Lagutskottets utlåtande Nr 28

Utlåtande 1915:LU28

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1915 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning
till vittnen och sakkunniga i rättegångsmål.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke*),
Alexanderson, Lars Olsson, greve Spens, Dahl, Pettersson i
Bjälbo, Schotte, Holmdahl, Svensson i Eskilstuna, Lindley i Söderhamn
och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 122, har herr Carl Lindhagen hemställt, Datt riksdagen ville
hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen av förslag till:

l:o) erforderliga lagbestämmelser om ersättning åt vittnen och
sakkunniga i rättegångsmål, i de fall då ersättning icke skall utgå av
allmänna medel; samt

2:o) någon skälig förhöjning uti de ersättningar, som enligt 1886
års lag skola av allmänna medel utgå till vittnen i brottmål.»

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:

»Uti 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas att den, som vittne påkallat,
skall betala vittnets resekostnad och täring efter dess värdighet.
. Sämjas de ej därom, skall domaren lägga dem emellan, som
skäligt prövas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 25 käft. (Nr 28.)

Motionen.

i

2 Lagutskottets ''utlåtande Nr 28.

Av lagrummets lydelse framgår, att meningen varit att tillerkänna
vittne endast rese- och traktamentsersättniug. Emellertid bär vid
domstolarne utbildat sig en praxis att tillerkänna vittne ersättning jämväl
för tidspillan, besvär ävensom andra omkostnader än de ovannämnda,
även då ersättningen ej skall på sätt särskilt är stadgat utgå
av allmänna medel. Denna praxis grundar sig på uppenbar billighet i
många fall.

Däremot gör lagens gammalmodiga uppfattning, att vittne skall
ha betalt efter sin värdighet, sig mycket ofta fortfarande gällande på
ett sätt, som verkligen icke är upplyftande varken för vittnena, parterna
eller domstolen. Vid domstolens prövning av vittnesersättningar
tages ganska allmänt hänsyn till vittnets rang och i synnerhet förmögenhetsställning.
En gammal domstol spraxis är, mångenstädes åtminstone,
att ett vittne, vars anspråk blivit bestritt såsom för högt, tillfrågas
om beloppet av sin taxering såsom eu värdig mätare på vittnets
värdighet. Lagens bestämmelse bär också verkat demoraliserande på
den allmänna uppfattningen i denna fråga. Ett förmöget vittne vet
ofta knappast, bur högt han skall uppskatta sitt inställelsebesvär. Att
avläggande av vittnesmål är en av lagen påbjuden medborgerlig plikt,
har nästan fallit i glömska. En ganska vanlig föreställning är att man,
åberopad som vittne, bör tillåta sig att passa på tillfället och göra en
liten affär.

Parterna komma vidare på detta sätt att obebörigen betungas.
Det drabbar dessutom orättvist, då den, som måste åberopa ett förmöget
vittne, får vidkännas en dryg utgift, under det att den, som har
turen att kunna åberopa ett fattigt vittne, slipper undan vida billigare.

Parterna bliva också alltmer utan allt skydd mot överdrivna ersättningsanspråk
från vittnen. Det är nämligen sedan länge sed bland
sakförare att ej vid domstolen framställa någon anmärkning mot de
av motparten eller av vittnen fordrade ersättningar för inställelse vid
domstolen. Det anses ur advokatsynpuukt vara god ton, som man för
sitt anseendes skull bör uppehålla, att utan småaktighet medgiva vad
motpartens vittne begär. Rättegångskostnaden ökas på detta sätt avsevärt
för parterna genom att sakförarnes praxis ej lämnar dem tillräcklig
frihet att överväga vad vittnet skäligen bör ha och vad hiivudmannen
kan gå i land med att betala, därest han blir ålagd att i sista hand
vidkännas ersättningen.

