Lagutskottets utlåtande Nr 27

Utlåtande 1912:LU27

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 mars 1912 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kungl.
förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af
vin och Öl m. m.

Närvarande: herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Trana, grefve Mörner,
von Baumgarten, Johanson i Yalared, Stendahl, grefve Spens, Pettersson
i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Biälbo
Persson i Norrköping och Cederborg.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr
142 af herr L. J. Carlsson i Erosterud, nr 184 af herrar J. P. Igel, G.
M. Sandin och Albert Mossberg samt nr 154 och 155 af herrar J. A.
Ingvarsson och F. W. Thorsson.

Herr L. J. Carlsson har i sin motion anfört följande:

»I motion nr 83 vid 1910 års riksdag anförde jag:

Bland de förslag, som på sin tid af kommittén för revision af gällande
stadganden angående försäljning af vin och maltdrycker i dess utlåtande
af 23 maj 1900 framlades, har knappast något varit mera omtvistadt än
det, som sedan inflöt i kungl. förordningen angående försäljning af vin och
Öl den 5 juni 1905 § 6, mom. 3, hvilket lyder: »Mottager någon i sitt
hem emot betalning gäster till bespisning vid slutet bord, må han, därest
aftal om bespisning träffats för en tid af minst en vecka, utan särskilt
tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl.»

Kommitterade sjulfva sade sig icke ha blundat för den fara, som
kunde ligga i missbruk af en dylik, en hvar som har eget hem tillerkänd,
utskänkningsrätt; men kommitterade trodde sig ha uppställt tillräckliga
garantier mot sådana missbruk »genom den snafva begränsning af rättigheten
som stadgats, samt genom den Konungens befallningshafvande tillBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 24 käft. (Nr 27.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

erkända makt att förbjuda sådan utskänknings fortsättande, då utskänkningen
befinnes ske i större omfattning eller på annat sätt än därmed afses».

Då ärendet förelädes 1905 års riksdag, frambar herr Matsson i Grafås
i motion i Andra kammaren åtskilliga välgrundade betänkligheter mot förslaget.
»Man kan», heter det i motionen, »ha anledning frukta att, om
detta moment oförändradt antages, det kan komma att tjäna helt andra
syften. De i nämnda moment förekommande beteckningarna »hem» och
»slutet bord» synas nämligen påkalla närmare definiering, så framt de ej
skola ge rum åt en mångtydighet, som kan göra rättsskipningen på detta
område i viss mån osäker. En barack för vägarbetare, en skogsarbetarekoja
eller s. k. inneboendes uppehållsort, ja, t. o. m. en trädgård, torde
man med hänsyn till ifrågavarande moment stundom vilja inrymma i begreppet
hem; och »slutet bord» är en för vanligt språkbruk så främmande
beteckning, att man kan känna sig något oviss om dess betydelse».

Vid ärendets behandling i Andra kammaren gjordes från sakkunnigt
håll många tungt vägande erinringar mot bestämmelsen i fråga.

Så framhöll herr Sjö, med instämmande af flera kammarledamöter,
bl. a., att härigenom skulle skapas ett kryphål, som förvisso komme att i
stor omfattning begagnas. Icke ens en anmälan behöfde göras såsom i
fråga om försäljning af svagdricka och alkoholfria drycker.

Under debatten i kammaren yttrade sig vidare herr Bergendahl, som
sade sig hysa stora betänkligheter mot förslaget. Det pålade ordningsmakten
en uppgift, som den nästan omöjligen kunde fylla. »Jag har knappast
läst en författning, som inbjuder så till lagöfverträdelser som just
denna», förklarade herr Bergendahl med instämmande af flere kammarledamöter.

Herr Widén erinrade, att äfven åtskilliga Konungens befallningshafvande
hade yttrat sig mot den föreslagna bestämmelsen, och herr Widén
trodde, att anledning ej funnes att intaga en sådan nyhet i lagen. Och
här vore ej fråga om att frigifva utskänkning af svagdricka utan af Öl,
hvarjämte, då svagdricksutskänkningen frigåfves, behofvet af en sådan bestämmelse
som den åsyftade vore ringa. Herr Widén trodde vidare, att
det läge en stor fara i förslaget och att särskildt de, som ha med ordningsmakten
att göra, skulle betacka sig för detsamma. Herr Widén framhöll
ock, att de, som inackorderade sig för en vecka, ofta komma att gå
sin väg efter första dagen.

