Lagutskottets utlåtande Nr 24

Utlåtande 1918:LU24

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. l/,9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag, att lagen om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarna må Hiva gällande jämväl för Värmlands län.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelius, Stärner, greve Spens,
Alexanclerson, Petrén Alfred, Dahl, von Sydow*, Frändén*, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist
i Kosta, Holmdahl, Karlsson i Fjöl*, Helger och Hedström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 205, hava herrar Helger, Hedström, Andersson i Prestbol, Flognfält
och Berg i Munkfors hemställt, »att riksdagen må besluta, att den norrländska
arrendelagen utsträckes att gälla även för Värmlands län, och att i sådant
avseende i ''Lag den 25 juni 1909 om arrende av vissjord ålandet inom Norrland
och Dalarna’ bland uppräkningar av områden, på vilka lagen skall
äga tillämpning, införas orden ''Värmlands län’, samt att för detta län
stadgas, att lagens bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd av minst 2 har och högst 20 har».

Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört följande:

»I proposition nr 164 till 1917 års riksdag hade Kungl. Maj:t
förelagt riksdagen förslag, att den s. k. norrländska förbudslagen d. v. s.
lagen den 4 maj 1906 om förbud i visst fall för bolag att förvärva fast
egendom måtte tillämpas även i vissa delar av Värmlands län. Därjämte
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 16 käft. (Nr 24.)

Motionens

motivering.

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

föreslog Kungl. Maj:t i samma proposition vissa av nämnda ändring betingade
ändringar, i lagen den 21 juni 1909 om inskränkning i rätten
att erhålla ägostyckning ävensom i lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring.

Samtliga dessa förslag voro föranledda av det betänkande, som tre
sakkunniga den 30 december 1915 avlämnat till Kungl. Maj:t och som
innehåller en utredning angående jordförhållandena i Värmlands län, samt
av utredningen'' föranledda framställningar och förslag. De sakkunniga
hade hemställt, att förutom den norrländska förbudslagen och därmed
sammanhängande lagstiftning angående ägostyckning m. m. jämväl lagarna
den 25^ juni 1909 om arrende av viss jord å landet samt angående
uppsikt å*vissa jordbruk inom Norrland och Dalarna måtte tillämpas
i Värmland.

I ^anledning därav, att Kungl. Maj:t av nämnda kommittéförslag
upptagit endastJförbudslagen, och detta i mycket begränsad omfattning^
väckte J undertecknad med instämmande av åtta bland mina länskamrater
en motion'' nr] 397, i vilken yrkades, att samtliga de s. k. norrlandslagarna
måtte tillämpas inom hela Värmlands län. En liknande motion
väcktes i första kammaren av herr Ingeström.

Inom lagutskottet löstes frågan genom en kompromiss, varigenom
utskottet stannade vid ett tillstyrkande av förbudslagens och vanhävdslagens
tillämpning inom hela Värmlands län men däremot avstyrkte förslaget
att också utsträcka norrländska arrendelagen till att gälla i
samma län.

Mot den norrländska arrendelagens tillämpning inom Värmlands
län anför utskottet inga skäl utan yttrar endast, att det icke funnit sig
i tillfälle att på grundvalen av förhandenvarande utredning kunna med
säkerhet bedöma, huruvida denna lagstiftning, särskilt i det skick, den
med norrländska förhållanden för ögonen erhållit, lämpar sig att överflyttas
för tillämpning i Värmlands län.

Denna osäkerhet hos utskottet är förklarlig på grund av den brådska,
varmed ärendet måste behandlas, särskilt med hänsyn till nödvändigheten
att * förbudslagen snart trädde i tillämpning. Eljes är det vår
bestämda övertygelse, att, om utskottet varit i tillfälle att grundligt taga
kännedom om det material till frågans bedömande, som finnes dels i
förutnämnda sakkunnigas betänkande och dels i motionerna i ärendet,
det tydligt hade framgått, att den norrländska arrendelagens utsträckning
till Värmlands län skulle vara av stort värde för där boende arren -

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 3

datorer och torpare, och att det ingalunda skulle medföra de vådor
för bergshantering och skogsbruk, som man från visst håll sökt göra
gällande.»

