Lagutskottets utlåtande Nr 28

Utlåtande 1918:LU23

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. 6 e in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

May.t angående dels utredning och förslag rörande tvångsarrendering
av odlingsbar mark och i lägervall liggande
odlad jord, dels och angående åtgärder för vanhåvdad
jords brukning.

Närvarande ■ herrar Persson i Norrköping, Gezelius*), Stärner*), greve Spens, Alexanderson,
Dahl, von Sydow*), Hult, Permansson, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist
i Kosta, Lindley Ernst, Holmdalil *), Karlsson i Fjal, Strid och Johanson
i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
till utskottet hänvisade inom andra kammaren väckta motioner, nr 74
av herr K. A. Borg, samt nr 212 av herrar Axel von Sneidern, Axel
Pehrsson i Bramstorp, Ola Jeppsson, J. P. Igel, Oscar Carlström och
Oscar Osberg.

Herr Borg har i sin motion hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta skyndsamt
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag, som gör det möjligt
1 ör folket att tvångsarrendera odlingsbar mark och odlad jord, som
fått gå i lägervall.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 15 höft. (Nr 23.)

1

lL rr Borgs
•notion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Herr von Sneidern jämte medmotionärer hava i sin ovanberörda
motion yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att Kungl. Maj:t i enlighet med i motionen angivna riktlinjer måtte vidtaga
åtgärder för vanhävdad jords brukning.

Till stöd för sin ifrågakomna hemställan har herr Borg anfört
följande:

»I vår tid söker man med ljus och lykta efter framkomliga vägar
för att ur den svenska jorden utvinna så mycket produkter som
möjligt. Många vägar har man också slagit in på, men ännu återstår
att finna flera och mera framkomliga. Ty ännu ligga väldiga områden
odlingsbar mark, såväl i södra och mellersta som det nordliga Sverige,
som skulle kunna bära givande skördar. Dessutom ligga — trots allt
som åtgjorts däråt — ganska stora områden odlad jord, som fått gå i
lägervall. Allt detta är ett faktum, som ingen torde kunna bestrida.

Ute i bygderna står folket undrande och spörjande, varför så
mycken fruktbar jord skall få ligga oberörd av människohand och varför
det inte kan tillåtas folk att arbeta på densamma. Då man reser
ute i bygderna, kommer den ene efter den andre och frågar: ''Varför
kan inte ni riksdagsmän ställa om, så att vi få en liten jordbit att odla
och bruka?’ Med styrka framliålles, att det borde finnas en lag, varigenoih
man bleve i tillfälle att tvångsarrendera odlingsbar mark och
odlad jord, som ligger i lägervall. Ja, folket kan inte förstå, varför så
mycken jord skall ligga obrukad, i all synnerhet under dessa svåra tider.
Bolagen, bruken och andra stora jordägare, som i stort sett äga den
härovan omnämnda jorden, äro mycket ovilliga att arrendera ut en jordbit
av nämnt slag till de mindre bemedlade, och sker det någon gång-,
blir det i flesta fall på sådana villkor, att det ställer sig mycket svårt
att gå in på de uppställda villkoren. Tusental och återigen tusental av
småfolk — små yrkesidkare, industri-, lånt- och skogsarbetare och andra
—- önska inte något bättre än att få en jordbit att arbeta på. Många
av dessa önska att genom arbete i jorden få sin fulla försörjning. En
del andra önska en jordbit att lägga sin hand vid på tider, då de inte
äro upptagna i sitt huvudsakliga arbete. Något utöver vad som redan
gjorts måste göras för att få fram en bättre sakernas ordning. Vi ha
därför tänkt få en lag till stånd, som skulle göra det möjligt för folket
att tvångsarrendera här ovan nämnda jord, men naturligt är, att allt
måste genom lag tas på ett förståndigt sätt och från fall till fall prövas
av en för detta ändamål fungerande institution.

Var och en kan förstå, att vi motionärer inte äro i stånd att skriva

3

Lagutskottets utlåtande Nr dä.

lagtext — i all synnerhet inte på den korta tid, som står oss till huds
— lämplig för detta ändamål. Vi ha därför tänkt oss eu skrivelse till
Kungl. Maj:t i berörda avseende.»

