Lagutskottets utlåtande Nr 2

Utlåtande 1911:LU2

Lagutskottets utlåtande Nr 2,

1

Nr 2.

Ankom till Riksdagens kansli den 31 januari 1911 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af verkställd granskning af justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

För den enligt 42 § 2 mom. riksdagsordningen lagutskottet åliggande
granskning rörande förvaltningen af justitieombudsmansämbetet hafva
båda kamrarna till utskottet hänvisat justitieombudsmannens vid innevarande
riksdag afgifna ämbetsberättelse, utom hvad angår däri gjord
framställning till Riksdagen om ändring af § 42 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 äfvensom af § 44
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.

För nämnda ''ändamål har utskottet från justitieombudsmansexpeditionen
mottagit ej mindre de diarier, hvilka under tiden från senaste
riksdags början till början af innevarande riksdag förts i ofvannämnda
expedition samt under justitieombudsmannens ämbetsresor, än äfven expeditionens
registratur för berörda tid. Dessutom hafva på särskild begäran
handlingarna rörande åtskilliga af justitieombudsmannen handlagda ärenden
hållits utskottet tillhanda.

Offer den numera fullbordade granskningen af ofvan angifna handlingar
får utskottet härmed afgifva utlåtande.

I ämbetsberättelsen, hvilken afser förvaltningen af ämbetet under
nästlidet år, anmäler justitieombudsmannen, att han på grund af förfall
med stöd af § 25 i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
påkallat sin af Riksdagen utsedde efterträdare, häradshöfdingen
Ossian Berger. Af denna anledning har häradshöfdingen Berger förvaltat
justitieombudsmansämbetet från och med den 28 februari till och med den
5 mars 1910.

Enligt vanlig ordning lämnas härefter en redogörelse för sådana mot
Bihang till Likså. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 2 Käft. (Nr 2).

2

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

ämbets- eller tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller tjänst
anställda åtal, som under år 1910 blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone
i eu instans pröfvade.

Sedan justitieombudsmannen härefter omnämnt trettiosex ärenden, som
föranledt annan åtgärd än åtal, redogör han i berättelsen för af honom
nedannämnda dagar år 1910 till Kungl. Maj:t afgifna framställningar i
följande ämnen, nämligen: den 7 januari angående ändring af lagen om
bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 juli 1898; den 7 januari
angående ändring af bestämmelserna om skillnad i äktenskap på grund
af blodskam; sistnämnda dag om ändring af 14 § konkurslagen; den 4
februari angående ändring af gällande bestämmelser om öfverlämnande till
vederbörande anatomiska institutioner af lik efter själfmördare m. m.; den
8 februari angående förtydligande af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen;
den 17 februari angående förtydligande af gällande föreskrifter om utlännings
äktenskap i Sverige; den 18 februari om ändring af lagen angående
lösdrifvares behandling; den 13 april angående förbättrade aflöningsförhållanden
för juridiskt bildade biträden hos häradshöfdingarna m. m.;
den 29 april om ändring af förordningen angående stämpelafgiften den
18 september 1908; den 29 april angående ändring eller förtydligande af
bestämmelserna i 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning; den 30 april om ändring i instruktionen
för landshöfdingarna den 10 november 1855; den 3 juni angående ändring
af stadgandet i 5 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen; den 12 oktober angående
ändring af 100 § utsökningslagen; den 31 oktober angående ändring
eller förtydligande af bestämmelserna i 39 § af kyrkostämmoförordningen;
den 8 november om ändring i, lagen angående handelsregister
m. m. den 13 juli 1887; den 14 november angående rätt för tillförordnade
domhafvande att emot säkerhet af borgen, hos hvilken länsstyrelse den än
ställts, på kredit utbekomma stämplar i statskontoret; den 19 november
angående förening af tingslagen i Södertörns domsaga.

