Lagutskottets utlåtande Nr 39

Utlåtande 1912:LU39

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af
förslag till lag i syfte att jord, som förvärfvats enligt
bestämmelserna i 76 § af lagen den 20 juni 1879
om dikning och annan afledning eif vatten, må göras
gravationsfri.

Närvarande: herrar Widén, Håkanson, Söderbergh, Stärner, Bergendahl,
Alexanderson, Trana, Gezelius, Rogberg, Pettersson i Södertälje,
Olsson i Broberg, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo,

Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.

Uti eu inom Första kammaren väckt motion, nr 45, hvilken Motionen.
blifvit hänvisad till lagutskottet, har herr August Bellinder hemställt,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära utarbetande af förslag
till lag i syfte, att jord, som förvärfvats enligt bestämmelserna i
76 § af lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20
juni 1879, må göras gravationsfri.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Enligt 76 § i gällande dikningslag äger jordägare rätt att fritaga
sig från delaktighet i kostnader för vattenafledningsföretag
genom att till de öfriga delägarna i företaget afstå jord, som i värde
motsvarar den jordförbättring, han vunnit genom företaget.

Tydligt är, att ändamålet med nämnda bestämmelse vinnes
endast, om den jord, som tillfaller öfriga delägare i företaget, blir

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 36 käft. (Nr 39.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottets

yttrande.

fri från inteckningar, som besvära den fastighet, hvarifrån jorden
utbrutits. Lagens mening torde äfven ha varit denna, då utbrytningen
i själfva verket är ett slags ägoutbyte och icke någon afsöndring
af den beskaffenhet, som afses i lagen om jordafsöndring.

Kommer den utbrutna jorden icke att vara gravationsfri, kunna
de, som erhålla densamma, alldeles gå miste om hvarje ersättning,
i de fall nämligen, att jorden är till sitt fulla värde intecknad.
Någon orätt gentemot inteckningshafvare kan det icke vara tal om
genom att anse jorden gravationsfri, alldenstund de fastigheter,
hvarifrån utbrytningen skett, blifvit förbättrade genom företaget
och förbättringens värde just motsvarar värdet af den utbrutna
marken.

Emellertid har det visat sig, att dylik jord icke ansetts vara
gravationsfri. Sedan densamma blifvit lagfaren, har den i lagfartsprotokoll
och lagfartsbok antecknats som en särskild fastighet med
åtkomsten ledande till det hemman, hvarifrån utbrytning skett. I
följd häraf har domaren ansett sig böra i gravationsbeviset öfver
den utbrutna marken upptaga alla inteckningar, som tagits i stamhemmanet
före utbrytningen. Likaledes har det visat sig vid exekutiv
auktion å den utbrutna marken, att innehafvare af dylika
inteckningar bevakat desamma och sökt samt fått sig af auktionsförrättaren
tillerkänd utdelning ur köpeskillingen. På anförda skäl
torde det genom positiv lagbestämmelse böra fastslås, att mark, som
enligt 76 § dikningslagen skall afstås, tillfaller öfriga delägare gravationsfri.
Detta kan tänkas ske under den formen, att den, som
förvärfvat dylik mark, må kunna inför häradsrätten styrka, att den
tillfallit honom enligt 76 § dikningslagen, samt få detta förhållande
antecknadt i lagfartsprotokoll och lagfartsbok. Sedan sådan anteckning
skett, skulle jorden anses fri från inteckningar, som förut besvärat
densamma. Anteckningarna i lagfartsprotokollet och lagfartsboken
torde vara nödvändiga för att domaren skall ha erforderlig
ledning vid gravationsbevisets upprättande.»

Det spörsmål, som i förevarande motion beröres, har varit
föremål för öfvervägande såväl tidigare inom Riksdagen som af de
senaste vattenrätts- och dikningslagskommittéerna. I sitt den 17
december 1910 afgifna gemensamma betänkande med förslag till
vattenlag m. in., hafva kommittéerna i förslaget till vattenlag under
5 kap. 56 § i anslutning till föreslagna bestämmelser om utbrytning

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

af mark i följd af jordägares afsägelse af båtnad af torrläggningsföretag,
hemställt om ett stadgande af följande lydelse:

»Mark, som i den ordning ofvan sägs varder utbruten, vare
fri från ansvar för inteckningar och andra gravationer i den fastighet,
hvarifrån utbrytningen ägt rum.»

Beträffande grunderna till detta stadgande anföres i motiven
följande:

»Huruvida den mark, som i följd af båtnadsafsägelse varder
utbruten, svarar för inteckningar i den fastighet, hvarifrån utbrytningen
ägt rum, bär varit föremål för delade meningar. Så omförmäldes
i en vid 1894 års riksdag inom Andra kammaren väckt
motion, hurusom i gravationsbevis angående dylika utbrutna lägenheter
stundom stamhemmanets inteckningar upptoges såsom besvärande
jämväl lägenheten. Af detta och andra skäl hemställdes i
motionen om skrifvelse till Kung! Maj:t med anhållan om utarbetande
af lagbestämmelser i den riktning, att jord af ifrågavarande
beskaffenhet kunde frigöras från inteckning för fordran, vidlådande
stamhemmanet, utan hinder däraf att inteckningshandling ej företeddes
i hufvudskrift.

