Lagutskottets utlåtande Nr 25

Utlåtande 1915:LU25

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ånkorn till riksdagens kansli den 22 april 1915 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder till
tryggande och fortsatt utveckling av det gemensamma
skandinaviska lagstiftningsarbetet.

Närvarande: Herrar Lindhagen, Trana, Stämer*, Gezelius*, greve Lagerbjelke*,
Alexanderson*, Hult*, Dahl, Richard Jonson, Pettersson i Södertälje,
Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Schotte*, Borg, Holmdahl och
Svensson i Eskilstuna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 120, har herr Lindhagen hemställt, fatt riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t anhålla att åtgärder, som kunna finnas lämpliga, måtte vidtagas i
syfte att såvitt möjligt betrygga den redan åstadkomna gemensamma
skandinaviska lagstiftningen samt vidare tillse att ett dylikt gemensamt
lagstiftningsarbete kommer till stånd på de områden, där en sådan gemensamhet
finnes ändamålsenlig, och att för ändamålet i uppkommande lagstiftningsfrågor
i allmänhet ett övervägande äger rum, huruvida de lämpligen
böra bliva föremål för gemensam lagstiftning.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Ett samarbete mellan de tre nordiska folken är en naturlig, av för- Motionärens
hållandena påkallad sak, som alltid mer eller mindre stått på dagordnin- motiverin9-gen under skilda tider i deras skiftesrika historia. I vår tid riktas uppmärksamheten
allt mer på nyttan av ett sådant samförstånd och nödvändigheten
att genom fri överenskommelse organisera detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 22 höft. (Nr 25.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Ett område, som visat sig särskilt lämpat för ett sådant samarbete,
är lagstiftningen. Det har ådagalagts, att uppgiftens större betydelse och
inflytandet av en mångsidigare representerad erfarenhet och sakkunskap
varit ägnad att lösa lagstiftningsuppgifter, som varje land för sig ej mäktat.
Det skandinaviska samarbetet leder med andra ord till fruktbarare resultat.
De ledande huvudsynpunkterna komma i förgrunden och oväsentliga
betänkligheter om detalj spörsmål tvingas underordna sig. En dylik gemensam
lagstiftning utgör vidare en viktig insats i strävandena att närma de
nordiska folken på de olika områden och därigenom bereda dem ett rikare
liv i ett större fädernesland. Slutligen betyder en dylik gemenskap ett
vidgat inflytande och en större maktställning utåt. Viktiga bidrag lämnas
härigenom till förverkligande av rättens universalitet och ett visst inflytande
beredes de nordiska folkens rättstraditioner i den universella rättsbildningen.

Ett nordiskt juristmöte på 1870-talet uttalade sig för en samverkan i
viss mån på förevarande område. Svenska riksdagen begärde därefter år 1876
utarbetandet av en fullständig handelslag samt åstadkommande av överensstämmelse
därutinnan med norsk och dansk lagstiftning. Denna hemställan
har lett till antagande i alla tre länderna av överensstämmande lagar inom
den speciella handelsrättens område, nämligen växellag, lagar om varumärken
samt om handelsregister, firma och prokura, sjölag och checklag.

Vid 1900 års riksdag väcktes motion om åstadkommande av nya så
vitt ske kan överensstämmande civillagar för de tre länderna i stället för
deras uråldriga civila lagböcker. Saken väckte icke obetydlig anslutning inom
riksdagen, men man ansåg, att detta lagstiftningsarbete borde tills vidare
inskränkas till de allmänna reglerna för samfärdsel och varuutbyte eller
med andra ord till obligationsrätten, motsvarande i väsentliga delar vår
gamla civilrätts handelsbalk. Det samarbete, som i anledning härav upptogs,
har lett till gemensam lagstiftning om köp och byte samt om kommission,
handelsagenter och handelsresande, varjämte vid sidan härav vunnits tämlig
överensstämmelse i tillsynen å försäkringsanstalter. Till denna riksdag har i
trontalet ytterligare bebådats gemensamma lagar om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt om avbetalningsköp.

Vid 1909 års riksdag upptogs av regeringen fråga om revision av
nya huvuddelar av allmänna civilrätten, nämligen familjerätten och inom
den främst giftermålsbalken och eventuellt därefter även ärvdabalken. Med
anknytning i tankegången till 1900 års motion om överensstämmande civillagar
föreslogs i riksdagen, att även det sålunda tillämnade lagstiftningsarbetet
skulle bliva skandinaviskt. Detta förslag bifölls av andra kammaren
och med anledning därav upptogs ett gemensamt arbete även på detta

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

område. Första frukten därav föreligger i det till denna riksdag likaledes
bebådade förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Det skandinaviska lagstiftningsarbetet är således på god väg, men det
gäller i alla fall ägna omsorg däråt att det organiseras ännu fullständigare
och att inga tillfällen till en nyttig gemenskap försummas.

