Lagutskottets Utlåtande Nr 26

Utlåtande 1910:LU26

Lagutskottets Utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning om ersättning för skada,
som orsakas jordägare genom byggnad eller plantering å
angränsande fastighet.

_ Uti en inom Andra kammaren afgifven och till lagutskottet hänvisad
motion, nr 9, hafva herrar Carlson i Herrljunga och Olausson hemställt,
att. Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
om rätt till ersättning för jordägare, som på grund af grannens byggnader
eller planteringar åsamkas skada.

Till stöd härför hafva motionärerna anfört följande:

»I. motion nr 19 vid 1903 års riksdag påpekade herr Joll. Larsson
från Presstorp de skador, som kunna uppkomma genom att den ene jordägaren
bygger hus eller låter skog växa omedelbart intill grannens ägogräns
och föreslog med anledning däraf förändrad lydelse af 2 kap. 2 §
byggningabalken.

Denna hans motion blef emellertid, på af vederbörande utskott anförda
skäl, afslagen.

Bih. till Biksd. Prof. 1910. 7 Sami. 24 Haft. (Nr 26.)

1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets Utlåtande Nr 26.

De af motionären i motionen påvisade missförhållandena äro dock af
sådan beskaffenhet, att något på lagstiftningens väg bör göras för afhjälpandet
af desamma. Genom uppförande af byggnader eller genom planteringar
af skog intill ägogränsen kan obestridt den ene jordägaren förorsaka
den andre stora och vidt omfattande skador å intill liggande ägor.
För att växtligheten skall kunna frodas och normalt utveckla sig behöfver
den både sol och vind, och det är ju klart, att detta helt eller delvis utestänges
för större eller mindre områden, för den händelse den ene jordägaren
bygger eller planterar omedelbart intill gränsen. Den växtlighet,
som till följd häraf tvingas existera i skuggan af ett högt hus eller tät
gkog, blir helt naturligt icke mycket värde uti.

Den jordägare, som har grannens skog omedelbart intill gränsen af
sina ägor, får också sin jord genomträngd af trädens rötter, hvilka icke
bara vålla honom stora obehag vid brukandet af jorden, utan äfven suga
must och kraft ur densamma.

Ehuru vi icke kunna fullt dela den åsikten, att en jordägare icke
skulle få fritt bestämma öfver sin jord, då det blir fråga om att bygga
och plantera, så anse vi dock, att han, om han genom detta sitt åtgörande
vållar grannen skada eller förfång, bör vara skyldig till denne utbetala
skäligt skadestånd. Utevaron af bestämmelser härom anse vi vara
en stor brist i vår nu gällande lagstiftning.

Största svårigheten för lagstiftarne vid lösningen af denna fråga torde
blifva att finna enkla och fullt lämpliga former för afgörandet af uppkommande
tvister i detta afseende. Oss synes det, som att bestämmelserna
i 8 § af »lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom»,
angående afgörandet af tvister mellan arrendatorer och jordägare,
härvidlag torde kunna tillämpas.»

Beträffande den af motionärerna gjorda framställningen, i hvad den
rör frågan om utaf grarmskapsförhållandet föranledda inskränkningar i
rätten att bebygga en fastighet, finnas i byggningabalkens andra kapitel
stadganden i detta ämne, hvilka hafva afseende å tomt å landet. I 1 §
af nämnda kapitel heter, det sålunda: »Ej må någon närmare till grannens
tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum en och en half
aln å sin tomt lämnar». I 2 § af samma kapitel stadgas: »Bygger någon
annan till men; rifve det upp, då han varder därom tillsagd. Gör
han det ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, då däröfver klagas*å
tinget.» I fråga om orter, där stadsplanelagen eller ordningsstadgan för

Lagutskottets Utlåtande Nr 26. 3

rikets städer tillämpas, gälla som bekant särskilda bestämmelser i omförmäla
afseende.

Vidkommande ,lden ifrågavarande framställningen, i hvad den afser
inskränkning i jordägarens rätt att å sin fastighet verkställa sådan plantering,
att grannen däraf kan åsamkas skada, saknas stadganden i gällande
allmän lag.