Motionärerna hava vidare hänvisat till den motivering, som återfinnes
i åberopade sakkunnigbetänkande samt motionerna nr 397 av herr
Helger in. fl. i andra kammaren och nr l(i4 av herr Ingeström i första
kammaren vid förra årets riksdag.

Såsom motionärerna erinrat, var förevarande fråga under övervägande
jämväl vid föregående års riksdag. Redan långt tidigare hade emellertid
riksdagens uppmärksamhet fästats på vissa med bolagens vidsträckta jordinnehav
inom Värmlands län förenade menliga verkningar för den jordbrukande
befolkningen. Samtidigt med att vid 1907 års riksdag förslag väcktes om
undersökning av bolags jordförvärv i de mellersta och södra delarna av
riket, framställdes i motion i andra kammaren förslag i samma riktning,
avseende särskilt Värmland, därvid av motionärerna framhölls, att förhållandena
i Värmland redan i viss mån vore och allt mera utvecklade sig
till att bliva likartade med dem i Norrland. Redan nu framhölls även
den svåra ställningen för den befolkningsgrupp, vilken bodde som arrendatorer
på de av bolagen förvärvade egendomarna. Dessa motioner ledde
emellertid på grund av kamrarnas olika beslut icke till någon riksdagens
åtgärd, och samma öde rönte förslag i enahanda riktning vid 1908 och
1909 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag hade jämväl, ehuru utan framgång,
påyrkats provisoriskt förbud för bolag att i Värmlands län vidare
förvärva fastighet. Sedan år 1909 arrendelagen för Norrland och Dalarne
antagits, togo strävandena efter förbättrade förhållanden för Värmlands län
snart den riktningen, att man påyrkade, att den norrländska arrendelagen
måtte göras tillämplig också där. Samtidigt med att förslag ånyo väcktes
om skyndsam och fullständig utredning om samt eventuellt åtgärder i
anledning av bolags jordförvärv inom Värmlands län, yrkades i motion i
andra kammaren vid 1911 års riksdag utsträckning av bland annat den
norrländska arrendelagen även till övriga delar av Sverige, därvid i motiveringen
särskilt framhöllos förhållandena i Värmland. Förslagen ledde dock
ej heller denna gång till något resultat. Som skäl mot utsträckning av
arrendelagens tillämplighetsområde anfördes av lagutskottet i främsta
rummet, att 1907 års allmänna arrendelag ännu varit gällande så kort
tid, att man ej hunnit iakttaga dess verkningar.

År 1911 tillsattes sakkunniga, för undersökning av bolags jordförvärv
inom riket. Dessa började sitt arbete med Värmlands län. Medan

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

arbetet pågick var frågan ej föremål för behandling i riksdagen. Sedan de
sakkunniga 1913 och 1915 avgivit betänkande angående Värmland, framlade
Kungl. Maj:t i anledning av detsamma för 1917 års riksdag propositmn
med förslag, att den norrländska förbudslagen måtte utsträckas att gälla
jemväl Varmlands län. Däremot upptogs icke i propositionen förslå» om en
dylik utsträckning av vanhävds- och arrendelagarnas tillämplighetsområde.
Såsom skäl härför anfördes, att missförhållandena i Värmland icke hade
samma omfattning som i Norrland och Dalarne, ävensom att de värmländska
forhallandena företedde väsentliga avvikelser från de norrländska. Beträffande
arrendelagen åberopades därjämte från bolagshåll gjorda uttalanden,
att en minsta arrendetid av 15 år, såsom stadgades i norrländska
arrendelagen, ^i Värmland vore otänkbar, enär arbetsavtal icke kunde
uppgöras på så lång tid, och det beträffande den befolkningsgrupp, frå»an
närmast gällde — bolagsarrendatorer med dagsverksskyldighet — vore
omöjligt att skilja arbets- och arrendeavtalen åt. Ej heller ur bolagens
synpunkt vore en sådan anordning lämplig, då det för dessa, av vilka
Uertalet idkade järnhantering, vore nödvändigt att erhålla den jämna
tillförsel av träkol, som kunde med säkerhet påräknas endast genom
bindande åtaganden i arrendekontrakten från kolarnas sida.

