Lagutskottets utlåtande Nr 38

Utlåtande 1912:LU38

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 11 f. in.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående dödsstraffets upphäfvande.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Stärner, Bergendahl,
Alexanderson, Trana, Gezelius*), Högberg, Pettersson i Södertälje,
Olsson i Broberg, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Igel och Persson i
Norrköping.

*) Ej närvarit vid utlåtandets justering.

[ en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 48, har herr Emil Kristensson hemställt att Riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om dödsstraffets borttagande
ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:
»Spörsmålet om dödsstraffets borttagande ur vår strafflag har varit en
af de frågor, som gång på gång kommit på Riksdagens bord under den
tidsperiod, vid hvilken de detta år aflösta rösträttsbestämmelserna tillämpats.
Vid den första riksdag, som var sammansatt efter nämnda grunder,
biföll Andra kammaren med omkring dubbel majoritet ett förslag om detta
straffs afskaffande, och i den Första voro afslagsrösterna endast en flera än
bifallsrösterna. Förut hade bondeståndet för sin del år 1863 beslutat
straffets upphäfvande och ett par år senare dess suspenderande. Att tälja
röstsiffrorna vid voteringarna i denna fråga efter år 1867 vore detsamma
som att uppvisa, hur skiftande under olika tider Riksdagens syn varit på
denna ömtåliga strafflagsfråga. Här må endast erinras om, att den sista
uppsättningen i Andra kammaren efter de gamla valgrunderna enhälligt år
1909 tillstyrkte en i Andra kammaren af 49 ledamöter framförd motion
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 35 käft. (Nr 38.) 1

Motionen.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

om hemställan till Kungl. Maj:t att taga n öfvervägande frågan om dödsstraffets
borttagande ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda», under det att
Första kammaren efter ett afstyrkande yttrande af en ledamot utan votering
afslog densamma.

1 år äro Riksdagens båda kamrar betydligt annorlunda sammansatta,
hvilket enbart detta utgör ett tillräckligt skäl för motståndarna till detta i
deras tycke barbariska straff att ånyo förelägga det till Riksdagens pröfning
samtidigt som det utgör en förhoppning om att utgången af frågans behandling
måhända kan bli eu ännu lyckligare än år 1867. Visserligen är vår strafflag
föremål för omarbetning, men en ändring i denna straff orm torde ej i
ringaste mån föregripa den blifvande reformeringen af strafflagen i dess
helhet, hvilket bland annat framgår däraf, att den person, som fått sig
förelagdt att utarbeta förslag till ny strafflag, efter det han oerhållit detta
uppdrag yrkade bifall till ofvannämnda motion af år 1909. A andra sidan
kan ett bifall till denna motion medföra, att dödsstraffets bibehållande icke
behöfver fördröjas till den ännu ovissa tidpunkt, då den ifrågasatta reformeringen
af hela strafflagen kan komma till stånd.

Striden mot dödsstraffet har förts med större eller mindre skärpa
alltifrån Beccaria framslungade sina världsbekanta anklagelser. Argumenten
för och emot ha växlat för olika tider och individer. 1 en motion
kan jag lika litet söka ingå på en skildring häraf som på en redogörelse
för svenska statsrättslärdes och intresserades arbete på detta straffs bekämpande,
om än i detta sammanhang icke bör förglömmas den tacksamhet,
som reformvännerna alltid måste stå till justitierådet Olivecrona. Ej heller
vill jag återkalla i minnet de svenska lagar, där hot mot lifvets förlust
med eller utan grymma kvalificerade dödsstraff återfinnas på hvar och
hvarannan sida, om än det kunde ha sitt stora intresse att erinra om dessa
bestämmelser, till stor del hart när ofattbara för vår tids människor, hvilka
näppeligen ana, att exempelvis en Gustaf II Adolf föreskref, att den som
dödade en älg eller en svan skulle mista lifvet. Jag skall också afhålla
mig från att relatera, i hvad mån detta straff trängts tillbaka eller huru
det vid senaste strafflagsreform fick karaktären af ett straff på afskrifning
— jag skall endast angifva några af de för mig viktigaste skälen för detta
straffs fullständiga borttagande.

De flesta äro numera ense om, att straffet icke bör betraktas som
ett utslag af hämnd eller vedergällning från samhällets sida utan fastmera
afse å ena sidan den brottsliges förbättring och å andra sidan rättsordningens
upprätthållande. Dödsstraffsparagraferna i vår lag minna om forna
tiders vedergällningslära och uppfattas i vida kretsar som ett kvarvarande

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

uttryck för denna nu allmänt förkastade rättsåskådning. Det bör vara för
lagstiftarne angeläget att icke utan de starkaste skäl bidraga till fortlefvandet
af en med vår tid oförenlig straffrättsprincip.

