Lagutskottets utlåtande Nr 36

Utlåtande 1911:LU36

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 april 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förbud mot handel med
tobaksvanor å restauranger och kaféer under sådan tid,
då tobaksbod skall hållas stängd enligt lagen angående
förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid.

Uti eu inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 231, har herr J. Hasselquist anfört följande:

»Uti motion vid föregående års riksdag föreslog jag, att Riksdagen
måtte besluta, att handel med tobaksvaror å restauranter, kaféer, automatrestauranter
o. s. v. måtte förbjudas å sådana tider, då tobaksbod, enligt
den nyantagna lagen »om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver
viss tid», skall hållas stängd.

Motionen var föranledd af den nämnda, af Riksdagen år 1909 antagna
lagen, som stadgar tidigare stängningstid för butiker, hvarigenom
äfven cigarrbutiker måste hållas stängda under sådan tid, då handel med
cigarrer och tobaksvaror alltfort påginge å restauranter, kaféer och automatrestauranter
o. s. v. Jag tillät mig att i motionen påpeka, att då
den nya lagen ger innehafvare af kaféer, restauranter och automatrestauranter
rätt att tillhandahålla äfven tobaksvaror under tid, då tobaksbod
måste hållas stängd, medför detta för tobakshandelns idkare stora faror,
i det att tobakshandeln komme att öfverflyttas till innehafvare af kaféer
och restauranter.

Jag tillät mig också att i motionen påminna om det yttrande till
statsrådsprotokollet af den 26 februari 1909, som afgafs vid frågans beBihang
till Iiiksd. prof. 1911. 7 Samt. 1 Afd. 33 Höft. (Nr 36.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

handling af justitieministern Albert Petersson och hvari statsrådet erkänner
som befogad den anmärkning mot konkurrens, som af tobakshandlarna
framställts beträffande kaféer och restauranter, hvilka »från särskildt
lager eller särskild försäljningsplats drifva fullständig handel med tobaksvaror»
och då försäljning sker äfven till personer, som där icke intagit
förtäring.

Ett ännu mera direkt understöd erhöll motionen af reservanterna
inom förra årets lagutskott, herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Jansson
i Edsbäcken, Ersson och Lindhagen, hvilka, under anförande af att
»det synes påtagligt, att det förhållande, att innehafvarna af restauranter
och kaféer under den tid, då de egentliga tobakshandlarna äro förbjudna
att idka dylik handel, försälja tobaksvaror till allmänheten, innebär en
orättvisa, som, i den mån sådant genom lagstiftning kan ske, bör undanröjas»,
yrkade, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Ivungl. Maj:t täcktes för Riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
till lagstiftning, hvarigenom, i den mån sådant lämpligen kan ske, försäljning
af tobaksvaror å kaféer, restauranter m. fl. dylika ställen må förbjudas
å tid, då dylik handel i bod är förbjuden».

Andra kammaren biföll också utan votering reservanternas förslag,
medan Första kammaren antog utskottets förslag om af slag å motionen.

Äfven utskottets majoritet har dock ej kunnat bestrida, att cigarrhandlarna
ha orsak till klagomål öfver det tillstånd, som komme att uppstå
genom den nya lagen. Sålunda anförde utskottet, att olaga handel
torde föreligga, då »tobaksvaror försäljas till icke gäster från helt eller
delvis för tobaksförsäljning afsedda så kallade kiosker, hvilka höra till
restauranter eller kaféer», hvarigenom sådan handel, enligt utskottets mening,
redan med nu gällande lagbestämmelser borde kunna beifras. Lagstiftningen
är dock, enligt därom vunnen erfarenhet, i detta afseende så
osäker, att, om man medgifver att sådan försäljning bör förbjudas, man
ovillkorligen bör vara med på, att bestämmelserna mot densamma göras
mer effektiva. Det har nämligen förekommit fall, då åtal för dylik försäljning
ogillats. Så länge tobakshandel öfver hufvud får förekomma å
kaféer och restauranter å tid, då cigarrbodar skola hållas stängda, så
länge är det icke möjligt att kontrollera, huruvida försäljningen sker till
gäster eller till hvilken annan som helst.

