Lagutskottets utlåtande Nr 22

Utlåtande 1918:LU22

8

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl, 6 e. m

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående dels utredning rörande omfattningen av
bolags jordförvärv inom Dalsland m. m., dels återupptagande
av den avbrutna undersökningen rörande bolags
jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav i
mellersta och södra delarna av riket m. m., dels ock
inskränkning i aktiebolags rätt att besitta och förvärva
jordegendom.

Närvarande herrar Persson i Norrköping, Gezelius*), greve Spens, Alexanderson,
Petrén Alfred, Dahl, von Sydow*), Köhlin*), Hult*), Pettersson i Bjälbo,
Lindqvist i Kosta, Holmdahl*), Strid, Johansson i Trollhättan*), Ericsson
i Åtvidaberg*) samt Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
till utskottet hänvisade inom andra, kammaren väckta motioner, nr 73
av herr Gustafson i Kasenberg, nr 78 av herr Werner och nr 211 av
herr Åkerlund.

Herr Gustafson har i sin motion hemställt, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta skyndt
undersöka omfattningen av bolags jordförvärv inom Dalsland och
behovet av den s. k. norrländska förbudslagstiftningens utsträckande

Lagutskottets utlåtande Sr 22. 9

även till detta landskap samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,
vartill berörda undersökning anses föranleda.

Herr Werner bär i sin ovan omförmälda motion yrkat, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte återupptaga den avbrutna
undersökningen rörande omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda
personers större jordinnehav i mellersta och södra delarna av riket
samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunna anses
verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intresse, ävensom för riksdagen framlägga de förslag till lagstiftning
eller andra åtgärder, som av berörda undersökning föranledas.

Slutligen har herr Åkerlund i berörda av honom väckta motion
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke en sund utveckling
kräver inskränkning i aktiebolags rätt att besitta och förvärva jordegendom
i riket och att, därest Kungl. Maj:t finner sådan inskränkning
erforderlig, Kungl. Maj:t så fort ske kan ville förelägga riksdagen förslag
till erforderliga åtgärder därför.

Herr Gustafsson anför i sin motion, under framhållande av att behovet
av åtgärder mot bolags jordförvärv i Dalsland är ofrånkomligt
och trängande, följande:

»1917 års riksdag beslutade i anledning av Kungl. Maj:ts nådiga
proposition i ärendet att utsträcka den s. k. norrländska förbudslagens
giltighetsområde till att omfatta jämväl Värmlands län. En motion
vid samma riksdag om skrivelse till Kungl. Maj:t angående återupptagande
av den sedan någon tid tillbaka vilande undersökningen
rörande bolags jordförvärv i mellersta och södra Sverige tillstyrktes av
lagutskottet och bifölls av andra kammaren men avslogs av den första
i enlighet med en utskottsutlåtandet bifogad reservation av trenne
ledamöter av denna kammare, vilka yrkade, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd för denna sin avvisande hållning anförde reservanterna,
att enligt statistiken utvecklingen inom riket i avseende å jordens
uppdelning icke gått i sådan riktning, att den självägande bondeklassens
bestånd och jordbrukets utveckling därigenom hotades. Antalet
brukningsdelar inom landet och särskilt antalet smärre brukningsdelar
hade tvärtom starkt ökats, medan antalet större brukningsdelar
avsevärt minskats. Från detta sakförhållande slöto reservanterna till,
att något behov av den ifrågasatta undersökningen eller förbudslagens
utsträckande till återstående delar av Sverige icke är för handen.

Bihang till riksdagens protokoll 1218. 9 sand. 14 höft. (Nr 21—22.)

Herr Gustafsons
i Kascnberg
motion.

2

Ib Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det. lider intet tvivel, att vad reservanterna sålunda anfört beträffande
jordfördelningen äger sin riktighet såväl i stort sett beträffande
landet i sin helhet som ock — och i särskilt hög grad — beträffande
rikets sydligare skogfattiga provinser, inom vilka jordbruksfastigheterna
äga värde uteslutande såsom jordbruk^fastigheter och fördenskull aldrig
löpa fara att bliva spekulationsobjekt och handelsvara i samma utsträckning,
som erfarenheten visat vara händelsen med mera skogrika
fastigheter. Men lika visst är, att det även söder om Värmland och
Dalarna finnes landsändar, på vilka nyss angivna omdöme icke äger
tillämplighet. Så är framför allt förhållandet med Dalsland. Och lika
naturligt som det synes mig, att man icke i onödan utsträcker det
statsförmynderskap över jordbruket, som den norrländska förbudslagen
onekligen innebär man ma nämligen besinna, att man genom densamma
inskiänker icke allenast bolagens rätt att köpa hur mycket jord
de behaga utan också jordbrukarnas att sälja sina fastigheter till vem
de behaga — lika nödvändigt synes det mig å andra sidan, att denna
lagstiftning* verkligen blir utsträckt till områden, där erfarenheten visat,
att statens ifrågavarande ingripande är av nöden i lika hög grad som
i Norrland, Dalarna och Värmland.