Härefter redogör justitieombudsmannen för den vidare bchandligen af
åtskilliga af honom under åren 1907—1909 hos Kungl. Maj:t gjorda
framställningar, nämligen angående: domstolarnas arkiv m. m.; stället för
fängelsestraffs verkställande; tolkning i visst afseende af instruktionen för
rikets allmänna kartverk den 7 april 1906; brottmålsdomarebefattningarna;
skyndsammare handläggning i hofrätt af s. k. deserta mål; obehörigt
begagnande å aktiebolags sida af handelsbolags eller enskild näringsidkares
firma; fråga om rösträtt vid bolagsstämma för aktie, å hvilken icke fullgjorts
förfallen inbetalning; tiden för aktieboks uppläggande; forum för

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

3

åtal angående underlåtenhet af ledamot i styrelse för aktiebolag eller likvidator
för sådant bolag att till aktiebolagsregistret göra föreskrifna anmälningar;
förening af tingslagen i Medelpads västra domsaga; instruktionen
för stationsföreståndare vid statens järnvägar; anordningen af fångtransporter;
ordningen för återbetalning af revisionsskilling.

Justitieombudsmannen berör därefter under särskilda rubriker frågorna
om tillämpningen af lagen om villkorlig dom, om tillämpning, i afseende
å disciplinstraff, af bestämmelserna i 5 § af lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig straffdom, om lagfart, meddelad på ett sätt, som kan
medföra kringgående af bestämmelserna i lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906,
om tolkning af 139 § utsökningslagen, om vittnesersättning, utdömd med
lägre belopp än som medgifvits af den part, hvilken påkallat vittnets
hörande, om tolkning af 12 och 13 §§ i förordningen angående försäljning
af brännvin den 9 juni 1905, i hvad angår befogenhet för Konungens
befallningshafvande att bestämma platsen för försäljningsställe, om förfarandet
med för fylleri omhändertagna personer, samt om betydelsen af uttrycket
»fängelseföreståndare».

Öfver de i berättelsen af justitieombudsmannen afgifna särskilda
framställningar till Riksdagen om ändring af 139 § utsökningslagen samt
om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i vissa mål kommer
utskottet att under riksdagens lopp afgifva utlåtanden.

Enligt, hvad i berättelsen omförmäles, hafva justitieombudsmannens
ämbetsresor under året omfattat Skaraborgs, Gottlands och Blekinge län
samt delar af Stockholms, Älfsborgs och Örebro län. Under dessa resor
hafva besökts länsstyrelser, domkapitel äfvensom rådstufvurätter och häradshöfdingar
tillika med länsfängelser samt krono-, stads- och häradshäkten.
Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål för granskning, hvarjämte
uppmärksamhet ägnats åt domstolarnas arkiv. Dessutom hafva förrättats
inspektioner af fäugelserna å Långholmen. I afseende å hvad
under resorna och inspektionerna förekommit hänvisar justitieombudsmannen
till de därunder förda diarierna och protokollen.

Öfver de under år 1910 handlagda klagomål och anställda åtal meddelas
i ämbetsberättelsen följande öfversikt:

Vid 1910 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning............................................................ 28

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af......... 347

Summa 375

4

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits ................................................

till annan myndighet öfverlämnats....................-.....................

efter vederbörandes hörande fått förfalla .................................

» annorledes verkställd utredning afskrifvits ........................

utan åtgärd afskrifvits.........................................................

till åtal hänvisats...............................................................

föranledt annan åtgärd än åtal .............................................

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser

» » t » » » > » annan utredning............

» » » » på pröfning beroende .................................

1

4

84

3

207

10

31

19

2

14

Summa 375

Under år 1910 hafva 14 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts, nämligen:

på grund af förd klagan...................................................... 10

» » » anmärkning vid ämbetsresa ................................. 1

» » » » » fånglistgranskning ........................ 1

af annan anledning ............................................................ 2

Summa 14

Berättelsen upptager meddelande därom att sedan början af senaste
lagtima riksmöte någon förklaring af lag, i den ordning 19 § regeringsformen
bestämmer, icke blifvit af Kungl. Maj:t meddelad.

