Lagutskottets utlåtande Nr 32

Utlåtande 1914:LU32 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 28 augusti 1914 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Majd i fråga om dels viss ändring i lagen den 25 juni
1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalat ne dels ock undersökning rörande verkningarna av
nämnda lag samt lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom
förslag till förbättringar i dessa lagar.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve
Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens, Hult, Dahl*,
Pettersson i Södertälje, Schotte, Olsson i Broberg, Persson i Norrköping,
Holmdahl och Rehn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I iH lagutskottets behandling har hänvisats en av herrar Carl Lindhagen,
Ernst Hage, Sven Linders, Olof Nilsson i Tånga, Eric Enaström,
Christian Ericson i Funäsdalen, G. R. Dahlberg och N. A:son Berg
i Munkfors inom andra kammaren väckt motion, nr 138, däri hemställts,
»att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära en undersökning
angående verkningarna av de norrländska arrende- och vanhävd slagarna
samt framlägga resultaten av denna undersökning och föreslå de förbättringar
i dessa lagar, som kunna av förhållandena påkallas.»

Till stöd för denna sin hemställan hava motionärerna anfört
följande:

Bihang till senare riksdagens protokoll 19U. 9 sand. 32 höft. (Nr 32.) 1

Herr Lindhagens
m. fl.
motion.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

))En socialpolitisk lagstiftning får ej lämnas åt sitt öde, sedan den
väl under stora svårigheter kommit till stånd, vanligen i ett särdeles
lemlästa! skick. Den bör följas med allra största uppmärksamhet i synnerhet
i början, för att man skall kunna både i tid bättra de uppenbarligaste
bristerna och vinna vägledande erfarenheter för andra uppgifter.

I utländsk social lagstiftning plägar understundom denna tanke taga sig
det uttrycket, att i själva lagen föreskrives, att den skall undergå revision

efter viss tid. ...

I norrlandsfrågan ha hittills såsom lagstiftning antagits följande
lagar: år 1906 den s. k. förbudslagen, som år 1912 något utvidgades,
år 1909 en lag om ägostyckning efter det förut en provisorisk lagstiftning
från 1905 varit i tillämpning, år 1907 en lag om jordavsöndrmg,
kompletterande ägostyckningsbestämmelserna, år 1909 en vanhävdslag
och år 1909 en arrendelag. Förbudslagen gäller för bolag och ekonomiska
föreningar, arrende- och vanhävdslagarna för bolag, ekonomiska
föreningar och enskilda skogsspekulanter samt ägostycknings- och jord avsöndringsbestämmelserna

för alla.

Under de senare åren har i andra kammaren föreslagits att hos
regeringen begära en undersökning av nämnda lagars verkningar. Dessa
motioner avslogos av riksdagen och vunno icke heller andra kammarens
bifall i vidare mån, än att kammaren 1910 och 1911 beslöt att begära
en fullständig undersökning rörande verkningarna av förbudslagen samt
framläggande på sätt, som funnes lämpligt, av resultaten utav denna

undersökning. ,

Kungl. Maj:t uppdrog sedermera den 30 december 1911 åt landshövding
J. Widén att verkställa utredning rörande verkningarna allenast
av förbudslagen. De av herr Widén i riksdagen ivrigt bekämpade förslagen,
att en undersökning borde ske även av de andra lagarnas verkningar,
befanns under denna utredning omöjligen kunna undanskjutas,
åtminstone såvitt avsåg ägostycknings- och jordavsöndringsbestämmelserna.
Uppdraget vidgades därföre med att omfatta verkningarna även
av dessa bestämmelser. Betänkande i bägge ämnena avgavs den 16

juni 1913. .. „ .