Dalsland företer, såsom mycket riktigt framhölls i andra kammaren
under fjolårets debatt rörande ovan åberopade motion, mycket
stora likheter med Värmland. Synnerligen starkt "framträda dessa likheter
i landskapets norra mot Värmland gränsande del, Tössbo och
Vedbo härader. I dessa härader är det också, som man haft och har
den starkaste känningen av de olägenheter, vilka nu senast föranlett
utsträckandet av den norrländska förbudslagen till grannlandskapet
Värmland. r

Dessa olägenheter, de ursprungliga bondejordbrukens övergång i
bolagsägo, skövlandet av skogarna ända in till husbehovsskogarna samt
jordens överlämnande åt brukare och arrendatorer, hava under de
senaste åren tilltagit i oroväckande omfattning. Utländska bolag, företrädesvis
norska, ha, användande sig av bulvaner och såmedelst°kringgående
lagens förbud mot utlänningars jordförvärv, tävlat med de
svenska om de skogrikare fastigheterna, vilka väl aldrig varit begärligare
än just under dessa krigs- och krisår. Det ena hemmanet efter
det andra går på det sättet ur enskild ägo och i bolagshänder; de
självägande bönderna bli allt färre och färre, och vad är naturligare
än att de få återstående börja känna sig kringskurna och dömda att
även de slukas upp av de vittfamnande och penningstarka skogsbolagen.
Detta stärker sannerligen icke bondeklassens trygghetskänsla och arbetsglädje,
faktorer som likväl äro av den allra största betydelse för upp -

11

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

nåendet av tillfredsställande arbetsresultat. Icke mindre beklagligt är,
särskilt i dessa tider av livsmedelsknapphet inom landet, att med varje
jordbruksfastighet, som på detta sätt övergår i bolagshänder, tillfogas
själva jordbruksproduktionen direkt avbräck. Bolagen intressera sig
som regel — vackra undantag finnas visserligen, men de äro få^
uteslutande för skogen; arrendatorerna sakna, också som regel, både
lust och kraft att hålla jordbruket vid makt. I allmänhet bli de icke
gamla på stället, och de täta ombytena av brukare bekomma icke
jorden väl. Även hus och hägnader förfalla, och innan man vet ordet
av befinna sig förut välskötta fastigheter i ett tillstånd, som gränsar
till vanhävd.

Under trycket av de senaste årens försörjningssvårigheter hava
från statens sida kraftiga åtgärder vidtagits mot vanhävd av jord, och
det faller av sig självt, att i tider som dessa ännu mindre än annars
sådan vanhävd bör få förekomma. Det vill emellertid synas, som om
staten icke borde spara sitt ingripande till dess att uppenbar vanhävd
föreligger; det synes fast mera böra ligga i statens intresse att om
möjligt söka förebygga, att jord över huvud taget råkar i sådant bedrövligt
tillstånd. Riksdagen har ju heller icke tvekat att, i den mån
behovet därav blivit ådagalagt, vidtaga nödiga mått och steg i denna
riktning, såsom nu senast genom fjolårets förbudslagstiftning gentemot
bolags jordförvärv i Värmland.»

Herr Werners motion innehåller följande:

»Nedanstående motion, väckt av herr C. Lindhagen vid 1917 års
riksdag, bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.
På grund härav framföres motionen åter vid innevarande riksdag.

Under de två sista årtiondena har jordfrägans alla detaljer framförts
till statsmakternas bedömande. Det gives väl knappast någon
detalj, som ej gjort sig påmind. Man hade då kunnat hoppas ett intresse
från statsmakternas sida att lägga några större grepp på saken
och skänka den någon enhetlig behandling. Detta har emellertid alltjämt
avvisats. Men de intresserade hava dock förväntat, att förr
eller senare måste det i alla fall ske.