I en vid berättelsen fogad bilaga lämnas uppgifter från samtliga
departementen rörande de åtgärder, som blifvit under år 1910 vidtagna i
anledning af Riksdagens till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser. Berörda
bilaga innehåller därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1910
till Kungl. Maj:t aflåtit.

Vid berättelsen har slutligen såsom bilaga fogats historik öfver justitieombudsmansämbetet
1810—1910, hvilken justitieombudsmannen med föranledande
af uppdrag af 1907 års Riksdag låtit utarbeta.

Vid den granskning af justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, som
lagutskottet sålunda grundlagsenlig! förebaft, bar någon anledning till anmärkning
icke förekommit, bvilket utskottet härmed för Riksdagen

anmäler.

Stockholm den 31 januari 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

5

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

»Uti justitieombudsmannens ämbetsberättelse redogöres för en skriftväxling
mellan ombudsmannen och tillförordnade landshöfdingen i Gäfleborgs
län rörande en förfrågan från denne senare om rätta tolkningen
enligt ombudsmannens omdöme af 2 § i lagen angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag.»

Till sin nämnda redogörelse har ombudsmannen därjämte tillagt en
upplysning så lydande:

»Sedan justitiekanslern genom ett hos honom anhängiggjordt ärende
fått kännedom om t. f. landshöfdingen Ströms hänvändelse till mig, fann
sig justitiekanslern föranlåten att i en den 27 december 1910 till Konungens
befallningshafvande aflåten ämbetsskrifvelse, däri jämväl andra uppkomna
frågor afhandlades, framhålla, att, därest t. f. landshöfdingen i förekommande
fall vore tveksam, huru en utkommen författning skulle tolkas,
eller hvilka ämbetsåtgärder han hade att vidtaga, t. f. landshöfdingen
såsom Konungens befallningshafvande borde i ämnet göra framställning
hos Konungen eller, om ärendets beskaffenhet därtill föranledde, hos
Konungens högste ombudsman, justitiekanslern. Emellertid tilläde justitiekanslern
i berörda skrifvelse, att icke något vore att erinra mot den uppfattning,
som af mig uttalats till svar på de framställda spörsmålen.»

I en intervju i Svenska Dagbladet för den 30 sistlidne december
har justitiekanslern inför allmänheten närmare redogjort för grunderna för
sitt berörda handlingssätt sålunda:

»Först och främst ville justitiekanslern beriktiga den uppfattningen, att han
skulle ha utdelat en »skrapa» i detta fall. Den erinran, han gjort, kunde alls icke
gå under sådan beteckning.

Men å andra sidan förefanns anledning att bringa i särskild åtanke, hvad regeringsformen
säger i paragraf 47. Transsumerar man paragrafen så, att det här tilllämpliga
kvarstår, blir det följande: —---landtregeringen tillika med alla andra

verk samt högre och lägre ämbetsmän skola — -— — lyda konungens bud och
befallningar — — — blifvande de konungen i laga ordning ansvariga, om något
utaf dem underlåtes och försummas eller olagligt behandlas.

Landshöfdingen, som är konungens befallningshafvande, skall alltså icke förbigå
konungen och hans ombudsman, då han är tveksam hur en sak skall behandlas.
Detta framgår ytterligare af regeringsformens par. 19: »Inkomma till konungen ifrån

6

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

domstolar och ämbetsmän förfrågningar om lagens rätta mening i sådana fall, som
till domares åtgärd höra, äge högsta domstolen att de sålunda sökta förklaringar
gifva.» Här är vägen tydligen angifven. En ämbetsman, som är tveksam, har alltså
att i första hand begära direktiv hos konungens ombudsman, hvilken, därest icke
heller han finner det lagliga tillvägagångssättet klart framgå, har att gå vidare och
utverka lagförklaring hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen.

Genom att framhålla detta, säger oss herr Sjöberg, har justitiekanslersämbetet
icke uteslutit, att en ämbetsman, som vill säkerställa sig för efterräkning från justitieombudsmannen
såsom kontrollerande myndighet, kan också vända sig till denne,
men han må icke därför förbigå konungen, såsom den där har statsförvaltningen om
hand, och hans organ, hvarigenom äfven kontroll utöfvas.

