Lagutskottets utlåtande Nr 25

Utlåtande 1911:LU25

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

Nr 25.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
11 § i lagen angående äganderätt till skrift.

I en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 139, har herr Fridtjuv Berg anfört följande:

»Lagen om äganderätt till skritt innehåller en bestämmelse att såsom
eftertryck icke måtte anses, om delar af tryckt skrift eller, där den
är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten hämtad
samling, som göres för att tjäna till bruk vid gudstjänst eller vid
den elementära undervisningen i läsning, musik eller teckning eller till
historisk framställning, dock att detta icke gäller där skriften är författad
enkom för dylik för den elementära undervisningen afsedd samling, om
förbehåll mot eftertryck gjorts.

Emellertid har det visat sig, att denna rätt kan på ett för författarnes
intressen högst betänkligt sätt missbrukas i för skolan utgifna s. k.
läseböcker.

För några år sedan ansåg sig Sveriges författareförening böra inlägga
gensaga emot en i stor skala tilltagen aftryckning af ett större
antal författares arbeten, som utgafs såsom ett slags läsebok. Saken slöts
då med förlikning i godo, i det efter skiljedom, förlagsfirman erbjöd sig
betala skadestånd. Något juridiskt prejudikat vanns alltså den gången icke.

Andra exempel på uppenbara missbruk föreligga också. Så har en
skriftställarinna, som särskild! vunnit sig ett namn såsom författare för
barn, måst finna sig i, att i en samling på omkring 100 sidor icke mindre
än 50 upptagits af hennes visor och sagor.

I en annan läsebok lär större delen af Gustaf af Geij erstams »Mina
pojkar» blifvit aftryckt.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

Äfven andra exempel på att den nämnda paragrafens medgifvande
begagnats i allt för stor utsträckning, skulle kunna anföras.

Det har ock försports, att man i läseböcker ärnar tillgodogöra sig
stora delar af, särskildt för ungdomens undervisning, skrifna verk.

Det ligger i sakens natur, att dylika »lån», som öfverskrida gränsen
för hvad rimligtvis hänsyn till skolans undervisningslitteratur kan
påkalla, måste verka skadligt för afsättningen af vederbörande författares
skrifter och kränka deras rätt att få uppbära frukten af sitt arbete.

Sveriges författarförening, vid hvars årssammanträde 1909 klagomål
häröfver anförts, har ock uttalat sig för rättelse i berörda missförhållande.
Man finner ock, att i den utländska lagstiftningen denna rätt att begagna
författares verk i läseböcker är mera begränsad, där den ens är medgifven.
Så bestämmer dansk lagstiftning, att man har rätt att begagna
»enskilda stycken, för läse- och skolböcker, dock först två år efter utgifningsårets
utgång, och i Norge för samlingar till kyrko- och undervisningsbruk
tio år efter utgifningsårets utgång; i Finland har man rätt
att intaga »smärre skrifter och utdrag» i arbeten afsedda för undervisning;
i Italien har man endast frihet att återge delar af ett arbete, »om
det icke sker i syfte att göra en vinst» ; i Ryssland har man rätt att i
undervisningsskrifter intaga stycken ur andra arbeten, dock högst Vs af
desamma och under villkor, att låntagarens egen text är minst dubbelt
så stor som lånet; i Tyskland får man i samlingar för kyrko- och undervisningsbruk
upptaga uppsatser af mindre omfång, dikter eller mindre
delar af skrifter; i Österrike får lånet icke öfverskrida ett tryckark ur
det begagnade arbetet. I flera länder saknas all tillåtelse för läseboks o

o ,

utgifvare att utan ersättning upptaga författares arbeten; så exempelvis
i Frankrike, Storbritanien, Förenta staterna, Nederländerna, Portugal, äfven
om man i praxis, inom rimliga gränser, medger en citationsrätt.

Det torde vara befogadt, att äfven vår lagstiftning i detta hänseende
skyddar författares välförstådda intressen, helst det bör kunna ske
utan att i ringaste mån kränka undervisningens.