Här må anföras några exempel på huru den nuvarande lagen följes
på kaféer, automater, vattenkiosker m. fl. ställen. På en stor del kaféer
säljas tobaksvaror till hvilka personer som helst, utan att den köpande in -

3

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

tagit någon förtäring. Därvid har inträffat, att kaféinnehafvaren eller hans
bitiäde svarat, att det ej finge säljas tobaksvaror till andra än gäster, men
på samma gång har kunden uppmanats att vända sig till någon innevarande
person, som intagit förtäring, så kunde denne intaga det önskade.
På detta sätt blifva personer, som icke äro gäster, i tillfälle att köpa
tobaksvaror genom kaféets gäster.

På samma sätt går det till på automatrestauranter.

Hvad vattenkioskerna beträffar, så förfares där på samma sätt som
på kaféerna och restauranterna. Några vattenkiosker ha börjat tillämpa
ett system, som tenderar att af forna vatten- och karamellkiosker göra
hufvudsakligast cigarrbodar. Om man blott köper ett glas vatten för ett
ä två öre eller för ett par öre karameller, så får man köpa så mycket
tobaksvaror man önskar för ett helt sällskap. De vattenkiosker, som förfara
på detta sätt, öppna sin affär under vintertiden ej förrän kl. 9_10

på kvällen och hålla öppet till fram på morgonen. Denna natthandel
tyder på att det är för tobakshandeln och ej för vatten- och karamellförsäljningen
dessa kiosker hållas öppna.

Alltså: sedan tobaksbodarna enligt lag blifvit stängda, öppnas vattenkiosken
för att sälja tobaksvaror. Ett sådant kringgående af lagen måste
hindras för att uppnå målet: lika lag för all tobakshandel.

Lagutskottets förra året framförda åsikt, att det skydd, som redan
förefinnes, bör anses tillfredsställande, kan jag sålunda ej dela. Jag måste
tvärtom bestämdt vidhålla mitt yrkande från förra året, att all sådan handel
må förbjudas å de tider, då den legaliserade cigarr- och tobakshandeln
genom affärernas stängning är förbjuden.

Pa intet annat sätt lian full rättvisa åt alla parter uppnås.

Utskottet yttrade slutligen, att någon ändring i lagen ej torde vara
påkallad, »innan densamma ej ens börjat tillämpas och viss erfarenhet
vunnits i det afseende, hvarom är fråga». Lagen har nu varit i tillämpning
under eu tid, tillräckligt lång härför, och man har sålunda varit i
tillfälle att vinna den af utskottet önskade erfarenheten. Till cigarrhandlarna
inom hela riket har, för vinnande af fullständig kännedom om lagens
verkningar, af Sveriges cigarr- och tobakshandlares riksförbund utsändts
ett cirkulär för infordrande af uppgifter öfver sådana förhållanden,
på hvilka lagen kan hafva inverkat.

Uppgifterna beröra hufvudsakligast landets större städer. Hvad hufvudstaden
angår, konstateras, att en betydande minskning i omsättningen
intiädt. Af cigarrhandlarna i Stockholm ha 30 % haft en minskning af

4 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

från 20 upp till 55 % i sina försäljningar; för ett mindre antal utgör
minskningen i absoluta tal 464 kronor i genomsnitt för hvardera under
en tid af tre månader, och för hela antalet, som lämnat uppgift därom,
utgör minskningen 16,5 %• Biträdenas -antal har i Stockholm minskats
med 16 %, och många ciggarrhandlare, eller 10 %, ha uppgifvit, att de
måste upphöra med affären, om det ej kommer till stånd förbud för
kaféer och restauranter att försälja tobaksvaror under tid, då cigarrbodarna
skola vara stängda. Allmänt uppgifves, att tobakshandeln öfvergår
till kaféerna, hvilkas handel med tobaksvaror ökats. Sålunda har en leverantör,
som levererar tobaksvaror till kaféer, uppgifvit, att hans omsättning
sedan lagens trädande i kraft stigit med nära 100 %.

Af cigarrhandlare, som lämnat uppgifter därom, ha 40 % idkat cigarrhandel
under en tid af från 5 till 49 år, de öfriga under kortare tid än

5 år. Alla dessa, som hittills på hederligt och lojalt sätt bedrifvit en
mångårig verksamhet, hotas sålunda af fullständig ruin.