Eu välgörande motsättning till detta oefterrättlighetstillstånd möter
i Tyskland, där genom eu förordning av don 30 juni 1878 med däri
den 17 maj 1898 vidtagna ändringar bestämmas vissa latituder för er -

3

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

sättning'' åt vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. För vållad tidsförlust
äger vittne utfå ersättning med ett belopp, växlande mellan 10
pfennige och 1 mark för värjo timme. Dylik ersättning bestämmes med
hänsyn till den sysselsättning vittnet nödgas försumma genom sin inställelse
och utgår för eu tid av högst 10 timmar för dag. Personer i
mindre lycklig ekonomisk ställning erhålla ovan angivna minimiersättning,
även om de genom inställelsen icke förlorat någon arbetsförtjänst.
Reseersättning, uppgående, där vittnets personliga förhållanden
eller yttre omständigheter föranleda användande av transportmedel, till
belopp, som innebär skälig gottgörelse för vittnets därigenom åsamkade
kostnader, och i övriga fall till 5 pfennige för värjo påbörjad kilometer
från domstolslokalen. Nödgas vittnet för sin inställelse inför domstolen
begiva sig utom sin hemort, kan vittnet därjämte tillerkännas traktamentsersättning,
vilkens storlek bestämmes efter vad med avseende å
vittnets personliga förhållanden kan anses påkallat, dock ej med högre
belopp än 5 mark för varje dag och 3 mark för varje nattkvarter.

Uti det i riksdagen så många gånger förolyckade förslaget till
ny lagstiftning om bevisning inför rätta, enligt vilket vittne är berättigat,
till ersättning för Dresekostnad, uppehälle och tidsspillanD, är visserligen
i fråga om vittnesersättning hänvisningen till vittnets värdighet
borttagen samt bibehållen endast bestämmelsen, att domstolen skall
fastställa ersättningen efter vad som prövas skäligt. När en sådan lagstiftning
om bevisning inför rätta kommer till stånd, svnes emellertid
vara särdeles ovisst. Dess antagande skulle för övrigt icke giva uttömmande
bestämmelser i ovan angivna syfte samt utgör icke heller något
hinder för ett fortsatt skattande åt nuvarande praxis, vilken en gång
rotfastad nog kommer att mångenstädes hålla sig vid liv så länge som
möjligt, En reglering i lag däremot av vittnesersättningsbeloppen skulle
i ett slag föra domstolarnes praxis in på de rätta vägarne samt genom
sin tillvaro även bliva vägledande för de frivilliga överenskommelserna
mellan parter och deras vittnen.

Om ersättning till vittne begränsas på sätt ovan ifrågasatts er
fordras särskilda bestämmelser om ersättning i vissa fall åt sakkunnige,
som inkallas såsom vittnen. I omförmälda tyska förordning stadgas,
att domstolen kan tillerkänna i rättegångsmål hörd sakkunnig gottgörelse
för åsamkad tidsförlust med dubbelt så högt belopp som tillkommer
vittne eller med högst 2 mark i timmen och 20 mark per dag.
Beträffande rese- och traktamentsersättning gälla däremot samma regler
som ovan angivits i fråga om vittnen. Dessutom kan den sakkunnige
tilldelas ersättning för de kostnader, som föranledas av förarbetena för

4

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

det utlåtande, som skall av honom avgivas. Vid svårare undersökningar
och utredningar kan han därjämte på begäran erhålla ersättning för
sitt arbete med belopp, som enligt gängse förhållanden kan anses
skäligt.

En utredning i förevarande ämne bör inbegripa även frågan om
reseersättning, varom i allmänhet ej givits några regler.

I lagen den 4 juli 1886 angående ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål, bland vilka även inbegripas personer, som av
åklagare eller domstol inkallats för att upplysningsvis höras, lämnas
mera detaljerade bestämmelser i ämnet, kompletterade dessutom genom
en kungörelse av samma datum angående ordningen för utbetalning
av nämnda ersättning. Enligt denna lag äger vittne att, såframt vittnet
äskar ersättning och domaren prövar sådant skäligt, för sin inställelse
njuta ersättning av allmänna medel med högst tre kronor till
vittnets uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen
erfordras, och dessutom, därest vittnets hemvist är beläget på
minst 5 kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder,
skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller
ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del därav begagnas, avgift
för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Därjämte förekommer föreskrifter
om förskottsbetalning för bekostande av inställelse, varom föreskrifter
för närvarande alldeles saknas i andra mål, men upptagits i
det förenämuda lagförslaget, Man finner av denna lagstiftning, att beloppet
för vittnesersättningen fixerats och bestämts lika för alla vittnen.
Om dagarvodet högst tre kronor kan emellertid å andra sidan sägas,
att det numera allmänt klagas av vittnen, som skola enligt 1886 års
lag erhålla ersättning av statsmedel, över att de ej få sina effektiva utgifter
betäckta. Frånvaro av rätt till reseersättning, om våglängden
ej uppgår till fulla fem kilometer, uppväcker också ofta missnöje (den
tyska lagstiftningen uppdrager gränsen vid två kilometer). Å andra
sidan är det naturligtvis av vikt att spara på statens hårt anlitade
kassa. Men nog förtjänar det ett övervägande, huruvida ej någon lönereglering
kan bestås även dessa vittnen. Åtminstone bör hänsyn tagas
till vissa fall, såsom då ett vittne kan styrka, att det nödgats i sin
anställning leja någon för sig mot högre ersättning än vittnet skulle
få uppbära, eller ej kunnat undgå att betala högre utgifter för sin inställelse
än som betäckas av den stadgade ersättningen.

