Lagutskottets utlåtande Nr 26

Utlåtande 1911:LU26

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

t

Nr 26.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning
m. m. angående införande af en enhetlig lagstiftning
rörande vård af vilsekomna.

Uti en inom Första kammaren af gifven motion, nr 3, har herr Karl
Johan Ekman anfört följande:

»Svenska kyrkans diakonistyrelse, som konstituerades genom Kungl.
Maj:ts nådiga bref den 4 februari 1910, har till uppgift, bland annat, att
i samarbete med präster och lekmän inom församlingarna och i samförstånd
med stiftsstyrelserna verka för en rikare utveckling af församlingslifvet och
den kristliga kärleksverksamheten inom den svenska kyrkan.

Bland de angelägnaste och mest behjärtansvärda företag, diakonistyrelsen
sålunda blifvit satt att främja, är vården af frigifna fångar, lösdrifvare,
fallna kvinnor och andra vilsekomna. Diakonistyrelsen har därför
också för denna sin verksamhetsgren tillsatt ett särskildt utskott, nämligen
diakonistyrelsens utskott för vård af vilsekomna. Den verksamhet, detta
utskott vill utöfva och främja, går ut på, bland annat, dels att söka förebygga,
att, de, som i sedligt afseende råkat, in på farliga, vägar, än ytterligare
fördärfvas och slutligen falla samhället till last, och dels att söka
återupprätta och åt samhället såsom nyttiga, medborgare återförvärfva dem,
hvilka redan råkat in i nämnda beklagansvärda belägenhet.

Det är gifvet, att denna verksamhet icke får på något, sätt störande
ingripa uti samhällets lagliga befogenhet att handhafva den allmänna
fattigvården, behandlingen af lösdrifvare o. s. v., men att, å andra sidan,
ett intimt samarbete med öfriga för statens eller kommunens räkning på
Bill. till Riksd. jirot. 1.911. 7 Sami. 1 Afd. 24 Raft. (Nr 26.) 1

2 '' Lagutskottets utlåtande Nr 26.

detta område verksamma organ måste äga rum. Ett sådant samarbete är
i själfva verket oundgängligen nödvändigt, om ett godt och varaktigt^ resultat
skall vinnas. Den legala fattigvården kan icke omfatta helande!)
vårdande och fostrande verksamhet, som erfordras för de svagas bevarande
mot frestelserna, de vilsekomnas tillrättaförande, de fallnas återupprättande.
Enahanda är förhållandet med den legala lösdrifvarbehandlingen. Utöfver
äfven det bästa, som genom statens eller kommunernas försorg härutinnan
kan åstadkommas, erfordras ett kraftigt och uthålligt arbete af mera frivillig
art, buret af människokärlekens eller, ännu bättre, af den kristliga
kärlekens och barmhärtighetens hänförelse. Mycket i den vägen kan åstadkommas
genom frivilliga sammanslutningar och en kraftig föreningsverksamhet,
men resultatet af ett på detta sätt åstadkommet arbete är ofta
beroende på tillfälliga tidsströmningar eller pa de ledandes personliga förmåga
att väcka intresse för arbetet. Framför allt torde svårigheter uppstå
att alltid Unna lämpliga, för ändamålet utbildade personliga krafter för
arbetets bedrifvande. Af ännu större betydelse torde därför den insats
vara, som den svenska kyrkan och dess diakonistyrelse nu fått sig ålagdt
såsom en plikt att söka åstadkomma på ifrågavarande område. Intresset
för arbetet kan icke här tänkas någonsin svika, personliga krafter stå i
rikare mått till buds bland såväl präster som lekmän, af Indika de förra,
sedan kyrkan upptagit en verksamhet af denna art, måste betrakta det
såsom en ämbetsplikt att i sin mån bidraga till arbetets främjande. Genom
de till kyrkan anslutna diakon- och diakonissanstalterna erbjudas garantier
för, att för de mera kräfvande uppgifterna alltid kunna påräknas för ändamålet
särskilt utbildade personer. Och genom den auktoritet, kyrkan
äger, vinnes ökad trygghet för, att de medel, som ställas till disposition,
blifva rätt använda.

Den verksamhet, kyrkan genom sin diakonistyrelse påbörjat för vården
af vilsekomna, har alltså sin gifna och fullt berättigade plats i arbetet för
de elända ibland oss vid sidan om och i samband med det arbete, som
för samma ändamål nedlägges af stat och kommun och af enskilda personer
eller sammanslutningar.