Från Göteborg uppgifva dåvarande ciggarrhandlare, att deras dagskassor
minskats så, att en allmän tillbakagång i deras omsättning af omkring
500 kronor för en tid af tre månader kan beräknas för hvar och
en af dem. Omkring 84 % af Göteborgs cigarrhandlare, som lämnat uppgifter
därom, ha drifvit sina affärer i från 5 till 50 år, 16 % under en
tid af mindre än 5 år. Enstämmigt intygas ökningen af kaféernas cigarrhandel.
Enahanda uppgifter ha inkommit från Malmö, där 26 cigarrhandlare
ha meddelat om minskning i dagskassorna. Omkring hälften af
dem ha drifvit sina affärer under en tid af från 5 till 36 år.

I samma riktning gå uppgifterna äfven från Eskilstuna, Karlstad,
Hälsingborg och Borås m. fl. platser. Att den nya lagen medfört en försämring
i cigarr- och tobakshandlarnas näring samt ådragit dem svåra förluster,
kan såväl på grund af dessa uppgifter som förhållandena i öfrigt
anses som ett faktum. Det har därför också bland såväl denna kår som
bland detaljhandlare i allmänhet uppstått en stark opinion för fordran på
hela lagens upphäfvande. Särskildt kraftigt har denna opinion framträdt
i Göteborg, där en petition igångsatts för att hos stadsfullmäktige begära
lagens upphäfvande hvad Göteborg angår.

Oaktadt goda grunder sålunda kunde ha förelegat för ett dylikt förslags
frambärande äfven i Riksdagen, har jag dock ej, då lagen i fråga så
nyligen blifvit antagen, velat framställa motion därom. Jag inskränker
mig till att, liksom förra året, hemställa,

Lagutskottets utlåtande Nr 36. 5

att Riksdagen måtte besluta, att handel med tobaksvaror å restauranter,
kaféer, automatrestauranter o. s. v. måtte förbjudas å sådan tid,
då tobakshandel enligt den nya lagen skall hållas stängd.»

Vid tillkomsten af lagen den 5 juni 1909 angående förbud mot handels
idkande å söckendag utöfver viss tid ifrågasattes från vissa håll, huruvida
det med hänsyn till den konkurrens, för hvilken tobakshandeln i bod
ansågs vara och efter lagens antagande än mer befarades blifva utsatt från
restaurangers och kaféers sida, vore riktigt, att denna handel inordnades
under lagstiftningen.

Med afseende härå erinrades dock i propositionen i ämnet till nämnda
års riksdag, att inom ingen handelsgren en inskränkning af arbetsdagen
syntes vara behöfligare än inom tobakshandelsyrket, ty, såsom af anförda
siffror och af den dagliga erfarenheten framginge, förekomme
ingenstädes en så långt in på natten utsträckt expeditionstid som här.
Detta förhållande vore än mer otillfredsställande därför, att det långt öfvervägande
flertalet af de inom denna handelsgren sysselsatta personer utgjordes
af kvinnor. Den konkurrens från restauranginnehafvares och kaféidkares
sida, som anfördes till stöd för bibehållande af en ordning, där
arbetstiden ofta uppginge till 15 timmar och därutöfver, syntes, där den
i verkligheten förekomme, kunna bekämpas med andra medel. Det syntes
emellertid därvid näppeligen vara befogadt att såsom konkurrens beteckna
den affär med tobaksvaror, som å restauranger och kaféer bedrefves i
direkt sammanhang med utskänkningen, enär denna försäljning torde
å lokaler af nämnda slag vara lika själfskrifven som tillhandahållande
af mat och dryck. Mer befogad förefölle cigarrliandlarnes anmärkning
mot den konkurrens, som bjödes dem i de fall, då, enligt hvad som uppgifvits,
å restauranger, kaféer, automatrestauranger o. s. v. från särskilt
lager eller särskild försäljningsplats drefves fullständig handel med
tobaksvaror och försäljning skedde äfven till personer, som där icke intoge
förtäring. Huruvida icke sådan handel borde kunna förhindras redan
med stöd af gällande lagstiftning, förefölle ovisst. I hvarje fall syntes
den lagstiftningsåtgärd, som i berörda afseende möjligen kunde erfordras,
närmast tillhöra ett annat område och icke äga något oskiljaktigt sammanhang
med den föreliggande frågan.

