Lagutskottets utlåtande Nr 35

Utlåtande 1913:LU35

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 maj 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till
Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av §
24 värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock en i anledning
av propositionen väckt motion.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stämer, Geze lius,

Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten, greve
Spens, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Pettersson
i Bjälbo, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See och Borg.

Uti en den 27 mars 1913 dagtecknad proposition, nr 220, vilken
blivit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma
dag föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 24 värnpliktslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 24.

Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären
eller uti den tjänst vid flottan, vartill han inskrivits eller överförts, dock
att i de fall, Konungen prövar erforderligt, icke vapenför värnpliktig
skall vara skyldig att även vid annat truppslag eller i annan tjänst
fullgöra tjänstgöring.

Denna lag träder genast i kraft.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 34 höft. (Nr 35.)

1

2

Greve Carl
Hamiltons
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft eu i anledning av densamma inom Första kammaren av
greve Carl Hamilton väckt, till lagutskottet hänvisad motion, nr 162,
av följande lydelse:

»Uti proposition nr 220 har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
antaga förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den
14 juni 1901.

Propositionen avser sådan ändring i sagda lag, att uttrycklig föreskrift
däri införes om skyldighet för icke vapenför värnpliktig att i de
fall, Konungen prövar erforderligt, tjänstgöra även vid annat truppslag
eller i annan tjänst än den vartill han inskrivits eller överförts. Någon
motsvarande bestämmelse rörande vapenför värnpliktig föreslås däremot
icke.

Skulle åt värnpliktslagen givas den avfattning, som i propositionen
föreslagits, komme lagens ordalydelse uppenbarligen att få den innebörd,
att Kungl. Maj:t må i erforderliga fall beordra icke vapenför värnpliktig
att tjänstgöra vid främmande truppslag, men att Kungl. Maj:t icke
tiilerkännes samma befogenhet beträffande vapenför värnpliktig, eller,
med andra ord, den föreslagna omformuleringen av § 24 värnpliktslagen
komme att verka såsom ett förbud mot beordrande av vapenför värnpliktig
till varje slags tjänstgöring vid främmande truppslag såväl i
fred som i krig.

Kungl. Maj:ts ändringsförslag innebär sålunda en stark inskränkning
i den befogenhet, Kungl. Maj:t haft alltifrån lagens tillkomst, såsom
den hittills tolkats, en befogenhet, vilken även på senaste tid upprepade
gånger begagnats. Av den i propositionen förebragta utredningen
— särskilt av generalstabschefens däri anförda yttrande — framgår
emellertid, att den rätt att kommendera även vapenföra värnpliktiga
till tjänstgöring vid främmande truppslag, som Kungl. Maj:t allt hittills
ansetts hava och obestritt utövat, icke kan utan allvarliga olägenheter
avstås. Ja, det förefaller t. o. m. av motiveringen som om det varit
även chefens för lantförsvarsdepartementet tanke, att Kungl. Maj:ts
rätt att kommendera vapenföra från ett truppslag till ett annat icke
kan alldeles undvaras, då han (sid. 10) berör att »viss utbildning regelmässigt
måste förläggas till mer än ett truppförband». Under sådana
förhållanden torde flen föreslagna lagparagrafen, åt vilken givits en
form, som måste anses innebära förbud för sådana kommenderingar för
framtiden, icke kunna anses lämplig.

I själva verket förekomma kommenderingar av värnpliktiga från
ett truppslag till ett annat i ganska stor omfattning. Såsom exempel

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

3

på — om man så vill uttrycka sig — regelmässigt återkommande dylika
kan, utöver det av departementschefen angivna exemplet, anföras:
Kommendering från olika truppslag till s. k. kommissarieskolor, sammandragna
vid visst truppslag, kommendering av trängen i förvaltningstjänst
tilldelade värnpliktiga till förplägnadsskolor, i flera fall förlagda
vid ett infanteriregemente, kommendering av särskilt utvalda värnpliktiga
ur olika truppslag till velocipedordonnansskolor, förlagda till det
truppförband vederbörande arméfördelningschef bestämmer o. s. v.

