Lagutskottets utlåtande Nr 23

Utlåtande 1916:LU23

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 31 mars 1916 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa
fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Stärner, K. Larsson, greve Spens, Lars
Olsson, Valerius Olsson*, von Sydow*, Lindley i Stockholm, Lindqvist i Stockholm,
Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg, Westman, Lindley i Söderhamn och Rehn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft två till utskottet hänvisade,
likalydande motioner, nr 4 inom första kammaren av herr Gullberg, och
nr 8 inom andra kammaren av herr Liljedahl, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring av § 1 i lagen den 16 oktober
1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller
arbete, att densamma måtte erhålla följande lydelse:

§ 1.

Värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans, vare sig enskild
eller allmän tjänst anställd, må ej skiljas från anställningen i anledning
därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning
eller mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven. Vad
nu är sagt galle dock ej, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt
bibragt husbonden eller arbetsgivaren en oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 18 käft. (Nr 23—24.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

Motionärer- »Enligt lag av den 16 oktober 1914 må ej värnpliktig, som är lag nas

mohve- eiier annorstädes i annans tjänst eller arbete anställd, skiljas från

nng'' anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen
stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som kan
varda i särskild lag föreskriven.

Med den utvidgning, som vapenövningstiden nu fått, synes mig denna
lagbestämmelse alldeles för trång. Den skyddar den värnpliktige under
ett regementsmöte (repetitionsövning) men ej under rekrytskolan, då han
i allmänhet ligger i tjänstgöring över 8 månader från omkring 1 november
till omkring 8 juli. Flera exempel finnas från de senare åren på att
ynglingar, som före sin inkallelse haft goda platser och tjänster, vid sin
återkomst från vapenövningen nekats att återfå dem. Särskilt hårt ha
flera bland de uttagna underbefälsämnena under förra året drabbats av
vad som här brister i lagens skyddsbestämmelser. Bland de två årsklasser
värnpliktiga, vilka under 1915 började och avslutade sin rekryttjänstgöring,
uttogs ett stort antal till en särskild befälsutbildning, vilken
pågått till den 10 januari 1916. För den äldre av de båda årsklasserna
betydde detta en avsevärd ökning i övningstiden i jämförelse med kamraterna
av samma klass, vilka ej uttogos. Bland de bästa av de sålunda
till befälsutbildning (halvtroppchefskurs) uttagna ha nyligen ett ej ringa
antal uttagits till fortsatt utbildning (plutonchefskurs), som ytterligare, om
1916 års repetitionsövning, från vilken de komma att befrias, avdrages,
med 3 månader förlänger deras krigstjänstgöring utöver den förut genom
halvtroppchefskursen förlängda tiden. Dessa kommenderingar ha för
rikets försvar varit nödvändiga, men då staten pålägger de mest plikttrogna
ett särskilt stort offer, så ter sig detta tyvärr ofta som ett straff,
emedan det åsamkar de sålunda uttagna särskilda förluster, bland vilka
mistningen av den civila platsen torde vara mest kännbar.

Den principen bör ovillkorligen fastslås i lagstiftningen, att varje
värnpliktig skall under den tid, han för sin utbildning eller i övrigt med
tillämpning av § 28 i värnpliktslagen inkallas till rikets försvar, åtnjuta
ett sådant skydd av lagen, att han ej kan berövas sin förut innehavda
civila plats. För detta ändamål är det nödvändigt, dels att begränsningen
om »högst sextio dagar» utgår, dels att det i lagen tydligt utsäges, att
med »annan tjänst» även förstås allmän tjänst (kommunens eller statens).
Av vikt är även, att handläggningen av ärenden, som beröra nämnda
lag, kan ske hos militieombudsmannen, varom jag i särskild motion gjort
yrkande.»

Utskottets X förevarande motioner åsyftas en vidsträcktare tillämpning av den
yttrande. • v^r rgtt i viss män redan erkända grundsatsen, att en i annans arbete

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

3

anställd person, som för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att
utbildas för rikets försvar, nödgas vara borta från arbetet, ej av sådan
anledning får av arbetsgivaren skiljas från anställningen.

