Lagutskottets utlåtande Nr 38

Utlåtande 1911:LU28

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

i

Nr 28.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungi.

Maj:t angående fullt genomfördt kommunalt veto beträffande
för säljning af vin och Öl.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till
utskottet hänvisade motioner, den ena nr 13 inom Första kammaren af
herr C. H. von Mentzer m. fl. och den andra nr 14 inom Andra kammaren
af herr E. JRäf m. fl., däri hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådana ändriDgar i kungl. förordningen
angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905, att rättighet till försäljning
af vin och öl icke må beviljas utan bifall, i fråga om stad, af
stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt i
fråga om landet, af kommunalstämma.

Till stöd härför har herr von Mentzer m. fl. anfört: Herr von

»Under åberopande af hvad som anförts uti en annan af oss framburen
motion angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om sådana ändringar
i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att rättighet till försäljning af
brännvin icke må beviljas utan bifall, i fråga om stad, af stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt, i fråga om landet,
af kommunalstämma, få vi härmed föreslå motsvarande ändring jämväl i
förordningen angående försäljning af vin och Öl. Såsom i nämnda motion
blifvit närmare utveckladt, anse vi principen om kommunal själfstyrelse
såsom sin konsekvens — särskild! beträffande frågor af föreliggande art —
fordra, att bestämd hänsyn tages till kommunens genom dess lagliga representation
uttalade vilja härutinnan. Fn följd häraf anse vi vara, att beBihang
till Likså. jnot. 1911. 7 Band. 1 Afd. 36 Iluft. (Nr 28 ). \

2

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

stämmelsen i 7 § 4 mom. i förordningen om försäljning af vin och öl
därom, att i fall ansökning om utskänkningsrätt blifvit afstyrka beträffande
annan ort än Stockholm, af båda de kommunala myndigheter, som
i ärendet hörts, densamma ej må bifallas, bör ändras därhän, att afstyrkande
från i stad stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och å landet kommunalstämma
skall vara tillräckligt för att hindra bifall till ansökningen.
Beträffande de i §§ 8, 9 och 10 omförmälda försäljningsrättigheter gäller
i hufvudsak detsamma, som i nyss åberopade motion anförts om de s. k.
tillfälliga brännvinsutskänkningsrättigheterna».

Den af sistbemälda motionärer åberopade motionen, nr 12, angående
fullständigt genomförande af kommunalt veto i fråga om beviljande af
rättighet till försäljning af brännvin, är af följande lydelse:

»Ibland allt det sedliga förfall, all den råhet och förvilduing, särskildt
bland ungdomen, hvaröfver man i våra dagar icke utan skäl klagar, framträder
såsom en löftesrik ljuspunkt just det starka nykterhetsintresset bland
de breda lagren of vårt folk, den starka viljan till sedlig lyftning, som
därigenom tager sig uttryck. Det är de lagstiftande myndigheternas plikt
att taga fasta på denna löftesrika handpenning på att vårt folk till sin
kärna dock är sund! och sedligt, att det vill söka öfvervinna de nedbrytande
krafternas förstörelseverk och åter resa sig till sedlig kraft och storhet.
Att i en brytningstid, sådan som vår, detta icke kan gå utan eu
mäktig kraftansträngning i den religiösa och nationella samlingens tecken
är gifvet. Vi våga också tro, att, när medvetandet härom blir klarare
och starkare, äfven de, som ännu stå ganska tvekande inför den storartade
sedliga rörelse bland vårt folk, som benämnes nykterhetsrörelsen, skola
räcka handen till kraftigt bistånd.