Men icke mindre nödvändiga än de regelmässigt återkommande
kommenderingarna äro sådana, som kunna anses vara av mera tillfällig
natur. Till dylika kunna räknas de kommenderingar, som vid fälttjänstövningar
äga rum från ett truppslag till ett annat, t. ex. till infanteriet
av spaningsryttare från kavalleriet och av kuskar från trängen.
På nyligen gjorda kommenderingar i stor omfattning av sådant slaglämna
de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna för förra årets stora
fälttjänstövningar exempel.

Såsom ett annat exempel på sådan kommendering av tillfällig art
kan anföras, hurusom år 1911 en del träng-beväring inom II arméfördelningen
med anledning av barnförlamningsepidemi beordrades att
under repetitionsövningarna tjänstgöra vid vissa infanteriregementen.
I ännu större omfattning förekommo kommenderingar till främmande
truppslag under en följd av år närmast efter antagandet av 1901 års
härordning, i det att de värnpliktige, vilka inom VI arméfördelningsområdet
uttagits till fästningsartilleriet vapenövades vid infanteriet,
»såsom infanterivärnpliktige».

De anförda exemplen torde till fyllest ådagalägga icke blott att
Kungl. Maj:t, enligt den tolkning, som värnpliktslagen allt hittills fått,
har rätt att kommendera värnpliktiga från ett truppslag till ett annat,
utan även att denna rätt icke utan allvarliga olägenheter kan avhändas
Kungl. Maj:t. Då härtill kommer, att icke ens något försök gjorts att
framställa denna rätt såsom på något sätt förgriplig gent emot de
värnpliktiges berättigade intressen eller av andra skäl obehörig, så må
det väl förefalla i hög grad olämpligt att nu kringskära denna rätt,
så mycket mer som den i § 33 värnpliktslagen Kungl. Maj:t tillerkända
rättigheten att i särskilda fall överföra värnpliktig från ett truppslag
till ett annat — i vilken rätt ingen ändring ifrågasättes — är långt
mer vittgående än kommenderingsrätten och kan leda till den längre
fredstjänstgöring, som är gällande för vissa truppslag.

Därest den nuvarande bestämmelsen uti § 24 värnpliktslagen någonsin
varit avsedd att innebära sådan begränsning av Kungl. Maj:ts kom -

4

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

menderiugsrätt, som chefen för lantförsvarsdepartementet gjort gällande,
borde detta framgå av paragafens motivering i förslaget till 1885 års
värnpliktslag. I dessa motiv finnes intet särskilt angivet rörande ifrågavarande
paragraf, men motiven hänvisa till 1882 års av särskilda kommitterade
utarbetade härordningsförslag, på vilket förslag 1885 års
värnpliktslag är byggd. Rörande § 24 värnpliktslagen angives i berörda
förslag (motiven sid. 168) följande: »1 ändamål att i början av
art. V införa en allmän bestämmelse om värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet
bär kommittén i § 24 stadgat, att värnpliktig är skyldigtjänstgöra
vid det vapen, i vilket han inskrives.....)). Denna moti vering

synes icke giva något stöd för den uppfattning om den nuvarande
paragrafens innebörd, som kommit till uttryck i propositionen.

I det föregående bar fi-ägan skärskådats huvudsakligen ur fredstjänstg
öring ens synpunkt. Men liksom behovet att kommendera värnpliktiga
från ett truppslag till ett annat i fred starkast framträder vid
de övningar, som i eminentaste grad äro en förberedelse för kriget,
nämligen vid de i större omfattning utförda fälttjänstövningarna, så är
det uppenbart, att i krig måste oupphörligt framträda behov av att kunna
kommendera värnpliktiga till tjänstgöring även vid annat än ett eget truppslag.
Någon hänsyn härtill synes icke hava tagits vid den nu föreslagna
lagtextens formulering. Denna gör nämligen ingen skillnad på fredstjänstgöring
och krigstjänstgöring. Antages förslaget, kommer det att
verka såsom förbud för Kungl. Maj:t även att i krig kommendera vapenföra
värnpliktiga från ett truppslag till ett annat. Men att ett sådant
förbud skulle kunna medföra högst ödesdigra konsekvenser och icke
utan våda för rikets försvar under alla förhållanden respekteras torde
ligga i öppen dag. Exempelvis skulle det ju i krig kunna inträffa, att
brist på läkare uppkomme vid ett truppslag, under det att vid ett annat
funnes överskott på värnpliktiga läkare. Vid fästningsförsvaret skulle
man genom detta förbud vara förhindrad att ersätta bortskjutna hantlangare
vid artilleriet med infanterister o. s. v. Det säger sig själft,
att det icke kan vara lämpligt att åt värnpliktslagen giva en avfattning,
som blir till hinder för att i dylika fall använda vare sig läkare eller
annan värnpliktig personal, varhelst försvarets intressen så kräva.