De två skandinaviska kommissioner, som nu arbeta, den ena på handelsbalkens
och den andra på giftermåls- och eventuellt ärvdabalkens områden,
hava åtskilliga andra lagförslag på sitt arbetsprogram och för dessa
behöver man således knappast hysa några bekymmer. De komma i sinom tid.

Ett försummat tillfälle tills vidare var däremot underlåtenheten att
åstadkomma gemenskap i bolagsrätten. Den svenska lagstiftningen om bolag
och ekonomiska föreningar, som utgavs år 1895, tillkom utan tanke på
skandinavisk samverkan. Då 1903 års riksdag begärde en revision av
aktiebolagslagen inrycktes i riksdagsskrivelsen en erinran om nyttan av ett
samarbete på det nämnda området med de båda andra länderna. Några
verksamma åtgärder kommo dock ej till stånd, och när det reviderade förslaget
framlades för 1910 års riksdag, återstod ej annan möjlighet än ett
beklagande av det tillspillogivna tillfället.

Framställningen av 1900 års riksdag om ett samarbete på handelsbalkens
område köptes med offret av jordabalkens överlämnande till en
enbart svensk revision. Lagberedningen, som då skulle bildats, hade man
tänkt sig skola begynna med handelsbalken, men den fick då i stället
övertaga jordabalken, för att den ej skulle från början gå i vägen för det
skandinaviska samarbetet. I vissa delar av jordabalken kan visserligen
överensstämmelse svårligen ernås. Men i andra delar kunde säkerligen
åtminstone gemensamma utgångspunkter hava vunnits. Särdeles beklagligt
synes vara, att en av tidens största spörsmål, den sociala jordfrågan,
vilken i så mycket är gemensam för de tre länderna, icke blivit föremål
för ett samarbete och därigenom tvungits fram till större beaktande.

Till 1911 års riksdag begärdes anslag till en förberedande utredning
om grundprinciperna för en rättegångsreform. Justitieministern yttrade,
att han ej ansåg det klokt, att uppställa vissa förutsättningar för
uppdraget. Emellertid ifrågasattes i en väckt motion åtminstone vissa allmänna
direktiv och yrkades därvid, att riksdagen vid beviljande av anslaget
måtte göra uttalande om bland annat att nydaningar planläggas med
iakttagen hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse mellan de skandinaviska
länderna. Detta yrkande motiverades sålunda: »De perspektiv en
rättegångsform öppnar mana även till eftertanke, huru viktigt det är, att
den i allt sitt nyskapande ej uppfinner kuriosa för oss utan söker anknyta
sig i möjligaste mån särskilt till de båda andra skandinaviska ländernas

4

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

lagstiftningsarbete på motsvarande område. En rättegångsordning, väl en
gång genomförd, plägar bestå i långliga tider, och hur viktigt är det icke
för den mellanfolkliga samfärdseln närmast med våra grannar, att någon
gemenskap här förefinnes eller åtminstone förberedes. Det ifrågasatta arbetet
bör därför enligt min mening bedrivas även så, att samverkan äger
rum, där så kan ske, med de båda andra skandinaviska länderna och under
alla förhållanden de olika ländernas vägar kunna mötas i framtiden i
stället för att allt mera gå i sär.»

Statsutskottet ansåg att några särskilda uttalanden med avseende å
arbetets utförande icke borde ske samt antog att de, som fått sig arbetet
anförtrott, icke skulle underlåta att taga under övervägande även de av
motionären angivna synpunkterna. Andra kammaren antog emellertid en
reservation, däld, utan att vid beviljandet av anslaget foga särskilda uttalanden,
i motiveringen i övrigt inflickats det uttalandet, att näppeligen olika
meningar lära råda om önskvärdheten av, att det legislativa samarbetet
med de båda andra skandinaviska länderna, där så kunde ske, utsträcktes
jämväl till processrättens område.

Något sådant övervägande, som statsutskottet hoppades skola komma
från dem som handhava arbetet, har icke avhörts. Såsom ett gryende
tecken kan dock måhända antecknas en artikel med förord för skandinaviskt
samarbete på processlagstiftningens område, som nyligen stod att
läsa i en huvudstadstidning1 och lärer vara författad av processkommissionens
sekreterare.

