Lagutskottets utlåtande Nr 31

Utlåtande 1917:LU31

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

t

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917 kl. 1/j 11 f. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av
lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i
fråga om anställande av barnmorska.

Närvarande: herrar Lindhagen, Alexanderson*, greve Spens, Petrén, Dahl*, Valerius
Olsson*, Lars Olsson, Tisell, Permansson, Persson i Norrköping, Gustafsson
i Örebro, Karlsson i Fjäl, Holmdahl*, Pettersson i Södertälje*,

Zelahn* och Lindqvist i Kosta.

* Kj närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Motionen.
nr 177, har herr Byström anfört:

»I lagen angående kommuns skyldighet i fråga om anställande av
barnmorska av den 13 juni 1908, 3 och 4 §§, bestämmes som bekant om
barnmorskors löneförhållanden. Dessa paragrafer lyda som följer:

’3 §. Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i
årlig lön åtnjuta minst trehundra kronor samt därjämte förses med tjänlig
bostad och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst
etthundra kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge Konungens befallningshavande,
på ansökan av kommun och efter förste provinsialläkares
hörande, medgiva, att avlöningen må utgå med skäligt lägre belopp.

Avlöningen bestämmes av vederbörande kommun och skall utgöras
efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är eller
kan varda föreskriven.

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt, icke
träffa överenskommelse om avlöningen, skall frågan avgöras av Konungens
befallningshavande.

Bihang till riksdagens protokoll 1.917. 9 samt. 28 käft. (Nr 31.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

4 §. Utöver den fasta avlöningen äger barnmorska för varje förrättning
undfå ersättning enligt taxa, som vid hennes antagande eller
senare efter med henne trätfat avtal blivit av kommun fastställd.

Kunna kommuner, som betjäna sig av samma barnmorska, icke träffa
överenskommelse rörande taxan, skall frågan avgöras av Konungens befallningsbavande.
''

Redan 1908, då denna lag tillkom, ansågos dessa löneförmåner alldeles
för knappt tilltagna. Flere motioner väcktes då med syfte att få
lönen förhöjd. Och sedan dess hava flere gånger motionerats i riksdagen
om att barnmorskornas löner måtte sättas till något högre belopp än som
nu gäller. Men ännu har intet gjorts åt löneförhöjningen.

År 1914 vände sig allmänna barnmorskeförbundet till Kungl. Maj:t
och anhöll, att ''Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för att kommunalt
anställda barnmorskors minimilön höjes till 500 kronor om året
jämte fritt husrum och fri vedbrand samt två ålderstillägg, ett efter fem
år ä 50 kronor och ett efter 10 år ä 100 kronor, samt att staten måtte
bidraga till dessa barnmorskors avlöning med skäligt belopp.’

Men intet har avhörts från Kungl. Maj:t i detta avseende.

Kunde emellertid lönerna anses för små år 1908, så måste de nu
få anses alldeles otillräckliga. Och den lön, som allmänna barnmorskeförbundet
ansåg nödvändig år 1914, kan omöjligen anses vara för stor
år 1917. Den inkomst, som barnmorskorna i allmänhet taget kunna erhålla
på grund av den taxa, som gäller vid tjänstförrättningar, lär på
flere platser vara ganska blygsam.

Vid ett större möte, som nyligen hölls i huvudstaden, ådagalades
''med talande siffror och vederhäftiga vittnesbörd, att en stor del av barnmorskorna,
särskilt av de å landsbygden kommunalt anställda, befinna
sig uti ett verkligt nödläge, och farhågor uttalades för att yrket genom
dess utövares betryck skulle komma att sjunka och dess rekrytering föi*-sämras, något som i betraktande av barnmorskans ansvarsdigra, för mödrars
och barns liv så viktiga värv skulle bliva samhället till oberäknelig skada.’

Barnmorskan har ett ganska strävsamt arbete. Hennes ''yrke är till
sin natur så fyllt av oro och slitningar hit och dit, att det ej kan förenas
med någon lönande bisyssla’. Det till och med förbjuder henne att
ägna sig åt sådant arbete, som gör hennes händer grova och valkiga.

Då man vidare besinnar, att hon i allmänhet taget har att närvara
vid en förlossning i veckan, blir det nog icke mycken ro för annat arbete,
som skulle kunna giva någon inkomst.