Kedan i 51 § av legostadgan den 23 novembtr 1833 har denna grundsats
kommit till uttryck. Tjänstehjon av allmänna beväringsmanskapet
skulle, heter det i nämnda lagrum, utan hinder av husbonde åtlyda den
tillsägelse det erhölle, att till tjänstgöring eller vapenövning sig inställa;
hade tjänstgöringen eller vapenövningen endast varat högst en månad,
skulle tjänstehjonet äga rätt att återgå i sin förra tjänst, vilket husbonden
ej finge vägra; hade åter militärtjänstgöringen varat längre tid,
skulle tjänstehjonet, såvida tjänstetiden ännu ej tilländagått, åter inställa
sig i tjänst hos husbonden, men ankomme det på denne, om tjänstehjonet
skulle återfå tjänsten.

Genom kungl. kungörelsen den 13 november 1860 angående den
allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon eller lärling vore
berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst åtta veckor
återgå i tjänsten. Däremot fanns icke något allmänt, för jämväl andra
arbetsavtal än legoavtalet avsett stadgande om rätt för arbetstagare att
efter fullgjord värnpliktstjänstgöring återfå sin anställning.

Genom lag den 10 juni 1912 innefattande förbud i visst fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete meddelades för ett särskilt
tillfälle ett allmänt stadgande i ämnet. Om nämligen värnpliktig, som
vore lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete anställd, vore
borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålåge
honom enligt samtidigt utfärdad lag om vapenövningar under senare hälften
av 1912 eller förra hälften av 1913 för utrönande av härens krigsberedskap
(mobiliseringsövningar), finge husbonden eller arbetsgivaren ej av
sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen. I detta fall
skulle dock avbrottet i arbetet endast bliva av kort varaktighet, då tjänstgöringstiden
under mobiliseringsövningarna bestämts till högst 15 dagar
för beväringen och högst 10 dagar för landstormen, in- och utryckningsdagarna
oberäknade.

I anledning av motion vid 1912 års riksdag, däri hemställdes om
vidtagande av åtgärder till värnpliktigas skyddande mot förlust av innehavda
anställningar på grund av inkallelse till tjänstgöring, beslöt riksdagen
att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
taga i övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, i syfte att i
statens tjänst eller vid dess arbetsföretag mer eller mindre fast anställda
värnpliktiga måtte kunna skyddas mot att i följd av inkallandet till värnpliktens
fullgörande förlora sina anställningar och därigenom tillskyndas skada.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

I denna skrivelse anfördes:

»Beträffande först de i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag
anställda värnpliktiga har utav upplysningar, som inhämtats från järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen,
domänstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen, framgått, att de i dessa verk anställda
värnpliktiga äro jämförelsevis väl skyddade mot att förlora sina
anställningar eller lida något men i avseende på befordringsmöjlighet och
pensionsrätt därigenom att de inkallas till fullgörande av sin värnplikt.
Emellertid finnes exempel på att vid åtminstone ett verk inträffat, att ett
mindre antal arbetare blivit skilda från sina anställningar på grund av
värnpliktstjänstgöring. Riksdagen har vidare fäst uppmärksamheten vid
att för tre av nämnda verk, nämligen statens järnvägar, telegrafverket
och vattenfallsstyrelsen med underlydande verk, äro gällande den 9 februari
1909 utfärdade allmänna bestämmelser rörande vissa deras arbetare, enligt
vilka arbetare, som på grund av militärtjänstgöring måst lämna sin anställning,
må, därest han i arbetet visat sig duglig och oförvitlig, vid
militärtjänstgöringens slut äga företräde vid antagande av nya arbetare,
det vill säga äga endast företrädesrätt till återfående av sina platser, då
de efter avslutade vapenövningar inställa sig för erhållande av arbete.
Riksdagen anser emellertid, att en i statens verk anställd värnpliktig icke
må i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller sitt
arbete. Oegentligt synes ock vara, att i nu ifrågavarande hänseende olika
bestämmelser tillämpas vid olika verk; och det synes riksdagen vara angeläget,
att enhetliga bestämmelser i detta avseende, såvitt möjligt, utfärdas
för statens samtliga verk och inrättningar. Härvid torde då böra beaktas,
icke allenast att mer eller mindre fast anställd värnpliktig icke må i och
för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller sitt arbete, utan
även att han icke må av sådan orsak lida något men i avseende å befordran
samt rätt till ålderstillägg, pension o. d.