Grundsatsen bör vara att vittnen skola ha måttligt men tillräckligt
betalt och icke såsom nu hos oss i vissa mål godtyckligt och ofta
omättligt och i andra otillräckligt, Anses emellertid ingen höjning

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 5

böra ske i do enligt 1886 års lag utgående ersättningarna, synos mig
i alla fall nödigt att, på sätt i nämnda författning skott, åtskilligt reglera
ersättningen i andra mål.

Vid 1908 års riksdag väcktes av undertecknad en motion i förenämnda
syften. Inom lagutskottet delade sig meningarne mellan dels
ett av majoriteten förordat bifall till förslaget, såvitt det avsåge ersättning
åt vittne i rättegångsmål, då ersättning icke skall utgå av allmänna
medel, dels uttalade sympatier för förslaget om höjda ersättningar
av allmänna medel enligt 1886 års lag, dels yrkande om avslag
å båda sakerna och dels sympatier för bifall till dem båda. Andra
kammaren biföll lagutskottets hemställan om bifall till den förra delen
av motionen, varemot första kammaren biföll yrkandet om avslag å
motionen i sin helhet.»

Såsom motionären erinrat, voro de i förevarande motion berörda
spörsmål år 1908 föremål för riksdagens prövning. Uti en vid nämnda
riksdag väckt motion, nr 195 inom andra kammaren, hemställde motionären,
att, riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för riksdagen av förslag till särskild lagstiftning om ersättning till vittnen
och sakkunnige i rättegångsmål. I anledning av omförmälda motion
hemställde lagutskottet i avgivet utlåtande (nr 55), att riksdagen
i skrivelse till Kungl, Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förelag till lagbestämmelser rörande
ersättning åt vittnen i rättegångsmål, i de fall då ersättning icke skall
utgå av allmänna medel. Till utlåtandet, anmäldes reservationer dels
av motionären beträffande vissa delar av motiveringen till utskottets
utlåtande, dels ock utav sju av utskottets övriga ledamöter, vilka på
olika grunder förklarade sig anse, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid
ärendets behandling i kamrarna avslogs motionen utan votering i första
kammaren, varemot andra kammaren, likaledes utan votering, biföll utskottets
hemställan.

I nu förevarande framställning har motionären till en början föreslagit,
att lagbestämmelser måtte meddelas angående ersättning åt vittnen
och sakkunnige i de fall, då ersättning icke skall utgå av allmänna
medel.

Till stöd för sin ovan omförmälda hemställan i ämnet anförde
1908 års lagutskott angående föreliggande fråga, bland annat, följande:

Utekottete

yttrande.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

»Det allmänna stadgandet rörande skyldighet för den, som är
kallad till vittne, att inställa sig inför domstolen ävensom om vittnes
rätt till ersättning återfinnes i 17 kap. 5 § rättegångsbalken och är av
följande lydelse: ’Ej må någon, som till vittne nämnd varder, draga
sig vittnesmålet undan; gör han det, have domaren våld att hålla
honom därtill genom vite eller fängelse, där han ej orkar bota. Den
vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och låring efter dess värdighet.
Sämjas de ej därom; lägge dem domaren så emellan, som skäligt
prövas.’ Enligt vad lagrummets ordalydelse giver vid handen, har lagstiftaren
avsett att tillerkänna vittne endast rese- och traktamentsersättning.
Såsom motionären erinrat, har emellertid, med undantag för de
fall, då vittnesersättning, jämlikt vad därom är särskilt stadgat, utgår
av allmänna medel, vid domstolarna utbildat sig eu praxis, som går
utöver dessa lagens stadganden. Sålunda torde, även då rätten har att
yttra sig över vittnesersättningsanspråk, vittne, som befinner sig i mindre
goda ekonomiska omständigheter, så gott som undantagslöst, efter
därom framställd begäran, för sin inställelse inför rätten tdierkännas ett.
belopp, vilket utgör skälig goltgörelso icke blott för resekostnad och
täring utan även för tidsförlust och därigenom förorsakad förlust av inkomst,
för vikariatsersättning och dylikt. Vid åtskilliga domstolar lärer
praxis till och med förete eu så stor avvikelse Irån gällande lag, att
även vittnen, vilkas ekonomiska ställning är mycket god, tilldelas ett
rundligt tilltaget belopp, vari då ingår ersättning jämväl för tidsförlust.
in. m. Såvitt utskottet har sig bekant, torde det dock vara mera
sällan, som vittnets förmögenhetsförhållande fått vara normerande för
det vittnet tilldömda beloppets storlek.

Såsom framgår av det åberopade lagrummet, har domstolen att
yttra sig rörande vittnesersättning endast då enighet därom icke kan
uppnås. Det ofta och alltmera allmänt överklagade missförhållandet,
att rättegångskostnaderna och däribland vittnesersättningarna i flera fall
utgå med allt för höga belopp, lärer mera sällan förekomma, då domstolen
varit i tillfälle att vid bristande överensstämmelse mellan parterna
eller mellan dem och vittnet därom uttala sig. Fastmera torde
de mången gång oskäligt höga rättegångskostnaderna bero därpå, att
parterna eller deras ombud förklara sig icke hava något att erinra mot
de ersättningsbelopp, som av vittnen eller motparten begäras. Tvivelsutan
bidrager härtill ofta den förhoppningen, att vid målets slutliga
avgörande dessa kostnader skola stanna å vederparten. Såvidt utskottet
kan döma, förekommer det emellertid icke i så stor utsträckning att
oskäliga ersättningsbelopp bliva utdömda, när parterna själva utföra

Loff utskottets utlåtande Nr 28. 7

sin talan, enär dessa hava större intresse än ombuden därav, att rättegångskostnaderna
så mycket som möjligt begränsas, och följaktligen
är o mera benägna att hänskjuta de framställda ersättningsanspråken
till domstolens prövning.

Det torde icke vara något tvivel underkastat, att den praxis, som
sålunda vunnit insteg och som synes hota att alltmera gripa omkring
sig, skall vara ägnad att bortskymma gällande lags uppfattning av
vittnesplikten såsom en allmänt medborgerlig skyldighet, vars fullgörande
visserligen bör kunna medföra ersättning, men endast med
belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter för inställelse
inför rätten. Visserligen står det part öppet att vädja till domstolens
avgörande gentemot överdrivna ersättningsanspråk av vittnen och att,
om han ej åtuöjes med domstolens beslut, däröver föra talan i högre
rätt, men, om icke något åtgöres för att förhindra den praxis i omförmälda
hänseende, vilken uppkommit vid sidan av gällande lag, är
det fara värt, att parterna i allt mindre omfattning skola anse sig
befogade att framställa någon erinran mot oskäliga anspråk och därigenom
rättegången bliva förenad med onödigt stora kostnader. I likhet
med motionären finner därför utskottet anledning föreligga för meddelande
av lagbud, vilka fastställa de gränser, inom vilka domstol äger
att utdöma gottgörelse åt vittne.»

Såsom motionären framhållit, torde en av anledningarna till att
rättegångskostnaderna ej sällan för parterna bliva betungande vara att
söka däri, att. de vitt.nesersättningar, som parterna nödgats utgiva, ofta
uppgå till belopp, vilkas storlek icke synes stå i överensstämmelse med
vittnespliktens karaktär av eu allmän medborgerlig plikt. På sätt i
motionärens framställning jämväl påpekats, torde det vara obestridligt,
att den part, som påkallat vittnesförhör, ofta visar sig obenägen att
söka nedbringa vittnesersättningens belopp, ävensom att nämnda obenägenhet
merendels har sin grund i hänsyn till det av honom åberopade
vittnet och en förhoppning, att kostnaderna för vittnesförhöret jämte
partens rättegångskostnader i övrigt slutligen skola falla å motparten.