Synnerliga anledningar förelinnas att nu upptaga frågan, aven såvitt
den rörer arrende- och vanhävdslagarna. Det är många och viktiga saker,
som det gäller, både beträffande dessa lagars verkningar i och för sig och
deras betydelse i lagstiftningssystemet, i den mån det senare redan blivit
en verklighet eller ännu väntar på sitt utförande. Ett särskilt behov av
en dylik undersökning förefinnes med anledning av dessa lagars ifrågasatta"
utsträckning till Värmlands län och eventuellt även andra delar av

3

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

södra och mellersta Sverige. Det är stor skada, att erfarenheterna om
dessa lagars verkningar icke föreligga just nu, vilket varit så mycket
lättare och billigare att åstadkomma, ifall undersökningen därom ägt rum
samtidigt med undersökningen av de båda andra lagarna och med begagnande
av den stora apparat, som för det senare ändamålet ändå
satts i gång.

Undersökningen bör naturligtvis omfatta lagarnas verkningar i de
avseenden, för vilkas tillgodoseende de blivit stiftade. Det bör således
utredas, hur det i tillämpningen gestaltat sig med arrendelagens bestämmelser
om viss minsta arrendetid, om rätt för arrendator att odla och få
ersättning för jordförbättringar samt åtnjuta husbehovsvirke och bete, om
skyldigheten för jordägaren att bygga husen och verkställa större reparationer,
om syneförrättning;)!’, om övergångsstadgande, som förbjuder
lagens verkan i något avseende på äldre avtal, om lagens giltighet enligt
ingressen allenast där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av
minst 4 hektar och så vidare. Beträffande vanhävdslagen bör utredas,
i vad mån jordbrukskommissionerna verkat i sin uppgift och vilka vanskligheter
därvid mötts, vilka tolkningar givits åt lagens grundstadgande
i 1 § första stycket (jämför misstolkningen för Nås socken anmärkt av
undertecknad vid 1913 års remissdebatt inom andra kammaren), i vad
mån jordägare söka utan ersättning överflytta tungan av lagen på
arreudatorerna, vilken tolkning givits av »självständigt jordbruk» såsom
villkor för lagens tillämplighet, vilken verkan kunnat iakttagas av
kompromissbestämmelsen i 1 § tredje stycket om lagens otillämplighet
i allmänhet, där norrländska arrendelagen gäller, och så vidare.»

Herr vice
talmannen
D. Perssons
motion.

I sammanhang med denna motion har utskottet till behandling
förehaft en av herr vice talmannen 1). Persson väckt motion, nr 16 i
andra kammaren, vilken motion är av följande lydelse:

»Under de senare åren har staten gjort mycket för att underlätta
och befrämja uppodling av jord i synnerhet inom Norrland och Dalarne
och sålunda visat ett särskilt intresse för odlingen i dessa bygder. Det
är då ganska naturligt, att staten har intresse utav att odlingarna också
vidmakthållas. Det var ock i syfte att trygga odlingarnas bestånd i
dessa bj^gder, som lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne tilikom.

Huru välbehövlig denna lag var, visa de berättelser, som av respektive
jordbrukskommissioner årligen avgivits. Av dessa berättelser framgår
nämligen, huru liten omsorg vissa bolag samt enskilda personer,

4

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

som förvärvat fastigheter huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen,
i många fall ägna den uppodlade jorden.

Med stöd av omförmälda lag hava visserligen jordbruk skom missionerna
i många fall genom godvillig överenskommelse med jordägarna
lyckats få dessa att sätta vanhävdad egendom i laggilt skick, och där
det inte lyckats genom godvillig överenskommelse ha tvångsåtgärder
vidtagits och tredskande jordägare tvingats att sätta jord och åbyggnader
i stånd. Men jordbrukskommissionerna ha ock under sin verksamhet
fått erfara, att personer icke saknas, som sätta vinstbegäret högre än
lyduaden för lagen, och som genom varjehanda transaktioner sökt kringgå
lagen och undkomma dess verkningar. I sådant syfte har odlad jord i
stor omfattning utarrenderats till enskilda personer under sådana former,
att uppsiktslagen icke kunnat å densamma tillämpas, oaktat jorden
legat i vanhävd.