Börelsen, som utgick från de bildades led och därefter med stigande
hänförelse omfattats af allt vidare kretsar, har numera nått fram till att
vara äfven eu kommunens och statens angelägenhet. Närmast intresserad
utaf dessa båda är kommunen, som i första hand drabbas af alla de
olägenheter, samhället såsom sådant får utstå i följd af rusdrycksbrukets
skadliga verkningar. Vill alltså kommunen genom förbud mot rusdrycksförsäljning
i större eller mindre utsträckning skydda sig mot dessa olägenheter
och i sin mån bidraga till afvärjande af den fara, som hotar att
fördärfva så många hem, så många eljest arbetsdugliga samhällsmedlemmar,
så många af den uppväxande ungdomen — så bör icke från statens sida

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

läggas hinder i vägen därför. Principen om kommunernas själfbestämningsrätt
härutinnan har också i viss mån godkänts i lagstiftningen rörande
dessa ämnen. I kungl. förorduingen angående försäljning af brännvin den
9 juni 1905 § 11 stadgas, att om annan detaljhandel med brännvin än
den, som kan äga rum jämlikt 9 § — nämligen på grund af burskap
eller särskild! privilegium — anses böra i stad idkas, må förslag därom
väckas hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga.
Endast i fall stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan medgifva
den ifrågasatta försäljningen får sådan äga rum. I fråga om rätt till
detaljhandel med brännvin på laudsbygden — utöfver den utskänkuing
som äger rum i samband med äldre gästgifveri — innehåller 13 §, att
sådan ej får förekomma, ifall därom gjord framställning blir af kommunalstämman
ogillad.

Emellertid är detta kommunala veto ej fullständigt genomfördt. Omfattande
försäljningsrättigheter kunna af Konungens befallningshafvande
medgifvas äfven emot den kommunala representationens afstyrkande, i ett
par fall till och med utan deras hörande.

I 16 § stadgas nämligen:

1. Klubb eller annan förening må, efter vederbörande kommunalstyrelses
hörande, kunna af Konungens befallningshafvande tilldelas rätt
under högst ett år i sänder att utskäuka brännvin åt sina medlemmar och
inbjudna gäster. — 2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet,
där särskild läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Konungens
befallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats
tillfälle att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare
tid än år, dock att vid sådan utskänkning egentligt brännvin må
tillhandahållas endast vid måltider åt spisande gäster. — 3. Rättighet till
utskänkning å passagerarefartyg må på ansökning kunna medgifvas af
Konungens befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt
säte. Sådan utskänkning må endast äga rum till förtäring ombord å fartyget
och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast
ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal intaga
måltid. — 4. Där i annat fall än förut i donna § är sagdt, värdshusrörelse
för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna
påkallad, dock ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning
på därom af vederbörande gjord ansökning meddelas af Konungens befallningshafvande.
— 5. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna §

4

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

må Konungens befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i
öfrigt kunna anses nödiga.

Förslag till ändringar i denna paragraf hafva fyrfaldiga gånger förekommit.
Uti en af herr Söderbergh m. fl. i Andra kammaren vid 1910
års riksdag väckt motion nr 111 yttras härom bland annat följande:

»Samtliga de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheter, som omförmälas
i förenämnda paragraf i brännvinsförsäljningsförordningen och om hvilka
det ligger i Konungens befallningshafvandes makt att ensam och allena
besluta, ha alltid af nykterhetsvännerna med rätta betraktats med oblida
ögon. Då den nu gällande förordningen af Kungl. Maj it framlades för
godkännande vid 1905 års Riksdag, restes mot 16 § i dess dåvarande lydelse
ett starkt motstånd. Sålunda påyrkades i två inom Andra kammaren
väckta motioner borttagandet af hela denna paragraf, och ett stort antal
ändringsyrkanden framställdes af flera motionärer i båda kamrarne i fråga
om hvarje moment, då särskilda restriktioner utöfver de af Kungl. Maj:t
föreslagna ansågos erforderliga med afseende å förevarande slag af utskänkningsrättigheter.
Men mycket blef den gången ej vunnet. Åt Konungens
befallningshafvande inrymdes den allra vidsträcktaste befogenhet att utdela
till namnet tillfälliga, men därför icke mindre verkningsfulla utskänkningsrättigheter,
äfven mot vederbörande kommunalmyndigheters direkta afstyrkande,
ja, i enlighet med ofvanberörda 4 mom., till och med utan
dessas hörande.»