I hvad mån dessa synpunkter komma att vinna beaktande vid utarbetandet
af vår nya fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftning är ej klart. Genom
nådigt bref den 21 juni 1907 har Kungl. Maj:t åt en kommitté uppdragit
»att"utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning dels angående fattigvården
och dels angående lösdrifvares behandling, som må finnas erforderlig
och lämplig, äfvensom till de ändrade bestämmelser i andra delar af lagstiftningen"
som häraf påkallas». Då detta uppdrag gafs, existerade ej
ännu svenska kyrkans diakonistyrelse och någon särskild, enhetlig och

3

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

planmässig verksamhet från kyrkans sida för vården af vilsekomna var
säkerligen ej påtänkt. Af ordalagen i det kungl. brefvet tyckes framgå,
att uppdraget närmast afsett endast den staten eller kommunerna såsom en
plikt åliggande fattig- och lösdrifvarvården. Och någon särskild instruktion,
som vidgar uppdraget därutöfver, lärer icke förefinnas. Det synes
därför, som om kommitténs uppdrag nu borde kompletteras med ett bemyndigande
att upptaga jämväl frågan om ett planmässigt anordnande
äfven af den mera frivilliga vården — från såväl kyrkans som enskilda
personers eller sammanslutningars sida — af frigifna fångar, lösdrifvare,
fallna kvinnor och andra vilsekomna.

För vinnande af full enhetlighet synes därvid vara ändamålsenligast,
att samtliga bestämmelser härutinnan sammanföras till en särskild lag eller
ett särskildt komplex af lagar rörande vård af vilsekomna, i likhet med
hvad som skett i fråga om vården af vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, men med de modifikationar, som betingas däraf, att den
nya lagstiftningen gäller vuxna personer.

Med anledning häraf får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke jämsides med den förändrade
lagstiftning dels angående fattigvården och dels angående lösdrifvares
behandling, som i Kungl. Maj:ts nådiga bref den 21 juni 1907 å syftas,
borde åstadkommas en enhetlig lagstiftning rörande den därutöfver
erforderliga, mera frivilliga vården af frigifna fångar, lösdrifvare, fallna
kvinnor och andra vilsekomna, samt för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill denna utredning kan gifva anledning».

DO D

Sedermera har motionären till utskottet ingifvit en så lydande skrift:

»Utkast

till

lagstiftning angående vård af sedligt vilsekomna.

1. Föremål för ifrågavarande lagstiftning böra vara:

a) frigifna straff- och fängelse fångar,, som äro i behof af att omhändertagas
och stödjas, under erforderlig i den blifvande lagstiftningen angifven
tid efter frigifvandet;

b) lösdrifvare under erforderlig, i lagen utsatt tid efter det de af
polismyndighet varnats eller från tvångsarbetsanstalt frigifvits;

c) fallna kvinnor under erforderlig, i lagen utsatt tid efter det var -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ning eller annan disciplinär åtgärd från myndighets sida mot dem vidtagits.

Angående behandling af alkoholister föreligger särskildt lagförslag,
utarbetadt af fattigvårdslagstiftningskommittén, hvarför denna kategori af
sedligt vilsekomna här förbigås.

2. I hvai’je kommun bör finnas en nämnd för vård af sedligt vilsekomna,
hvilken det skall åligga att, i enlighet med bestämmelserna i den
blifvande lagstiftningen, taga vård om sådana i mom. 1 omförmälda personer,
som vistas inom kommunen. Där behof af särskild nämnd ej föreligger,
skall det åligga kyrkorådet att fungera såsom sådan. Å plats, där
styrelse för fångvårds- eller skyddsförening har sitt säte, torde sådan
styrelse kunna träda i stället för den ifrågasatta nämnden.

3. I fall af behof skall nämnden äga att för utöfvande af sin verksamhet
indela kommunen i kretsar och att för hvarje sådan till sitt biträde
utse kretsombud antingen bland sina egna ledamöter eller ock bland andra
män eller kvinnor, hvilka nitälska för de sedligt vilsekomnas räddning.

4. Sedan nämnden genom vederbörande fängelse- eller polismyndighet
eller på annat i lagen angifvet sätt erhållit kännedom om förhållande,
som påkallar dess inskridande, bör nämnden uppdraga åt någon af
sina ledamöter eller åt kretsombud eller annan lämplig person — och
bland dessa företrädesvis inom församlingen anställd, för ändamålet utbildad
diakon eller diakonissa — att närmare underrätta sig om den till
nämndens omsorg anbefalldes lefnadsförhållanden och uppförande, förskaffa
honom den tillfälliga hjälp, hvaraf han kan vara i behof, samt söka befordra
hans återförande till ett ordentligt och gagneligt lif genom lämpliga
anordningar, som kunna genomföras utan utöfvande af tvång, såsom
genom att

bereda honom tjänst eller anställning hos lämplig person;

underlätta för honom anskaffandet af nödiga arbetsredskap eller annat
sådant, som han för utförande af yrke eller näring behöfver;

förmå honom att, för undvikande af frestelse till brott, lättja, sedeslöshet
eller alkoholmissbruk, ändra verksamhet eller vistelseort;

förmå honom att, då så är nödvändigt, söka vård å anstalt för vård
af sedligt vilsekomna.