Såsom hufvudskäl för dödsstraffets bibehållande anför lagutskottet i
sitt senaste utlåtande i ärendet, att detta straff är »fortfarande i vårt land
behöflig t* som -Hett sista medel att uppehålla rättens och stadens auktoritet».
Utskottet anför inga närmare skäl för detta påstående, mot hvars bärig•
het starka erfarenhetsbevis kunna andraga®. Historien visar, att »rättens
och statens auktoritet» icke var större under tider, då blodet flöt i
strömmar från schavotterna, än under de tider, då dödsstraffet användes
mindre, till och med endast i undantagsfall, att man har samma erfarenhet
uti stater, som tidvis haft detta straff, tidvis haft detsamma afskaffadt,
ja, att man icke kan påvisa större rättssäkerhet eller statsauktoritet i de
länder, som fortfarande ha det hvar, än i de länder, där det helt och
hållet är afskaffadt eller också icke tillämpas. Om nu erfarenheten ger
ett sådant vittnesbörd, och härför stå framstående rättslära, borde detta
skäl icke vara tillräckligt för dödsstraffets bibehållande.

Här nämnda skäl sammanhänger med åsikten om detta straff'' som
ett skydd för staten och dess medborgare, ett skäl som äfven vidröres i
samma utskotts utlåtande. 1 vårt land behandlas tvenne brottslingar, som
begått enahanda med dödsstraff belagda förbrytelser, olika, ifall läkarna förklara
den ene hafva varit vid brottets begående i besittning af förståndets fulla
bruk, men den andre »beröfvad förståndets bruk». Den senare intages på
en sinnessjukanstalt, den förre dömes till döden och afrättas, så vida icke
förmildrande omständigheter medverka till afdömande af ett mildare straff
eller till benådning. Exempel visa, att den på hospitalet intagne sinnessjuke
kan vara en vida farligare person än den brottsling, som fått halshuggning
på sin lott. Det synes, att om skyddet för samhället, medborgarne,
särskildt cellbevakningspersonalen, vore tillräckligt mot den farligaste
sinnessjuke förbrytare, samma skulle vara förhållandet beträffande
den dödsdömde. För öfrigt är »skyddet» en teknisk fråga, hvars lösning i
vår tid icke bör möta alltför stora svårigheter, ifall den icke redan är löst.

Dödsstraffets afskaffande bereder en »ofantlig lättnad» åt rättsskipningen,
hvilket påvisades af professor Thyrén i hans anförande i Andra kammaren
år 1909. »Man undviker nämligen» — för att citera ett par rader
— »alla tvister, som uppstå därigenom att psykiatrien, ju längre den går
framåt, medför mer och mer olika meningar, om den eller den dödsdömde
verkligen var tillräknelig eller icke, om han borde behandlas med bila
eller å kriminalasyl. Dessa tvister äro så mycket ledsammare, som lagskipningen
med sina organ dragés in under folkstämningen.»

4

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Dödsstraffet verkar afskräckande på brottslingar, påstå försvararna,
och vid denna frågas senaste behandling i Första kammaren, anfördes,
hvad mördaren Hjert, kort innan han fördes till stupstocken, yttrat till
eu prästman, som ett starkt bevis på denna teori. Men den sinnesbeskaffenhet,
hvari en dödsdömd befinner sig, är så helt olika mot den, som
besjälade honom vid brottets utöfvande, att dylika utsagor icke kunna
tillmätas någon afgörande betydelse. Ej heller ha anhängarna af dödsstraffet
kunnat åberopa erfarenhet ur historien för afskräckningsteorien.
Är denna icke giltig, så talar detta för straffets borttagande.

Yi ha ett icke alltför långt tillbaka liggande exempel på att tvenne
dödsdomar gingo i verkställighet under trycket af den stämning, som en
tredje brottslings dåd utöfvade (Nordlund). Att benådningens utöfvande
kan bero på tillfälliga stämningar eller uppfattas beroende därpå, synes
mig jämväl utgöra ett skål för dödsstraffets afskaffande.

Den förhärdade brottslingen kan genom ihärdigt nekande undgå
dödsstraff, medan eu mindre förhärdad brottsling kan just på grund af
en öppen bekännelse inför domstolen eller fängelsemyndigheterna få låta
sitt lif, och detta isynnerhet om stämningen i landet förut är af annan
orsak upprörd. Att något sådant icke är uppkonstruerad! utan äger stöd
i verkligheten, torde kriminalhistorien kunna ge exempel på. Vid sådant
förhållande kan dödsstraffets ändamål att träffa de gröfsta brottslingarna
anses förfeladt — ännu ett skäl till detta straffs borttagande.