På sätt motionärerna anfört, kom emellertid frågan om vanhävdsoch
arrendelagarnas utsträckning motionsvägen under riksdagens prövning.

I sitt i ämnet avgivna utlåtande tillstyrkte 1917 års lagutskott
antagande for Värmlands del av förbuds- och vanhävdslagarna, men
avstyrkte arrendelagens utsträckande till Värmland, detta med följande
motivering: »I fråga om den norrländska arrendelagen har utskottet
däremot icke funnit sig i tillfälle att på grundval av förhandenvarande
utredning kunna med säkerhet bedöma, huruvida denna lagstiftning, särskilt
i det skick den med norrländska förhållanden för ögonen erhållit
lämpar sig att överflyttas till tillämpning för Värmlands län.»

Utskottets hemställan, som var enhällig, bifölls av båda kamrarna.
Vid tragans behandling i andra kammaren yttrade utskottets dåvarande
vlce °™?°rfnde herr. Lindhagen, att anledningen till att utskottets utlåtande
icke atlolj des av någon reservation vore den, att betänkandet utgjorde
resultatet av en inom utskottet på förhand träffad kompromiss, men att
talaren i utskottet beträffande arrendelagen förfäktat en avvikande menin».

Såsom detta anförande antyder, uttalades vid frågans behandling
i forra arets lagutskott sympatier för vidtagande av åtgärder till förbättrande
av ställningen för bolagsarrendatorer och med dem likställda i
Varmland. Den överenskommelse, som emellertid då hindrade dessa

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 5

sympatier att komma till uttryck i utskottets utlåtande, har icke kunnat
utgöra hinder för utskottet att nu ingå i en saklig behandling av frågan.
Utskottet har därvid icke kunnat intaga^samma avvisande hållning som
fjolårets lagutskott. De ytterligare upplysningar, som kommit utskottet tillhanda
i saken, hava nämligen kraftigt stärkt den uppfattningen, att något
måste göras till nämnda befolkningsgruppers hjälp. Det framgår allt mer,
att den befolkning, som frågan gäller, till stor del befinner sig i en betryckt
och osäker ställning och till följd därav lider av social vantrevnad,
som det måste vara i samhällets intresse att söka avhjälpa. Av
uppgifter, som förekomma i förenämnda sakkunnigas utredning, framgår
den stora omfattningen av de intressen, det här gäller. Där uppgives
nämligen, att av all jordbruksegendom i Värmland bolag redan år
1910, efter mantal räknat, ägde 13,4 procent, vilken andel, därest man
räknar med fastigheternas värde, uppgick till 26,32 procent. I vissa härader
ägdes nära 70 procent av mantalet av bolag. A egendomar tillhörande
ett antal bolag, vilka representerade omkring V* av bolagsjorden i
länet, funnos omkring 3,500 brukningsdelar, utarrenderade eller avsedda
för utarrendering. Det övervägande antalet av dessa brukningsdelar omfattade
mindre än 20 hektar inägojord. Enligt år 1910 verkställd yrkesräkning
utgjorde antalet s. k. huvudpersoner i arrendatorsklassen och
torpareklassen i Värmland tillsammans nära 5,000, av vilka säkerligen
den allra största delen brukade bolagsjord.