Genom värnpliktslagens § 33 finnes ingen dylik kommendering sr ätt
tillerkänd Konungen, ty denna paragraf berör tydligen en helt annan
rätt, nämligen att överflytta värnpliktiga från ett truppslag till annat.

Då det väl knappast är tänkbart, att man vid värnpliktslagens
stiftande avsett att förbjuda de värnpliktiges användning vid annat än
eget truppslag i krig, då vidare denna kommendering srätt icke beröres i

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

5

§33 — där enligt motiven till lagen Konungen tillerkännes viss överflyttning
srätt »för tillgodoseende av de krav, som mobiliseringen framställer»
— så synes lagstiftaren uppenbarligen hava ansett, att § 24
värn pliktslagen icke både hinder i vägen härför. Men då i sistnämnda
paragraf ingen åtskillnad göres mellan värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet
i krig och i fred, så synes lagstiftaren också hava ansett, att
den värnpliktige kunde och borde kunna i fred likaväl som i krig kommenderas
till tjänstgöring vid annat än eget truppslag.

På till synes synnerligen vägande skäl har chefen för generalstaben
i sitt i propositionen anförda yttrande gjort sig till tolk för den
uppfattningen, att ifrågavarande kommenderingsrätt måste anses självfallen,
men å andra sidan framhållit, att om den lagtolkning, vilken numera
omfattats av chefen för lantförsvarsdepartementet, skulle tillerkännas
vitsord, då vore lagändring givervis erforderlig. Att denna
lagändring i så fall ovillkorligen behövde omfatta vapenföra såväl som
icke vapenföra värnpliktiga framgår med all önskvärd tydlighet av
yttrandet i övrigt.

Såsom av det ovan anförda framgår, torde Kungl. Maj:ts rätt att
kommendera värnpliktiga — vapenföra såväl som icke vapenföra —
från ett truppslag till ett annat vara dels oavvisligen nödvändig, dels
också redan nu befintlig. Men då Kungl. Maj:t själv genom den nu
framlagda propositionen kan anses hava förklarat, att denna rätt icke
längre förefinnes, så torde det vara nödvändigt att genom lagändring
tillerkänna Kungl. Maj:t denna rätt i den utsträckning den hittills haft
— icke, såsom föreslagits, begränsad till enbart de icke vapenföra.

Jag får därför hemställa, att Riksdagen, under förklaring att Kungl.
Maj:ts proposition ej kan i oförändrat skick antagas, måtte besluta, att
§ 24 värnpliktslagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 24.

Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären
eller uti den tjänst vid flottan, vartill han inskrivits eller överförts,
ävensom i de fall, Konungen prövar erforderligt, även vid annat truppslag
eller i annan tjänst.»

På förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1912 års Riksdag, att fredstjänstgöringstiden
för icke vapenföra värnpliktiga, som inskrevos 1912
eller senare, skulle nedsättas till 182 dagar, ävensom att beträffande

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

dylika värnpliktiga, vilka inskrivits tidigare än år 1912, Konungen ägde
bestämma i vad mån nedsättning till 182 dagar av dittills föreskriven
tjänstgöringstid skulle kunna ske.

1 anledning härav förordnade Kungl. Maj:t den 22 mars 1912, att
tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga tillhörande hären,
vilka inskrivits före år 1912, skulle nedsättas med 30 dagar, varjämte
i generalorder samma dag föreskrevs följande:

»På det att de icke vapenföras arbetskraft, allt efter olika behov
och tillgång, må kunna på lämpligaste sätt tillgodogöras, må arméfördelningschef
beordra icke vapenföra, vilka tilldelats ett truppförband,
till tjänstgöring vid ett annat av samma eller olika truppslag, i senare
fallet med de värnpliktigas eget medgivande.»