Det är visserligen sant, att i vår svenska rättsskipning ligga stora
garantier mot justitiemord, men härvidlag veta vi ingenting om, hur
framtiden kan gestalta sig, lika litet som någon möjlighet till ändring af
ett orätt ådömdt dödsstraff finnes, sedan detta gått i verkställighet. Justitiemord
äro emellertid i åtskilliga andra stater icke uteslutna. De
mindre staterna ha gått i spetsen för dödsstraffets afskaffande. Kunde vi
i Sverige genom att sluta oss till deras led bidraga till att de större staterna
följde exemplet, så hade vi därmed säkerligen också bidragit till
justitiemordens inskränkande och gjort rättvisan och framåtskridandet en
icke alltför obetydlig tjänst.

Ej heller bör vid denna frågas bedömande alldeles förbises den förfärande
och pinsamma plikt, som närvaron vid en afrättning är för officianterna.
Kan samhället utan risk fritaga sina tjänstemän från dylika
hemska uppdrag, så bör det icke dröja därmed.»

I motionens syfte hafva sjuttio ledamöter af Andra kammaren förklarat
sig instämma.

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

Såsom i motionen erinras, har frågan om dödsstraffets afskaffande
upprepade gånger varit föremål för Riksdagens behandling. Under ståndsrepresentationen
framställdes inom bondeståndet förslag dels vid 1862—
63 års riksdag om dödsstraffets borttagande och dels vid 1866 års riksdag
att detsamma måtte suspenderas för eu tid af tio år. Båda dessa
förslag blefvo emellertid afslagna. Under det nya riksdagsskickets första
år biföll Andra kammaren väckt motion om dödsstraffets afskaffande,
hvaremot Första kammaren med 39 röster mot 38 afslog motionen. Eu
vid 1868 års riksdag väckt motion i samma syfte tillstyrktes af lagutskottet,
men afslogs af båda kamrarna. Liknande motioner hafva sedermera
vid riksdagarna åren 1872, 1893, 1901 och 1908 på hemställan af
lagutskottet afslagits. År 1909 blef en i ämnet väckt motion likaledes
af lagutskottet afstyrkt och denna hemställan bifölls af Första kammaren,
hvaremot Andra kammaren utan omröstning antog ett skrifvelseförslag i
motionens syfte.

Uti sitt i ämnet afgifna utlåtande yttrade 1908 års lagutskott
följande:

»Till de yttringar af det mänskliga samfundslifvet, som framträdt
mycket olika under olika former och grader af utveckling, hör äfven
samhällenas och folkens sätt att värna sig och sina medlemmar mot förbrytelser.
Stigande upplysning och högre kultur hafva äfven på detta
område utöfvat sina verkningar, och har sålunda i våra dagar inträdt eu
viss likformighet i de civiliserade folkens uppfattning härutinnan. Ännu
fortgår dock striden mellan olika åskådningar angående de olika straffarternas
ändamålsenlighet och lämplighet. Detta gäller kanske i särskild
grad dödsstraffet, som i trots af de häftiga angrepp, hvarför det varit utsatt,
likväl kvarstår i de flesta moderna staters lagstiftningar.

Ensamt i nämnda faktum, dödsstraffets fortfarande bestånd i flertalet
länders strafflagar, torde föreligga ett bevis för eu ganska utbredd insikt,
att detta straff fyller en plats i den bestående rättsordningen.

Den förda striden angående dödsstraffets fortbestånd har haft olika
skeden. Man har i senare tid börjat alltmer erkänna, att om dödsstraffet
är nödvändigt för rättsordningens uppehållande, är därmed också dess rättmätighet
bevisad.

Gentemot den förnämsta invändningen mot dödsstraffet, att staten
icke skulle äga någon makt öfver människans sinnliga tillvaro, hvilken
icke vore henne gifven af eller genom staten, har sålunda framhållits,
att staten borde äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som
statsändamålet fordrade, samt att då detta ostridigt påkallade offer af
människolif för statens värnande mot yttre fiender, borde så kunna vara

Utskottets

yttrande.

tf

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

förhållandet äfven för afvärjande af angrepp mot den inre rättsordningen.
Hvad statsändamålet i hvarje fall fordrar måste naturligtvis ställas i
strängt beroende af bestående förhållanden. Likasom hvarje annan straffart
bör vara uttryck för ett folks och ett lands behof af olika medel att
bekämpa orätten och värna mot förbrytelser, måste detta i särskild grad
gälla de strängaste straffen och dödsstraffet. Föreligger ej ett sådant behof,
kan ej heller, synes det utskottet, ett så starkt ingrepp mot den enskilde
brottslige, som tagandet af hans lif innebär, från rättsordningens
synpunkt försvaras.»