5. I fråga om frigifven fånge torde böra föreskrifvas, att såväl den
del af hans arbetsförtjänst, som vid frigifningen må tillhandahållas honom,
som äfven postsparbanksbok, hvarå arbetsförtjänsten i öfrigt är insatt,
skall öfversändas antingen till nämnden i den kommun, dit han efter frigifvandet
försändes, eller till därstädes verkande fångvårds- eller skyddsförening
(i Stockholm fångvårdsstyrelsens byrå för frigifna.) för att genom

5

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

nämndens eller föreningens (byråns) försorg komma honom till godo på
sådant sätt, att garanti vinnes mot medlens omedelbara förslösande af den
frigifne.

6. I mom. 1 afsedd person, som antagit erbjudet arbete eller frivilligt
mottagit tillrådd anstaltsvård, på sätt i mom. 4 sägs, skall i allmänhet
vara förpliktad att viss tid kvarstanna vid arbetet eller anstalten vid
äfventyr, om arbetet öfvergifves eller anstalts vården egenvilligt afbrvtes,
af hämtning eller annan lämplig påföljd.

7. Visa sig förutnämnda åtgärder fruktlösa, bör i vissa fall internering
å vårdanstalt kunna af polismyndighet föreskrifvas, vid äfventyr
att vederbörande eljest behandlas enligt lösdrifvarlag.

8. Vårdanstalterna böra vara dels smärre upptagningsanstalter för
beredande af tillfällig hjälp — särskilt i de större städerna men äfven i
andra kommuner, där behof däraf kan yppas — och dels mera centrala
vårdanstalter för större områden, exempelvis landstingsområdena, där mera
varaktig vård och fostran kan beredas.

9. Någon bestämd förpliktelse för stat eller kommun att uppföra och
bekosta dessa vårdanstalter bör ej föreskrifvas, utan torde de böra åstadkommas
hufvudsakligen på frivillighetens väg, om så behöfves med bidrag
från stat och kommun. Afgifterna för anstaltsvården böra bekostas i första
rummet af den vårdade själf, om han har tillgångar därtill, men eljest af
vederbörande fattigvårdssamhälle eller medelst frivilligt insamlade medel.

10. Den nu föreslagna lagstiftningen bör i möjligaste mån så anordnas,
att förfaringssättet icke får karaktären af polisförfarande, utan af
fritt erbjuden och fritt mottagen hjälp.

Stockholm den 30 januari 1911.

K. J. Ekman.»

Af förestående af motionären uppgjorda utkast till lagstiftning angående
vård af de af motionären afsedda sedligt vilsekomna — frigifna
fångar, lösdrifvare och fallna kvinnor — framgår, att enligt motionärens
mening vården af dem inom hvarje kommun skulle åläggas kyrkorådet
eller, om så erfordrades, öfverlämnas till en särskild inom kommunen
för ändamålet utsedd nämnd. Kyrkorådet eller nämnden skulle först söka

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

att genom lämpliga anordningar på frivillighetens väg befordra den vilsekomna
till ett ordentligt och gagneligt lif. Under vissa angifna förutsättningar
borde den vilsekomna genom föreskrift af polismyndighet kunna
interneras å anstalt vid äfventyr att eljest hemfalla under lösdrifvarlagen.
Enligt motionärens åsikt borde den sålunda äskade lagstiftningen genomföras
jämsides med pågående revision af fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftningen.

I mån af en stigande utveckling hafva de kraf blifvit allt större, som
ställts på staten och samhället för tillgodoseende af sådana viktiga sociala
uppgifter, som här blifvit af motionären berörda. Betydelsen af samhällets
ingripande för åstadkommande af ett allt mer förbättradt sakernas
tillstånd i detta afseende har sålunda länge varit erkänd; och hvad nu
är i fråga är utan tvifvel ett synnerligen viktigt föremål för praktisk samhällspolitik.
Därför måste också från samhällets synpunkt med tillfredsställelse
hälsas hvarje nytt initiativ, som härutinnan kan verka vägledande
och fruktbringande.

Hvad angår det nu af motionären framställda förslaget, lider detsamma
dock enligt utskottets mening af brister, som göra detsamma mindre
väl lämpadt för att omsättas i verklighet.