Frågan, huruvida domstol må äga behörighet att ex officio pröva
befogenheten av framställt, anspråk å ersättning för vittnesinställelse,
torde för närvarande vara föremål för delade åsikter. Å ena sidan
framhålles, att. den uppfattningen, att domstolarna skulle äga befogenhet
att nedsätta vittnesersättning, även om vittnet och den ''oart, som påkallat.
vittnesförhöret, äro om beloppet ense, synes stå i strid med
lagens bokstav och andau i 1734 års lagstiftning. Å andra sidan

8

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

betonas, att en ensidig tillämpning av den s. k. dispositionsprincipen i
förevarande hänseende i hög grad bidrager till att blottställa parternas
intressen och ur denna synpunkt måste anses förkastlig.

I sin till 1911 års riksdag avgivna ämbetsberättelse anförde dåvarande
justitieombudsmannen B. Hasselrot i förevarande ämne följande:
»Under utövning av justitieombudsmansämbetet har jag iakttagit, att
domstolar understundom ansett sig befogade att nedsätta beloppet av
den ett vittne tillkommande ersättning för inställelse vid rätten under
vad den part, som begärt vittnets hörande, förklarat sig villig att erlägga.
Eu dylik uppfattning kan emellertid icke anses riktig. Uppenbart
är, att från partens sida lämnat medgivande i fråga om det av
vittnet fordrade ersättningsbeloppet utan vidare undandrager samma
belopp varje prövning från domstolens sida. Domstolen kan därvid
intet annat hava att göra äo att utdöma vad å ena sidan fordrats och
å den andra sidan medgivits. I överensstämmelse härmed är ock stadgat
i 17 kap. 5 § rättegångsbalken: ''Deri vittne påkallat, betale ty sin
resesekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de ej därom;
lägge dem så domaren emellan, som skäligt prövas.’ Till stöd lör att
domstolen skulle äga prövningsrätt även i det fall, att parten och vittnet
äro ense om ersättningsbeloppets storlek, har anförts, att det måste
åligga domstolen att skydda motparten, vilkens berättigade intressen
kunna trädas för nära, i händelse sådan prövningsrätt icke (örefunnes.
Detta resonnemang vilar emellertid på en missuppfattning i fråga om
domstols skyldighet vid bestämmande av storleken utav rättegåugskostnadsorsättning.
Prövas den part, på vars begäran vittnet hörts,
skola erhålla ersättning för rättegångskostnaden, och finnes däri böra
ingå jämväl utgift för vittnets hörande, kan den omständighet, att parten
och vittnet enats om ett visst belopp såsom godtgörelse för vittnets
inställelse, vilket belopp alltså utdömts, icke ådraga motparten ovillkorlig
skyldighet att gälda hela detta belopp. Det åligger domstolen att
pröva beloppets skälighet utan hänsyn till det föregående beslutet, vilket
sålunda icke berör motpartens rätt.»

Den rättsuppfattning i nu föreliggande Iråga, lör vilken justitieombudsmannen
sålunda gjort sig till tolk, torde för närvarande vinna
tillämpning vid de flesta av landets underdomstolar. Såsom framgår av
det här ovan citerade anförandet, torde emellertid jämväl den motsatta
uppfattningen, enligt vilken domstol ex officio må pröva frågan om vittnesersättningens
storlek, göra sig gällande vid åtskilliga underrätter
inom landet.