Alla de sålunda från skilda håll framförda farhågorna ha i rikligt
mått besannats. Bestämmelserna om »eget hem» och »slutet bord» öfverträdas
ofta så, att däraf skapas verkliga restaurationer, där Öl utskänkes

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

ej blott åt »inackorderade», utan ock åt snart sagdt hvem som helst och
där ackordsuppgörelsen för en vecka blifver en bestämmelse endast på
papperet. Ej alltför sällan sker ock ölutskänkningen äfven utan samband
med måltid, hvarigenom dessa »egna hem» blifva verkliga ölutskänkningsställen,
men i regel utan den nödvändiga kontroll sådana med tillstånd
äro underkastade. Den ordningsmakten medgifna rätten att kontrollera
dessa ölutskänkningsställen kan sällan med nödig effekt tillämpas. Är det
i allmänhet svårt att få bevisning i fråga om öfverträdelse!'' af utskänkningslagarna,
så äro svårigheterna här mångdubblade. Först när utskänknmgen
medför oordningar utanför lokalerna komma i regel oegentligheterna
till ordningsmaktens kännedom. Och ej så sällan uppstå dylika utskänkningsställen
på platser, där ingen ordningsmakt finnes nära till hands.
Söka de kommunala myndigheterna ingripa och lyckas med ordningsmaktens
tillhjälp få förbud för innehafvaren af eu sådan utskänkningslokal
att fortsätta rörelsen, så anställes blott en tjänstflicka, som förestår
inackorderingen, och olagligheterna fortsätta.

Det finnes synbarligen ingen annan utväg att undgå dessa oegentligheter,
än att i detta fäll återgå till de bestämmelser, som vore gällande
före 1 januari 1906, eller att äfven sådan utskänkning af Öl, hvarom här
är fråga, göres beroende af de kommunala myndigheternas medgifvande.
Dessa, som alltid äga nödig person- och lokalkännedom och kunna bedöma
behofvet af sådan utskänkning, skola helt visst icke, där sådant behof
verkligen förefinnes och mot person eller lokal ingen befogad anmärkning
kan göras, vägra sitt medgifvande.

På grund häraf yrkade jag, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att § 6 mom. 3 i kungl. förordningen angående försäljningen af vin och
Öl den 9 juni 1905 måtte ur förordningen utgå.

Lagutskottet, som fann att här ifrågavarande stadgande lämnade rum
för åtskilliga anmärkningar och att vunnen erfarenhet ådagalagt, att ifrågavarande
rättighet visat sig leda till missbruk och oordningar, föreslog, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning i hvad
mån ändring beträffande nämnda lagrum bör ske samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kunnat föranleda.

Andra kammaren biföll utan debatt utskottets förslag, medan Första
kammaren följde ett par af sina reservanter i utskottet och afslog skrifvelseförslag.

För min del har jag ingen anledning frångå min tidigare hysta uppfattning,
att frågan är synnerligen enkel och lämpligast löses genom att
den 1905 införda bestämmelsen ur förordningen utgår.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

På grund häraf hemställer jag, att Riksdagen för sin del beslutar,
att § 6 mom. 3 i kungl. förordningen angående försäljning af vin och Öl
af den 9 juni 1905 skall ur förordningen utgå.»

Den af herr Igel m. fl. väckta motionen är af följande lydelse:

»I kungl. förordningen angående försäljning af vin och Öl den 9 juni
1905 infördes i § 6 mom. 3 den bestämmelsen: »Mottager någon i sitt
hem emot betalning gäster till bespisning vid slutet bord, må han, därest
aftal om bespisning träffats för en tid af minst en vecka, utan särskildt
tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl».

Yid sakens behandling vid 1905 års riksdag gjordes från flera håll
grava anmärkningar mot den från utlandet hämtade nyheten »slutet bord».
Det befarades, att häraf många svårigheter skulle uppstå. Erfarenheten
under de gångna åren har rikligen bekräftat, att farhågorna voro befogade.

Till det »slutna» bordet lämnas tillträde äfven för tillfälliga besökare,
aftalsbestämmelsen om en veckas spisning fingeras, och denna utskänkningsrätt
vid »slutet bord» utöfvas fullständigt som eu vanlig ölkrogsrättighet
med lagligt tillstånd, men utan möjlighet för ordningsmakten att kunna
effektivt öfvervaka rörelsen. Särskildt å arbetsplatser i landsorten eller
eljest i kommuner, där man gjort sig kvitt de vanliga ölkrogarna, skapas
nya sådana genom bestämmelsen om »slutet bord».

