Lagutskottets utlåtande Nr 37

Utlåtande 1917:LU37

4

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Motionärens

motivering.

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. 1/s 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående sådan skärpning av 18 kap. 13 § strafflagen,
att skyltning med för tukt och sedlighet sårande
hilder må kunna förhindras.

Närvarande: herrar Lindhagen, greve Spens, Petrén, Dahl, Valerius Olsson*, Lars
Olsson, Tisell*, Permansson, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,
Karlsson i Fjöl, Holmdahl*, Zelahn*, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 248, har herr Welin hemställt, »att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådan skärpning av den uti
§ 13 kap. 18 mom. 1 strafflagen angivna bestämmelse, att den skyltning
av för tukt och sedlighet sårande bilder, som faktiskt äger rum,
må kunna förhindras».

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären anfört:

»I strafflagens 18 kap. 13 § första mom. förekommer denna bestämmelse:
’Sprider någon ut eller håller till salu skrift, målning, teckning
eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffas med böter eller
fängelse.’

Som var man vet, särskilt i huvudstaden, förekommer detta oaktat
i rätt stor utsträckning sådan skyltning, som måste betecknas som sårande

Lagutskottets utlåtande Nr 37. o

för tukt och'' sedlighet. Det är endast de allra grövsta formerna av
oanständighet ifråga om denna skyltning, som plåga bliva föremål för
åtal. Det mesta får passera utan anmärkning från vederbörande polismyndigheters
sida. Det visar sig sålunda, att lagen i stort sett äi ineffektiv,
och är det därför i högsta grad nödvändigt, att den erhåller
den skärpning, att skyltning åt gata eller inne i butik med sedlighetssårande
bild må helt förbjudas.

Skyltning med bilder, som på ena eller andra sättet iunebära
sådaut, som strider mot tukt och sedlighet, är till stor fara inom samhället.
Den sänker den sedliga nivån, deri främjar råhet i tankar, känslor
och föreställningar, den vilseför i främsta rummet ungdomen och förgiftar
dess själsliv samt bidrager på så sätt, låt vara indirekt, till att
giva eggelse .även till sexuella våldsdåd, som allt som oftast uppröra
vårt folk, och som växa upp ur en på många olika sätt danad moraliskt
fördärvad jordmån.

Frihetens princip drabbas icke genom en sådan skärpning av lagen
som den åsyftade, men väl det hänsynslösa självsvåldet, som för snöd
vinnings skull ockrar på sjuklig sensualism och perversa instinkter.
Icke heller är en skärpning av lagen i detta avseende på något som
helst sätt farlig för konstens privilegier. Ty i här avsedda fall är icke
fråga om konst och verkliga konstalster utan om moralisk smuts, som
dock gärna uppträder med frihetens och skönhetsintressets anspråk.

Det ligger icke i något politiskt partis och icke i något kulturellt
samfunds intresse att hysa fördragsamhet med det, som sårar offentlig
tukt och anständighet.

Den huvudsakligen ungdomliga publik, som njuter av de bilder,
som här åsyftas, samlas ej av något som helst konstintresse, för deras
beskådande. ‘ Och även om det vore reproduktioner av verkliga konstalster,
måste för övrigt sägas, att somliga slags tavlor, som äro motiverade
i ett konstgalleri och för dettas publik, icke äro det i ett skyltfönster
och för gatans mycket blandade publik. Mången gång kan man
från enkla män och kvinnor, som hava en sund uppfattning av det,
som hör till anständigheten, få höra yttranden över, att sådana bilder
och föremål få exponeras.

Här föreligger en stor fara för våra hem, eu fara för minskade
och kanske tillintetgjorda resultat av det uppfostrings- och folkbildningsarbete,
för vilket stat, kommun och enskilda årligen offra mångfaldiga
miljoner, och en fara för den folkhälsa och det ungdomslivs friskhet,
som utmärker eu verklig kulturnation, och som skola garantera tillvaron
av ett framtidsdugligt svenskt folk.»

Utskottet.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Såsom skal för sitt yrkande synes motionären vilja åberopa dels
bristfällig eller tveksam tillämpning av nuvarande straffskydd och dels
den meningen, att konstalster, som äro motiverade i ett konstgalleri,
dock ej sällan äro av beskaffenhet, att deras utställande i skvltfönster
verkar skadligt ur uppfostrings- och folkbildningssynpunkt.

Vad angår den först berörda omständigheten, kan denna givetvis
ej åberopas som anledning att företaga eu skärpning av straffbestämmelsen.
Underlåtenhet att beivra straffbara förseelser bör tydligen
vinna rättelse på annan väg.

Beträffande den andra av motionären framhållna synpunkten, kan
utskottet icke finna densamma motivera den påyrkade lagstiftningsåtgärden.
Visserligen torde det ej kunna förnekas, att konstverk genom
ämnesvalet kunna öva ett menligt inflytande på åskådare, vilkas ungdom
eller anlag erbjuda särskild mottaglighet för sensuella intryck. En ur
antydda synpunkt betryggande sovring av bilder torde emellertid ej
vara möjlig, med mindre än att den finge resultera i förbud mot utställande
av nakna konstverk. Och denna utväg lär väl ej få anses
vara av motionären avsedd och torde i varje händelse ej kunna förordas.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.