Vad härefter angår de i enskild tjänst anställda värnpliktiga, torde
det ej vara möjligt att bereda dessa enahanda rätt som de i statens tjänst
eller arbete anställda. Dock synes möjlighet förefinnas, att även beträffande
dessa det beaktansvärda syftet i någon mån skall kunna vinnas
genom åtgärder från det allmännas sida; men då riksdagen är förvissad
om att denna angelägenhet kommer att bliva föremål för behandling av
de s. k. försvarsberedningarna, anser riksdagen någon särskild begäran
om utredning härom icke erforderlig. För övrigt föreställer sig riksdagen,
att, i den mån staten vidtager lämpliga åtgärder på detta område, enskilda
arbetsgivare i största möjliga utsträckning skola följa det av staten
givna exemplet.»

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

5

I samband med förslaget till ny härordning framlade Kung!. Maj:t
för 1914 års andra riksdag förslag till lag om förbud i vissa fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Sedan detta förslag med
vissa jämkningar bifallits av riksdagen, utfärdades den 16 oktober 1914
lag i ämnet. Värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans
tjänst eller arbete anställd, får enligt denna lag ej skiljas från anställningen
i anledning därav, att han har att fullgöra i gällande värnpliktslag stadgad
övning om högst 60 dagar eller mobiliseringsövning, som kan varda
i särskild lag föreskriven; husbonde eller arbetsgivare, som handlar i strid
häremot, ådrager sig skadeståndsskyldighet.

Den kungl. proposition, som legat till grund för nu ifrågavarande lag,
innehåller i motiveringen bland annat följande:

»Enligt förslaget till ny försvarsorganisation kommer värnplikten
att väsentligt utsträckas, ej blott i det avseendet att värnpliktstjänstgöringen
i sin helhet förlänges, utan även därigenom att vapenövningar
förläggas till senare värnpliktsår än hittills varit förhållandet. Förutom
den första och huvudsakliga tjänstgöringen skall den värnpliktige fullgöra
dels, liksom hittills, repetitionsövningar, dels även reservtrupp- och landstormsövningar.
Eepetitionsövningarna komma i vissa fall att sträckas till
flera år än för närvarande, och de båda nya slagen av övningar få sin
plats under ganska långt framskjutna delar av värnpliktstiden. Med dessa
förändringar följer ett ökat behov att, i den mån det låter sig göra, skydda
den i tjänst eller arbete anställde värnpliktige mot de ekonomiska missförhållanden,
som för honom kunde föranledas, därigenom att arbetsgivaren
på grund av värnpliktens fullgörande skilde honom från anställningen.
Särskilt gäller detta om de i tiden senare övningarna. Ju äldre den värnpliktige
är, desto större sannolikhet finnes för att han bildat familj och
att det härigenom är för honom mera kännbart att gå miste om sin anställning.
Men även i fråga om de tidigare övningarna innebär värnpliktsbördans
ökning en ny anledning att tillse, att icke deras fullgörande må
för den värnpliktige medföra olägenheter, som skäligen kunna förebyggas.
Såsom förut framhållits, kan det dock av hänsyn till arbetsgivaren icke
ifrågasättas, att arbetarens rätt till bibehållande av anställning skall sträckas
utöver någon viss kortare tid, och dylik rätt kan därför tydligen icke
beredas arbetaren under den första, till tiden mest omfattande värnpliktstjänstgöringen.
Däremot bliva reservtrupp- och landstormsövningarna samt
i allmänhet även repetitionsövningarna till sin längd så bestämda, att det
utan obillighet mot arbetsgivaren kan åläggas honom att efter deras fullgörande
återtaga arbetaren. För att giva eu enhetlig och för alla fall
tillräckligt stark begränsning åt arbetsgivarens förpliktelse torde det emel -

