Lagutskottets Utlåtande Nr 24

Utlåtande 1910:LU24

Lagutskottets Utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 mars 1910, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om sådant tillägg till
gällande förordning angående utvidgad näringsfrihet,
att rätten att utan anmälan eller tillstånd till salu
kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
samt alster af inhemsk husslöjd må afse
huru små partier som helst.

Lagutskottet har till behandling förehaft nedanintagna inom Andra
kammaren af herr Cornelius Olsson väckta, till utskottet hänvisade motion,
nr 93, uti hvilken herrar Carl L. Olausson, Herman Andersson, A. C.
Gunnarsson och A. Henrikson instämt.

Motionen är af följande lydelse:

»Förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864
bestämmer i elfte paragrafen tredje stycket, att »för öfrigt vare det ock
en hvar, vare sig i stad, eller på landet, medgifvet att, utan anmälan
eller tillstånd som ofvan sägs, till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks-
och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd.»

Nämnda stadgande innehaller således icke någon begränsning i
landtmännens rätt att till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter. Det har emellertid inträffat, att Göteborgs stad
fått fastställdt tillägg till gällande föreskrifter i afseende å den allmänna
hälsovården i Göteborg, hvarigenom bestämts, att å stadens torg och
öppna platser må ej saluhållas kött och fläsk i mindre partier än fjärdeBih.
till RiJcsd. Prot. 1910. 7 Sami. 22 Häft. (Nr 24.) 1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets Utlåtande Nr 24.

dels kroppar af storboskap och häst samt half kropp af kalf, får, get
och svin, och må ej heller styckning af sådana varor därstädes äga rum.
Härigenom har en inskränkning i den näringsfrihet, som ofvan anförda
förordning afser att gifva, gjorts till skada för omkringboende jordbrukarebefolkning,
hvilken beröfvats sin forna rätt att till salu kringföra sina
produkter i huru små partier som helst. Jordbrukaren, som har endast
något mindre parti att afyttra, får icke längre sälja detsamma direkt,
utan måste afstå det åt någon mellanhand. Härigenom gynnas mellanhandsväsendet
och varorna fördyras. Hvarken stads- eller landtbon har
någon fördel af en sådan ordning, som onödigt fördyrar varorna och
direkt motarbetar de nu mera än någonsin välbehöfliga kraftiga ansträngningarna
för beredande af billiga lifsmedel. Det är därför synnerligen
af behofvet påkalladt att näringsfrihetsförordningen så förtydligas, att
landtbo förblifver i den rätt som honom förut tillkommit och han bevarar
friheten att till salu kringföra sina produkter i huru små partier som
helst till gagn både för producenten och konsumenten.

Med stöd af det anförda ber jag få hemställa, att Riksdagen ville
besluta,

att på lämpligt ställe i gällande förordning angående utvidgad
näringsfrihet åt den 18 juni 18b4 införes bestämmelse, att vare det eu
hvar, vare sig i stad eller på landet, medgifvet att utan anmälan ellei
tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdspi’odukter
samt alster af inhemsk husslöjd i huru små partier som helst.»

I ett år 1909 afgifvet utlåtande i anledning af en då väckt
motion med samma yrkande som i den nu förevarande motionen framställts
anförde lagutskottet följande:

»Kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864 afser visserligen att bereda och närmare reglera en allmän frihet
att här i landet idka näring. Denna näringsfrihet är emellertid inskränkt
bland annat af en del föreskrifter i den allmänna ordningens, säkerhetens
och hälsovårdens intresse. I sistnämnda syfte hafva ett flertal bestämmelser
meddelats, som förbjuda eller hindra sådan näring eller sådant
utöfvande af näring, som kan skada människors hälsa. Sålunda stadgas
bland annat i 15 § af hälsovårdsstadgan för riket, att kött af djur eller
annat födoämne, som i angifvet afseende är skadligt eller otjänligt till
människoföda, icke i stad får hållas till salu eller för försäljning dit in -

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 24.

föras. Genom lagen angående köttbesiktning och slakthus den 22 december
1897 har möjlighet för stad beredts till så kalladt köttbesiktningstvång,
innefattande förbud att inom visst område till salu hålla eller utbjuda
till människoföda afsedt färskt rått kött af nötkreatur, får, get, svin eller
häst, därest köttet icke är efter undersökning af besiktningsman försedt
med stämpel eller bevis, hvarom i lagen stadgas. I 5 § 2 mom. af
samma lag har föreskrifvits, att vid köttbesiktning, som enligt lagen anställes
utan samband med slakt, undersökning skall af besiktningsman
anställas, när fråga är om häst eller större nötkreatur än kalf å minst
fjärdedels kropp, men eljest å minst half kropp. Och i 3 § af kungl.
kungörelsen den 31 december 1897 med särskilda föreskrifter om besiktning
och stämpling af kött enligt sistnämnda lag har stadgats, att när uppslaktadt
kött företes till undersökning, må icke synbart sjukligt förändrade
delar vara bortskurna eller på annat sätt aflägsnade, samt att
å hvar fjärdedel af den slaktade kroppen skall tillhörande ben vara kvarsittande
och a hvar sida af kroppens bakdel därjämte tillhörande njurar.
Enligt 24 § af hälsovårdsstadgan kunna utöfver hvad samma stadga i
allmänhet innehåller ytterligare föreskrifter i afseende å allmänna hälsovården
i stad under vissa förutsättningar meddelas af Konuno-ens befallningshafvande.

Af dessa bestämmelser framgår, hvad som redan dem förutan borde
vara tydligt, att den allmänna hälsovården understundom måste fordra,
att i fråga om handeln med lifsmedel ganska vidtgående inskränkningar
göras i den allmänna handelsfriheten. Särskildt är tydligt, att i fråga
om detaljhandel med den vara, nämligen kött, som motionärerna närmast
synas åsyfta, sådana inskränkningar kunna vara nödiga. Vid detta förhållande
kan det enligt utskottets uppfattning icke låta sig göra att,
såsom motionärerna påyrka, i näringsfrihetsförordningen införa ett uttryckligt
stadgande åt innehåll, att den i 11 § af denna förordning en
hvar medgifna rätt att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra
lifsförnödenheter samt jordbruks- och ladugårdsprodukter skulle kunna
afse huru små partier som helst af dessa varor, och därmed fastslå, att
just i detta hänseende till äfventyrs nödiga anspråk i den allmänna hälsovårdens
intresse ej få göras gällande.

Utskottet kan visserligen förstå, att de af motionärerna öfverklagade
anordningar kunna föranleda olägenheter för landtmännen, och utskottet
finner, lika med motionärerna, det vara af synnerlig vikt, att det för
såväl producenter som konsumenter understundom skadliga mellanhand -

4 Lagutskottets Utlåtande Nr 24.

systemet i handeln särskildt med lifsmedel inskränkes. Men detta önskemål
bör säkerligen vinnas på andra vägar än motionärerna föreslagit.»

Af anförda skäl ansåg sig lagutskottet icke kunna tillstyrka motionen.

Då hvad 1909 års lagutskott sålunda anfört synes utskottet fortfarande
äga giltighet, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Berggren, Olsson i Broberg och Lindhagen hafva anhållit få
här antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA BOKTBYCKKRI-AKTIEBOLAÖET, 1910.