Lagutskottets utlåtande Nr 2

Utlåtande 1913:LU2

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom til) Riksdagens kansli den 31 januari 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
18 kap. 16 § strafflagen.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner,
Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten, greve Spens, Pettersson i
Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm,
Olsson i See och Holmdahl.

Lagutskottet har till behandling förehaft den till utskottet hänvisade
motionen inom Andra kammaren nr 8 av herr Molin i Dombäcksmark, i
vilken motion hemställts, att Eiksdagen för sin del måtte besluta, att
18 kap. 16 § strafflagen skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Djurplågeri
straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört:

»Vid 1912 års riksdag väcktes i bägge kamrarna motioner, vari hemställdes,
att Eiksdagen måtte för sin del besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen
skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Misshandel av djur

straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
fängelse i högst sex månader dömas.» Motionerna avstyrktes av lagutskottet,
men voro vid utskottets utlåtande fogat tvenne reservationer, den
ena av herr Pettersson i Södertelje m. fl. vari yrkades, »att Eiksdagen
måtte i anledning av förevarande motion besluta att i skrivelse till Ivungl.
Maj:t i sammanhang med den allmänna revisionen av strafflagen, som för
närvarande förberedes, låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser, varigenom
begreppet, straffbart djurplågeri, utvidgas att omfatta även andra
fall av djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet»; den
andra av herr Lindhagen, »att Eiksdagen ville l:o för sin del antaga fölBihang
till Niksdagens protokoll 1913. 9 samt. 2 Käft. (Nr 2). 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

jande ändrade lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen: »Visar någon grymhet
i behandling av djur, straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas» ; 2:o
tillika hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag till sådan ändring
i ovannämnda lagrum, att begreppet, straffbart djurplågeri, ytterligare
utvidgas utöver vad ovan under l:o ifrågasatts.»

Vid ärendets behandling i kamrarna ändrade herr Pettersson i Södertelje
och hans medreservanter reservationens kläm i så måtto, att uttrycket,
»I sammanhang med den allmänna revisionen av strafflagen, som för närvarande
förberedes», ströks.

Första kammaren avslog motionen med 71 röster mot 49, som tillföllo
herr Pettersson i Södertelje m. flis reservation i den förändrade form, som ovan
antytts, och i Andra kammaren bifölls herr Pettersson i Södertelje m. flis
reservation i den förändrade formen med 121 röster mot 69, som tillföllo
herr Lindhagens reservation. Av ärendets utgång i Andra kammaren
framgår, att lagutskottets förslag icke vann det ringaste gehör och att
kammaren enhälligt understödde den meningen, att djurplågeriparagrafen
i dess nuvarande form icke är, som den borde vara.

Tveksamheten att ändra djurplågeriparagrafens lydelse synes bottna i
svårigheten att finna ett korrekt språkligt uttryck för begreppet straffbart
djurplågeri. Varje försök till omskrivning av detta begrepp synes på förhand
vara dömt att misslyckas. Dock torde saken i själva verket vara
enklare än den ser ut. I stället för omskrivningar sådana som, »uppenbar
grymhet vid behandling av djur», »grymhet i behandling av djur»,
»misshandel av djur», m. fl. torde utan risk för missförstånd kunna sättas
helt enkelt »Djurplågeri straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har
redan vunnit burskap i svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar
detta ords betydelse. Att plåga djur är straffvärd. Begreppet
»plåga» innebär, i detta sammanhang, en avsiktlig handling eller också
straffvärd tanklöshet. Vilka omskrivningar för djurplågeribegreppet, som
än kunna uppfinnas, torde det dock aldrig kunna tänkas, att alla former
av straffvärt djurplågeri däri kunna specificeras, och vilken form en ny
djurplågeriparagraf än kan få, så torde det ändock till sist få lämnas åt
domstolarna att i varje särskilt fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri
föreligger eller ej.»