Denna förväntan har emellertid under den sista tiden alldeles
slagit fel. Det förhåller sig tvärtom så, att icke ens de många detaljerna
väcka någon vidare uppmärksamhet. Allt lägges på hyllan och
försjunker i glömskan.

Under så nedslående förhållanden är det icke mödan lönt att
komma igen med det hela. Man får börja om igen från början, väcka

Herr Werners
motion.

Herr Åkerlunds
motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

liv igen i de bortdomnade specialfrågorna och fästa uppmärksamheten
ånyo först på det, som kan vara mest brådskande.

En sådan överhängande angelägenhet är frågan om bolagsförvärvens
utbredning i södra och mellersta delarna av landet samt i vad
mån jordbrukets utveckling samt befolkningens frihet och framtidsmöjligheter
äventyras därigenom. Dit hör också en undersökning om
enskilda personers större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den
mån sådant innehav kan verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling
och ortsbefolkningens berättigade intresse.

Andra kammaren har riksdagarna 1907, 1908, 1909, 1910 och
1911 uttalat sig för en sådan undersökning, och den SO december
1911 tillkallades två och längre fram tre sakkunniga för att inom
justitiedepai tementet biträda vid nämnda utredning. De sakkunniga erhöllo
först uppdrag att sysselsätta sig särskilt med Värmlands län och
hava därom givit två betänkande!!. Sedermera har emellertid vidare
sysslande med denna angelägenhet blivit av den nuvarande regeringen
nedlagd av någon anledning, som jag ej känner närmare. Något samråd
med de sakkunniga kommer naturligtvis icke alls i fråga. Förmodligen
ansågos utredningskostnaderna i stället böra disponeras för
krigsberedskap.

Uti det sista betänkandet om Värmland finnes fogad en bilaga,
innefattande en preliminär »statistik över aktiebolags fastighetsinnehav
i mellersta och södra Sverige år 1910 jämte en summarisk jämförelse
med fastighetsinnehaven 1885, 1895, 1900 och 1905». För min del
synes mig någon vidlyftigare utredning i dessa frågor ej vidare behövlig
sedan principerna för ett ingripande fastslagits genom norrlandslagstiftnmgen
samt förhållandena måste vara tämligen enahanda, där
sådana fastighetsförvärv äro rådande. Andra hålla kanske före, att
man även i fortsättningen behöver gå till en undersökning, som närmar
sig den omfattning, vari utredningen skett beträffande Norrland
och A ärmland. Huru härmed än må förhålla sig, synes det mig ej
kunna försvaras, att på sätt som sker på många orter bondebefolkningen
går starkt tillbaka och ersättes med bolagsarrendatorer utan
något som helst skydd av lagstiftningen, liksom det icke heller kan
vara riktigt att undanskjuta all undersökning av förhållandena på de
stora godsen.»

I den av herr Åkerlund väckta motionen anföres följande:

»Den demokratiska utveckling, som på senare tid så allmänt förkunnats
vara i antågande, på det folket måtte bliva herre i eget hus’, före -

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 13

faller synnerligen konstig i åtskilliga avseenden och allt annat än
demokratisk åtminstone i fråga om vår lantbefolkning och de skaror,
vilka ej förstå eller vilja begagna tidsförhållandena för inhöstande av
rikedomar på de stora folklagrens bekostnad.

Huru hava icke här i landet en längre tid, under så höger- som
vänsterregeringar, penningeväldets stormän i allt större utsträckning
förmått underlägga sig den mängd av landets främsta inkomstkällor
samt bilda truster och karteller, varigenom de efter behag kunnat
uppskörta de stora folklagren på en mängd nära nog oumbärliga konsumtionsartiklar,
och huru oändligt försiktiga hava icke våra vederbörande
visat sig, då det gällt att, till de stora folklagrens favör, i någon
liten mån stävja prisförhöjningarna å sådana, så snart de härrört från
industrikonsortier, även då dessa skördat väldiga vinster under nuvarande
kristid, och ehuru man alls icke dragit sig för att efter bästa
förmåga nedtrycka prisen å produkterna å lantbefolkningens arbete.

Föga demokratiska förefalla mig ock de väldiga sammanslutningar
mellan bankinstituten, vilka, om de fortgå som under senaste tid,
säkerligen skola komma att lägga landets penningrörelse i händerna
på ett ringa fåtal privatpersoner. Huru hava icke sedan långt tillbaka
och huru äga ej allt fortfarande mäktiga penningmatadorer att
nära nog efter behag och förmåga slå under sig allt större vidder av
landets jord, vilken dock främst av allt borde vara tillgänglig för
folket''. De åtgärder, som vidtagits till skydd för våra nordliga provinsers
allmoge, äga allt bra litet värde, efter som den av staten till
''stöd för jordbruket’ där anslagna skogen till övervägande del frånhänts
den jordbrukande befolkningen.