Den fiskaliska rätt, som är staten förbehållen enligt uppsiktslagen,
förefinnes nämligen icke i den så kallade norrländska arrendelagen.
Detta är också ganska naturligt, ty ändamålet med arrendelagen var
egentligen att stödja arrendator erna och förbättra deras ställning samt
att reglera och trygga det privaträttsliga avtalet mellan jordägaren och
arrendatorn. Att så var förhållandet framgår tydligt av föredragande
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 12 februari
1909 vid föredragning inför Kungl. Magt av förslaget till nämnda lag.
Refererande till norrlandskommitténs förslag i ämnet yttrade han nämligen
bland annat följande: »Med arrendelagen åsyftades förbättring av
de arrendatorers ställning, vilka innehade jord, tillhörig sågverksbolag
eller andra idkare av trävaruindustri.»

Av justitierådet Skarstedts kommentarier till dessa lagar framgår,
att nämnda justitieråd förutsett att jord skulle kunna upplåtas till nyttjande
åt annan på sådant sätt, att uppsiktslagens bestämmelser å densamma
ej kunde tillämpas. Redan då dessa lagförslag förelåge till
behandling i riksdagen, uttalades också dessa farhågor av flera talare i
andra kammaren.

Då vissa personer genom utarrendering av jord så att säga söka
betäckning bakom den norrländska arrendelagen för att undkomma
uppsiktslagens tillämpning, kunde det väl ligga nära till hands att söka
botemedlet genom eu omarbetning av arrendelagen. Då emellertid det
mål, till vilket jag syftar, nämligen tryggande av den odlade jordens
fortbestånd såsom odlad, knappast kan vinnas, utan att ändring av uppsiktslagen
även kommer till stånd, torde man böra inrikta sig på att
söka vinna målet genom ändring av allenast sistnämnda lag.

5

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Såvitt jag kan förstå, skulle detta kunna ske genom att ur 1 § i
denna lag utesluta tredje stycket, varjämte den omredigering av 8 §
skulle verkställas, som påkallades av ändringen i 1 §.

Jag kan nämligen icke tänka mig någon annan möjlighet till
förebyggande av anmärkta missbruk av arrendelagen, än att jordägaren
blir ålagd att svara för jordens hävd även om densamma är upplåten
åt annan till nyttjande under vilken form sådan upplåtelse än
verkställts.

Några principiella skäl mot ett sådant stadgande torde inte heller
med fog kunna framställas, då ju ett liknande ansvar enligt lagen den
23 juli 1903 angående vård av enskilda skogar, åvilar ägare till skogsmark,
varå avverkningsrätt till skog upplåtits till annan.

Förutom användandet av arrendelagen som medel att undkomma
uppsiktslagens verkningar, ha åtskilliga kikare av trävaruindustri, eller,
för att begagna ett något vulgärt men fullt berättigat uttryck, skogsjobbare,
anlitat ett annat rättsinstitut, skiftesstadgan: Flera personer
ha förenat sig till ett s. k. konsortium och inköpt jordbrukshemman
med tillhörande skogar uteslutande i avsikt att skövla skogen och. sålunda
utan tanke på den odlade jordens hävd. Om konsortiet inte lyckats
försälja den odlade jorden eller att få densamma utarrenderad, har
hemmansklyvning begärts och hemmanet styckats i så små lotter, att
självständigt jordbruk därå icke kunnat idkas, och på det sättet har
konsortiet undkommit den för detsamma besvärliga uppsiktslagen.

För att råda bot mot detta missförhållande utan att ingå på andra
lagstiftningsområden än uppsiktslagen, vill det synas mig som att detta
skulle kunna ske genom att i berörda lag införa den bestämmelsen, att
hemman, som uppenbarligen förvärvats eller innehaves huvudsakligen
för tillgodogörande av skogsavkastningen, skall falla under uppsiktslagen
även om det styckas eller delas i så små brukningsdelar, att självständigt
jordbruk därå ej kan idkas.

Väl inser jag, att avsevärda svårigheter erbjuda sig för att på ett
fullt tillfredsställande sätt kunna förebygga nu anmärkta missförhållanden,
men den odlade jordens hävd och bevarande för därmed avsett ändamål
är av så stor nationalekonomisk och social betydelse, att dessa svårigheter
måste övervinnas.