Den av riksdagen år 1906 begärda revisionen av konkurslagen borde
också hava blivit föremål för gemensam lagstiftning åtminstone i vissa
huvudfrågor. På denna angelägenhet försummade vi att fästa uppmärksamhet
till och med i riksdagen och vid sådant förhållande var det, såsom
erfarenheten lär, uteslutet att någon inom administrationen eller någon
av dem, som handhava arbetet, skulle få sitt intresse inriktat på saken.

Detta är några exempel på försummade tillfällen i det skandinaviska
lagstiftningsarbetet. Det erinrar oss om, att det ej såsom hitintills,
bör få bero på en slump, om något nytt lagstiftningsarbete, som enligt
hitintills följd plan rätteligen bort företagas gemensamt, även varder för
sådant syfte ihågkommet. När ingen har till åliggande att tänka på denna
sak, blir följden åtskilliga försummade tillfällen.

Dylika erfarenheter böra emellertid vara ägnade att även lyfta hela
frågan upp på ett högre plan. Tiden bör nu vara inne för ett uppvaknande
till insikt, hurusom målet för dessa strävanden är den största möj -

1 Socialdemokraten för den 12 januari 1915.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

liga överensstämmelse på hela lagstiftningsområdet, den sociala lagstiftningen
däri inbegripen. Det vore därföre av vikt, att beredningen av
alla slags lagärenden i de olika länderna ordnades så, att en överläggning
vare sig genom personligt sammanträffande eller skriftligen alltid kornme
till stånd, huruvida ett i någotdera landet uppkommet lagstiftningsspörsmål
borde gemensamt beredas. Ett sådant gemensamt övervägande påkallas
även därav, att de överensstämmande författningar, som redan tillkommit,
behöva med tiden gemensamt revideras. Det kan nämligen icke
vara meningen, att de en gång vunna resultaten efteråt skola till spillogivas.

För åstadkommandet av en fast organisation för det skandinaviska
lagstiftningsarbetets betryggande behöves icke nu anordnas någon ny ämbetsrnyndighet.
Samrådet bör kunna ske mellan dem, som för närvarande
inom vederbörande departement äga att i främsta hand befatta sig med
dylika frågor.

Vid riksdagarna 1911 och 1912, väcktes motioner i ovannämnda
syfte. De biföllos på vederbörande utskotts tillstyrkan i andra kammaren,
men avböjdes med en välvillig motivering av den första. Sistnämnda år
ingick undertecknad till Kungl. Maj:t med en petition däri med åberopande
av andra kammarens nyss nämnda beslut hemställdes, att regeringen måtte
ägna saken uppmärksamhet. Denna petition har emellertid ännu icke
föranlett någon åtgärd.»

Under de senare årtiondena har med längre eller kortare avbrott Utskottets
samarbete på lagstiftningens område ägt rum mellan de tre nordiska yftrandeländerna.

I sådant avseende må erinras om, att efter förslag av särskilda med
varandra samarbetande kommittéer år 1880 antagits "och utfärdats lika
lydande växellagar för Sverige, Danmark och Norge, samt att på enahanda
sätt åstadkommits överensstämmande lagar först om skydd för varumärken,
utfärdade i Sverige och Norge 1884 och i Danmark 1890 samt
därefter angående handelsregister, firma och prokura för Sverige av 1887,
för Danmark av 1889 och för Norge av 1890, ävensom sjölagar för Sverige
av 1891, för Danmark av 1892 och för Norge av 1893. Samarbete
förekom vidare under 1890-talet i fråga om förvärvande och förlust
av medborgarrätt, varjämte år 1900 delegerade för alla tre nordiska länderna
avgåvo överensstämmande förslag till lagar om livförsäkringsrörelse.

Dessa förslag vunno beaktande särskilt i Sverige och Danmark.

På obligationsrättens område har det gemensamma lagstiftnings -

6 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

arbetet mellan de nordiska länderna sedan åtskilliga år fortgått. I huvudsaklig
överensstämmelse med förslag från kommittéer i de tre länderna
hava sålunda lagar om köp och byte av lös egendom kommit till stånd för
Sverige 1905, för Danmark 1906 och för Norge 1907. Vid 1914 års första
riksdag antogs också ett i enahanda ordning upprättat förslag till lag om
kommission, handelsagentur och handelsresande. Ett ytterligare resultat
av det förberedande samarbetet å obligationsrättens område föreligger i
den för årets riksdag framlagda propositionen angående lag om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och lag om avbetalningsköp.