I framställningar till Kungl. Maj:t och annorledes hava dessa bolagsarrendatorer
sökt stöd i sina strävanden efter förbättrade villkor och
därvid särskilt framhållit, hurusom de på grund av de genom kontrakten
fixerade låga arbetslönerna i hög grad trycktes av dyrtiden. Den dyrtidshjälp,
de å vissa håll erhållit från arbetsgivarnas sida, hade icke motsvarat
den allmänna prisstegringen och arbetslönernas stegring å andra
håll. Över huvud anser utskottet utvecklingen hava givit allt mera
stöd för de av motionärerna och de sakkunniga för deras åsikt anförda
skäl. Utskottet tager därvid särskilt sikte på de allt mera framträdande
olägenheterna av föreningen av arbets- och arrendeavtal. De påtalade,
för nuvarande förhållanden allt för låga arbetslönerna, som i de flesta
fall icke motvägas av förmånen av låg arrendeavgift, äro härav en följd.
En annan olägenhet följer av de nu brukliga, på grund av sammankopplingen
med arbetskontrakten kortvariga, i vissa fall blott ettåriga
arrendeavtalen, i det att brukarna icke å jorden nedlägga det arbete och
de omsorger, som först i framtiden bära frukt men som äro nödvändiga
för att jorden skall kunna lämna full avkastning. Av de kommitterades

” Lagutskottets utlåtande Nr 24.

utredning angående Värmland har också framgått, att av egendomar av
samma slag de, som brukats med långvarig besittningstid, lämnat avsevärt
större avkastning. I tider som de nuvarande, då allt bör göras för
att öka jordens produktionsförmåga, är detta ävenledes en omständighet
att vid avgörandet av förevarande fråga taga i betraktande.

På grund av de nu anförda olägenheter, av den hittills brukliga
föreningen mellan arrende- och arbetsavtal, vilken å ena sidan för med
sig arrendetider, för korta att giva jordens brukare nödig trygghet, och,
i den mån denna olägenhet genom arrendetidens förlängande undvikes,
binder arbetslönerna på ett med hänsyn till det hastigt sjunkande penningvärdet
olyckligt sätt, måste arbetsavtalens frigörande från arrendekontrakten
anses vara önskvärt. Till följd av stadgandet i den norrländska
arrendelagen om en minsta arrendetid av femton år, för vilken
tid arbetsavtal, i alla händelser avtal med för hela avtalstiden i penningar
fixerad arbetslön, svårligen kunde uppgöras, skulle ett sådant skiljande
av förevarande slag av avtal praktiskt sett bliva en följd av den
norrländska arrendelagens utsträckande till Värmland. Den invändning,
som av denna anledning från bolagshåll rests mot förevarande lagstift—
ning, anser utskottet icke böra utgöra hinder för lagens genomförande.
Enligt vad utskottet inhämtat, torde nämligen allt för störa svårigheter
icke behöva uppstå för bolagen att även efter en sådan reform erhålla
tillräcklig arbetskraft till i trakten gängse arbetslöner liksom ock säker
och tillräcklig tillgång på träkol. Säkerligen kommer det stora flertalet
brukare av bolagsjord, vilka alltjämt komma att bliva beroende av arbetsförtjänst
vid sidan av jordbruket, även efter lagens genomförande att
erbjuda bolagen sitt arbete, därest de erhålla skälig lön för detsamma.

På sätt i fjolårets kungl. proposition uttalades, torde visserligen
mellan Värmland och Norrland vissa skiljaktigheter föreligga, som göra,
att norrlandslagen icke helt motsvarar de värmländska förhållandenas krav.
Det är möjligt, att vissa specialbestämmelser i lagen, som äro avfattade
särskilt med de norrländska förhållandena för ögonen, kunna visa sig utan
praktisk betydelse i \ ärmland, ävensom å andra sidan att i sistnämnda län
kunna förekomma förhållanden, som ej falla under norrlandslagens reglering.
Utskottet förmenar ej heller, att med norrlandslagens utsträckning
till Värmland missförhållandena skulle vara fullständigt avhjälpta. Då
lagens genomförande ändock skulle medföra en avsevärd förbättring, vilken
endast på detta sätt kan vinnas med den skyndsamhet, som, sådana
förhållandena alltmer utvecklat sig, måste anses vara av nöden, synes
det utskottet, som om de betänkligheter böra få falla, som förra årets