På grund av vad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att
riksdagen behagade i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes utreda och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 25
juni 1909, att ägare till odlad jord, som faller under bemälda lag, skall

Utskottets yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

vara ansvarig för jordens hävd, även om sådan jord är upplåten åt annan
vare sig genom arrende eller annorledes, samt att omförmälda lags
bestämmelser skola tillämpas å hemman, som uppenbarligen förvärvats
eller innehaves huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen,
även om det styckas eller delas i så små lotter eller brukningsdelar, att
självständigt jordbruk därå ej kan idkas.»

Förevarande motioner avse båda en revision av vissa delar av
den s. k. norrlandslagstiftningen. Herr vice talmannen Persson hemställer
i sin motion om ändringar i lagen angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 i syfte, dels att någon
inskränkning i lagens tillämpning ej vidare må äga rum för det fall,
att fastighet är utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne, dels ock att uppsiktslagen må
göras tillämplig i fråga om hemman, som uppenbarligen förvärvats eller
innehaves huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen, även
om hemmanet styckas eller delas i så små lotter, att självständigt jordbruk
därå ej kan idkas. Den av herr Lindhagen med flere väckta
motionen åter utmynnar i en hemställan, att en allmän undersökning
måtte företagas angående verkningarna av de norrländska arrende- och
uppsiktslagarna samt att efter undersökningens fullbordande sådana
ändringar måtte vidtagas i nämnda lagar, vartill anledning må förefinn as.

Frågan om en undersökning av de norrländska arrende- och uppsiktslagarnas
verkningar har redan tidigare varit föremål för riksdagens
prövning. Senast framställdes yrkande härom i en av herr Lindhagen
vid 1912 års riksdag väckt motion. Denna motion, som dessutom innefattade
hemställan, att vissa ändringar måtte vidtagas i norrlandslagstiftningen
utan avvaktan av den begärda undersökningen, hänvisades
till lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 44) lämnade följande framställning
av frågans föregående behandling:

»Vid 1910 års riksdag framställdes i motion av herrar Lindhagen
och Karlsson i Fjäl, under framhållande särskilt av önskvärdheten av
att den norrländska förbudslagen utsträcktes till att gälla även jordförvärv
av bolagstjänstemän och enskilda skogsspekulanter, yrkande, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en opartisk undersökning
rörande verkningarna av nämnda lag särskilt vad anginge bolagstjänstemäns
och andra dylika personers fastighetsförvärv samt fastighets -

7

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

inrop av bolagen själva å exekutiva auktioner. Därjämte föreslogs, med
anledning därav att den norrländska arrendelagen dels på grund av den
otillfredsställande avfattningen av dess övergångsbestämmelser och dels
på grund av att bolagen skyndat sig att upprätta arrendeavtal före lagens
trädande i kraft, icke skulle ernått den tillämpning, som därmed varit
avsedd, att en sådan opartisk undersökning, som ovan nämnts, måtte
åstadkommas även därom i vad mån nyssberörda lag vunnit tillämpning
på bolagens och deras vederlikars arrendegårdar och, där så ej skett,
om anledningarna därtill. Slutligen begärdes, därest utredningen därtill
gåve anledning, framläggande för riksdagen av förslag till förbättringar
i berörda lagar.

Lagutskottet avstyrkte (i utlåtande nr 34) motionen, och denna
hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren antog
eu till utlåtandet fogad reservation, däri hemställdes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes anordna undersökning
rörande verkningarna av lagen den 4 maj 1906 om förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom, samt i
den mån och på det sätt, som kunde anses lämpligt, offentligen framlägga
resultaten av eu dylik undersökning. Genom kamrarnas skiljaktiga
beslut var emellertid frågan förfallen.