Den utländska nyheten har sålunda visat sig vara till skada. Den
är ock obehöflig. Där behof af ölutskänkning till spisande gäster anses
finnas, där böra de kommunala myndigheterna ha rätt pröfva behofvet.
Nuvarande bestämmelse i kungl. förordningens § 6 mom. 3 är i strid med
den princip om kommunal bestämningsrätt i detta fall, som är bärande i
lagen, och som Riksdagen i fjol erkände böra utvidgas.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen ville
för sin del besluta, att § 6 mom. 3 i kungl. förordningen af 9 juni 1905
angående försäljning af vin och öl skall ur förordningen utgå.»

Herrar Ingvar sson och Thorsson hafva i sin motion nr 154 anfört:

»I kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af
alkoholfria drycker samt svagdricka finnes i § 10, mom. 4 stadgadt, att
om innehafvare af dylik utskänkningsrättighet, i strid med gällande föreskrifter,
tillåter, att brännvin, vin eller Öl förtäres i för utskänkningen
afsedda lokaler, böte han från och med fem till och med trettio kronor.

Lagutslcottes utlåtande Nr 27.

5

Syftet med denna bestämmelse har uppenbarligen varit det fullt
riktiga att å dylika utskänkningsställen förhindra såväl »lönnkrogen»,
som de oordningar och den demoralisation, som ofta följer med bruket
af spritdrycker.

Någon motsvarande bestämmelse rörande brännvin finnes emellertid
icke i gällande förordning angående försäljning af vin och öl, ehuru den
där torde vara lika behöflig som i förut nämnda förordning. Så länge
ingen ansvarspåföljd finnes för vare sig rättighetsinnehafvare eller gäster
å ställen där vin och Öl utskänkes att där förtära brännvin eller andra
brända eller destillerade drycker, inträffar det nämligen mycket ofta att
personer, hellre än att på brännvinsutskänkningsställena betala det högre
priset å brännvin per glas, inköpa det i större kvantiteter å utminuteringsställe
och därpå begifva sig till ett ölutskänkningsställe, där brännvinet
förtäres tillsammans med Öl. Då möjligheten att upprätthålla ordningen
å ölutskänkningsställen i allmänhet är väsentligt mindre än där brännvin
utskänkes, isynnerhet å landsbyggden, där det dessutom finnes ett mycket
öfvervägande antal ölutskänkningsrättigheter, jämfördt med antalet dylika,
där brännvin kan erhållas, inträffar det lätt oordningar, hvilka visserligen
gällande förordningar förutsett och stadgat påföljd för, men hvilka det
dock torde vara väsentligt bättre att söka förekomma än .efteråt beifra.

I detta syfte tillåta vi oss föreslå, att Riksdagen ville besluta, att
lcungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och
Öl måtte erhålla följande lydelse:

§ 22 mom. 1 (oförändradt),
mom. 2 (oförändradt),

mom. 3: Hvad i mom. 2 och 3 är stadgadt afser icke etc. .. .
passagerarefartyg.

mom 4. att låta brännvin förtäras å ställe där utslcänknin/j enligt 6
§ 2 mom., samt 7, 8, 9 och 10 §§ idkas, vare förbjudet.

§ 34. Överskrider någon etc. ... Öl, eller utöfvar någon etc. . . .
medgifvet är, eller låter någon, i strid med hvad i 22 §, 4 mom.
finnes stadgadt, brännvin förtäras å utskänkningsställe, hvarom i
nämnda mom. förmäles, eller utöfvar den som är berättigad etc.
... 15 § är sagdt, eller fortsätter någon etc. . . . med försäljningen,
straffas efter ty i nästföregående paragraf är sagdt.»

6

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Den af herrar Ingvarsson och Thorsson väckta motion nr 155 är af
följande lydelse:

»I kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af
alkoholfria drycker samt svagdricka finnes i 10 §, 4 mom. stadgadt, att
om innehafvare af dylik utskänkningsrättighet, i strid med gällande föreskrifter,
tillåter att brännvin, vin eller Öl förtäres i för utskänkningen afsedda
lokaler, böte han från och med fem till och med trettio kronor.