Beträffande paragrafens mom. 1 yrkades i nämnda motion, att momentet
måtte utgå. Till stöd härför anfördes, att det icke förelågo något som
helst giltigt skäl, hvarför en särskild brännvinsförsäljningsrätt skulle vara
förbehållen klubbar och dylika inrättningar af privat natur. Fn sådan
rätt måste fastmer anses såsom synnerligen olämplig. Utdelandet däraf
kunde icke annat än bli beroende på fullständig godtycklighet i de fall,
då konkurrens inträder mellan flera föreningar, eller också skulle rättighet
meddelas i hur stor utsträckning som helst till hvarje förening, som därom
gjorde framställning och mot hvilken speciella obehörighetshänsyn icke
kunde påvisas. Och ändå hade törhända föreningen kommit till stånd
med hufvudsakligt syfte att just ernå en utskänkningsrätt. Vidare kunde
anmärkas, hurusom, då en klubb alltid mer eller mindre hade karaktären
af enskildt sällskap, det för polismyndigheten vore hart när omöjligt att
där öfva nödig tillsyn. Lagöfverträdelser kunde alltså utan påföljd utöfvas
och hvarjehanda missbruk bedrifvas utan att behöfva komma i offentlighetens
ljus. Den fara, som läge häri, och de betänkliga följder i flera

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

hänseenden, som en dylik utskänkningsrörelse inom slutna väggar kunde
fora med sig, manade på det allvarligaste till ett ingripande. Såsom i
det hela skadligt och för ifrågavarande föreningar ingalunda oundgängligen
nödig, borde följaktligen en utskänkningsrätt af omförmälda slaget
icke vidare få förekomma.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet vid 1909 års riksdag, hvilket
haft att yttra sig öfver eu af herr Söderbergh in. 11. då väckt motion
med enahanda yrkande och motivering, uttalade i anledning däraf, att enligt
utskottets mening eu utskänkningsrättighet af ifrågavarande slag vore
synnerligen olämplig. Då en klubb eller förening alltid komme att mer
eller mindre behålla karaktären af enskildt sällskap, blefve det hart när
omöjligt för polismyndigheten att utöfva någon tillsyn öfver där bedrifven
utskänkningsrörelse. Denna rörelse torde också ej sällan utsträckas utöfver
de tider, då utskänkning å de offentliga utskänkningsställena icke
finge liga rum, ett förhållande som, förutom att det frestade till ökad
spritkonsumtion, måste anses särskildt olämplig i klubbar, där unga män
ofta utgjorde flertalet af medlemmarna. Härtill komme, att vederbörande
kommunalstyrelse icke ägde makt att förhindra tillkomsten af ifrågavarande
rättigheter, i det att Konungens befallningshafvande, oberoende af hvad
kommunalstyrelsen anfört, vore oförhindrad att medgifva en dylik rättighet.
Då ej heller något behof af klubbrättigheter förefunnes — under den
långa tid, då särskilda dylika rättigheter ej funnos, hade, utskottet veterligen
några giltiga anmärkningar mot saknaden af sådana icke framkommit
— funne utskottet sig böra hemställa om bifall till motionen i denna
del. Frågan förföll dock. Bevillningsutskottet vid 1910 års riksdag
ställde sig, i motsats mot föregående årets sammansatta bevillnings- och
lagutskott, afvisande mot motionen under hänvisning till den då ifrågasatta,
sedermera af [Riksdagen beslutade allsidiga utredningen af de till
nyktcrhctslagstiftningen hörande spörsmål.

Men oberoende däraf synes redan nu — helst som utredningen säkerligen
kommer att taga lång tid i anspråk — åtminstone sådan ändring
i gällande brännvinsförsäljningsförordning böra vidtagas, att försäljningsrättighet,
hvarom nu är fråga, icke må kunna beviljas utan bifall af den
kommunala representationen. Denna känner bäst förhållandena på platsen
och de olägenheter, som följa af försäljningsrättighetens beviljande.
Här om någonsin bör den kommunala själfbestämningsrätten vinna den
vidsträcktaste tillämpning.

Hörande mom. 2 i förevarande § yrkades uti en af hr Söderbergh

6

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

m. fl. vid 1910 års riksdag väckt motion nr 112, att orden »sedan vederbörande
kommunalstämma lämnats tillfälle att yttra sig» måtte utbytas
mot »sedan vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall», så
att momentet skulle komma att erhålla följande lydelse: »Vid hälsobrunn,
badort eller annan kurort å landet, där särskild läkare finnes anställd,
må på därom gjord ansökning Konungens befallningshafvande, sedan vederbörande
kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall, meddela rättighet till
brännvinsutskänkning för kortare tid än år, dock att vid sådan iskänkning
egentligt brännvin må tillhandahållas endast vid måltider åt spisande
gäster.»