Sedan chefen för fjärde arméfördelningen i underdånig skrivelse
den 17 oktober 1912 anmält, att vid vissa regementen erforderligt antal
icke vapenföra på frivillighetens väg icke kunnat erhållas, föreslog
nämnde arméfördelningschef i förnyad underdånig skrivelse av den 3
december 1912, att för undanröjande av de svårigheter, som i berörda
avseende yppats, § 24 i värnpliktslagen, vilket lagrum med dess nuvarande
lydelse ansåges lägga hinder i vägen för kommendering av
värnpliktiga från ett truppslag till ett annat, måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären
eller uti den tjänst vid flottan, vartill han tilldelats. I de fall Konungen
prövar erforderligt, är värnpliktig skyldig tjänstgöra även vid annat truppslag
eller i annan tjänst.»

Sedan över berörda förslag yttranden inhämtats från övriga arméfördelningschefer,
militärbefälhavaren på Glott land samt cheferna för
generalstaben, marinstaben och kustartilleriet, har detsamma jämte de
i anledning därav avgivna yttrandena inom lantförsvarsdepartementet
blivit föremål för närmare övervägande. Sedan förslaget därvid omarbetats,
har detsamma i det skick det sålunda slutligen erhållit med
förevarande proposition för Riksdagen framlagts.

Beträffande de skäl, som legat till grund för ifrågavarande lagförslag,
får utskottet hänvisa till det vid propositionen fogade utdrag av
det i statsrådet förda protokoll.

Utskottet har vid granskning av lagförslaget icke funnit anledning
att däremot framställa någon anmärkning.

Vidkommande det i greve Hamiltons motion framställda yrkande
för så vitt det går längre än propositionen, har, såsom av statsråds -

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

protokollet framgår, denna fråga vant föremål för departementschefens
övervägande. Departementschefen har emellertid icke ansett någon
föreskrift i förevarande hänseende böra meddelas rörande vapenföra
värnpliktiga och såsom skäl därför bl. a. anfört:

»För den vapenföre avser fredstjänstgöringen framför allt att vara
eu skola till utbildning i de färdigheter, som krävas av det truppslag
och den tjänst han tillhör. Vid sådant förhållande och då utbildningen
vid de olika truppslagen och tjänsterna i allmänhet är väsentligt
olika, torde — bortsett från de fall, då viss utbildning regelmässigt
måste förläggas till mer än ett truppförband, såsom exempelvis i fråga
om de till trängen i egentlig sjukvårdstjänst uttagna värnpliktiga — det
icke böra ifrågakomma, att den vapenföre värnpliktige ens någon kortare
tid fullgör fredstjänstgöringen vid annat truppslag än det han tillhör.»

Då vad departementschefen sålunda anfört enligt utskottets förmenande
äger riktighet och då, såsom därav framgår, något behov av
särskilda bestämmelser i det i greve Hamiltons motion avsedda hänseende
icke synes föreligga, har utskottet funnit sig böra stanna vid
Kungl. Maj:ts förslag och följaktligen icke kunnat tillstyrka bifall till
motionen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:

Do) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
måtte av Riksdagen bifallas; samt

2:o) att greve Carl Hamiltons omförmälda motion
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservationer:

dels av herr Petersson i Lidingö villastad, som, med instämmande
av herrar greve LagerbjelJce. von Baumgarten, greve Spens och Pettersson
i Bjälbo, anfört:

»I det av chefen för generalstaben avgivna yttrande, som finnes omförmält
i motiveringen till förevarande kungl. proposition, har nämnda

8

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

chef med mycken styrka gjort gäldande, att det måste finnas rätt att till
tjänstgöring" vid visst truppslag eller tjänst beordra även andra värnpliktiga
än de, som blivit tilldelade ifrågavarande truppslag eller tjänst;
att det också ansetts självfallet, att eu dylik rätt att kommendera till
tjänstgöring från ett truppslag till ett annat tillkomme Kung!. Maj:t;
samt att han ansåge, att värnpliktslagens nuvarande lydelse ingalunda
utgjorde hinder för sådan kommendering.