Efter att härefter hafva framhållit dödsstraffets särställning såsom
ett samhällets värn mot brottsligheten och jämväl betonat styrkan i det
däri ingående afskräckningsmomentet, fortsätter utskottet:

»Såsom ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet är
dödsstraffet enligt utskottets förmenande fortfarande i vårt land behöflig!
Såsom sådant torde äfven dess befintlighet i vår rätt uppbäras af ett allmänt
medvetande, som understundom äfven kan påkalla dess tillämpande.
I ett och annat fall torde dödsstraffet också kunna få karaktären af ett
utöfvande af en samhällets nödvärnsrätt mot fortsatta farliga förbrytelser,
något hvarpå exempel i vårt land äfven i senare tid förekommit.

Beträffande den af motionären äfven framhållna omständigheten, att
dödsstraffet saknar den för Ofri ga straffarter väsentliga egenskapen att
utgöra ett medel till den brottsliges uppfostrande och upprättande, kan
utskottet emot de nu anförda skälen för dödsstraffets bibehållande icke
finna denna omständighet af afgörande betydelse. Äfven om man utgår
från att med afseende å de brottsliga viljor, på Indika utskottet här syftar,
någon uppfostran, som kan återbörda den brottslige åt samhället, verkligen
är möjlig, torde likväl statens plikt i sådant afseende icke gå längre, än
som är förenligt med statens straffande verksamhet öfver hufvud och med
det för statsändamålet en gång nödvändigbefunna straffet.

Hvad slutligen beträffar en äfven i modern tid icke utan fog framställd
invändning mot dödsstraffet, nämligen att, om detsamma drabbar
en oskyldig, all upprättelse är omöjlig, kan denna invändning för vårt
lands vidkommande icke tillmätas någon betydelse, detta beroende på de
särskilda garantier, som den svenska rätten uppställer vid fråga om dödsstraffets
tillämpande. I detta afseende må erinras, att dödsstraffet hos oss,
i motsats mot hvad som är förhållandet i främmande strafflagar, aldrig
stadgas absolut, utan alltid alternativt med annat straff. Dom, hvarigenom
underrätt dömt till döden, skall underställas hofrätt och hofrätt® dom
Kungl. Magt i högsta domstolen. Uppstår tvifvel om den tilltalades sinnes*
beskaffenhet, bär domstolen att inhämta sakkunnigs utlåtande därom, något

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

i

som, på sätt utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande hemställt, vid
fråga om dödsstraff'' synts utskottet alltid böra äga rum, äfven om särskild
anledning därtill icke yppats i målet. Hos oss gällande bevisregler innebära
därjämte en garanti mot den oskyldiges fallande, som utlandets juryväsen
i regel icke erbjuder. Slutligen har Konungen rätt att i statsrådet
på ansökan göra nåd.

De senaste årtiondenas rättsstatistik för vårt land gifver vid handen,
att de gröfsta brotten alltjämt äro i aftagande. Under de senaste tio åren
har här i landet ådömdt dödsstraff endast i tre fall gått i verkställighet.
Det är sålunda anledning hoppas, att dödsstraffets användning hos oss
skall kunna alltmer inskränkas.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställde lagutskottet, såsom
ofvan omnämnts, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid 1909 års riksdag anförde lagutskottet till stöd för sin enahanda
hemställan, att utskottet ej funnit anledning frångå den af nästföregående
års utskott uttalade uppfattningen.

De skäl, som sålunda anförts gent emot yrkandet om dödsstraffets
borttagande finner utskottet för sin del fortfarande i hufvudsak äga giltighet.
I allt fall synes emellertid, då strafflagstiftningen i dess helhet
för närvarande är under omarbetning och jämväl den förevarande frågan
därvid blifver föremål för bedömande, någon åtgärd från Riksdagens sida
med anledning af föreliggande motion icke vara erforderlig. Utskottet
får alltså hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WTDÉN.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservationer:

dels af herr Söderbergh;

dels ock af herrar Lindhagen, Stärner, Pettersson i Södertälje, Olsson
i See, Igel och Persson i Norrköping, som ansett, att utskottet bort
hemställa om bifall till det i förevarande motion framställda yrkande.

Till stöd härför har herr Lindhagen åberopat innehållet i den åt
honom senast år 1909 inom lagutskottet afgifna utförligare reservation i
ämnet.

121173 Stockholm 1912. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt ic Söner.