Till närmare motivering häraf yttrades i motionen:

»Uti 2 mom. i 16 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin tillerkänucs Konungens befallningshafvande
befogenhet att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där
särskild läkare finnes anställd, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats
tillfälle att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning.
Mot berörda stadgande ha gång efter annan anmärkningar med fog riktats.
Det har framhållits, att det hvarken kan anses nödigt eller nyttigt,
att brännvinsutskänkning må äga rum vid dylika anstalter. För öfrigt
borde det icke vara Konungens befallningshafvande medgifvet, att, när det
lyckats för en kommun att hålla sig fri från all brännvinsutskänkning,
korsa samma kommuns nykterhetssträfvande genom att tillåta iskänkning
vid s. k. kurort, som till äfventyrs ligger inom dess område, ett förhållande
som flera gånger inträffat. Inrättningar af ifrågavarande slag uppstå
numera till obegränsadt antal, oftast utan någon som helst utsikt att
kunna ekonomiskt bära sig, såvida icke inkomster af en vid inrättningen
lätt nog förvärfvad brännvinsutskänkningsrätt bli att påräkna. Att grunda
tillkomsten af eu hälsoanstalt på sådan förutsättning måste väl anses förkastligt.
I hvarje händelse bör icke mot kommunens uttryckligt uttalade
vilja eu utskänkningsrätt af omförmäld art få komma till stånd.»

Äfven härutinnan gäller, att den Konungens befallningshafvande här
medgifna befogenhet måste anses utgöra ett obehörigt intrång uti den
kommunala själfbestämningsrätten, och att sålunda det kommunala vetot
jämväl på denna punkt bör göras gällande oberoende af den pågående
utredningen rörande det berättigade eller icke berättigade uti förekomsten
i allmänhet af dylika särskilda rättigheter.

Mom. 3 i 16 § innehåller, att rättighet till utskänkning å passagerarfartyg
må på ansökning kunna medgifvas af Konungens befallnings -

7

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

hafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt säte. Här förutsättes
icke ens för rättighetens beviljande, att de kommunala myndigheterna
skola höras. Visserligen har mot krafvet härpå anmärkts, att det skulle
medföra praktiska svårigheter att inhämta yttranden från samtliga kommuner,
då fråga vore exempelvis om passagerarfartyg i kusttrafik på
längre sträckor. I detta fall skulle dock det kommunala vetot kunna
genomföras så, att kommun, som berördes af trafiken, skulle hafva rätt
att inom viss tid före ärendets afgörande hos Konungens befallningshafvande
inkomma med framställning i ämnet, hvarom kungörelse skulle
utfärdas på enahanda sätt som i fråga om de vanliga länskungörelserna.
Med föranledande af innehållet i de sålunda inkomna framställningarna
skulle Konungens befallningshafvande hafva att antingen afslå ansökningen
om utskänkningsrätt eller ock medgifva den i den inskränktaré omfattning,
att kommun, som motsatt sig utskänkningsrättighetens beviljande,
deraf icke berördes, så att t. ex. iskänkning icke finge förekomma förr
än etter afgången från viss hamn under resan eller dylikt.

Ehuru, liksom i fråga om öfriga här ofvan omnämnda tillfälliga utskänkningsrättigheter,
frågan om deras fullständiga upphörande torde utgöra
föremål för den beslutade utredningen, lärer dock krafvet på rätt
till kommunalt veto äfven i detta fall kunna och böra redan nu pröfvas
och omedelbart godkännas.