En sådan uppfattning av värnpliktslagens innebörd bär även, enligt
vad i den kungl. propositionen upplyses, gjort sig gällande vid generalorder,
som åren 1910 och 1911 utfärdats angående inkallande av vissa militärarbetare
vid infanteriregemente till tjänstgöring vid truppförband av
kavalleriet, artilleriet eller trängen för skötsel av kronans hästar m. m.
Och denna tillämpning av värnpliktslagens bestämmelser har mig veterligen
icke varit föremål för anmärkning inom riksdagen. Den står
ock i god överensstämmelse med lagens innehåll i övrigt.

Vid sådant förhållande synes mig giltig anledning hava saknats att
frångå den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande, att § 24 värnpliktslagen
icke lägger hinder i vägen för Kungl. Maj:t att kommendera
värnpliktiga till tjänstgöring från ett truppslag till ett annat.

Emellertid har, såsom av den kungl. propositionen framgår, numera
åt sagda § i värnpliktslagen givits en snävare tolkning, så att Kungl.
Maj:t år 1912 ansett sig förhindrad att angående militärarbetares inkallande
till tjänstgöring vid annat vapen meddela bestämmelser liknande
dem som gåvos 1910 och 1911. Och föredragande departementschefen
uttalar, att han icke kan anse att § 24 värnpliktslagen inrymmer för
Kungl Maj:t någon rätt därtill.

Denna föredragande departementschefens uppfattning torde — även
om man icke kan dela densamma — nödvändiggöra ett förtydligande
av värnpliktslagens innebörd, så att icke de värnpliktiges utbildning och
försvarets effektivitet bliva lidande på en formalistisk tolkning av en
lagparagraf. Skall ett sådant förtydligande ske, lärer det dock icke
kunna inskränkas till att avse allenast de icke vapenföra, såsom i den
kungl. propositionen föreslagits, utan böra omfatta alla värnpliktiga,
evad de äro vapenföra eller icke. I annat fall komme ändringen av
lagens ordalydelse otvivelaktigt att innebära jämväl eu ändring i sak,
som, då en mera avsevärd del av krigsmakten sammandrages, såsom
vid fälttjänstövningar, mobilisering och i krig, icke ens lärer kunna
upprätthållas.

Jag anser därför, att utskottet bort hemställa om sådan ändring av
§ 24 värnpliktslagen, som i greve Hamiltons_*motion är föreslagen, där -

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 9

St dock+,tiU. förekommande av allt missförstånd torde böra göras det
gg, att värnpliktig som, på grund av att Konungen prövat sådant
nödigt, inkallats till tjänstgöring vid annat truppslag IZ \ annan

icke måanbetuu genom ^rivning eller överföring tilldess, därigenom

honom besttmd ^ ********* *> -» varit för

värnp^Tefffflrantö^bf^®6” ^ i^^arande § i

| 24.

Växnphktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären

ärtset it tf K ™ fl0tta”’ T!,rti11 h“ i-wÄfr öveSta
ävensom i de fall, Konungen prövar erforderligt, även vid annat trupp ag

eller 1 annan tjänst, dock utan ökning av den tjänstgöringstid som

genom inskrivningen eller överföringen blivit för honom beställd. ’

deis av herrar af Ekenstam och Gezelius;

deh och av herrar Lindhagen och Borg, vilka anfört:

vid ditt 24 1 har,.fasts!afts sk7I(%het för värnpliktig att tjänstgöra
d det truppslag eller uti den tjänst, vartill han inskrivits eller överförts
Detta, innefattar på samma gång en viss trygghet för den värnpliktige

Lm<^fterwdSapartl11 andra Sky]?igheter 1 berörda avseende än vfd
som efter vederbörlig provning vid mskrivningsförrättning eller över bftan?t-

^ågon principal! skillnad mellan vapenför eller
icke vapenför kan här icke äga rum. 1

Nu. bar emellertid i följd av beslutet år 1912 om inskränkning i
antalet icke vapenföra, vilka skola utbildas som värnpliktiga, inträStt
apenfora värnpliktiga, som under pågående vapenövning överföras till icke
vapenföra, 1 regel ej kunna få kvarstå vid det vapenslag eller uti den tjänst
vartill de. blivit inskrivna eller överförda. Här måste således en allmän

ZstmförD1lf Fld "Til Stadgandf 1 33 §, enligt vilket Konungen endast
för särskilda fall ager verkställa överföring, kan således ei bär

SÄ MS7 förrättning, därvid fönentmnda itL h "

t TLTf rum’ fortfinnes GJ ^Uer. Det återstår således endast

en förlfkffffdaffs;fc°nimgMS ’“nd « § »ed

Harav följer emellertid, att denna komplettering ej bör få avse nåo-ot
mera an som av behovet sålunda påkallas. Att, såsom i propositionen
ragasattes, lagga 1 Konungens hand en befogenhet at/utom för de
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 34 höft. (Nr 35).