Ständigt framhålles från bolagsintressenternas sida, att jordägarebolagen
sköta sina skogar vida bättre än de mindre skogsägarna och
att bolagen därför i rent fosterlandsgagnande syfte böra äga att allt
fortfarande lägga under sig landets privatskogar. Om detta tal i några
fall överensstämmer med rådande förhållande, gäller det förvisso icke
i fråga om alla. Men varför är det då så rent av omöjligt att här i
landet få till stånd en skogslagstiftning, vilken ålägger såväl stora som
små skogsägare att vårda sin skog. Man kunde vara frestad att
ifrågasätta, huruvida icke mäktiga intressen stå hindrande i vägen för
en sådan lagstiftning för att allt fortfarande kunna förebära landsviktiga
skäl för sina fortsatta jordförvärv. Skola de styrande i detta land
ej någonsin inse, att våra skogars samt de talrika mindre jordägarnas
bestånd äro vida viktigare för vårt lands framtid än ett fåtals ofantliga
rikedomar?

14 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Jag inser val, att stora kapital erfordras för att kunna bringa
till stånd dyrbara, för land och rike viktiga företag och att hinder för
sådana ej böra uppställas av småaktig hänsyn och ogrundade farhågor,
utan att dylika företag tvärt om böra gynnas och tillförsäkra företagare
skälig vinst, men jag vågar ock hålla före, att detta väl låter
sig göra, även om juridiska personer icke allt fortfarande slå under
sig hela landsändar.

Jag vill ej vidröra de kända norrländska förhållandena, ej heller
äldre anhopningar av jordegendom under bolagsform såsom Uddeholm
och Stora Kopparbergs bergslag, vilket senare efter förvärvet av Söderfors
äger ett furstendöme från närheten av Uppsala till norra Dalarne
och numera väl egentligen tillhör ett mäktigt penningekonsortium i
Stockholm, utan skall inskränka mig till att anföra ett exempel bland
de många på, huru aktiebolag med regeringarnas goda minne allt fortfarande
mäkta slå under sig väldiga områden.

Tvenne bruksegendomar av cirka 40,000 tnl. areal'') inom en av
Mälareprovinserna sammanslogos i följd av dödsfall och omhändertogos
av ett aktiebolag, vilket sedermera i allt större utsträckning inköpt
massor av bondehemman och avverkningsrätten å sådana samt i allmänhet
fullständigt utrotat all saluvärdig skog å dem, varefter från
åtskilliga av de köpta hemmanen avskilts inägor och några skogsbackar,
vilka ägor åter försålts, men den egentliga skogsmarken har bolaget
behållit. Då emellertid inköp av bondehemman i större utstäckning
ej vidare stod till buds, delvis på grund av konkurrens från andra bolag,
har det ifrågavarande bolaget vetat slå under sig ytterligare ett
väldigt gods inom provinsen samt med Ivungl. Maj:ts nådiga tillstånd
en fideikonlmissegendom om cirka 18,000 tunnland och nu i dagarna
ytterligare en ännu större sådan egendom.2) För denna senare upplåtelse
har Kungl. Maj:t visserligen, enligt uppgift i pressen, stadgat,
att dervarande arrendatorer skola äga tillösa sig av dem brukade inägor
jämte husbehovsskog’. Det är sannerligen svårt att förstå, varför
ej bönder också skola få besitta skog för avsalu, då därförutan de
vid inträffande hårdår ofta ej mäkta slå sig ut och endast duglig skogslagstiftning
erfordras för att även de skola behörigen vårda sin skog.

Att det ifrågavarande väldiga bolaget erhållit rätt att förvärva
fideikommissegendom förefaller det den oinvigde så mycket betänkligare,
som regeringen åtminstone här mäktat föreskriva villkor för jordens

) Nagla exakta uppgifter angående arealen kunna ej åstadkommas, emedan inköp och
försäljning av jord sedan länge pågått.

2) Torde tillsammans med det inköpta godset hålla omkr 120,000 tnl. eller därutöver.