Hvad slutligen angår de i mom. 4 i 16 § afsedda tillfälliga utskänkningsrättigheter,
yttrades därom i den förut åberopade af herr Söderbergh
in. fl. väckta motionen nr 111, att dessa rättigheter skulle egentligen endast
ifrågakomma i anledning af offentliga tillställningar af ett eller annat
slag, men att momentets affattning lade i Konungens befallningshafvandes
hand att meddela rätt till brännvinsutskänkning i hvilka fall som helst,
utom vid läger eller där trupp eljes för flera dagar sammandrages, allenast
med den begränsningen, att tiden skall vara kortare än år. Olämpligheteu
af en så vidsträckt maktfullkomlighet hos Konungens befallningshafvande
i fråga om beviljandet af brännvinsutskänkningsrätt läge i öppen dag.
])en kunde leda och hade också, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, ledt
till missförhållanden af flerahanda art. Äfven där värdshusrörelse för
någon del af året tillfälligtvis kunde vara af omständigheterna påkallad,
borde rättigheter att utskänka spritdrycker icke kunna få meddelas i
annan ordning än författningen i öfrigt föreskrefve. >

Herr Rafs
to. fl motion.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

Herr Räf m. fl. har i sin motion anfört:

»Under åberopande af hvad som anförts uti en annan af oss framburen
motion angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om sådana ändringar
i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att rättighet till försäljning af
brännvin icke må beviljas utan bifall, i fråga om stad, af stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt, i fråga om landet, af
kommunalstämma, få vi härmed föreslå motsvarande ändring jämväl i förordningen
angående försäljning af vin och Öl.»

I den åberopade motionen nr 13, angående skrifvelse till Kungl. Maj:t
rörande fullt genomfördt kommunalt veto beträffande försäljning af brännvin,
hafva samma motionärer anfört:

»I kungl. förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni
1905 stadgas såsom allmän regel för rätt till detaljhandel med brännvin
att bifall därtill erfordras i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, af allmänna rådstugan, och på landet af kommunalstämma. Lämnas
ej sådant bifall, kommer försäljningen ej till stånd. Den makt, de kommunala
myndigheterna hafva, att i förutnämnda fall förhindra utöfningen
af detaljhandel med brännvin inom kommunens område, kan lämpligen
kallas kommunalt veto. Denna vetorätt är eu dyrbar frukt af nykterhetsvännernas
hittills nedlagda oförtröttade arbete på nykterhetslagstiftningens
område. Emellertid är principen om denna rätt för kommunerna ännu
icke i lagstiftningen till fullo genomförd. Enligt 16 § i brännvinsförsäljningsförordningen
kunna nämligen åtskilliga försäljningsrättigheter af särskild
natur af Konungens befallningshafvande medgifvas äfven emot vederbörande
kommunalmyndighets afstyrkande och i ett par fall till och med utan att
kommunal myndighet ens höres.

Gällde frågan här endast näringslifvets intressen eller hänsynen till
enskilda personers smak och vanor, skulle kanske krafvet på den kommunala
veto-principens utsträckande jämväl till dessa fall icke hafva framträdt
och vidhållits med sådan styrka bland landets nykterhetsvänner, som nu
faktiskt är förhållandet. Men det är högre intressen, som här stå på
spel. Ibland allt det sedliga förfall, all den råhet och förvildning, särskildt
bland ungdomen, hvaröfver man i våra dagar icke utan skäl klagar, framträder
såsom eu löftesrik ljuspunkt just det starka nykterhetssträfvandet
bland de breda lagren af vårt folk, den starka viljan till sedlig lyftning,
som därigenom tager sig uttryck. Det är de lagstiftande myndigheternas
plikt att taga fasta på denna löftesrika handpenning på, att vårt folk till
sin kärna dock är sundt och sedligt, att det vill söka öfvervinna de ned -