2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

särskilda fallen enligt 33 § och det här nyss anförda fallet i&mväl i allmänhet
få överföra redan inskrivna eller för särskilda fall oveif
icke vapenföra kan ej vara riktigt eller av forhallandena påkalla! Av

motiven till propositionen framgår ock, att vid inskrivningarna av icke

vanenföra nu, såsom ock rätteligen doi- ske, tages hänsyn till de för
ändrade förhållandena enligt därför uppgjord plan samt att propositionen
framkommit för att tillgodose det ovannämnda behovet, som ej kan

till o-odoses vid inskrivnings förrättningarna. ,

Ännu mindre kan med ovannämnda uppfattning tillstyrkas yrkandet
i herr Hamiltons motion, vilket giver Konungen en allmän befogenhet
att efter gottfinnande upphäva resultatet av mskrivningsforrattningarna
även för vapenföra, om än detta kan anses vara ur motionarens synpunkt
ett konsekventare förslag än Kungl. Maj-.ts.

P Motionen synes dock i själva verket avse ej detta utan endast a
trygga åt Konungen en befogenhet till tillfälliga kommendering av Jo,
särskilda fall, vilket måhända ej tillkommer regeringsmakten p* g™id
av 33 8 som av åtskilliga anses innebära allenast en ratt till definit^
och bestående överföring för särskilda fall. = Detta ar eu helt annan
sak än det, som fått uttryck i motionens payrkade tillägg till -4 $•

I vad mån den nu gällande värnpliktslagen, stadd av sakens natur,
är tillräcklig att ordna denna angelägenhet eller 1(*e, ^ar for °vng .]
blivit tillfyllest utrett allenast genom motionen. Säl skilt ma och e
inras, att det åberopade syftet att trygga truppernas ^

tid efter förefintligt behov ej kan anses tillräckligt tillgodosett genom

att lämna den saken uteslutande åt Konungens avgörande vdket give^

vis ej alltid hinner inhämtas under pågående krig, ifall nu ett sadant
mot all förmodan skulle för oss inträffa. Då i regeringspropositionen
synes uttalat, att den av motionären förordade angelagenheten ar
räckligt tillgodosedd genom gällande lag, och vi ej hunn
nåo-on uppfattning, i vad mån detta kan anses vara riktigt eller icke
samt denP av motionären berörda särskilda angelagenheten i varje fall
ej hör hemma i 24 § eller får lösas på sätt han dar föreslagit, ha
vi varit förhindrade att i det sammanhang, van fragan av mota
nären nu väckts, föreslå ens en skrivelse med begäran om utred
nino- Med den uppfattning av frågans laga innebord i olika avseenden”’
som av oss ovan utvecklats, framgår emellertid, att det av oss

ifrågasätta tillägget till 24 § ej på något sätt kanf”JIerka

om gällande lags ställning till frågan om ratt tor Konungen att go

tillfälliga kommenderingar för särskilda fall.

11

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Det är att hoppas, att det nu av oss ifrågasatta tillägget till 24 §
skall, såsom ock ställts i utsikt, ej annat än i nödfall leda till kommenderingar
utom arméfördelningen. Någon särskild bestämmelse härom
i lagen ha vi därför ansett oss ej böra föreslå.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen med avslag å herr Hamiltons motion
måtte allenast på det sätt bifalla propositionen,
att 24 § i värnpliktslagen erhåller följande lydelse:

»Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det
truppslag av hären eller uti den tjänst vid flottan,
vartill han inskrivits eller överförts, dock att i de fall,
Konungen prövar erforderligt, icke vapenför värnpliktig,
som under pågående vapenövning överföres från vapenföra,
skall vara skyldig att fullgöra tjänstgöring även
vid annat truppslag eller i annan tjänst.'')'')