Vid riksdagen 1911 återupptogos dessa framställningar av herr
Lindhagen i något förändrad form. I avseende på förbudslagen påyrkade
han, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära dels framläggande
av förslag om lagens utsträckning till att omfatta även enskilda
skogsspekulanter och dels en undersökning rörande förhållandena med
bolagens fastighetsinrop å exekutiva auktioner samt övriga verkningar
av lagen ävensom, därest utredningen därtill gåve anledning, förslag
till förbättringar i lagen. Beträffande de övriga norrlandslagarna yrkade
hau arrende- och vanhävdslagarnas fullständigande i överensstämmelse
med sin ovan berörda reservation till lagutskottets betänkande år 1909.

Lagutskottet tillstyrkte beträffande förbudslagen en skrivelse till
Kungl. Maj:t av enahanda innehåll som ovan omförmälta, till lagutskottets
betänkande 1910 fogade reservation. Denna utskottets hemställan
godkändes av andra kammaren, men avslogs av första kammarenj
till följd varav frågan alltså även då förföll. I övriga avseenden
blev motionen av lagutskottet avstyrkt och av båda kamrarna
avslagen.

Emellertid har Kungl. Maj:t den 30 december 1911 förordnat om
utredning angående verkningarna i olika avseenden av den norrländska

8

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

förbudslagen i syfte att i fall av behov kunna inskrida till rättelse och
jämkning i vad som kunde visa sig vara till skada.»

Beträffande sin ståndpunkt till de väckta frågorna anförde därefter
utskottet:

»De spörsmål, som i herr Lindhagens förevarande motion beröras,
hava alltså i den omfattning, som för närvarande ansetts erforderlig och
lämplig, av regeringen gjorts till föremål för undersökning och prövning i
syfte att, där behov därav framträder, åvägabringa nödiga förbättringar.
Att, innan denna undersökning kommit till något som helst resultat,
vare sig begära ytterligare undersökning eller genomförande av vissa
förändringar i sagda lagstiftning synes utskottet ej lämpligt. Det är
visserligen sant, att den undersökning, varom nu förordnats, omfattar
endast förbudslagen av den 4 maj 1906. Men beträffande särskilt
arrende- och vanhävdslagarna är att märka, att dessa tillkommit och trätt
i gällande kraft först under år 1909. Någon erfarenhet om deras verkningar,
som kunde läggas till grund för ett bedömande i vad mån de
kunde tarva förändringar, kan sålunda endast i obetydlig mån hava
vunnits. Härtill kommer, att de jordbrukskommissioner, som enligt vanhävdslagen
förordnats att hava uppsikt över jordbrukets bedrivande å
bolagens hemman, först den 27 januari 1911 erhållit reglemente och på
de flesta håll icke förr än under nämnda år kommit i någon egentligverksamhet.
Det är uppenbarligen allt skäl att avvakta, att dessa kommissioner
något fått arbeta, innan man skrider till ändringar i de lagar
de hava att tillämpa eller till en på dylika ändringar syftande undersökning.
Man bör sålunda enligt utskottets mening icke nu utsträcka
undersökningen rörande ifrågavarande lagstiftning längre, än regeringen
funnit ändamålsenligt. För övrigt torde det få antagas, att, därest i
något avseende under undersökningens gång behov härav skulle visa sig,
Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder.

Av det ovan sagda följer, att utskottet icke heller anser sig kunna
nu tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maj: t begära vidtagande av de
ändringar i arrende- och vanhävdslagarna, som i herr Lindhagens motion
föreslagits. Åven om det i viss mån kunde ansetts önskvärt, att
särskilt beträffande arrendelagen några bland de av motionären framhållna
önskemålen vunnit mera avseende vid lagens genomförande, innehåller
motionen i allt fall icke tillfyllestgörande skäl, varför man, sedan
lagarna genomförts i sin nuvarande form, redan nu, innan de utövat
någon egentlig verkan, skulle begära ändring i desamma.»

Med hänvisning till vad sålunda i utlåtandet anförts hemställde
utskottet, att det i motionen framställda yrkandet om undersökning av

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 9

norrlandslagstiftningens verkningar icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Denna utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering
och av andra kammaren med 103 röster mot 67, vilka avgåvos för
bifall till en vid utskottets utlåtande fogad reservation, innefattande
yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.