Lagutskottet,1! utlåtande Nr 28. 9

brytande krafternas förstörelseverk och åter resa sig till sedlig kraft och
storhet. Att i en brytningstid, sådan som vår, detta icke kan gå utan en
mäktig kraftansträngning i den kristliga och nationella samlingens tecken, är
gifvet. Men skall en sådan samling kunna åstadkommas, måste alla, som vilja
göra allvar af sina bemödanden för fosterlandets väl, förena sig till gemensamt
aibete, om det också måste ske med uppoffring af hvad som under
mindre ansvarsfulla och brydsamma tider möjligen kunnat bibehållas eller
tillåtas. Vi våga också tro, att när medvetandet härom blir klarare och
starkare, äfven de, som ännu stå ganska tvekande inför den storartade
sedliga rörelse bland vårt folk, som kallar sig nykterhetsrörelsen, skola
räcka handen till kraftigt bistånd. Ftt af de närmast liggande uttrycken
härför vore, om den själfbestämningsrätt, som i princip och i stora väsentliga
delar redan tillerkänts kommunerna i fråga om rätten till försäljning
af rusdrycker inom kommunens eget område, kunde till fullo genomföras,
så att ett fullständigt kommunalt veto tillerkändes kommunerna. Hafva
dessa genom sin lagliga representation ställt sig afgjordt på den sida, där
man vill söka med all kraft höja vårt folk ur det begynnande förfallet,
synes det icke vara riktigt, att de administrativa myndigheterna skola
hafva makt att i viss mån gäcka dessa ansträngningar, då det icke lärer
kunna visas, att de intressen, som de administrativa myndigheternas befogenhet
härutinnan är afsedd att skydda, äro af den art eller vikt att de böra
göras gällande gentemot ett så stort allmänt intresse som fosterlandets väl.

Hvad betyda häremot sådana ömkliga eller rent privat-ekonomiska
intressen, som nöjet för en klubb eller förening att få servera brännvin
eller därmed likställda drycker åt sina medlemmar och gäster eller intresset
för en hälsobrunn eller badort att få anordna brännvinsutskänkning vid
måltider åt spisande gäster, eller för restauratrisen på ett passagerarefartyg
för att försälja spritdrycker under sjöresan.

Frågan om statens och kommunernas frigörande från det ekonomiska
beroendet af rusdryckshandteringen torde icke beröras af nu väckta förslag,
hvadan ett afvaktande af kommittéutredningen härutinnan icke synes erforderligt.
»

I anledning bland annat af de utaf motionärerna åberopade, af dem
väckta motioner rörande ändring i gällande förordning angående försäljning
af brännvin har innevarande riksdag på hemställan af bevillningsutskottet
beslutat i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
Bihang till Riksd. prof. 1911. 7 Sand. 1 Afd. 2G Höft. 2

Utakottets

■tjärande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

låta snarast möjligt utarbeta och för Eiksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin,
att dels, i den mån hänsynen till andra berättigade intressen medgifver,
den Konungens befallningshafvande enligt förordningens 16 § nu
tillkommande befogenhet att meddela tillstånd till brännvinsutskänkning
göres mindre omfattande, och dels, hvad angår de i sagda paragrafs 1, 2
och 4 mom. afsedda utskänkningsrättigheter, i den mån de anses fortfarande
böra ifrågakomma, vederbörande kommunala myndigheter alltid må
höras och mot dessas afstyrkande tillstånd till dylika rättigheter icke meddelas.

De i nu ifrågavarande motioner gjorda yrkanden ansluta sig, såsom
framgår af de där förekommande motiveringar, till förutberörda af samma
motionärer afgifna motioner.

För rättighet till detaljhandel med sådana drycker, som afses i förordningen
angående försäljning af brännvin, fordras enligt samma förordning
i allmänhet medgifvande i första hand i stad af stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga och å landet af kommunalstämman. Fall, där detta ej är
händelsen, äro angifna i berörda 16 § i sistnämnda förordning.

Beträffande åter vin och Öl kan, såsom i den ena af ifrågavarande
motioner erinrats, rättighet till utskänkning däraf i allmänhet enligt 7 §
i förordningen angående försäljning af vin och Öl medgifvas af Konungens
befallningshafvande, om ej båda de kommunala myndigheter, som i ärendet
hörts — i stad magistraten och stadsfullmäktige eller allmän rådstuga
samt å landet kommunalnämnd och kommunalstämma — afstyrkt gjord
ansökning därom. Enligt 13 §:ens 3 mom. gäller detsamma i fråga om
rätt att å landet till afhämtning försälja vin och Öl. För annan stad än
Stockholm ankommer det enligt 2 mom. i samma § på Konungens befallningshafvande
att meddela tillstånd att till afhämtning försälja sådana
drycker efter inhämtande af magistratens yttrande. I Stockholm meddelas
sådant tillstånd af öfverståthållarämbetet, som ej har skyldighet att
härutinnan inhämta yttrande af kommunal myndighet eller representation.