I likhet med motionären och 1908 års lagutskott finner utskottet,

Lagutskottets utlåtande. AV 28. 9

att ifrågavarande ämne bör göras till föremål för utredning samt att
positiva lagbestämmelser böra meddelas i syfte att utgöra grundval fölen
enhetlig rättstillämpning å förevarande område. Den växlande rättspraxis,
som för närvarande råder vid svenska domstolar i en för allmänheten
så betydelsefull fråga som den förevarande, torde nämligen
icke stå i överensstämmelse med de anspråk, som med skäl torde
kunna ställas på en god rättsskipning. Den snara lösningen av föreliggande
fråga är desto mera eftersträvansvärd, som gällande lagbestämmelser
icke allenast äro ofullständiga utan jämväl i övrigt torde vara
föga ägnade att tillgodose parternas befogade intressen. Enligt utskottets
förmenande är således förevarande spörsmål av den art, att
detsamma ej behöver eller bör uppskjutas i avvaktan på rättegångsreformens
slutliga genomförande. De detaljerade föreskrifterna i detta
ämne torde lämpligen, liksom redan skett genom 1886 års lag om ersättning
till vittnen i brottmål, böra få sin plats i en särskild författning
vid sidan om de allmänna bestämmelserna rörande bevisning- inför
rätta.

Vidkommande frågan om grundlinjerna för eu blivande lagstiftning
i ämnet får utskottet till en början såsom ett huvudsakligt önskemål
framhålla, att domstolarna böra tillerkännas rätt att ex officio
pröva frågan om vad vittne skäligen bör tilldömas i ersättning för sin
inställelse. Don omständigheten, att domstol utrustades med ifrågavarande
befogenhet, skulle otvivelaktigt, bidraga till att parternas intressen
i nu förevarande hänseende tillvaratogos, utan att vittnenas rätt
därigenom komme att äventyras. Gällande lags bestämmelse, att vittneser
sättning skall bestämmas med hänsyn till vittnets värdighet, finner
utskottet i likhet med motionären icko böra bibehållas. Denna uppfattning
har jämväl kommit till uttryck i det förslag till ny lagstiftning om bevisning
inför rätta, som vid upprepade tillfällen vilat på riksdagens bord.
På sätt motionären anmärkt, synes det stå i strid med vittnespliktens
allmänna karaktär, att en part nödgas utbetala avsevärt högre ersättning till
ett vittne, som är att räkna till de i ekonomiskt avseende bättre lottade,
än till ett mera obemedlat vittne. Såsom i motionen omförmäles, regleras
ifrågavarande förhållanden i Tyskland genom en författning av den
30 juni 1878 angående ersättning åt vittnen och sakkunnige i rättegångsmål
med däri den 17 maj 1898 vidtagna, förändringar. Utskottet
finner det kunna ifrågasättas, huruvida icke, på sätt motionären föreslagit,
de bestämmelser, som i nu förevarande hänseende meddelats i
tysk rätt, åtminstone i vissa avseenden skulle kunna tjäna till ledning
för en svensk lagstiftning i ämnet. Om detta skulle bliva fallet, synes
Bihang till riksdagens protokoll 1915. f> sand. 25 käft. (Nr 28.) 2

10 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

det utskottet emellertid lämpligt, att latituderna för de olika arterna av
vittnesersättningar göraB rymligare än de i omförmälda tyska författning
föreskrivna, på det att vittne i varje särskilt fall må kunna erhålla en
efter omständigheterna lämpad, skälig gottgörelse för sin inställelse.
Det torde ligga i sakens natur att med vittne i förevarande hänseende
bör jämställas person, som på föranstaltande av part inkallats till domstol
för ait utan ed upplysningsvis höras.

För det fall att ersättningarna till vittnen på ifrågasatt sätt begränsades,
torde, såsom motionären jämväl påpekat, särskilda bestämmelser
böra meddelas rörande gottgörelse åt sakkunniga vittnen i rättegångsmål.
De skål, som tala för att ersättningarna till vittnen i
allmänhet nedbringas till vad som står i överensstämmelse med vittnespliktens
allmänna karaktär av social plikt, torde nämligen icke i samma
grad kunna åberopas beträffande gottgörelsen till personer, vilkas inkallande
till domstol uteslutande eller huvudsakligen föranledes av
personlig, på insikter, skicklighet eller erfarenhet grundad sakkunskap
med avseende å visst spörsmål. På sätt i motionen omnämnes, har nu
berörda synpunkt jämväl kommit till uttryck i förenämnda tyska författning.

I likhet med motionären anser utskottet, att eu utredning i ämnet
bör komma att omfatta jämväl frågan om reseersättning. Medan i tysk
rätt ovanberörda författning reglerar även hithörande förhållanden, saknas
i svensk rätt varje lagbestämmelse i förevarande''hänseende.