Herr von Sueidern och medmotionärer hava i sin motion anfört
följande:

»Det svåra spörsmålet om tillgodoseendet av vårt folks näringsbehov
under rådande avspärrning från de störa exportländerna och
under minskad världsproduktion av livsförnödenheter har allt mer trängt
sig fram till vår viktigaste praktiska fråga. Det svenska jordbruket
och dess utövare sättas på det svåra provet att söka utöka produktionen
på samma gång som hjälpmedlen för produktionsarbetet bli alltmer
svåråtkomliga. Det är givet, att statsmakternas ansträngningar måste
inriktas på att söka tillförsäkra jordbruket de nödvändiga betingelserna
för dess drift, såsom arbetskraft, gödsel- och fodermedel, ävensom den
maskinella utrustningen. Det är även givet, att jordbrukaren måste
uppmuntras till största möjliga personliga insats i arbetet att ur gammal
och ny jord draga största möjliga skördar. Och bör detta ske såväl
därigenom, att fullgod ersättning lämnas för jordbrukets produkter och
åt jordbrukaren själv skälig andel för eget behov av sina händers verk
som att ej större tvång än nöden oundgängligen kräver lägges på jordens
brukare.

Alla dessa vägar ha redan beträtts och vi tro, att de fortfarande
äro de viktigaste och att man med oavlåtlig omsorg måste utbygga
och förbättra desamma.

Men trots alla ansträngningar och uppmuntringar kommer alltid
att finnas inom jordbrukarnes klass liksom inom alla klasser personer,
som icke vilja eller kunna göra vad landet begär och måste begära av
dem. Vanhävdad jord kommer alltid att finnas. Vi äro visserligen
övertygade om, att det icke finnes i den utsträckning, som mången
föreställer sig, men man måste hålla fast vid, att alla utvägar måste
användas för tryggande av våra behovs tillgodoseende, och vi få icke
vara blinda för hur upprörande förekomsten av vanhävdad jord skall
vara för alla dem, som hungra efter bröd.

Den till Dalarne och Värmland utsträckta norrländska uppsiktslagen
kan ej hjälpa i denna situation. Den gäller en alltför begränsad
del av den odlade jorden även i de landsdelar, för vilka den är stiftad,
dess vanhävd sbegrepp sammanfaller ej med vad som för ögonblicket
är nödvändigt eller den produktiva verksamhetens framtvingande, då
den endast ingriper i sådana ytterligt gående fall, då jordbrukets vid -

Herr von
Sneidcrns
vi. ff. motion.

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 23.

mafhållande därigenom äventyras'', och den verkar till sist för nuvarande
förhållanden alltför långsamt. Med utsträckning av denna lao-s
tilkunpmng till hela landet eller ytterligare delar av detsamma, vore
darior toga vunnet. En allmän vanhävdslag, omfattande hela vårt lands
jord, ar åter en så svårlöst och omfattande fråga, att dess omedelbara
lösning icke synes oss möjlig.

Återstår således eu provisorisk lagstiftning, som tar sikte på att
utan inskränkning av den ekonomiska vinning, som den enskilde ägaren
tilläventyrs kan ha av sin vanhävdade jord i dess nuvarande skick,
densamma i annans hand till landets fromma göres mera fruktbärande’
Denna lagstiftning bör icke verka genom straffhot, då det vid lagstiftningen
är omöjligt att kunna skilja på dem, som icke kunna och på
dem, som icke vilja sköta sin jord. Och för att undvika det förhatliga
däri, att den, som icke kan av ekonomiska eller andra skäl sköta
sin jord, träffas av straff, får man avstå från att straffa dem, som icke
vilja sköta sin jord. Vidare bör uppmärksammas, att staten i allmänhet
undviker att själv sköta sådan jord, som fråntagits annan brukare.
Eu sådan dlift blii i de flesta fall alltför oekonomisk, för att ens under
nuvarande omständigheter vara tillrådlig. Statens verksamhet enligt
en provisorisk lagstiftning, utgörande en eventuellt behövlig utbyggnad
av den nuvarande förfoganderättslagen, bör allmänt uttryckt inskränka
sig därtill, att för skördars frambringande kompetent brukare anskaffas
till vanhävdad jord. Därför att vi anse, att staten i regel icke själv
böi sköta jordbruket på grund av därmed förenade kostnader, ha vi
därmed ingalunda sagt, att ej ekonomiska uppoffringar för denna verksamhet
från statens sida i vissa fall kunna anses vara befogade.»