Vidkommande de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheterna, beträffande
hvilka, försåvidt angår de i förordningen angående försäljning af brännvin
afsedda drycker, stadganden äro meddelade i berörda 16 § af samma
förordning, är i fråga om vin och Öl stadgadt i 8, 9 och 10 §§ i förordningen
angående försäljning af vin och Öl, som innehåller följande:

>8 §. Tillstånd att inom område för station vid statens järnvägar
äfvensom vid enskild, till persontrafik upplåten järnväg utskänka vin eller
Öl må lämnas endast där utskänkningen för trafikens behof finnes erfor -

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

11

derlig och till person, som pröfvas lämplig att förestå rörelsen. Sådant
tillstånd meddelas af Konungens befallningshafvande på framställning af
järnvägens styrelse och efter det i annan stad än Stockholm magistrat
samt å landet kommunalnämnd och kommunalstämma blifvit hörda.

Äfvenledes må på styrelsens framställning tillstånd till utskänkning
af vin eller Öl å sådan järnvägs tåg meddelas af Konungens befallningshafvande
i det län, hvarest styrelsen har sitt säte.

9 §. 1. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort må på därom

gjord ansökning Konungens befallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstyrelse
lämnats tillfälle att yttra sig, meddela rättighet för kortare
tid än år att till spisande gäster vid måltider utskänka vin eller Öl.

2. Köttighet till utskänkning å passagerarfartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Konungens befallningshafvande i det län, där fartygets
rederi har sitt säte. Sådan utskänkning må endast äga rum till förtäring
ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid
land, allenast ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal
intaga måltid.

3. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt utskänkningsrörelse
kan komma i fråga att under endast någon del af året utöfvas, må
för kortare tid än år rättighet till utskänkning af vin eller Öl på därom
af vederbörande gjord ansökning meddelas af Konungens befallningshafvande.

10 §. Konungens befallningshafvande äge jämväl att, därest sådant
finnes vara nödigt, på gjord ansökning lämna tillstånd att vid bestämdt
tillfälle utskänka vin eller Öl.»

Af Riksdagens ofvanberörda beslut om inrymmande i fall, som i beslutet
åsyftas, af en vidsträcktare rätt åt de kommunala myndigheterna
följer väl icke, att i fråga om utskänkning och försäljning af vin och Öl
samma myndigheter skola gifvas den befogenhet, som nu påyrkas. Då
emellertid, såsom framhållits, liknande skäl, som föranledt Riksdagens
berörda beslut, otvifvelaktigt göra sig gällande äfven i fråga om sist
afsedda drycker, synes anledning föreligga för Riksdagen att i viss mån
tillmötesgå äfven nu ifrågavarande framställningar.

Det har synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida fullständig lik
städighet bör i nu ifrågavarande afseende råda mellan den i 7 § af omförmälda
förordning angående försäljning af vin och Öl afsedda utskänkningsrätt
och sådan rätt till försäljning till afhämtning, hvarom förmäles
i förordningens 13 §, äfvensom huruvida de berörda, i förordningens 8,

12

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

9 och 10 §§ afsedda utskänkningsrättigheter samtliga böra i samma afseende
likställas med det ena eller andra slaget af nyssnämnda rättigheter;
men en blifvande undersökning synes böra omfatta äfven dessa spörsmål.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvilken omfattning
meddelande af tillstånd till utskänkning af
vin och Öl samt till försäljning till afhämtning af sådana
drycker må i vidare mån än för närvarande är
händelsen göras beroende af vederbörande kommunalmyndigheters
bestämmande, äfvensom för Riksdagen
framlägga det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 28 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservation:

Herr Trana har anfört följande:

»Då, enligt mitt förmenande, behof af ytterligare skärpta bestämmelser
beträffande utskänkning eller försäljning till afhämtning af vin och Öl icke
föreligger, anser jag utskottet hafva bort hemställa om afslag å ifrågavarande
bägge motioner.»

Herrar Söderbergh, Lindhagen och Olsson i Broberg hafva anhållit få
antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A.-B. 1911.