15

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

övergång i mindre jordbrukares ägo ocli fideikommissets arrendatorer
varit vana vid eu synnerligen hänsynsfull behandling, vilken val näppeligen
i samma mån kan komma dem till del från ett bolag, som blott
har ett syfte: att tjäna pengar.

Eu ingalunda ringa fara genom aktiebolags förvärv av allt större
vidder av vårt land ligger ock däri, att deras gods allt mera sammanslås
och övergå till allsmäktiga penningekonsortier.

Därtill kommer, att medan staten litet emellan erhåller betydande
inkomster av lagfarter för privata fastigheter, fastighetsaktiebolag för
all framtid slippa undan med dubbla lagfartskostnader på en gång.

Såvitt jag kan finna, är det sannerligen ej en dag för tidigt, att
statsmakterna se till, att någon hejd sättes för juridiska personers oerhörda
förvärv av landets jord och vår mindre jordbrukande befolknings
utrotande samt för ett orättvist gynnande av fastighetsaktiebolag i
fråga om lagfarter.

Den första åtgärd, som erfordras till förhindrande av aktiebolagens
förvärv av allt väldigare områden av landets privatskogar och deras
bibehållande för de mindre jordägarne, är tvivelsutan, att ett undanskjutande
av den så oändligt viktiga skogslagstiftningen ej längre äger
rum. Det må sedan vara huru som helst med aktiebolagens föreburna
månhet om skogen.

Men då aktiebolagens förvärv av jordbruksfastigheter på många
håll även i mellersta och södra Sverige antagit sådana dimensioner,
att den självständiga jordbruksbefolkningens fortvaro där förvisso inom
kort torde vara slut, synes det mig av behovet påkallat, att sådana
åtgärder vidtagas, som, utan att medföra orättvisor för aktiebolagen,
dock må kunna efter hand bringa åtminstone den av bolagen under
senare tider förvärvade jorden åter till de egentliga jordbrukare, främst
de mindre.

Jag föreställer mig, att detta skall kunna ske genom särskild
beskattning av bolagsegendomarne, där dessas värden och ägovidder
överskrida vissa belopp, beroende på förhållandet inom olika orter,
stegrad under en längre följd av år intill vissa maximibelopp och lägre
för de mindre än för de större bolagsgodsen samt efter hand bortfallande
i mån av godsens minskade värden och arealer.

En sådan befattning skulle enligt mitt förmenande ej medföra
någon orättvisa, ty de, vilka önskade befria sig från densamma, skulle
ju tillerkännas god tid för att realisera vad som erfordrades för att
undgå densamma. Naturligtvis måste, där en sådan beskattning kom
till stånd, lindringar understundom böra medgivas, såsom till exempel

16

Utskottets

rande.

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

vid verklig svårighet att till rimliga pris kunna realisera jorden och
måhända även i andra fall. Säkerligen erfordrades även åtgärder till
förhindrande därav att bestämmelserna kringgingos, så att allt i realiteten
förbleve vid det gamla.»

Vidkommande först den i herr Werners motion väckta frågan om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående återupptagande av den avbrutna
undersökningen rörande bolags jordförvärv och enskilda personers större
jordinnehav i mellersta och södra delarna av riket, så har, såsom motionären
anmärkt, frågan om bolagens jordförvärv och vad därmed äger
samband upprepade gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
även så vitt rörer mellersta och södra delarna av riket. Redan vid
1898, 1899 och 1900 års riksdagar biträdde andra kammaren av enskild
motionär gjorda framställningar, att Kungl. Maj:t måtte taga under
omprövning, huruvida icke inskränkning i aktiebolags rätt till förvärv
av fast egendom i allmänhet på vår landsbygd funnes erforderlig, samt
i sådant fall framlägga förslag till lagstiftning därom. Sedermera hava
vid riksdagarna åren 1907, 1908, 1909, 1910 och 1911 motioner väckts
rörande frågan om bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av
riket. Andra kammaren har bifallit sagda motioner, men första kammaren
avslagit desamma. Emellertid har Kungl Maj:t år 1911 låtit
förordna om en undersökning med den formulering av uppdraget, som
innefattas i nu förevarande motions yrkande. Denna undersökning har
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari 1916 blivit avbruten “efter
det två betänkanden åren 1913 och 1915 utkommit rörande jordförhållandena
i Värmlands län. Slutligen väcktes vid 1917 års riksdag
i andra kammaren en motion av samma innehåll och med samma hemställan
som i nu förevarande motion. I sitt i anledning av denna
motion avgivna utlåtande tillstyrkte lagutskottet vid nyssnämnda riksdag
bifall till motionen samt anförde bland annat följande:

»Den av motionären åberopade i 1915 års betänkande rörande jordförhållandena
i Värmlands län intagna statistiken giver visserligen icke
någon tillförlitlig bild angående arealen av den mark, som statistiken
omfattar. Men den visar dock även den, att aktiebolagens fastighetsinnehav
i mellersta och södra Sverige under de senare årtiondena tilltagit,
och att förvärven på senare tiden fortgått i ökad skala. En
sådan utveckling kan också medföra överhängande faror mångenstädes
för beståndet av en självständig bondeklass och ett livskraftigt jordbruk.
Det synes därför utskottet önskvärt, att en utredning om bolagens jordförvärv
i mellersta och södra delarna av riket må äga rum. Utred -

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 17

ningen skulle närmast avse upplysningars erhållande angående i vilka
trakter av landet bolags jordförvärv kunna anses hava tagit betydande
omfattning och olägenheterna av en sådan företeelse. Lämpligt torde
vara, att, såsom förut vid norrlands- och värmlandsutredningarna ägt
rum, undersökningen jämväl omfattar enskilda skogsspekulanters jordförvärv
och andra enskilda personers större jordinnehav. Ensamt eu
utredning kan lämna erforderligt material för ett bedömande av frågan,
huruvida möjliga missförhållanden i anledning av de av motionären
påtalade fastighetsinnehaven kunna förefinnas, och vad som i anledning
därav tilläventyrs bör • åtgöras.»

Vid ärendets behandling inom kamrarna biföll andra kammaren
utan votering motionen, under det att första kammaren med 55 röster
mot 45 avslog densamma. På grund av kamrarnas olika beslut hade
sålunda frågan för den riksdagen förfallit.

Till det nu åter framförda kravet på återupptagande av den avbrutna
undersökningen rörande omfattningen av bolags jordförvärv och
enskilda personers större jordinnehav i mellersta och södra delarna av
riket intager utskottet samma ståndpunkt som fjolårets lagutskott;
och får utskottet i allt väsentligt åberopa, vad detta i sitt ovanintagna
yttrande anfört. En dylik undersökning, opartiskt .och grundligt bedriven,
är enligt utskottets förmenande en nödvändig förutsättning för
frågans allsidiga bedömande. Därigenom skulle kunna ådagaläggas
om och i vad män de större jordinnehaven verkat menligt på jordbrukets
utveckling eller till skada för den självägande bondeklassen.
Undersökningen skulle jämväl komma att lämna det faktiska underlaget
för bedömande av frågan, vilka åtgärder böra vidtagas för avhjälpande
av tilläventyrs förekommande missförhållanden.

Det i herr Gustafsons förevarande motion framställda yrkandet
på utredning av bolags jordförvärv inom Dalsland omfattas av vad
herr Werner i sin ovanberörda motion hemställt. Då emellertid förhållandena
åtminstone i vissa delar av Dalsland torde i mångt och
mycket överensstämma med de i Värmlands län rådande, inom vilket
län den s. k. norrländska förbudslagstiftningen i viss omfattning redan
gäller, samt det förty kan vara av behovet påkallat, att man i främsta
rummet ägnar uppmärksamhet åt detta landskap, vill utskottet ifrågasätta,
om icke den tilltänkta undersökningen bör särskilt påskyndas i
fråga om Dalsland.

Vad slutligen beträffar den av herr Åkerlund väckta motionen
torde för densammas bedömande erfordras den av herr Werner påBihang
till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 11 haft. (Nr 21—22.) 3

18

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

yrkade undersökningen, varför ett bifall till samma motion ej i förevarande
ordning kan förordas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till herr Werners
motion och i anledning av herr Gustafsons i Kasenberg
samt herr Åkerlunds motioner, ville anhålla, att
Kungl.Maj:t måtte återupptaga den avbrutna undersökningen
rörande omfattningen av bolags jordförvärv
och enskilda personers större jordinnehav i mellersta
och södra delarna av riket samt i vad mån berörda
jordförvärv i olika avseenden kunna anses verka avsevärt
till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
bei’ättigade intresse, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag till lagstiftning eller andra åtgärder,
som av berörda undersökning föranledas; samt

2) att herr Åkerlunds motion, i den mån den
ej kan anses besvarad genom vad utskottet under 1)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 11 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

SVEN PERSSON.

Reservation:

av herrar greve Spens och von Sydow, vilka hemställt, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.