Under det att hennes verksamhet ibland kan kallas ’ett livrädd -

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

lunga arbete’, får hon själv stundom nästan våga sitt liv för detsamma. I
all synnerhet är detta fallet i vissa landsändar, där avstånden äro stora
och vägarna mindre goda. Hennes ilresor i ur och skur, stundom i
nattens mörker, äro oftast ingå lustresor. En barnmorska har ej heller
någon semester, såsom många andra tjänande hava. Ett barnmorskemöte
uttalade vid ett tillfälle den önskan, att barnmorskan måtte få ledigt
åtminstone eu månad vart femte år utan avdrag på lönen.

Vidare behöva även barnmorskor alltjämt förkovra sig i kunskaper
och yrkesskicklighet. De måste därför dels hålla sig med behövlig facklitteratur
och dels bevista nödvändiga övningskurser. Detta kan ej ske
utan rätt kännbara utgifter.

Då barnmorskornas lönefråga var före i riksdagen 1908, hade eu stor
del av Konungens befallningshavande uttalat sig för, att den kontanta
barnmorskelönen borde sättas till minst fyrahundra kronor. Även samtliga
förste provinsialläkarne hade gjort ungefär enahanda uttalande i denna
sak. Nu äro ju kraven mycket större.

I lönefrågan har styrelsen för allmänna barnmorskeförbundet yttrat
bland annat följande för något år sedan:

''Erfarenheten har givit vid handen, att de kommunalt anställda barnmorskornas
existensvillkor med den nu fastställda minimilönen icke äro
ens drägliga. Ty en var kan inse, att det är omöjligt för en barnmorska
att existera på denna minimilön även med fri bostad och fri vedbrand,
särskilt som anspråken på barnmorskans utbildning och kunskaper samt
utrustning i hygieniskt avseende med varje år stiga.

Då barnmorskan vidare har sitt klientel till alldeles övervägande del
bland de samhällsklasser, vilkas betalningsförmåga är obetydlig, blir i
många fall den särskilda avgift för förlossningsbiträdet, vilken skall utgå
enligt eu synnerligen låg taxa, icke gulden. Samtidigt stiga levnadsomkostnaderna
och anspråken på barnmorskan att vara försedd med tidsenliga
hygieniska instrument och antiseptiska artiklar.

Styrelsen för allmänna svenska barnmorskeförbundet håller före, att
det är eu samhällsangelägenhet av stor vikt, att barnmorskekåren rekryteras
med goda krafter, men detta lärer näppeligen bliva fallet, om den
nu inom kåren allmänt utbredda meningen om huvudmassans av barnmorskekåren
dåliga levnadsvillkor blivit än mera befäst.’

Man måste få hoppas, att riksdagen nu i denna dyrtid skall behjärta
denna viktiga sak och på ena eller andra sättet bestämma om någon ökning
av barnmorskornas lön.

Frågan om statsbidraget till barnmorskornas avlöning är en särskild

4

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

1908 års
riksdag.

sak, som väl i sin tid kommer att ordnas. Men just nu måste, synes
mig, åtgärder vidtagas för att komma barnmorskorna till någon hjälp i
det svåra ekonomiska läge, uti vilket de i allmänhet taget befinna sig.

På grund av vad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå, att riksdagen
måtte besluta, att första delen av 3 § i lagen angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande av barnmorska den 13 juni 1908 må
få följande förändrade lydelse:

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig lön
åtnjuta minst femhundra kronor jämte tjänlig bostad och nödigt bränsle
eller erhålla ersättning för bränslet med minst ett hundra kronor samt
erhålla två ålderstillägg: ett efter fem år å femtio kronor och ett efter tio
år å etthundra kronor.»

Yid 1908 års riksdag, då nu gällande lag angående kommuns skyldighet
i fråga om anställande av barnmorska antogs, förekom angående
barnmorskas avlöningsförmåner väsentligen följande:

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed den kungl. propositionen i
ämnet motiverades, anförde föredragande departementschefen huvudsakligen:
Pörslaget hade utarbetats på grundvalen av ett av medicinalstyrelsen avgivet
förslag till barnmorskereglemente. Enligt detta skulle den fasta avlöningen till
barnmorska bestå av skälig kontant årslön samt på landet dessutom av fri
tjänlig bostad och andra lämpliga naturaförmåner; och skulle avlöningen
utgöra minst det belopp, vartill en barnmorskas lön borde uppgå för att
hon skulle vinna inträde i barnmorskornas pensionskassa (200 kronor).
Därjämte skulle barnmorska för varje förrättning erhålla gottgörelse enligt
särskild taxa. Medicinalstyrelsen hade själv vid förslagets avlämnande
framhållit, att den föreslagna minimilönen vore låg, men att styrelsen ansett
det bäst, att den större delen av inkomsten utginge i form av ersättning
efter taxa. Över medicinalstyrelsens förslag hade inhämtats yttranden
av Konungens befallningshavande i länen, som hört kommunalnämnderna
i socknar, vilka ej hade barnmorska eller hade barnmorska mot
lägre fast årlig lön än 200 kronor, tre städer i vilka barnmorska vore
anställd på de sistnämnda villkoren, samt förste provinsialläkarna i länen.
Av kommunerna hade 340 uttalat sig för och 125 mot detsamma. Städerna
hade icke haft något att erinra mot medicinalstyrelsens förslag. Samtliga
förste provinsialläkare, med vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länen i allmänhet instämt, hade, under uttalande av sin anslutning
till förslagets huvudprincip — skyldighet för kommun att mot fast
arvode anställa erforderligt au tal barnmorskor — ansett, att den av

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

medicinalstyrelsen föreslagna fasta rninimiaflöningen för barnmorska vore
för lågt tilltagen. I sådant avseende hade framhållits, att de tryckta ekonomiska
förhållanden, varunder barnmorskorna ofta levde, menligt inverkade
på barnmorskekårens rekrytering och därför vore allmänheten till
men, att eu barnmorska med det slitande och uppoffrande arbete, som,
efter genomgången 9 till 12 månaders lärokurs, i regel vore hennes lott,
ej kunde hava en bekymmersfri existens med eu så låg avlöning som
den av medicinalstyrelsen föreslagna, att, om än tidtals eu barnmorska ej
toges i anspråk av förrättningar, det till arten av hennes verksamhet dock
hörde, att hon städse skulle vara beredd att på kallelse infinna sig, på
grund varav hon svårligen kunde bereda sig annan inkomst, samt att det
vore anledning befara, att många kommuner blott på grund av befintligheten
av en föreskrift om en så låg minimiavlöning som den av medicinalstyrelsen
ifrågasatta skulle med dess utgivande anse sig hava
uppfyllt all skyldighet i avlöningshänseende gent emot sin barnmorska.
Tre Konungens befallningshavande hade föreslagit en fast årlig minimiavlöning
av 400 kronor jämte naturaförmåner av bostad och vedbrand,
sex hade föreslagit 400 kronor, två 300 kronor jämte bostadsförmån, en
300 kronor och en 200 kronor jämte bostad och vedbrand, dessa samtliga
i överensstämmelse med vederbörande förste provinsialläkares förslag. En
Konungens befallningshavande hade jämväl föreslagit det sist nämnda beloppet,
medan förste provinsialläkaren föreslagit 400 kronor jämte bostad
och vedbrand. Sju Konungens befallningshavande hade icke haft något att
erinra mot medicinalstyrelsens förslag, under det att av förste provinsialläkarna
i dessa län två föreslagit 400 kronor jämte bostad och vedbrand,
tre 400 kronor och två 300 kronor. Två Konungens befallningshavande
hade betecknat den av medicinalstyrelsen föreslagna minimiavlöningen såsom
ringa, och hade i dessa län förste provinsialläkarna föreslagit respektive
400 kronor och 250 kronor, i båda fallen jämte bostad och vedbrand.
En Konungens befallningshavande hade föreslagit antingen 400 kronor
eller ock bifall till förste provinsialläkarens förslag, att varje kontrakt
skulle underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Enligt vidfogad tablå över de år 1907 kommunalt anställda barnmorskornas
fasta avlöning växlade denna mellan under 50 kronor och
över 900 kronor. De flesta av dem åtnjöto en avlöning av mellan 300
och 349 kronor, det därnäst största antalet 250—299 kronor och ett lika
stort antal 200—249 kronor.

Departementschefen anförde vidare beträffande avlöningen:

»Vad härefter angår frågan om en till beloppet bestämd minimilön

6

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

för kommunalt anställd barnmorska, kan jag till en början icke annat än
erkänna det beaktansvärda i vad såväl från Kung!. Maj:ts befallningskavande
och förste provinsialläkarna i länen som från barnmorskorna själva
framhållits om olägenheten av en så låg lagbestämd minimilön som den
av medicinalstyrelsen föreslagna.