Den på Kungl. Maj:ts uppdrag företagna utredningen angående
verkningarna av lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom, vilken utredning sedermera utsträckts till att
avse jämväl de norrländska ägostyckningslagarnas tillämpning och verkningar,
har numera slutförts.

Norrlandslagstiftningens allmänna syftemål har varit det norrländska
jordbrukets vidmakthållande såsom självständig näring och bondeklassens
bevarande under en utvecklingsperiod, som i dessa landsändar i mångt
och mycket burit prägeln av ett övermäktigt inflytande från trävaruindustrien
å den jordbrukande befolkningens ekonomiska och sociala
levnadsvillkor. I högre grad än för annan rättsbildning gäller för en
dylik av lokala undantagsfallållanden betingad lagstiftning, att densamma
icke från början kan framträda i fullfärdigt skick, utan att
först efter praktisk tillämpning av lagen med någon större säkerhet kan
bedömas, huruvida den rätta vägen blivit funnen för vinnande av det
föresätta målet. Det står därför i god överensstämmelse med ifrågavarande
lagstiftnings försökskaraktär, att de lagstiftande myndigheterna
genom tid efter annan återkommande undersökningar av dessa lagars
praktiska verkningar tillföres en på sakkunnigt och insiktsfullt omdöme
grundad kännedom om de förhållanden, som till äventyrs kunna påkalla
ändringar av redan givna bestämmelser.

Såsom förut erinrats, har beträffande norrlandslagstiftningen en
undersökning av ovan angivet slag hittills företagits endast i fråga om
lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom samt ägostyckningslagen. De skäl, som ansetts göra nämnda
utredning önskvärd och lämplig, kunna emellertid efter utskottets förmenande
med enahanda styrka åberopas för motsvarande åtgärd med
avseende å de norrländska arrende- och uppsiktslagarna. Emot tidigare
framställda förslag i sådant hänseende har anförts, att dessa lagar icke
ägt giltighet under tillräcklig tid för att nödig erfarenhet om deras verkningar
skulle kuuna hava vunnits. Det synes emellertid utskottet, att
detta skäl numera, sedan nära fem år förflutit från lagarnas ikraftträdande,
icke kan tillmätas betydelse. Anledning till framskjutande av tidpunkten
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 32 höft. (Nr 32.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

för eu dylik undersöknings påbörjande synes för övrigt så mycket mindre
föreligga, som vissa anmärkningar emot åtskilliga av dessa lagars särskilda
bestämmelser redan förekommit. Utskottet har därför, i anslutning
huvudsakligen till den av herr Lindhagen m. fl. väckta motionen, ansett
sig böra tillstyrka en undersökning av de norrländska arrende- och uppsiktslagarnas
verkningar i syfte att därigenom må kunna bedömas, huruvida
dessa lagar visat sig i nuvarande avfattning motsvara sitt ändamål,
samt i vad mån ändrade bestämmelser må kunna anses erforderliga.

I den av herr vice talmannen Persson framlagda motionen, vilken
utmynnar i ett yrkande om skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, har
uppmärksamhet fästs å en del oegentliglieter, som skulle vidlåda uppsiktslagen.
Med hänsyn till den allmänna undersökning av de norrländska
arrende- och uppsiktslagarna, som utskottet förordar, har utskottet icke
ansett sig böra ingå i en närmare prövning av motionen. Utskottet
finner nämligen uppenbart, att vid den av utskottet förordade undersökningen
jämväl de i herr Perssons motion påpekade förhållanden och
sättet för avhjälpande av desamma ägnas särskild uppmärksamhet.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
må i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en allsidig undersökning
rörande verkningarna av lagen om arrende
av viss jord å landet i Norrland och Dalarne den 25
juni 1909 samt lagen samma dag angående uppsikt å
vissa jordbruk i Norrland och Dalarne samt därefter
för riksdagen framlägga de förslag, vartill undersökningen
kan föranleda.

Stockholm den 27 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,
Johanson i Valared och greve Spens.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1914.