Uti nu ifrågavarande framställning har motionären slutligen hemställt,
att bestämmelser måtte meddelas, enligt vilka högre ersättning
än den, som för närvarande högst må utdömas, skulle kunna tillerkännas
personer, vilka av allmän åklagare eller domstol inkallas att såsom
vittnen eller upplysningsvis höras i brottmål. Ändamålet med ifrågavarande
ersättningar är att förhindra, att vittnespliktens fullgörande
förenas med uppoffringar, som i all synnerhet för de mindre bemedlade
måste kännas alltför betungande. För att. sistnämnda uppgift må
kunna fyllas, bör ersättningens storlek om möjligt lämpas efter vittnets
verkliga omkostnader. Då maximibeloppet för traktamentsersättningen
åt vittnen i brottmål år 1900 höjdes från en krona 50 öre till tre kronor,
torde sistnämnda belopp möjligen hava varit för ändamålet tillräckligt.
Under de sist förflutna femton åren har emellertid penningvärdet i
hög grad sjunkit, vilket i sin tur haft till följd, att levnadsomkostnaderna
avsevärt stigit. På grund härav torde maximibeloppet för traktamentsersättningen
numera vara alltför lågt. Särskilt gäller detta exem -

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 11

pelvis i fall, då till vittnen inkallas mindre bemedlade personer, vilka
bo så långt från den plats, där vederbörande underrätt är belägen, att
de, för att iakttaga inställelse, nödgas ådraga sig särskilda utgifter för
kost och nattläger utom hemmet. Också lära erfarenheterna från underrätter
i skilda delar av landet giva vid handen, att ifrågavarande
maximibestämmelse ofta ger anledning till berättigat missnöje. Utskottet
har emellertid icke ansett sig böra helt allmänt förorda, att förenämnda
maximibelopp höjes. Domstolarna hava visat en benägenhet
att i regel tillerkänna vittne det nu stadgade maximibeloppet. Om
sistnämnda belopp generellt höjdes, torde det kunna befaras, att det
det nya maximibeloppet komme att betraktas såsom normal ersättning,
vilket emellertid i sin tur skulle komma att förorsaka, att statsverket åsamkades
alltför dryga kostnader. Utskottet vill därför i stället föreslå,
att det nuvarande maximibeloppet för normala fall bibehålies, men att.
åt domstolarna inrymmes befogenhet att, då särskilda skäl därtill äro,
utdöma högre ersättningsbelopp.

På sätt i motionen omnämnes, utgår reseersältning till ifrågavarande
vittnen enligt nu gällande lag endast under förutsättning, att
vederbörandes vistelseort är belägen å minst fem kilometers avstånd
från den plats, där domstolen sammanträder. I likhet med motionären
finner utskottet, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom
förhållandet är enligt tysk rätt, reseersättning må kunna beredas vittnen
jämväl i sådana fall, då den väglängd som måst tillryggaläggas
understiger fem kilometer. Någon viss kortare minimisträcka torde
emellertid i sådant fall böra bestämmas. I förevarande hänseende må
erinras, att enligt gällande resereglemente för extra förrättning, vilken
det åligger någon att verkställa på grund av ämbete eller tjänstebefattning,
reseersättning må åtnjutas, därest förrättningen utföres på avstånd,
överstigande två kilometer från förrättningsmaunens bostad.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av herr Lindhagens
förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,

1) huruvida icke lagbestämmelser rörande ersättning
åt vittnen i rättegångsmål, i de fall då ersättning
icke skall utgå av allmänna medel, lämpligen
borde i ovan angivna avseenden utfärdas; samt

2) huruvida icke lagen den 4 juni 1886 angående

12

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

ersättning till vittnen i brottmål borde ändras i syfte
att till vittne må dels, efter domstolens prövning för
särskilda fall, kunna utgå dagtraktamente med högre
belopp än tre kronor, dels ock utgivas reseersättning
jämväl då avståndet mellan vittnets vistelseort och
den plats, där domstolen sammanträder, understiger
fem kilometer;

ävensom därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill övervägandet må giva anledning.

Stockholm den 29 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMAKS EFTERTR. 1915.