I sitt utlåtande öfver berörda motion anförde lagutskottet bland
annat: utbrytningen af den jord, som motsvarade den genom ett
vattenafledningsföretag för viss fastighet vunna förbättringen, kunde
betraktas såsom ett särskildt slag af ägoutbyte i det afseende,
hvarom här vore fråga, fullt likartadt med öfriga slag däraf. På
samma sätt som vid ägoutbyte enligt gällande skiftesstadga ett hemmans
ägovidd kunde komma att minskas därigenom, att detsamma
genom ägoutbytet tillädes eu mindre areal, hvilken i godhet och
värde motsvarade den större areal, som därvid frånginge hemmanet,
och således hemmanet oaktadt denna förändring i areal i sin helhet
förblefve till värdet oförändradt, erhölle vid ett vattenafledningsföretag
den ur samfälligheten utträdande i utbyte mot den jord,
han afträdde, jordförbättringen å sin behållna jord i värde motsvarande
det, som den afträdda jorden ägde före vattenafledningsföretaget,
och värdet å hans hemman i dess helhet underginge icke
någon förändring genom hans underlåtenhet att i företaget deltaga
och den däraf förorsakade utbrytningen af jord, som motsvarade
jordförbättringens belopp. Lika litet som vid det förra slaget af
ägoutbyte inteckningshafvarne i det hemman, som finge sina ägor
till arealen minskade, kunde sägas lida någon kränkning i sin rätt

4

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

eller påstå sig hafva bibehållit inteckningssäkerhet i den större
areal, som frångått den intecknade fastigheten, lika litet kunde inteckningshafvarne
i det hemman, hvars ägare ej deltoge i ett sjösänkningsföretag,
anses lida någon rättsförlust därigenom, att från
detta hemman af den förbättrade jorden utbrutits den jordareal,
som motsvarade förbättringen genom vattenafledningsföretaget, eller
hafva någon inteckningsrätt i deri särskilda lägenhet af den yppersta
frälsenatur, som af den utbrutna jorden bildats och som icke vidare
hade något sammanhang med det hemman, hvarifrån det utbrutits.
Inteckningarna i det hemman, hvars ägare ej deltoge i vattenafledningsföretaget,
vore fastställda i hemmanet, och detta underginge
från synpunkten af inteckningshafvarnes rätt icke någon förändring
genom utbrytningen af den nybildade lägenheten, enär hemmanet
sådant oaktadt fortfarande hade samma värde som före vattenafledningsföretaget.
På nu anförda grunder hölle utskottet före, att
enligt gällande lag lägenheter, hvilka till följd däraf att stamhemmanets
ägare vägrat ingå i vattenafledningsföretag utbrutits från
stamhemmanet, vore fria från de inteckningar, som besvärade detta.
Då utskottet således ansåge den ifrågasatta lagändringen icke vara
behöflig, hemställdes, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls af Riksdagen. Från den debatt, som
föregick kamrarnes beslut härom, är emellertid att anteckna, hurusom
flera därvid uppträdande landtdomare förklarade sig anse frågan
om de utbrutna lägenheternas ställning till stamhemmanets inteckningar
vara så tvifvelsam, att enligt deras förmenande en domare
ej kunde underlåta att i gravationsbevis angående eu dylik
lägenhet upptaga sagda inteckningar.

Till förekommande af ovisshet för framtiden hafva kommittéerna,
som till fullo dela den i of vanberörda utskottsutlåtande såsom
riktig angifna tolkningen af gällande lag, ansett ett uttryckligt stadgande
i förevarande hänseende böra i nya lagen intagas.»

Riktigheten af den uppfattning om innebörden af nu gällande
lag i förevarande ämne, som sålunda uttalats af 1894 års lagutskott
samt af vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, synes utskottet
icke kunna betviflas. Äfven om, såsom motionären uppgifva,
denna uppfattning någon gång i rättspraxis icke vunnit erkännande,
torde dock efter det kommittéernas förslag framlagts
någon ytterligare utredning i frågan icke erfordras.

Lagutskottets utlåtande Nr 39. 5

Vid sådant förhållande och då, såsom förut nämnts, i kommittéernas
förslag jämväl upptagits just sådana bestämmelser, hvilkas
utarbetande motionärens framställning afser, synes någon åtgärd
från Riksdagens sida för närvarande icke behöflig.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912 9 samt. 36 käft. (Nr 39.)

2