Utskottets Såsom motionären erinrat, avgav lagutskottet vid 1912 års riksdag

yttrande, utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen. Därvid lämnade utskottet i utlåtandet redogörelse för utveck -

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

3

lingen av hithörande bestämmelser samt för behandlingen inom Riksdagen
av åtskilliga under de senare åren framställda förslag till ändringar i berörda
lagrum. Ur detta utlåtande må i nämnda avseende här erinras om
följande:

Enligt 18 kap. 16 § strafflagen, sådant detta lagrum ursprungligen
lydde, straffades den, som i behandling av egna eller andras kreatur visade
uppenbar grymhet, med böter från och med fem till och med etthundra
riksdaler.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner framhölls emellertid,
att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant hänseende
framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke ägde tilllämpning
å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur; att icke
ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt skydd, utan
särskilt vid slakt straffritt kunde utsättas för onödigt plågande; samt att
straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att eu väsentlig höjning
därav vore av nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision
av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,
att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt
föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan
Kungl. Maj:t till 1890 års Riksdag framlagt proposition i enlighet med
nämnda förslag och Riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades
lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart
otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde Riksdagen i
skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 §
strafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff
till lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kung!. Maj:t för
Riksdagen förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse
skulle göras följande tillägg: »Aro omständigheterna synnerligen för svårande;

må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts
förslag vann Riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29
juni 1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter
icke undergått någon förändring.

Såsom ovan antytts, hade emellertid vid ett flertal riksdagar i väckta
motioner framhållits, att det i 18 kap. 16 § strafflagen givna stadgandet icke
i erforderlig grad kunde förhindra, att vid slakt |husdjur onödigt plågades.
I anledning av en vid 1896 års riksdag väckt motion anhöll Riksdagen i
skrivelse (len 24 april samma år, att Kungl. Maj:t måtte »dels låta utröna,

4

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

om och till vilken utsträckning stadganden skulle kunna meddelas i syfte
att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock,
därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.» Denna skrivelse föranledde dock
icke något förslag från Kung!. Maj:ts sida; men vid 1909 års riksdag
återupptogs frågan, och i skrivelse den 13 maj 1909 förnyade Riksdagen
hos Kung!. Maj:t sin i 1896 års skrivelse gjorda anhållan. Denna fråga
är ännu beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det
skydd emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18
kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren,
syntes med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Varken denna motion
eller de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande
riksdagar, föranledde emellertid till någon Riksdagens åtgärd. Först år 1907
beslöt Riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga följande
ändrade lydelse av nämnda paragraf: »Visar någon i behandling af djur
uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna ändring
godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse härmed lag
i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande lagrum ej ägt rum.

De vid 1912 års riksdag väckta motionerna, i vilka hemställts om
sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet
skulle angivas med orden »misshandel av djur», blevo, såsom motionären
i sin ifrågavarande motion anmärkt, av utskottet avstyrkta. Vid frågans
behandling inom Riksdagen stannade kamrarna i olika beslut. Under det
Första kammaren biföll utskottets hemställan, beslöt Andra kammaren,
på grundvalen av den i ovannämnda motion omförmälda, av fem ledamöter
avgivna reservationen, för sin del en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,
varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även
andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Såsom skäl för sin afstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat anfört,
att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild betydelse,
nämligen den, i vilken ordet förekomma i strafflagens 14 kap. »om
mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke lämpligen
kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte utskottet, med
erinran att Riksdagen, i skrivelse den 13 maj 1909 hos Kungl. Maj:t an -

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

5

hållit om utarbetande av bestämmelser till förekommande av onödigt plågande
av djur vid slakt, i övrigt hänvisade till den allmänna revision av
strafflagen, som för närvarande förberedes. Mot de skäl för avstyrkande,
utskottet sålunda åberopat, anförde emellertid ovannämnda reservanter bland
annat:

»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej
kunna tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet
uttrycket »uppenbar grymhet» utbytes mot ordet »misshandel».
På samma gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas
mening, att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar
vad som i ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna
synas också ofta i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket
»uppenbar grymhet» en mera omfattande betydelse än som ursprungligen
torde därmed hava avsetts. Då emellertid denna tendens i domstolarnas
praxis är långt ifrån allmän, oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen
hos större delen av vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet
i själva strafflagen erhåller en något vidare omfattning.»

I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen,
som vid föregående riksdag föreslagits, har nu i förevarande motion
hemställts, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande avfattning:
»Djurplågeri straffas med böter».

Utskottet finner, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912
års utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva
ett riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning bör
hänföras till straffbart djurplågeri och anser därför eu omarbetning av
stadgandet vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås,
att den allmänna rättsuppfattningen såsom straffvärd djurplågeri stämplar
liera fall, som enligt nu gällande bestämmelse äro straffria eller åtminstone
endast med stor tveksamhet kunna därunder inbegripas. Härtill kommer,
att stadgandets nuvarande avfattning lätteligen kan giva anledning till
och även synes hava föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att
domstolarna å några orter under intryck av den rådande uppfattningen
såsom straffbar bedömt behandling av djur, vars bestraffande domstolarna
å andra håll ansett uteslutet på grund av stadgandets ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar har en mera utförlig beskrivning
lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits
eu vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så är t. ex. i den norska strafflagen
av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstreng -

6

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

else eller paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld misliandling
av dyr eller som medvirker hertil»; dock göres visst undantag
till förmån för den vetenskapliga vivisektion. I den italienska strafflagen
av år 1889 straffas för djurplågeri den, som behandlar ett djur grymt
eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven
ansträngning.