I tredje delen af det föreliggande, af lagberedningen utarbetade förslaget
till ny jordabalk har ett särskilt kapitel, det tredje, ägnats åt
»rättsförhållandet mellan grannar». Nämnda förslag — hvarigenom för
öfrigt skalle upphäfvas omförmälda i 2 kapitlet 1 § byggningabalken meddelade
stadgande, men däremot ej 2 § i samma kapitel — upptager åtskilliga
bestämmelser, som afse bland annat garanti för att vid gräfning
eller annat dylikt arbete å en fastighet eller vid fastighetens bebyggande
grannens rätt i vissa angifna hänseenden iakttages.

Det synes utskottet, som om behofvet af bestämmelser i syfte att bereda
jordägare ersättning för skada, som genom en fastighets tillgodonjutande
på sätt, hvarom nu är fråga, orsakas granne, vore i princip tillfredsställande
tillgodosedt genom de rättsregler, som i detta afseende redan gälla, och å
hvilka lagberedningen i det omförmälda förslaget synes hafva byggt. Beträffande
särskildt motionärernas framställning, i hvad den afser plantering å
fastighet, vill utskottet, likasom förut lagutskottet vid 1903 års Riksdag i dess
afstyrkande yttrande öfver den då väckta motionen i detta ämne, erinra,
att, då det är ett naturligt förhållande, att angränsande fastigheter i
viss mån utöfva inverkan på hvarandra, fastigheternas ägare i allmänhet
måste finna sig i följderna däraf. Af en konsekvent tillämpning af den
princip, som synes ligga till grund för motionärernas framställning, skulle
uppenbarligen följa alltför vidtgående inskränkningar i förfoganderätten
öfver fastigheter. Endast då synnerligen viktiga intressen å den ene fastighetsägarens
sida kräfva en inskränkning i den andres dispositionsrätt,
har sådan inskränkning ansetts böra i lag medgifvas. Något dylikt intresse
af större betydenhet torde jämförelsevis sällan föreligga med hänsyn till
träd å grannes mark. Å andra sidan skulle trädens borttagande mången
gång föranleda afse värd förlust för ägaren af desamma. Ssåsom lagberedningen
i motiveringen till sitt förutberörda förslag framhållit, torde
jämväl kunna åt rättstillämpningen öfverlämnas att efter de allmänna
grunder, på hvilka grannskapsrätten hvilar, och rådande sedvänja i orterna
slita möjligen uppkommande tvister. En uttrycklig reglering i lag

4

Lagutskottets Utlåtande Nr 26.

skulle måhända gifva upphof till stridigheter, där rätthafveriet mer än
det verkliga intresset vore den drifvande kraften.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1910.

På lagufskottits vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herr Johansson i Mossebo försåvidt
angående reservationssyfte i hufvudsak instämt:

»Uti lagberedningens den 9 oktober 1909 afgifna förslag till ny
jordabalk lämnas under 3 kap. bestämmelser om rättsförhållandet mellan
grannar. Där stadgas förbud att besvära grannar utöfver hvad i orten
är vanligt, med rök, gnistor, hetta, buller, skakning, stank eller annat
dylikt (s. k. immissioner) samt att genom gräfning eller annat dylikt arbete
åstadkomma ras eller förskjutning i angränsande fastighetsmark.
Vidare meddelas föreskrifter för det fall, att uppförd byggnad eller vattenanläggning
befinnes skjuta öfver fastighets ägogräns.

Däremot stadgas enligt förslaget intet om grannskapsrätten i fråga
om träd eller beträffande byggnader i annat fall än det nyss sagda.