Endast i undantagsfall har i lag medgivits rätt för det allmänna
att ingripa i den enskildes nyttjanderätt till fast egendom. Genom
den s. k. norrländska vanhävdslagen stadgas bland annat, att inom de
norrländska länen samt Värmlands och vissa delar av Kopparbergs län
skall, där å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng finnes i den omfattning, att självständigt
jordbruk därå kan idkas, uppsikt, på sätt i lagen närmare
föreskrives, hållas däröver att jordbruket å fastigheten icke nedlägges
eljer ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyras, samt att detsamma skall gälla, där
fastigheten tillhör enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke
är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

Lagutskottetn utlåtande Nr 23. 5

densamma. Skulle jordägaren eftersätta vad lian, på sätt i lagen närmare
stadgas, åtagit sig eller ålagts att fullgöra för vanhävdad jords
upphjälpande, kan han ådömas bötesansvar. Med denna lagstiftning
avsågs framför allt att träffa trävaruspekulanterna, som förvärvat fastigheter
för att tillgodogöra sig skogen.

Vidare äger Kungl. Maj:t enligt den s. k. förfoganderättslagen,
som är av provisorisk natur, förordna att, om för tillgodoseendet av
landets behov av bland annat livsmedel och föder för kreatur det finnes
nödigt, att kronan förfogar över bland annat viss fastighet, utan att
densamma avstås till kronan, egendomens ägare skall mot ersättningupplåta
densamma till kronan.

Båda nu föreliggande motioner avse ett ingripande från det allmännas
sida i den enskildes nyttjanderätt till fast egendom för höjande
av jordens produktionsförmåga. Herr Borg föreslår i detta avseende en lag
av varaktig natur, som stadgade skyldighet för jordägare att utarrendera
icke uppodlad, odlingsbar jord eller odlad sådan, som läge i lägervall.
Herr von Sneidern och medmotionärer åter framhålla önskvärdheten
av en allenast provisorisk lagstiftning, varigenom det allmänna berättigades
att genom insättande av kompetent brukare eller annorledes försätta
vanhävdad jord i hävdat skick.

Hur önskvärt det än kan vara, att jörden avvinnes största möjliga
avkastning, kan utskottet likväl icke gilla den av herr Borg föreslagna
utvägen för sagda ändamåls vinnande. Det kan nämligen icke enligt
utskottets förmenande vara tillrådligt att införa såsom ett beständigt
rättsinstitut expropriationsförfarande av den art och omfattning, som
motionären åsyftar. Särskilt för de ömtåliga fäll, där expropriationsrätt
medgives enskild person, är det uppenbarligen en oeftergivlig fordran
att förutsättningarna för och omfattningen av en dylik rätt kunna i lag
med den klarhet uppdragas, att godtycke i möjligaste mån uteslutes
samt enhet och konsekvens i rättstillämpningen vinnes. Men i föreliggande
fall skulle det stöta på nära nog oöverkomliga svårigheter att
i lag angiva de förutsättningar, under vilka expropriationsförfarandet
i det särskilda fallet skulle medgivas. Vidare skulle genom införandet
av ett dylikt förfarande ett tvångsförhållande uppstå mellan jordägaren
och arrendatorn, som helt visst skulle utgöra ett bestämt hinder för
jordens ändamålsenliga brukande. Syftemålet med motionen eller avvinnande
ur jorden av den största möjliga avkastningen skulle sålunda
icke vinnas genom dylika tvångslagstiftningsåtgärder. Härför torde
helt andra vägar böra beträdas. Och sådana stå jämväl till buds.
Utskottet avser därvid i främsta rummet upplysningsverksamhetens fort -

ö Lagutskottets utlåtande Nr 23.

sätta bedrivande, egnahemsrörelsens befrämjande i eu sund riktning och
beviljande av odlingslån i största möjliga utsträckning.

Vad åter angår en provisorisk lagstiftning av den art herrar von
k uei em m. . i sin motion ifrågasatt, så har frågan härom redan i
annan ordning kommit under utskottets övervägande.