Enligt gällande förordning angående försäljning af brännvin får rättig -

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

het till detaljhandel därmed ej vara förenad med annan handel, till
hvars drifvande särskild anmälan fordras; och enligt förordningen angående
försäljning af vin och Öl får tillstånd till utskänkning af dylika drycker
icke meddelas den, som i öppen bod idkar handel med annat än matvaror.
Hvad sålunda stadgats lär icke utgöra hinder för försäljning å utskänkningsställen
af tobaksvaror till gäster, som där intaga förtäring, hvilken
försäljning, såsom nyss framhållits, fastmer själfskrifvet ansetts förenad
med utskänkningsrätten.

Såsom såväl under förarbetena till den nämnda lagen angående förbud
mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid, som nu af motionären
blifvit framhållet, förekommer det emellertid, att å ifrågavarande
lokaler tobaksvaror mer eller mindre förtäckt — och ofta utan afsikt
hos innehafvaren af eller personalen å restaurangen eller kaféet — försäljas
äfven till icke spisande gäster. Att så sker å tid, då jämlikt
sagda lag tobaksbod skall hållas stängd, måste från synpunkten af den
konkurrens, för hvilken innehafvare af dylika bodar därigenom utsättas,
betecknas såsom innebärande en orättvisa. Icke heller i öfrigt kan en
sådan trafik anses öfverensstämma med god ordning.

Ofvan har framhållits, att det synts ovisst, i hvad mån sådan försäljning
kan med stöd af den gällande lagstiftningen förhindras. Erfarenheten
har ock enligt utskottets uppfattning gifvit vid handen, att den är
för sådant ändamål otillräcklig. Det lärer nämligen icke vara möjligt att
kunna med någon som helst effektivitet kontrollera, om den handel med
tobaksvaror, som utöfvas inom restaurangens område, särskilt när den bedrifves
från ett särskilt upplag eller försäljningsplats, sker till gäster
eller äfven till andra.

Hvad angår den äfven af motionären särskildt uppmärksammade handeln
med tobaksvaror utomhus i s. k. kiosker m. in., har visserligen i 8
§ af berörda lag stadgats, att under tid, då bod af visst slag ej må hållas
öppen, ej heller vara, hvarmed handel i dylik bod idkas, må utomhus
hållas till salu, med mindre Konungens befallningshafvande därtill lämnat
tillstånd. Då emellertid enligt lagens 14 § hvad där stadgats ej gäller
utomhus bedrifven försäljning af tidningar eller i mindre omfattning af
matvaror, läskedrycker eller dylikt, synes det tvifvelaktigt, huruvida den
gällande lagstiftningen lämnar tillräcklig möjlighet att på önskvärdt sätt
förhindra nämnda slags tobakshandel, hvilken ur samma synpunkt som
handel utomhus med andra varor synes böra vara förbjuden å tid, hvarom
här är fråga.

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

För rådande af bot å ofvan angifna missförhållanden anser utskottet
en närmare undersökning höra komma till stånd.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Knngl. Maj:t anhålla, det Kung!
Maj.t täcktes snarast möjligt låta undersöka, huruvida och
på hvad sätt försäljning af tobaksvaror i restauranger,
kaféer, kiosker m. fl. dylika ställen må å tid, då handel
med dylika varor i bod icke är tillåten, i vidare män
än enligt gällande lagstiftning förbjudas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 3 april 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Reservationer:

Herr Håkanson, med hvilken herrar Gustaf Andersson, af Ekenstam
Lorentz Petersson, Gezelius och Stendahl instämt, har anfört följande:

»Motionärens ifrågavarande framställning afser, att handel med tobaksvaror
matte a tid, flå handel i bod med sådana varor ej är tillåten,*''hel t

och hållet förbjudas dels å restauranger och kaféer, dels utomhus i kiosker
in. 11. ställen.