Vid sidan af de allmänna fattigvårdsstyrelserna verka som bekant
inom hvarje kommun för närvarande särskilda styrelser för vanartade och
i sedligt afseende försummade barns och för fosterbarns vård, hvar med
sina särskilda uppgifter. De förra utgöras, där ej särskild barnavårdsnämnd
tinnes, i regel af skolråden, och de senare af hälsovårdsnämnderna
eller, där sådana ej tinnas, af kommunalnämnderna.

För anskaffande af arbetsanställningar i fall af behof verka de kommunala
arbetsförmedlingsanstalterna.

Enligt 1906 års lag angående villkorligt frigifna skola dessa stå under
tillsyn af särskilda tillsyningsman. En närmare utveckling af denna
institution, likasom äfven anordnande af tillsyn i någon form af villkorligt
dömda, har af Riksdagen i skrifvelse till lvungl. Maj:t den 25 april 1908
ifrågasatts; därvid har man i fråga om formen för tillsynen tänkt sig ett
ytterligare utbyggande på den redan genom 1906 års lagstiftning lagda
grunden.

För understödjande af frigifna fångar finnas numera skyddsföreningar
i 22 af rikets länsresidensstäder. För att genom samarbete med de lokala
fångvårdssällskapen understödja dessa sammanslutningar i deras verksamhet
har inrättats Centralföreningen till stöd för frigifna. Vidare har nyligen
under namnet Skyddsvärnet konstituerats Svenska fattigvårdsförbun -

7

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

dets afdelning för räddningsarbete. Skyddsvärnet har till ändamål att
verka för främjande af det allmänna och enskilda räddningsarbetet bland
frigifna fångar, villkorligt dömda, lösdrifvare, alkoholister, prostituerade
och i liknande afseenden hjälpbehöfvande. Till Skyddsvärnet hafva bland
andra nästan samtliga landets fångvårdsföreningar anslutit sig. Skyddshem
för vård af fallna kvinnor äro inrättade i flera orter. Samtliga de nämnda
jämte flera likartade sammanslutningar och inrättningar söka på frivillighetens
väg nå af dem eftersträfvade mål.

Någon annan väg än frivillighetens lär ej heller den af Kungl. Maj:t
förlidet år konstituerade Svenska kyrkans diakonistyrelse kunna gå äfven
i den verksamhet, som den, enligt hvad motionären upplyser, genom ett
arbetsutskott begynt för omhändertagande af de afsedda vilsekomna.

Att de olika sträfvanden på ifrågavarande område, som gjort sig
gällande, i någon form blifva i organisatoriskt afseende sammanförda,
hvilket torde vara motionärens hufvudsvfte, är visserligen af stor vikt.
Men utskottet kan icke se, huru detta skulle låta sig göra utan intrång
på den frihet, som bäst främjar ifrågavarande sträfvanden.

Hvad de särskilda kommunerna angår skulle det enligt utskottets uppfattning
icke låta sig göra att enhetligt samla alla de af motionären afsedda
mångskiftande och kräfvande uppgifterna i en styrelses hand. I
hvarje fall torde i allmänhet kyrkoråden icke äga de härför nödiga förutsättningarna.
A andra sidan skulle det väcka viss betänklighet att vid
sidan af de förut omförmälda redan bestående, från kyrkoråden alldeles
fristående kommunala styrelser och nämnder, som redan äro verksamma,
inrätta ytterligare sådana med nu ifrågasatta vidtomfattande uppgifter.

Vidkommande den af motionären förordade metod, som borde gälla
för kyrkorådens eller de inrättade särskilda nämndernas verksamhet i ifrågavarande
afseende, vill utskottet erinra om åtskillnaden mellan det arbete
i förevarande syfte, som riktar sig på barn och minderåriga, och det, som
skall ha vuxna personer till sitt föremål. I förra fallet kunna och måste,
såsom också sker af de af motionären såsom mönster särskilt framhållna
barnavårdsnämnderna, tvångsåtgärder tillgripas för nående af det erforderliga
resultatet. I senare fallet synes, såsom erfarenheten också nogsamt
lär hafva visat, arbetet böra inriktas på att genom inverkan på frivillighetetens
väg nå det i hvarje fall sökta målet. Genom tillgripande af
sådana tvångsåtgärder, som de af motionären ifrågasatta, skulle enligt utskottets
mening vinnandet af detta mål försvåras. Och om den verksamhet
i det ifrågavarande afseendet, som nu i stor omfattning på fri -

8

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

villighetens väg bedrifves, inordnades under tvingande och reglementerande
band, skulle den enskilde lätt blifva misstrogen mot densamma. Ett
arbete, som i främsta rummet måste bygga på fullt förtroende från deras
sida, hvilkas intresse däraf beröres, skulle sålunda kunna blifva utan frukt.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.

Herrar Söderbergh och Lindhagen hafva anhållit få anteeknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1911.