande Nr 39.

föreligger efter den ändring, som år 1910 vidtogs i 17 kap. 4 § handels*
balken, möjlighet för arbetsgivare och arbetare att genom avtal om senare
förfallodag'' för större eller mindre del av betingad arbetslön trygga förmånsrätten
för de lönemedel, som innestå hos arbetsgivaren. Det är sålunda
redan enligt nu gällande lagbestämmelser möjligt, att arbetare^ lönemedel
med'' förmånsrätt kunna komma att i arbetsgivares konkurs innestå
i samma utsträckning, som fallet skulle bliva enligt det nu föreliggande
lagförslaget. Man torde därför ej med fog kunna påstå, att genom detta
förslag vår fastighetskredit skulle kunna äventyras i högre grad än enligt
nu gällande förmånsrättsbestämmelser.

Nu skulle man ju kunna tycka, att, då det ändamål, som avses med
ifrågavarande lagförslag, kan vinnas på överenskommelsens väg, det ifrågasatta
tillägget till 17 kap. 4 § handelsbalken skulle vara onödigt. Jag vill
ej förneka, att eu sådan invändning kan ha ett visst fog för sig. Men å
andra sidan får man väl medgiva, att det under nu rådande förhållanden
innebär för arbetarna en större trygghet för utbekommande av innestående
lönemedel, liksom det också torde vara ur rättslig synpunkt mera tilltalande,
om förmånsrätten och tiden för dess giltighet fastslås genom lagbestämmelser,
än om den göres beroende av förfallotider, som tillkommit på avtalets
väg och om vilka det alltid torde bliva svårt att avgöra, huruvida
de äro fingerade eller ej. Vad som emellertid under alla förhållanden
vinnes genom ifrågavarande lagbestämmelse är att samma förmån därigenom
tillförsäkras arbetare inom alla de arbetsområden, där man ser sig nödsakad
att innehålla större eller mindre del av arbetarnas intjänta lönemedel.

Att den nu ifrågasatta lagbestämmelsen med hänsyn till de f. n.
rådande ekonomiska förhållandena är av behovet påkallad, synes mig framgå
dels av de uttalanden, som, enligt vad statsrådsprotokollet utvisar, gjorts
av representanter för de större arbetsgivare och arbetareorganisationerna,
dels ock framför allt av den omständigheten att regeringen, som har möjlighet
att [överblicka och bedöma förhållandena på olika områden av vårt
näringsliv, ansett sig böra taga initiativ till ifrågavarande lagändring. De
uttalanden i annan riktning, som från ett och annat håll gjorts hos lagutskottet,
synas mig knappast kunna gent emot regeringens uttalade mening
tillmätas någon avgörande betydelse.

På de skäl jag nu anfört har jag inom utskottet röstat för hemställan
om bifall till ifrågavarande lagförslag.»

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söuer.

143045