Jämväl på familjerättens område pågår ett betydelsefullt skandinaviskt
samarbete, vars första avdelning eller förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning in. in. ävenledes är genom kungl. proposition
förelagd årets riksdag. Samarbetet fortgår för närvarande på andra
delar av giftermåls- och ärvdabalkarnas områden, såsom beträffande förmögenhetsförhållandet
mellan makar och myndighetslagstiftningen.

Med allt detta och i anslutning till de linjer, som överenskommits
vid en år 1909 hållen preliminär konferens mellan delegerade för de tre
nordiska länderna, torde det fortsatta gemensamma arbetet på handelsrättens
och på familjerättens område vara säkerställt; och motionären har
ju också uttalat, att för förslagen på dessa områden behöver man »knappast
hysa några bekymmer. De komma i sinom tid.»

Inom den svenska riksdagen lärer knappast någon meningsskiljaktighet
råda därom, att icke fördelar av olika slag och av största betydelse äro
förknippade med en rättsutveckling inom de skandinaviska länderna, som
med bevarande av de säregenskaper, vilka kunna vara för den nordiska
rättsbildningen i stort sett egendomliga, går i riktning mot en allt större
likformighet dem emellan. Det kan också med säkerhet förväntas, att det
arbete på förevarande område, som sedan många år försiggått och för
närvarande är livligare än kanske någonsin, alltjämt skall fullföljas och
utsträckas till nya områden, där en sådan samverkan kan vara gagnelig.

Emellertid kan ett dylikt samarbete icke lämpligen försiggå samtidigt
på alltför många lagstiftningsområden. Såväl omsorgen inom de olika
länderna om den lagstiftning, där ett samarbete icke från något håll
ifrågasatts eller kan innebära några påtagligare fördelar, som även tillgången
på arbetskrafter för lagstiftningsarbetet över huvud kräver en viss
varsamhet med avseende å framförande av nya uppgifter för skandinaviskt
lagstiftningsarbete.

Det kan knappast heller påstås, att något nytt aktuellt lagstiftningsområde
för ögonblicket föreligger, där samarbete mellan de nordiska län -

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

derna är trängande. Motionären har visserligen fäst sig vid den reform
av vår processlagstiftning, som i vårt land för närvarande är under förberedande
handläggning. Men denna fråga befinner sig ännu på ett så
tidigt stadium, att det synes föga sannolikt, att ett samarbete med Danmark
och Norge på delta område skulle under den närmaste tiden vara
ändamålsenligt. Förefintliga olikheter i de tre ländernas domstolsorganisation
göra ett sådant samarbete alltid vanskligt, och svårigheterna härutinnan
bli ingalunda mindre därigenom, att såväl i Norge som i Danmark
utarbetade förslag till ingripande omläggningar på processlagstiftningens
område redan föreligga. Med detta vill utskottet emellertid icke
hava sagt, att icke ett visst samarbete jämväl på processlagstiftningens
område kan ifrågasättas, utan allenast att tidpunkten härför näppeligen
ännu kan vara inne.

Motionären framhåller, att beredningen av alla slags lagärenden i
de olika länderna bör ordnas så, att en överläggning vare sig genom personligt
sammanträffande eller skriftligen alltid komme till stånd, huruvida
ett i någotdera landet uppkommet lagstiftningsspörsmål bör gemensamt
beredas. För åstadkommande av en fast organisation för ett sådant skandinaviskt
lagstiftningsarbetes betryggande behöver, anser motionären, icke
anordnas någon ny ämbetsmyndighet, utan bör samrådet kunna ske
mellan dem, som för närvarande inom vederbörande departement äga att
i främsta rummet befatta sig med dylika frågor.

Utskottet betvivlar emellertid, att den sålunda antydda ordningen
för åvägabringande av samarbete å olika lagstiftningsområden mellan de
tre nordiska länderna innebär några avsevärda fördelar.

Riksdagens önskan, att ett sådant samarbete måtte komma till stånd
med avseende å de lagstiftningsspörsmål, där det kan medföra gemensamt
gagn och uppehålla och utveckla likformighet på olika rättsområden mellan
de närbesläktade nordiska folken, är uttalad vid så många tillfällen, att
vederbörande departementschef, när lagstiftning å ett område skall förberedas,
icke lärer underlåta att därvid ägna all uppmärksamhet åt nu
förevarande spörsmål. Att andra kammarens av motionären berörda beslut
i ämnet vid 1911 och 1912 årens riksdagar icke ens rent formellt är Kungl.
Maj:t obekant, därför har ju också motionären, enligt uppgift i motionen,
sörjt genom en av honom till Kungl. Maj:t ingiven petition, däri med
åberopande av andra kammarens nyssnämnda beslut hemställts, att regeringen
måtte ägna uppmärksamhet åt det samarbete, varom här är fråga.