Ehuru utskottet sålunda är ense med motionären därom, att den nuvarande
beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke är
tillfredsställande, kan utskottet dock icke finna den av motionären föreslagna
formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara
alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna
angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. Särskilt
synes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att
förhindra den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet,
enligt vad ovan nämnts, medgivit.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom
skall formuleras, bör enligt utskottets mening ankomma på en närmare
undersökning, vilken bör genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning
synes dock icke behöva anstå till den fullständiga revision av
strafflagen, som för närvarande förberedes.

Utskottet får alltså hemställa,

att Eiksdagen måtte i anledning av förevarande
motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan
ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart
djurplågeri utvidgas att omfatta även andra fäll av djurplågeri
än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Stockholm den 31 januari 1913.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN AVIDÉN.

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

7

Reservationer

dels av herr Lindhagen, som anfört:

»I)jurskydclsfrågan är eu gammal kulturfråga. Ett folks kulturella
nivå kan i mycket avläsas efter dess handlingar mot djuren. Men på
samma gång nödgas lagstiftningen i detta fall ansluta sig någorlunda till
folkets egen rättsståndspunkt. Går lagen allt för mycket före den senare,
blir den en död bokstav, ty man kan ej ådöma stora delar av hela folket
upprepade straffpåföljder.

Såsom utskottet erinrat bar lagstiftningen särskilt på senaste tider
gått framåt mot större mänsklighet. Ett utslag därav är straffskärpningen,
men i synnerhet de vilda djurens inbegripande under skyddet. Därmed
är frågan dock ej slutgiltigt avgjord. Själva uttrycket »uppenbar grymhet»
hänvisar tydligt på en kompromiss i lagen. Riksdagens skrivelse om en
lag för slakt innefattar redan en kritik av den nu gällande bestämmelsen
såsom icke effektiv. Men denna kritik bör självfallet rikta sig även mot
strafflagens nuvarande lydelse och omfatta även i detta fäll ej blott slaktboskap
utan även de vilda djuren.

Motionärernas förslag att helt enkelt införa begreppet misshandel för
djuren, liksom skett för människorna i ett annat straiflagskapitel, är nog
sakligt det fullkomligaste förslaget. Men folket är säkerligen ej moget
ännu för en sådan lagstiftning som fullt likställer djuren med människorna
i förevarande avseende.

Däremot synes tiden vara inne att gå vidare fram emot den av
motionärerna ifrågasatta begreppsbestämningen. Den norska lagen av år
1902 bestraffar »den som genom vanvård, överansträngning eller på annat
sätt gör sig skyldig till grov eller illasinnad misshandel av djur eller som
medverkar därtill», dock med eu viss reservation efteråt till förmån för
den vetenskapliga vivisektionen. Italienska strafflagen av år 1889, för
att taga ett annat exempel, bestraffar den, »som behandlar ett djur grymt
eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven
ansträngning». Försöken till en formulering äro som sagt mångahanda
och meningarne ganska stridiga. Det torde därför kanske ej vara tillräckligt
att söka föreslå Riksdagen ett omedelbart antagande av ny lydelse,
utan bör saken hänskjutas till Kungl. Maj:ts övervägande, dock utan att

8

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

därför nödvändigtvis behöva vänta ända till den avlägsna tid då en hel
ny strafflag kan bli antagen.

Något som emellertid bör kunna ske omedelbart är borttagande av
ordet »uppenbar», hvilket dock vore ett framsteg och skulle i sin mån
giva en ny riktlinje för rättstillämpningen.

Det hemställes alltså att Riksdagen ville

l:o) för sin del antaga följande ändrade lydelse
av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Visar någon grymhet i behandling av djur, straffes
med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till fängelse i högst sex månader dömas».

2:o) tillika hos Kung!. Maj:t göra eu framställning
av det innehåll utskottet föreslagit.

dels ock av herrar af Ekenstam. Trana, Alexanderson, greve Lagerbjelke,
von Baumgarten, greve Spens, Pettersson i Bjälbo och Holmddhl,
vilka hemställt,

att herr Molins ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm, O. L. Svanbäcke Boktryckeri, 1913.