6

Lagutskottets utlåtande Nr 33.

lertid vara lämpligt, att, jämte det endast sistnämnda tre slag av övningar
innefattas under densamma, förpliktelsen göres beroende av att övningen
icke överstiger en viss tidslängd. Ett skäligt maximum i sådant hänseende
synes vara den i 1860 års förberörda kungörelse bestämda tiden av
åtta veckor eller i runt tal sextio dagar. Enligt organisationsförslaget
komma reservtrupp- och landstorm sövningarna icke på långt när och repetitionsövningarna
endast högst undantagsvis att uppnå denna gräns; i regel
skola även de sistnämnda stanna ganska långt under densamma.»

I propositionen omförmäles vidare, att med anledning av riksdagens
förutnämnda skrivelse företagits en undersökning, som ännu icke vore avslutad.
Det torde emellertid, heter det vidare, kunna anses givet, att om
allmänna bestämmelser i ämnet meddelas, desamma böra, liksom förhållandet
var med lagen den 10 juni 1912, erhålla tillämpning även beträffande
arbetstagare i statens tjänst. En annan fråga vore, om och i vad mån utöver
det skydd, som kunde beredas arbetstagare i allmänhet, en särskilt tryggad
ställning borde givas åt statspersonalen. Den senare frågan torde dock icke
kunna upptagas till avgörande före nämnda undersöknings fullbordande.

De av motionärerna påyrkade ändringar i 1 § av ifrågakomna lagen
den 16 oktober 1914 avse dels utsträckande av det i nämnda lagrum
stadgade förbud att gälla all tjänstgöring enligt värnpliktslagen, oberoende
av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt angivande, att i uttrycket
»i annans tjänst anställd» jämväl inbegripes anställning i'' statens eller
kommunens tjänst.

Väl innebär denna lag, såsom jämväl framgår av den för densamma
åberopade motivering, ett erkännande från statsmakternas sida av grundsatsen
att i tjänst eller arbete anställd värnpliktig bör skyddas mot de
ekonomiska missförhållanden, som för honom kunna föranledas därigenom,
att arbetsgivaren på grund av värnpliktens fullgörande skiljer honom från
anställningen, men har av praktiska skäl denna grundsats endast i begränsad
mån fått göra sig gällande vid lagbestämmelsens avfattande. Man
har nämligen sökt behörigen tillgodose tvenne motsatta intressen: å ena
sidan arbetstagarens anspråk att efter fullgjord vapenövning återfå förut
innehavd anställning men å andra sidan arbetsgivarens intresse av att
arbetstagarens rätt till bibehållande av anställning ej kommer att alltför
störande inverka å arbetsgivarens möjligheter att på lämpligt sätt sörja
för driftens ostörda fortgång. I förevarande lag har man därför väl tillerkänt
arbetstagaren sådan rätt, men ej utsträckt densamma utöver viss
kortare tid, bestämd till 60 dagar. Å längre tids krigstjänstövning, som

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

7

ej ingår under begreppet »i särskild lag föreskriven mobiliseringsövning»,
äga lagens bestämmelser ej tillämpning.