I detta syfte tillåter jag mig föreslå,

att andra och tredje styckena i 11 § af lag angående äganderätt
till skrift må få följande ändrade lydelse:

»Icke heller må såsom eftertryck anses, att i musikaliskt arbete ord
aftryckas såsom text eller att mindre delar af tryckt skrift, eller, där
den är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten
hämtad samling, som göres för att tjäna till bruk vid gudstjänst eller
vid den elementära undervisningen i läsning, musik eller teckning eller

Lagutskottets utlåtande Nr So. 7

till historisk framställning; dock må hvad nu sagts icke gälla, där skriften
är författad enkom i ändamål att intagas i sådan för den elementära
undervisningen afsedd samling, som nyss nämnts, samt förbehåll mot
eftertryck blifvit gjordt vid skriftens början. I dylik, för den elementära
undervisningen afsedd samling må emellertid icke mer än sammanlaerdt
ett sextonsidigt tryckark af en författares skrifter, utan hans eller hans
rättsinnehafvares medgifvande, kunna intagas.

Då annan skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas, så
framt hans namn finnes å skriften utsatt.»

Från den i lagen angående äganderätt till skrift den 10 augusti 1877
uttalade allmänna regeln om författares uteslutande rätt att genom tryck
mångfaldiga sin skrift hafva i särskilda fall vissa undantag meddelats.
Sålunda stadgas bland annat i 11 § af berörda lag, att såsom eftertryck
icke skall anses, att delar af tryckt skrift eller, där den är af ringa omfång,
hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten hämtad samling, som
göres för att tjäna till bruk vid gudstjänst eller vid den elementära
undervisningen i läsning, musik eller teckning eller till historisk framställning.
Genom den på Riksdagens initiativ tillkomna lagen den 17
juni 1908 begränsades den sålunda stadgade inskränkningen i författarerätten
till att icke gälla, då skriften vore författad enkom i ändamål att
intagas i sådan för den elementära undervisningen afsedd samling, som
nyss nämnts, samt förbehåll mot eftertryck blifvit gjordt vid skriftens
början.

Motionären har i sin ifrågavarande framställning sökt påvisa, att
den omförmälda rätten att eftertrycka annans skrift vore alltför vid,
samt för rådande af bot härå påyrkat viss af honom formulerad ändring
i berörda stadgande, hvarigenom sagda rätt skulle begränsas dels beträffande
hvarje sådan samling, som nyss nämnts, till att kunna omfatta endast
mindre delar af en skrift, dels vidkommande för den elementära undervisningen
afsedd samling sålunda, att under inga förhållanden mer än ett
sextonsidigt tryckark af en skrift skulle utan författarens samtycke få i samlingen
intagas.

Lika med motionären synes det äfven utskottet, som om den gällande
lagstiftningen i nämnda hänseende mer än nödvändigt ingriper i
författarens rätt. Ett lämpligare afvägande af de intressen, hvarom här
är fråga — å ena sidan den allmänna bildningens och den vetenskapliga
forskningens berättigade anspråk att obehindradt få tillgodogöra sig vissa
tryckta alster och å den andra författarens anspråk på rättsligt skydd för

Utskottets

yttrande.

8

Lagutskottets utlåtande Nr So.

sitt arbete — synes därför utan kränkning af de nämnda intressen, som
här stå emot författarens, böra kunna föranleda en jämkning i berörda
lagstiftning till den sistnämndes förmån. Att en sådan i någon form är
af behofvet påkallad, synes framgå af de missbruk, hvartill den för närvarande
rådande friheten i förevarande hänseende understundom ledt.
Förefintligheten af ett behof i nämnda afseende vinner, såsom motionären
framhållit, ytterligare stöd såväl af den utländska lagstiftningen, hvilken
härutinnan i allmänhet försätter författaren i en gynnsammare ställning
än den svenska, som äfven af ett af Sveriges författare fö rening år 1909
på förekommen anledning i ämnet gjordt uttalande.

Enligt hvad utskottet inhämtat, är den gällande lagstiftningen angående
litterär och konstnärlig äganderätt för närvarande föremål för omarbetning
inom kungl. justitiedepartementet.

Vid sådant förhållande har utskottet, utan att ingå i närmare pröfning
af det af motionären formulerade förslag till lagändring i förevarande
afseende, ansett lämpligast, att det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att i
samband med nämnda arbete upptaga det af motionären nu afsedda spörsmålet
till beaktande på sätt, som under nämnda lagarbete kan finnas
lämpligast.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån
begränsning må böra ske i den i 11 § af lagen angående
äganderätt till skrift medgifna rätt att i sådan
ur flera arbeten hämtad samling, som där omförmäles,
intaga delar af tryckt skrift, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som däraf kan föranledas.

Stockholm den 28 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:

ERNST HÅKANSON.

Herrar Söderbergh och Lindhagen hafva anhållit få antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1911.