Yerkningarna af denna bestämmelse ha emellertid icke varit odeladt
lördelaktiga. Oftast torde det vara rättighetsinnehafvaren, som »låtit»
förtära brännvin eller dylikt, och påföljden blir då böter. Men ofta innehafvas
dylika nykterhetskaféer, som de i dagligt tal kallas, af kvinnor,
och ännu oftare är betjäningen kvinnlig. För dem visar det sig mången
gång omöjligt, synnerligast där icke polis finnes i närheten, att förhindra
gästerna förtära starka drycker. Men påtalas saken straffas innehafvaren
och icke gästerna.

Nykterhetskaféerna i vårt land ha under det senaste årtiondet visat
en glädjande ökning i antal, medan krogarnas numerär samtidigt sjunkit,
ett förhållande som otvifvelaktigt är synnerligen glädjande. Men ju
längre utvecklingen hinner på detta område, ju talrikare synas de fall
bli, då de forna kroggästerna söka upp nykterhetskaféerna, och tillsammans
med kaffe eller andra alkoholfria drycker förtära innehållet i medhafda
brännvins- eller ölflaskor. Möjligen kan ett dylikt förfaringssätt
straffas enligt strafflagens bestämmelse om »att komma förargelse åstad»,
men då denna formulering för här afsedda fall lätt ger anledning till
olika tolkning, torde tydligare bestämmelser vara erforderliga.

Nykterhetskaféerna ha ju tillkommit närmast för att den nyktra delen
af vårt lands invånare skola kunna finna offentliga näringsställen, där de
lugnt och ostördt kunna intaga förfriskningar eller tillbringa en ledig
stund, men den trefnad de eljest kunde ha, förstöres nu ofta af personer
som söka upp dessa lokaler för att förtära sprit, hvarvid oordningar
mången gång uppstå.

I en annan motion har föreslagits, att Riksdagen ville besluta att i
kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och
Öl införa förbud att å ölutskänkningsställen förtära brännvin.

Yi hemställa nu att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående lämpliga åtgärder mot de personer, som,
trots förbud, å nykterhetskaféer förtära spritdrycker, eller å ölutskänkningsställen
förtära brännvin, samt till Riksdagen inkomma med, af utredningen
föranledda, förslag angående ändring i strafflagen.»

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

Hvad först angår de i förevarande motioner nr 142, 184 och 154 Utskottets
föreslagna ändringarna i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående yttrande.
försäljning af vin och Öl, har utskottet funnit syftet med dessa ändringar
beaktansvärdt. Emellertid äro de i motionerna framställda ändringsförslagen
icke af beskaffenhet att kunna i deras föreliggande skick af utskottet
förordas till antagande, utan bör sättet för förändringarnas genomförande
blifva föremål för ett närmare öfvervägande. Vid sådant förhållande
och då Kungl. Maj:t den 17 november 1911 åt en kommitté
uppdragit, bland annat, »att efter behörig utredning framlägga förslag till
välberäknade och verksamma anordningar för att begränsa rusdryckshandteringens
skadliga verkningar», hvarvid enligt hvad uppenbart är
och utskottet för öfrigt inhämtat, äfven förevarande spörsmål blifva föremål
för kommitténs öfvervägande, finner utskottet skäl ej heller föreligga
för ''Riksdagfen att nu aflåta någon skrifvelse i ämnet.

Vidkommande därefter den i ofvanberörda motion nr 155 berörda
frågan, finner utskottet det i motionen åsyftade ändamålet icke lämpligen
kunna nås genom ändring i allmänna strafflagen; utan tillhör detta ämne
otvifvelaktigt lagstiftningen om försäljning af vin och Öl samt om försäljning
af alkoholfria drycker och svagdricka. Äfven denna fråga lärer
emellertid komma att blifva föremål för ofvannämnda kommittés behandling
och sålunda för sin lösning nu icke påkalla någon åtgärd från Riksdagens
sida.

Med anledning af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:

l:o) att förevarande af herr Carlsson och herr
Igel m. fl. väckta motioner, nr 142 och 184, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2: o) att den af herrar Ing var sson och Thorsson
väckta, ofvan omförmälda motionen nr 154 icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att den af herrar Ingvar sson och Thorsson
väckta, ofvan intagna motionen nr 155 ej heller måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.