Hvad beträffar den senare frågan om förbud mot dylik handel utomlius,
maste det enligt min mening redan enligt gällande lagstiftning —
h j? åt 1909 ars lag angående förbud mot handels idkande å söckendag
utöfver viss tid — anses tydligt, att sådan handel ej utan särskildt till
stånd ar tillåten. Det i lagens 14 § medgifna undantag från den i 8 S
uttalade regeln bör nämligen ej anses hafva afseende å tobaksvaror Att
sa ej är förhållandet vinner äfven stöd af förarbetena till nämnda lag.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Såvidt jag inhämtat, har någon tvekan härom icke heller yppats. Hvad
särskildt angår Stockholm, har upplysning vunnits, att härvarande polisdomstol
helt nyligen fällt en person att höta, för det han efter klockan

9 e. m. från en vattenkiosk å en gata här i staden försålt cigarretter
under omständigheter, hvaraf fullt tydligt framgick, att försäljningen skedde
»i mindre omfattning». För så vidt angår den afsedda försäljningen af
tobaksvaror utomhus, finner jag alltså den af utskottet påyrkade undeisökningen
ej vara behöflig.

Hvad ''därefter beträffar försäljningen af tobaksvaror å restauranger
och kaféer har det, såsom utskottet framhåller, hittills ansetts själffallet,
att med utskänkningsrätt äfven borde följa rätt att till gäster försälja
tobaksvaror till förbrukande på stället. Då jag ej anser hänsynen till den
konkurrens med innehafvare af tobaksbod, detta kan innebära, böla föranleda
upphäfvande af sagda rätt, kan jag ej heller i denna del finna en
undersökning erforderlig i motionens syfte. Från den sagda lagstiftningens
grund kan i hvarje fall stöd icke hämtas för ett dylikt förbud.

Vidkommande försäljningen af tobaksvaror å restauranger och kaféer
till andra än personer, som där intaga förtäring, i den mån sådan verkligen
förekommer, synes det mig, i likhet med hvad lagutskottet nästlidet
år anförde, tydligt, att, så snart sådan handel sker från s. k. kiosk, försäljningen
måste anses äga rum från »bod eller annat upplagsställe» och
alltså enligt gällande näringsfrihetsförordning kunna och böra beifras såsom
olaga handel. Då därjämte, på sätt utskottet anmärkt, sådan försäljning
icke får vara förenad med utskänkningsrörelse, kan därvid äfven förverkas
det till bedrifvande af sådan rörelse meddelade tillstånd, hvilket i hvarje
händelse redan enligt gällande lagstiftning kan och bör göras beroende af
de villkor, som af den tillståndsgifvande myndigheten med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet anses lämpliga. Någon sådan eifarenhet,
hvarom utskottet talar, i afseende å otillräckligheten af sagda bestämmelser,
anser jag icke förefinnas — hvilket i betraktande af nämnda
gällande stränga påföljder också synes naturligt.

För att inbegripa under den af utskottet påyrkade utredningen återstå
alltså endast de fall, då tilläfventyrs å restauranger och kaféer försäljning
af tobaksvaror försiggår till andra än gäster annorledes än direkt från ett
upplagsställe, d. v. s. genom förmedling af den serverande betjäningen.
Att sådan handel, hvilken ju äfven den, om den antager någon större
omfattning, kan nås af nyss afsedda lagstiftning, skulle å nämnda
lokaler förekomma i sådan utsträckning, att särskild lagstiftning till föie -

9

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

kommande däraf skulle vara af något behof påkallad, finner jag icke heller
vara af erfarenheten bestyrkt.

Jag hemställer alltså,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
Eiksdagens åtgärd.»

Herr Lindhagen har anfört:

»Då det föreligger brådska med förslagets genomförande, har af mig
inom utskottet påyrkats, att utskottet skulle framlägga positivt förslag i
ämnet. Öfverröstad härutinnan, hade jag ämnat för min del skrida till
en sådan åtgärd. Det har härvid emellertid befunnits, att ett dylikt förslag
bör i vissa afseenden innehålla bestämmelser, som gå formellt utöfver
motionens ram. Och då enligt de nya grundlagsbestämmelserna om
utskotten det ansetts tillkomma endast utskottets majoritet att vidga ett
remitteradt förslag, men å andra sidan beröfvats en enskild ledamot den
föi ut honom tillkommande rätt att genom motion bereda sig enahanda
befogenhet, har jag till sist sett mig nödsakad att förena mig med utskottet.
»

Herrar Bergendahl, Tt ana, Jansson i Edsbäeken, Pettersson i Södertälje
och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt, att de ej deltagit
i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Bihang till EiJcsd. prof. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 33 Häft.

2