Dessa bestämmelser lämna dock icke arbetstagaren allt det skydd i
förevarande hänseende, som torde böra tillkomma honom. Vapenför värnpliktigs
tjänstgöring enligt värnpliktslagen består ju dels av en första
tjänstgöring, för olika kategorier värnpliktiga växlande mellan 150 dagar
och 500 dagar, vanligen en eller flera repetitionsövningar, vardera i regel
växlande mellan 30 och 42 dagar, en reservtruppövning å 15—25 dagar samt
en landstormsövniug om 5 dagar. Icke vapenför värnpliktigs tjänstetid,
utgörande 240—360 dagar, fullgöres i vissa fall i en följd, i andra åter
med en första och en andra tjänstgöring. Det skydd för arbetstagaren,
som lagen den 16 oktober 1914 lämnar, är alltså, på sätt jämväl framhölls
i den kungl. propositionen, inskränkt att gälla repetitionsövningarna
(i regel), samt reservtrupp- och landstormsövningarna, men gäller icke
huvudparten av den värnpliktiges tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan.
Icke heller åtnjutes dylikt skydd, då värnpliktig inkallats till tjänstgöring jämlikt
28 eller 36 §§ värnpliktslagen och sådan tjänstgöring överstiger 60 (lagar.

Då ju principen om värnpliktigs rätt till bibehållande av anställning
vunnit statsmakternas godkännande, måste det enligt utskottets förmenande
vara mindre följdriktigt, att dylik rätt förvägras värnpliktig, som underkastats
den redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, genomgåendet
av rekrytskola eller annan längre tjänstgöring innebär, men medgives
värnpliktig, som fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru
hans uppoffring ingalunda varit lika avsevärd. Till stöd härför måste då
kunna åberopas, att arbetsgivarens intressen skulle obehörigen åsidosättas,
därest han ålades återtaga värnpliktig arbetstagare även efter frånvaro på
grund av rekrytskola eller annan längre vapenövning. Härvidlag torde
beskaffenheten av det arbete, däri den värnpliktige är anställd, icke sakna
betydelse. I industri och hantverk torde i allmänhet ej förefinnas större
svårighet att skaffa fullgod vikarie för den bortavarande och även om det i
vissa fall för arbetsgivaren skulle vara en uppoffring att nödgas återtaga
arbetaren, vill utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke härvidlag kan för
arbetsgivaren anses föreligga en medborgerlig skyldighet, liksom det för
arbetstagaren utgör en medborgerlig plikt att underkasta sig den uppoffring,
som värnpliktstjänstgöringen kan innebära. Förevarande spörsmål
kräver emellertid en allsidig utredning, som utskottet icke varit i tillfälle
företaga. Särskilt torde böras beaktas frågan, huruvida alla arbetsavtal
böra i förevarande hänseende likställas. Det kan även ifrågasättas, huruvida
det icke vore lämpligt att fastställa en viss minimitid, under vilken

8

Lagutskottets utlåtande Nr 23.

löntagaren skall hava varit anställd hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens
början, för att han må komma i åtnjutande av förmånen att
återfå platsen efter tjänstgöringens slut.

Yad härefter angår motionärernas yrkande om sådan ändring i förevarande
§, att det i lagtexten tydligt bleve angivet, att med »annans tjänst»
jämväl förstås anställning i statens eller kommunens tjänst, bör visserligen
enligt utskottets mening, särskilt med hänsyn till den för lagen åberopade
motiveringen, icke råda tvivel om, att gällande bestämmelser avse jämväl
dylik anställning. Emellertid torde i samband med den av utskottet
ifrågasatta utredning, varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas,
huruvida icke ett förtydligande i av motionärerna angiven riktning
bör vidtagas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville, i anledning av förevarande
motioner, i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande, under
vilka förutsättningar sådan ändring må kunna vidtagas
i § 1 av lagen den 16 oktober 1914 om förbud i
vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller
arbete, att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter
fullgjord vapenövning återfå sin anställning utsträckes
att gälla även för det fall, att vapenövningens längd
överstiger sextio dagar, och dels i lagtexten tydligt
angives, att med »annans tjänst* jämväl må förstås
anställning i statens eller kommunens tjänst, samt för
riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning
må föranledas.

Stockholm den 31 mars 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herrar Petersson i Lidingö villastad, K. Larsson, greve Spens och von
Sydow, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att herrar Gullbergs och
Liljedahls förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.