Alltså har justiekanslersämbetet icke riktat sig emot justitieombudsmannainstitutionen.
Och hvad beträffar impulsen till att framkalla lagfor bättringar, så står
denna justitieombudsmannen i ett fall som detta lika öppen som justitiekanslern, då
båda ha tillgång till fångregistren.»

Det förhållande, som justitieombudsmannen sålunda velat bringa till
Riksdagens kännedom, är enligt min uppfattning af den allvarliga beskaffenhet,
att det i och för sig bör föranleda ett uttalande från Riksdagens sida
till häfdande af justieombudsmannabefattningens kraft och befogenheter.
De famlande förklaringar, som kanslern, på sätt ofvan angifvits, trott sig
böra lämna i ämnet, kunna icke annat än öka behofvet af ett sådant uttalande,
och då man dessutom bar anledning antaga, att kanslerns uppträdande
skett i samförstånd med regeringsmakten, borde, synes det mig,
frågans konstitutionella vikt vara för enhvar uppenbar.

Enligt 1809 års konstitutionsutskotts ursprungliga förslag till inrättande
af en justitieombudsman karaktäriseras saken så, att »en sann
medborgerlig anda icke länge skall saknas bos ett ursprungligen fritt och
manligt folk», då bland annat dess »allmänna och individuella rättigheter
iakttagas af eu utaf nationalrepresentationen förordnad väktare öfver lagarnes
efterlefnad af domare och ämbetsmän».

I öfverensstämmelse härmed äger justitieombudsman enligt gällande
grundlag att hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domare och ämbetsmän
samt att anmärka lagarnes och författningarnes brister och uppgifva
förslag till deras förbättring. Han skall i alla afseenden anses lika med
Konungens justitiekansler samt bar befogenhet bland annat att anställa
åtal, påkalla laglig handräckning af Konungens ämbetsmän i allmänhet och
öfvervara öfverläggningar och beslut bos ett stort antal ämbetsverk.

Justitieombudsmannaämbetet bär således instiftats såsom en fristående
och själfständig konstitutionell institution vid sidau af den förvaltningsmyndighet,
som utgår från regeringsmakten. Det är klart, att i all synnerhet
en sådan institution måste stå i lefvande kontakt med det lifsområde,

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

7

som den skall kontrollera och hvars brister den skall bringa i dagen.
Detta ligger inneslutet i grundlagens bud och lärer från institutionens
begynnelse ländt till efterrättelse.

Visserligen bar ämbetet på grund af flera förhållanden icke kunnat
få den stora betydelse, hvarom 1809 års grundlagstiftare drömde. Men
detta är säkerligen ingen anledning att på sätt nu ifrågasatts ytterligare
kringskära ombudsmannens befogenhet och därigenom förvandla ämbetet
till en föga betydande pappersinstitution. Såvidt jag förstår är ämbetets
grundlagsenliga befogenhet botad genom det af justitiekanslersämbetet gifna
direktivet till landets ämbetsmän.

Därtill må erinras, att då ombudsmannen liksom öfriga ämbetsmän är
bunden främst af rikets lagar och icke af någon myndighets däremot stridande
bud, måste ett påstående, att t. f. landsböfdingen ej lagligen ägt att
officiellt vända sig till justitieombudsmannen med begäran om råd, också
innebära, att ombudsmannen förfarit olagligt, som inlåtit sig på den sålunda
gjorda framställningen.

På grund af hvad sålunda anförts bar jag, som instämt i utskottets
anmälan, att anledning till anmärkning mot justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
icke förekommit, ansett, att utskottet härutöfver bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af dess justitieombudsmans
ofvanberörda meddelande måtte göra det uttalandet,
att ombudsmannen enligt Riksdagens uppfattning
äger i kraft af sitt ämbete att mottaga förfrågningar
från rikets ämbetsmän och i anledning däraf meddela
sin uppfattning.»