Såsom lagberedningen erinrar förekomma i främmande lagar ej sällan
regler om grannskapsförhållandet beträffande träd. Exempel härpå lämnar
den nya tyska civillagen. Men beredningen bar ansett att »i förhållanden
af jämförelsevis så ringa betydelse synes det utan olägenhet kunna åt
rättstillämpningen öfverlämnas att efter de allmänna grunder, på hvilka
grannskapsrätten hvilar och rådande sedvänja i orterna, slita möjligen uppkommande
tvister; en uttrycklig reglering i lag skulle måhända gifva

Lagutskottets Utlåtande Nr 26. 5

upphof till stridigheter, där rätthafveriet men icke något verkligt intresse
vore den drifvande kraften.»

Hänvisningen i detta fall till grannskapsrätten blir väl endast ett tomt
ord, da ju denna rätt behandlas i förberörda 8 kap. och förslaget där icke
innehåller några regler i ofvannämnda spörsmål. Någon påtaglig sedvänja
1 orterna^ är säkerligen också ytterligt sällsynt förekommande i detta ämne.
-Någon sa obetydlig sak kan det icke heller sägas här gälla. De i Riksdagen
framkomna motionerna liksom enligt hvad i lagutskottet upplystes
erfarenheten mångenstädes i bygderna ådagalägga, att beaktansvärda konflikter
otta uppstå, för hvars lösning lagen undandrager sig att gifva
någon som helst anvisning. En uttrycklig bestämmelse, att grenar och
rötter som skjuta in från grannens mark må i regel saklöst borttagas skulle
tili eu början gifva en behörig vägledning. Att alldeles onödigtvis utan
atsevard egen fördel eller trefnad plantera träd mot annans odlingar, hvarigenom
dennas afkastningsförmåga uppenbarligen skulle afsevärdt förminskas,
borde lagen rättvisligen stämpla såsom obehörigt. Äfven redan befintliga
träd mot gränslinjen synas under enahanda förhållanden böra i
uppenbara fall kunna föranleda en reglering genom trädens borttagande
mot ersättning eller godtgörelse för minskad afkastning.

Hvad angår byggnader innehöll redan 1734 års lag ett visst hänsynstagande
genom det af utskottet åberopade stadgandet om stödje- eller
stolparum. Lagberedningens förslag åter innehåller icke någon bestämmelse
om uppförd byggnads läge af hänsyn till grannen, såvidt rör annat än
s. k. immissioner. Äfven här borde det dock få lagligen gälla såsom
rättesnöre, att man ej må ^onödigtvis utan afsevärd egen fördel eller trefnad

bygga pa sin mark just så, att grannens äga uppenbarligen tager afsevärd
skada.

Dylika rättsregler äro säkerligen vida mer ägnade att utveckla eu
sund rättsuppfattning och viljan att frivilligt lämpa sig efter densamma,
än en lagstiftning, som anser sig icke böra taga hänsyn ens till uppenbar
orätt af fruktan, att en sådan hänsyn skulle föranleda processer. Utvecklingen
går ju eller bör åtminstone gå i riktning af ett allt större
hänsynstagande människor emellan och således äfven mellan grannar. En
ny lagstiftning synes därför böra bemöda sig att gifva uttryck för och
stödja eu dylik rättsutveckling.

Motionärernas förslag ifrågasätter nu visserligen en viss lösning föj; dessa
ändamål, nämligen lagstadgad rätt till ersättning för jordägare, som åsamBih.
till Likså. Prof. 1910. 7 Sarnl. 24 Käft. 2

6 Lagutskottets Utlåtande, Nr 26.

kats skada. Eu framställning i anledning af motionen bör i alla fall
kunna föranleda en pröfning af ämnet i hela dess vidd.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes:

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t vid
utarbetandet af definitivt förslag till ny jordabalk måtte
taga i öfvervägande, huruvida och i hvad man under
kapitlet om rättsförhållandet mellan grannar hänsyn må
kunna, på sätt motionärerna hemställt, tagas äfven därtill,
att man ej får anses berättigad att onödigtvis
utan egen afseväru fördel eller trefnad genom plantering
eller uppförande af byggnad uppenbarligen åstadkomma
skada å grannes ägor.»

Herrar Pettersson från Södertälje och Olsson i Broberg hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende mom
utskottet.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1910.