Lagutskottets utlåtande Nr 36

Utlåtande 1917:LU36

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. ''jt 11 f. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i 18 kap. 13 § strafflagen,
avseende ytterligare inskränkning i försäljningen av s. k.
preventiva medel in. ni.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, Högberg*), Alexanderson*), Petrén,
Valerius Olsson*), Permansson, Pettersson i Bjälbo*), Persson i Norrköping,
Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Rehn*) och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 247, har herr Welin hemställt, »att riksdagen behagade i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda, huruvida
genom en ändring av bestämmelserna uti 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
försäljningen av s. k. preventiva medel må ytterligare inskränkas
utöver de former, varunder densamma nu faktiskt äger rum, samt i sammanhang
därmed, huru en förtäckt annonsering må förhindras, ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären
anfört:

»Bland de många orsaker till sedlighetens sjunkande i vårt land
måste med skäl de preventiva medlen räknas. Att de verkligen innebära
en stor fara, har också insetts av Sveriges riksdag, som på grund av
framställning från Kungl. Maj:t vid 1910 års riksdag antog den s. k.
preventivlagen, vilken utgör ett tillägg till 18 kap. 13 § strafflagen och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 31 käft. (Nr 36—39.) 1

Motionärens

motivering.

2

Lagutskottets utlåtande AV 36.

är av följande lydelse: ''Där någon offentligen utställer eller förevisar
föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder
av könsumgänge; eller genom offentligt tillkännagivande till salu utbjuder
eller själv eller genom annan till försäljning kringför sådana föremål;
eller offentligen, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift,
söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar
anvisning om sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen
ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas’.

Denna lag har emellertid icke blivit av den verkan, som man väntat
sig. Å ena sidan är det visserligen förbjudet att utannonsera föremål av
ifrågavarande slag, men det torde vara allt för väl bekant, att en förtäckt
annonsering i mycket stor utsträckning förekommer. Å andra
sidan är försäljning annat än genom kringförande och offentligt tillkännagivande
icke förbjuden. Därför säljas också de preventiva medlen i
synnerligen stor skala. Inte minst är detta förhållandet på landsb}Tgden,
där de, såsom i Västergötland genom en där förlagd affär, som dock nu
lär ha flyttats till Stockholm, fått en stor spridning. Och det uppgives,
att det, som redan mångenstädes praktiseras i utlandet, även sker i
Sverige, nämligen att preventivmedel på sina ställen kunna köpas genom
automatiska apparater.

Det måste betraktas som eu stor inkonsekvens i lagstiftningen, att
densamma sålunda förbjuder en varas salubjudande men icke dess saluhållande,
annat än till en viss del. Här är uppenbarligen en lucka i
lagen att fylla. Och den behöver allt för väl fyllas. Ty preventivmedlen
medföra en synnerligen stor fara för sedligheten inom folket och därmed
även för folket självt. De bidraga till att hålla vid liv och uppväcka
råhet i sinnet och förakt för redlig fostran, för hem och äktenskap. De
hava en oerhörd skuld ifråga om födelsetalets hastiga sjunkande, och de
hota även på den vägen vårt folks framtida bestånd. En var, som vet
och förstår, att nationens liv skall förnyas ur individens sanna kärleksliv,
och som alltså inser den oerhörda vikten för nationens framtid därav,
att man och kvinna bevara sig till kropp och själ, måste gripas av
ängslan inför det faktum, att just genom preventivmedlet förgiftas i
sin grund framför allt den unge mannens och den unga kvinnans själsliv,
och att härigenom förutsättningarna för individens förmåga att grunda
goda hem och fostra ett sedligt starkt framtidssläkte bliva starkt försvagade.

Nu torde fall förekomma, där preventivmedlen kunna försvaras,
särskilt på grund av läkares tillrådan. Därför bör deras försäljning icke
helt förbjudas, men så mycket torde man kunna fordra, att de icke

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 3

säljas var som helst. Endast på apoteken borde de ha sin plats, och
de borde heller icke få säljas till annat än myndiga personer och efter
läkares föreskrift.»

Genom det av motionären omförmälda år 1910 gjorda tillägget
till 18 kap. 13 § strafflagen och i följd därav sedermera gjorda ändringar
i tryckfrihetsförordningen infördes i lagstiftningen bestämmelserom förbud
mot offentligt utställande eller förevisande av s. k. preventivmedel, mot
salubjudande av dylika medel i skrift, som utsprides, eller eljest genom
tillkännagivande för allmänheten samt mot kringförande av sådana medel
till försäljning.

Utskottet är ense med motionären därom, att, såvitt utskottet har
sig bekant, berörda lagbestämmelser icke mäktat åstadkomma den begränsning
av preventiva medtds användning, som med lagstiftningen
avsågs. Ett fortsättande på den inslagna vägen lärer dock med största
sannolikhet ej leda till något annat resultat. Även om, vilket väl vore
med den beträdda lagstiftningen konsekventast, jämväl själva bruket av
preventiva medel bestraffades, skulle säkerligen i alla fall några påtagliga
verkningar ej vinnas. Möjlighet att förhindra ungdomens förförelse
och skadliga utsvävningar i angivna avseenden måste helt säkert sökas
på andra vägar än lagstiftningens. Av nyss antydda skäl kan utskottet
icke förorda någon åtgärd i den av motionären påyrkade riktningen.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation

Utikottet.

av herrar Gezelius och Högberg.