Vidkommande den av medicinalstyrelsen framhållna omständigheten,
att i reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt minimiavlöningen för
rätt och skyldighet till inträde i pensionsanstalten fastställts till endast
200 kronor om året, har denna sin förklaringsgrund däruti, att hänsyn
därvid måst tagas till bestående anställnings- och avlöningsförhållanden.
Understege avlöningen 200 kronor, kunde icke barnmorskan anses i den
allmänna hälsovårdens intresse utöva ett så omfattande arbete, att det
borde berättiga henne till tjänstårsberäkning för erhållande av pension
enligt principerna för pensioneriugen.

Nu åter är fråga om att införa ett nytt anställnings- och avlöningssystem
med efter förhållandena lämpade distrikt, som giva barnmorskan
fullt arbete i hennes yrke och eu inkomst, tillmätt efter detta arbete, allt
utan rubbning i redan grundade och bestående rättsförhållanden.

Det synes mig därför, som borde minimiavlöningen ej sättas lägre
än att barnmorskan, om så skulle för ett eller annat år behövas, ensamt
av densamma har möjlighet till nödtorftig bärgning, och tillåter jag mig
i sådant hänseende föreslå en fast minimiavlöning från kommunen-barnmorskedistriktet
av 300 kronor om året jämte skyldighet för kommunen
att förse barnmorskan med tjänlig bostad och nödig vedbrand eller ock
utgiva ersättning därför med sammanlagt minst 100 kronor om året. Sålunda
ifrågasatta avlöningsförmåner understiga visserligen i betydlig mån
vad i sådant hänseende vid innevarande års riksdag av Eders Kungl.
Maj:t föreslagits för småskollärarinnor, men jag har vid detta mitt förslag
icke ansett mig kunna undgå att taga väsentlig hänsyn till nu bestående
förhållanden, vilka giva vid handen, att mer än halva antalet kommunalt
anställda barnmorskor för närvarande uppbära avlöning, som understiger
vad jag föreslagit. Därjämte bör uppmärksammas, att barnmorskorna ju
hava utsikt att något förbättra sina löneförmåner genom den ersättning de
skola erhålla för varje särskild förrättning.»

I sammanhang med propositionen hade sammansatta stats- och lagutskottet
till behandling några i anledning av propositionen väckta
motioner, däribland två, i vilka hemställdes, att den förevarande bestämmelsen
måtte erhålla följande lydelse:

»Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd, skall i årlig lön

Lagutskottet# utlåtande Nr 31.

7

åtnjuta minst fyrahundra kronor samt därjämte förses med tjänlig hostad
och nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst etthundra
kronor.»

I den ena motionen hemställdes därjämte, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung]. Maj:t låta utreda, i
vad mån bidrag av statsmedel skulle kunna beviljas kommun för avlöning
av fast anställd barnmorska, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet anförde:

»Det är otvivelaktigt av vikt, att barnmorskorna, med den ansvarsfulla
uppgift som åligger dem, erhålla en någorlunda tryggad ekonomisk ställning,
men man måste härvid också skänka nödigt beaktande åt den
ekonomiska bärkraften hos kommunerna, som skola vidkännas kostnaderna
för barnmorskornas aflöning. I förra avseendet år härvid att märka, att
den av Kungl. Maj:t föreslagna minimilönen, 300 kronor jämte naturaförmåner
till ett värde av minst 100 kronor, väsentligt överstiger vad
medicinalstyrelsen föreslagit samt tillsammans med ersättningen enligt
taxa för de särskilda förrättningarna och de biinkomster av annat arbete,
som barnmorska må kunna förskaffa sig, i regel icke torde komma att
understiga den grundlön, som av riksdagen detta år blivit bestämd för
småskolelärarinnor. Yad beträffar hänsynen till kommunernas ekonomiska
bärkraft, så torde det vara ostridigt, att i vårt land finnas många kommuner,
på vilkas budget en barnmorskelön, även av den storlek som
Kungl. Maj:t föreslagit, kommer att verka avsevärt tryckande. Men härtill
kommer, att ett fastställande av lönen till högre belopp kan befaras
hava till följd, att kommuner, som redan hava flera barnmorskor anställda,
finna sig nödsakade att till skada för den sak, lagen avser att främja,
inskränka antalet barnmorskor, så att det verkliga behovet av sådana ej
varder tillgodosett. Med hänsyn till dessa omständigheter tilltror sig utskottet
ej att förorda ett längre gående förslag än propositionen innefattar.