Då utskottet sålunda är övertygat om, att en särskild framställning,
i det syfte motionären önskat, från riksdagens sida till Kungl. Maj:t icke

8

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

kräves för att, när en viss lagstiftning av någon avsevärdare omfattning
och betydelse upptages till beredning, jämväl frågan om samarbete i ämnet
med de andra nordiska länderna skall ägnas eu ingående uppmärksamhet,
får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1915.

På lagutskottets vägnar:
CARL LINDHAGEN.

Reservation

av herrar Lindhagen och Pettersson i Södertälje, vilka hemställt,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att
åtgärder, som kunna finnas lämpliga, måtte vidtagas i
syfte att såvitt möjligt betrygga den redan åstadkomna
gemensamma skandinaviska lagstiftningen samt vidare
tillse, att ett dylikt gemensamt lagstiftningsarbete kommer
till stånd på de områden, där en sådan gemensamhet
finnes ändamålsenlig, och att för ändamålet i
uppkommande lagstiftningsfrågor i allmänhet ett övervägande
äger rum, huruvida de lämpligen böra bliva
föremål för gemensam lagstiftning.

Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen:

Då enahanda fråga väcktes vid riksdagarna 1911 och 1912, tillstyrktes
förslaget av vederbörande utskott, men nu har lagutskottet avstyrkt förslaget.
På de skäl motionen innehåller, har jag dock ansett, att förslaget
bort av utskottet förordas. I själva verket har också utskottet i sin mott -

Lagutskottets utlåtande Nr 25. 9

vermg uttalat sig för detsamma, men utskottets huvudsakliga skäl för att
denna gång stanna vid en negativ ståndpunkt synes vara, att, när la"

lärer uf dt lät t ^ förbe1r1edas’ vederbörande departementschef icke
»1 , a+* därvid1äona a11 uppmärksamhet åt nu förevarande spörs mal.

Utskottet tror sig kunna förvänta detta med hänsyn till riksdagens
otta uttalade önskan om ett nordiskt samarbete för utvecklande av likformighet
pa olika rättsområden.

Enligt erfarenheten har dock, såsom i motionen närmare erinras, ett
dylikt samarbete merendels föranletts av framställningar från eller inom
11''sdagen och nar sådan framställning uteblivit, har merendels också tilla
lena till samarbete, där de bort iakttagas, blivit åsidosatta. Det kan
också enligt sakens natur icke vara riktigt sätta all sin lit till vederbölande
departementschef. Denne växlar och det beror på den tillfällig
innehavarens intresse just för denna sak eller på hans vaksamhet i allmänhet,
huruvida en samverkan kommer till stånd. Där intresset ei finnes eller
uppmärksamheten lätt försummas på grund av de många göromålen
ai det säkerligen nu liksom tillförne gagneligt, att det finnes en riksda^sskrivelse
som påminner om saken. I en sådan skrivelse ligger också °en

med de and» Ätna ^ ^ ^ “handlingar

Det må ock besinnas, att de åberopade tidigare uttalade önskningar
rån riksdagen avsett vissa speciellt angivna lagstiftningsområden, men att

d k ,gf ocb av andra kammaren två gånger förordats att vid<m
“ amarbetet till lagstiftningen 1 allmänhet, där det lämpligen kan ske. °

c aa Har^ ,k°mmer deil viktiga, såsom det synes av utskottet förbisedda
omständigheten, att forslaget avser att efter överenskommelse åstadkomma
en motsvarande uppmärksamhet även i Norge och Danmark med
hänsyn till lagstiftning, som där förberedes.

Det anföres _i betänkandet, att reformen av processlagstiftniimen
som ock beröres 1 motionen, ännu befinner sig på ett för tidigt stac
lura för att ett sarmirbete inom detta område med sannolikhet skulle
\ara ändamåMenligt. För min del har jag den erfarenheten, vilket
aven synes ligga 1 sakens natur, att det oftast är från början, som ett
dylikt samarbete bör upptagas, för att man skall kunna komma till nåo-ra

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 22 käft. (Nr 25.)

2