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 7

lagutskott med hänsyn till här omnämnda förhållanden uttalade. Ej heller
synes den utredning, som på riksdagens initiativ företagits angående bland
annat den norrländska arrendelagens verkningar, böra utgöra hinder för
utsträckning av lagens tillämplighetsområde, innan resultatet av samma
utredning föreligger.

I överensstämmelse med vad förenämnda sakkunniga föreslagit
samt motionärerna yrkat, synas dock i ett avseende modifikationer i den
norrländska arrendelagen erforderliga för Värmlands del, nämligen beträffande
ägovidden av de fastigheter, som skola komma under lagens
reglering. Nämnda lag äger tillämpning för det fall, att arrendet omfattar
inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar. Den minimigräns, som beträffande
Värmland föreslagits, nämligen 2 hektar, synes utskottet vara väl
avvägd. Å andra sidan erfordras även en maximigräns, på det att lagen
icke skall vinna tillämpning på de egentliga jordbruksegendomarna med
stora arrendegårdar, som förekomma i södra delen av länet och för vilka
helt andra än i motionen berörda förhållanden gälla. I likhet med vad
som yrkats, anser utskottet denna gräns lämpligen kunna bestämmas
till 20 hektar.

Den lagtext, som för genomförande av motionärernas förslag erfordras,
synes böra avfattas i överensstämmelse med en redan befintlig lag för
liknande fall, lagen den 10 maj 1912 om utsträckt tillämpning av lagen
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

♦

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om utsträckt tillämpning av lagen om arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909.

Härigenom förordnas, att vad i lagen om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909 är stadgat, skall, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd av högst tjugu hektar
och minst två hektar och jorden vid arrendeavtalets
ingående äges av bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet eller av enskild person, vilken

8

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma, äga tillämpning
jämväl å Värmlands län.

Denna lag^träder i kraft den 1 juli 1918. Inom
det nya tillämpningsområdet skola i avseende å tilllämpning
av lagen den 25 juni 1909 å avtal, som
träffas före den 1 juli 1918, samt samma lags förhållande
till äldre lagstiftning gälla de grunder, vilka
beträffande arrende i allmänhePfinnas stadgade i lagen
om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

1) av herrar Gezelius, greve Spens, Dahl, von Sydow och Holmdahl,
vilka hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

2) av herr Pettersson i Bjälbo, som anfört:

Jag har vid denna frågas behandling fått den uppfattningen, att
en lösning, på sätt utskottet här föreslagit, icke utan vidare är tillrådlig.

1911 års sakkunnige voro icke eniga om densamma. Konungens
Befallningshavande i Värmlands län har uttalat sig avstyrkande och 1917
års lagutskott uttalade, att det ej med säkerhet kunde bedömas, huruvida
denna lagstiftning lämpade sig för Värmland.

Mig veterligen hava inga nya upplysningar tillkommit, och oaktat
lagutskottet i år ställer sig på en annan ståndpunkt, måste det dock
samtidigt erkänna, att vissa specialbestämmelser och modifikationer torde
bliva nödvändiga för att göra lagen lämplig i Värmland.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Det synes mig uppenbart, att saken icke är tillräckligt utredd och
får jag därför hemställa:

att riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t ville närmare öfverväga, huruvida
och med vilka modifikationer den s. k. Norrländska
arrendelagen kunde anses lämplig för Värmlands län
i sin helhet eller del därav, samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga de förslag, som detta övervägande
kunde föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 16 käft. (Nr 24).

2