Utskottet, som väl håller före, att särskilt statsunderstöd till ekonomiskt
synnerligen betungade kommuner för här ifrågavarande ändamål liksom fölen
del andra kommunala ändamål, t. ex. väghållningen och folkskoleväsendet,
må vara motiverat, anser emellertid, att barnmorskornas anställande och
avlöning, åtminstone under nuvarande förhållanden bör vara en uteslutande
kommunal angelägenhet, och kan fördenskull ej biträda motionen i denna del.»

Utskottets hemställan i berörda delar blev sedermera av riksdagen
bifallen.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

Senare

förslag.

Barnmorskaförbundets

framställning
1914.

Därefter tiar icke något förslag om ändring i bestämmelserna om
kommuns avlöningsplikt till barnmorska varit före i riksdagen, men
hava vid 1912 och 1913 års riksdagar väckts motioner om statsbidrag
till avlöning av barnmorskor, vilka motioner avslagits.

Vid den förra riksdagen hemställdes sålunda i en motion, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, till
vilket belopp och under vilka villkor statsbidrag till inom kommun anställd
examinerad barnmorskas avlöning må kunna beviljas, samt till riksdagen
inkomma med det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Statsutskottet, till vilket motionen hänvisades, anförde i däröver avgivet
utlåtande:

»Med sin framställning avser motionären utredning i fråga om viss
ändring i den av 1908 års riksdag antagna lagen angående kommuns
skyldighet i fråga om anställande av barnmorska. Såsom också av motionären
anförts, har emellertid denna lag trätt i kraft den 1 januari innevarande
år (1912), och sålunda varit i tillämpning endast under en mycket
kort tid.

Då vid sådant förhållande någon erfarenhet angående de i motionen
berörda förhållanden givetvis icke kunnat ernås, har det ej synts utskottet
lämpligt att redan nu vidtaga åtgärder avseende förändring i den av statsmakterna
beslutade lagen.»

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls av första kammaren utan votering, medan
andra kammaren biföll motionen med 103 röster mot 91, som avgåvos för
utskottets förslag.

Vid 1913 års riksdag väcktes en motion med enahanda hemställan
som den nyss omförmälda.

Statsutskottet hemställde om avslag å motionen, då motionären till
stöd för sin framställning ej förebragt någon utredning eller några nya
skäl utöver förut anförda.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, av andra kammaren
efter votering med 99 röster mot 73.

Utskottet har efterhört, huruvida barnmorskeförbundets av motionären
omförmälda framställning till Kungl. Maj:t under år 1914 föranlett någon
utredning. Därvid har från medicinalstyrelsen inhämtats, att framställningen
av Kungl. Maj: t remitterats till medicinalstyrelsen, att medicinalstyrelsen
infordrat utlåtanden från Konungens befallningshavande i länen,

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

förste provinsialläkarna och barnmorskeöverlärarna, att dessa utlåtanden
inkommit till medicinalstyrelsen, att tillfälle lämnats jämväl samtliga barnmorskor
att yttra sig i frågan, att de inkomna utlåtandena och yttrandena
ännu ioke hunnit bearbetas, att medicinalstyrelsen i början av året på
förfrågan från Kungl. Maj:t om, när styrelsens yttrande kunde förväntas,
förklarat sig icke vara i stånd att därom lämna något besked och att
ioke heller nu någon tid därför kunde angivas.

Utskottet finner det uppenbart, att de avlöningsförmåner, barnmorskor Utskottet.
enligt ifrågavarande lag skola lägst tillgodonjuta, äro icke minst under
nu rådande dyrtid alltför knappt tilltagna.

Redan under den förberedande behandlingen av 1908 års förslag
hemställde de flesta förste provinsialläkarna och ett stort antal Konungens
befallningshavande om större avlöningsförmåner, än som sedan upptogos i
det kungl. förslaget. Detta torde även giva vid handen, att de i enlighet
med sistnämnda förslag fastställda minimiavlöningsförmånerna, som utgå
enligt gällande lag, måste under nu rådande förhållanden betecknas såsom
alltför ringa, och att eu höjning av dem kräves. Vidare kan framhållas,
att, medan barnmorskeförbundet år 1914 hemställde om de avlöningsförmåner,
motionären föreslagit, har, enligt vad inom utskottet upplysts, barnmorskeförbundet
vid sitt senaste möte påyrkat minimilönernas höjande till
800 kronor.