,.. , 1 ®?n tjl1 mnevarande års riksdag avgiven proposition, nr 99, med
förslag till ny forfoganderättslag har Kungl. Maj:t nämligen — med
hänsyn till behovet av att förfoganderättslagens stadganden kunde på
kraftigt satt anvandas i jordbruksproduktionens tjänst" såsom medel att
åstadkomma vanhavdad jordbruksfastighets bringande i nöjaktig hävd —
föreslagit eu bestämmelse av innehåll, att oberoende av begränsningen
!... ag<Tus giltighetstid förordnande, på grund av vilket fastighet upplåtits
oi drivande av jordbruk, skall gälla under den i förordnandet eller
med stod därav bestämda tid, högst 15 år.

, , Vld ärendets behandling inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 8
februari 1918 yttrade föredragande departementschefen härom bland annat:

»Ifrån regeln, att förordnanden, som Kungl. Maj:t meddelar på
grund av den nya lagen, icke skola gälla längre än lagen själv, göres
ett undantag av ganska stor betydelse. Enligt 5 och 18 §§''i förslaget
liksom enligt samma paragrafer i nuvarande lag äger Kungl. Makt
med ändamål att tillgodose den för befolkningens behov erforderliga
jordbruksproduktionen, förordna, att vanhävdad jordbruksegendom skall
upplät as åt kronan eller åt annan. Sådan tillämpning av den äldre
lagens bestämmelser har ock förekommit. Under sistlidna år erinrades
Kungf. Mapts befallningskavande i cirkulärskrivelse av dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet om angelägenheten av att kraftiga åtgärder
vidtoges för avhjälpande av vanhävd, där sådan förekomme, i sammanhang
varmed pavisades, hurusom, därest frivilliga åtgärder för ändamålet
utebleve, forfoganderättslagen erbjöde ett rättsmedel, som i sista hand
borde anvandas. Befallmngshavandenas åtgöranden i anledning härav
både enligt vad mig meddelats, till omedelbar följd, att i ett betydande
äntå! tall, dar vanhavd förelåg, vederbörande innehavare av egendomen
förmåddes antingen avgiva förbindelse att för framtiden nöjaktigt fullgöra
sm odlmgsplikt eller ock utarrendera sin egendom till annan person
som bättre var i stånd att handhava skötseln av densamma. I åtskilliga
fall visade sig emellertid omöjligt att sålunda ordna saken under
hand, och i dessa fall påkallade befallningshavandena förfoganderättslagens
tillämpning. I anledning härav meddelade Eders Kungl. Maj:t

fJolaret ett antal förordnanden om upplåtelse av fast egendom
jamhkt 5 och 13 §§. Här framträdde emellertid den betydande olägenhet,

Lagutskottets utlåtande Nr 23. 7

att eftersom nuvarande lagen icke tiger giltighet längre än till den 1
maj 1918, upplåtelserna måste begränsas till denna tid, ett förhållande,
som givetvis varit ägnat att i hög grad förringa gagnet av den vidtagna
åtgärden. Ett helt annat och bättre resultat av de gjorda bemödandena
skulle tvivelsutan kunnat ernås, därest möjlighet funnits att
förordna om egendoms upplåtande för en längre tidsperiod.»

Sedan departementschefen därefter föreslagit intagande i den nya
lagen av ett stadgande av ovan angivna innebörd, avsett att göra lagens
tillämpning mera verksam, fortsatte han:

»Genom en dylik bestämmelse, vars införande förordats av produktionskommittén
i ett den 14 januari innevarande år avgivet utlåtande,
synes ett användbart medel vara givet för vinnande av målet att under
nuvarande svåra tid åstadkomma nöjaktig odling av jord, vars innehavare
själv är ur stånd eller ovillig därtill. Jag vill emellertid betona,
att förslaget ingalunda avser att innebära en rationell lösning av vanhävdsproblemet.
En definitiv sådan lösning — vare sig den skall
åstadkommas medelst utbyggnad av den norrländska vanhävdslagstiftningen
eller annorledes — förutsätter ytterligare utredning, som ännu
icke kunnat medhinnas, men vartill förberedande åtgärder vidtagits.»

Då de av herr A?on Sneidern m. fl. framförda önskemålen sålunda
synas hava vunnit beaktande i förenämnda proposition, över vilken utskottet
kommer att framdeles avgiva särskilt utlåtande, finner utskottet
förevarande motion icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att herr Borgs motion icke måtte bifallas, samt

2) att den av herr von Sneidern m. fl. väckta
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

SVEN PERSSON.

Reservation:

av herrar Sven Persson i Norrköping och Lindqvist i Kosta mot
viss del av motiveringen.