Visserligen lära, enligt vad inom utskottet blivit upplyst, ett stort
antal kommuner avlöna sina barnmorskor med högre belopp än det i lagen
angivna minimibeloppet och jämväl på åtskilliga håll de i kontrakten med
barnmorskorna avtalade löneförmånerna hava efter den inträdda dyrtiden
frivilligt höjts. Men i ett betydande antal fall torde dock barnmorskornas
ställning vara så besvärlig, att ett ingripande, på sätt motionären yrkat,
måste anses påkallat.

Utskottet har emellertid funnit betänkligheter vid att allenast i anledning
av den väckta motionen inlåta sig på förslag till en definitiv
lönereglering. Frågan om höjning av barnmorskornas minimilön har
som sagt redan 1914 väckts hos Kungl. Maj:t och den i anledning därav
igångsatta objektiva utredningen kan antagas vara inom en ej allt för lång
tid färdig och därefter kommer Kungl. Maj:t säkerligen att förelägga riksdagen
förslag i ämnet.

Däremot synas alla skäl tala för att under väntetiden bereda barnmorskorna
någon krigsdyrtidshjälp, motsvarande vad ungefär beretts många
andra befattningshavare. Vid fixerandet av detta provisoriska dyrtidsBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 28 Käft. (Nr 31.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

tillägg har utskottet ansett en höjning från 300 till 400 kronor skälig.
Denna summa ansluter sig ock till det belopp av 400 kronor, som av ett
stort antal myndigheter föreslagits redan vid förberedelserna till 1908 års
lag. Därmed torde ock invändningen, att pålagan skulle måhända tungt
och oförberett drabba en del mindre, fattiga kommuner, väsentligen förlora
sin betydelse.

Beträffande tiden, från vilken det provisoriska lönetillägget skulle
gälla, hade det onekligen varit önskvärt, om det kunnat beviljas retroaktivt
från och med den 1 januari 1917 eller åtminstone från den 1 juli samma
år. Med hänsyn emellertid till, att kommunerna redan bestämt sina budgeter
för år 1917, har utskottet ej tilltrott sig kunna föreslå lagändringen
träda i kraft förrän den 1 januari 1918.

På samma gång får utskottet dock framhålla önskvärdheten, att den
definitiva löneregleringen blir snarast möjligt genomförd. Detta skulle
än kraftigare understrykas, ifall riksdagen samtidigt hemställer därom, att
Kungl. Maj:t vid nästa års riksdag framlägger det förslag, vartill den förut
omnämnda pågående utredningen kan giva anledning.

I detta sammanhang har utskottet, utan att dock självt taga någon
bestämd ståndpunkt, ansett sig böra framhålla lämpligheten av, att vid
nämnda utredning jämväl kommer under övervägande dels befogenheten
av en jämkning eller ändring i andra stycket av 3 §, vilken bestämmelse
möjligen kan i- ett eller annat fall göra om intet vad man med stadgandet
om minimilön avser att vinna, och dels eventuellt behövligheten av någon
statens mellankomst för att även med statsbidrag medverka till en skälig
lönereglering för barnmorskorna.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

l:o) i anledning av förevarande motion för sin
del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 3 § I lagen"den 13 juni 1908
angående kommuns skyldighet i fråga om
anställande av barnmorska. ''

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 13 juni
1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
av barnmorska skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

Barnmorska, som är i kommuns tjänst fast anställd,
skall i årlig lön åtnjuta minst fyrahundra kronor
samt därjämte förses med tjänlig bostad och nödigt
bränsle eller ock erhålla ersättning därför med minst
etthundra kronor.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äge
Konungens befallningshavande, på ansökan av kommun
och efter förste provinsialläkares hörande, medgiva, att
avlöningen må utgå med skäligt lägre belopp.

Avlöningen bestämmes av vederbörande kommun och
skall utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder
i allmänhet är eller kan varda föreskriven.

Kunna kommuner, som äro förenade till ett barnmorskedistrikt,
icke träffa överenskommelse om avlöningen,
skall frågan avgöras av Konungens befallningshavande.
;

2:o) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte för nästkommande års riksdag framlägga
det förslag till lönereglering för barnmorskor, vartill
den i frågan igångsatta och pågående utredningen kan
föranleda.

Stockholm den 23 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation

av herr greve Spens.