Lagutskottets utlåtande Nr 21

Utlåtande 1912:LU21

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 mars 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten
till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 50, har grefve J. W. Spens hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i syfte dels att vinna trygghet från det allmännas sida i dispositionsrätten
till allmän väg, och dels att ordna äganderättsförhållandena till
allmän väg, som nedlagts.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»I senare tider har en sträfvan gjort sig gällande att få en säker Motionen,
kännedom om alla rättsförhållanden rörande fast egendom och framförallt
angående äganderätten till densamma. Angående ägande- och dispositionsrätten
till allmän väg råder dock för närvarande mycken osäkerhet, hvilket
föranleder många olägenheter.

I fråga om äganderätten till allmän väg har justitierådet, f. d. professorn
i rättshistoria och civilrätt vid Uppsala universitetet K. J. V.

Sjögren vid afgörandet af ett mål i högsta domstolen den 21 januari 1910
lämnat följande redogörelse (se Holms juridiska arkiv, Afd. I, år 1910,
sid. 9):

''Enligt äldre svensk rätt skulle den mark, som behöfdes till allmän
väg, i regel tagas af oskifto, d. v. s. af bys oskiftade ägor (7 kap. byggningabalken
i landslagen) eller af socken-, härads- eller landsallmänning.

(Jfr. 29 kap. samma balk). Vägens anläggning medförde vid sådant förhållande
icke någon förändring i äganderätten till den mark, som togs i

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 18 höft. 1

2 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

anspråk. Vid utarbetande af 1734 års lag utgick man likaledes från den
förutsättning, att mark till allmän väg såvidt möjligt borde tagas af
oskifto. I 1692 års förslag till byggningabalk 30 kap. 1 § heter det: ''Hvar
landshöfding skall i sitt län låta landtmätare lägga landsväg, där så tarfvas,
hvar till sin ort så rätt och jämn som ske kan, och där till af oskifto
taga hvad ägor, som möta och föreligga kunna. Ligger i vägen höga
backar, berg eller vatten, som antingen intet eller med för stort besvär
brytas, fyllas och med bro byggas kan, tages då till vägen på sidan hvad
jord och ägor, som näst ligger, och där emot hafve ingen makt att neka;
och njute den, som något märkligt mister af sina ägor, särdeles uti åker
och äng, vedergällning af nästa ägor, eller ock af häradsboer samtlige sin
del och fyllnad’. Här stadgas sålunda uttryckligen, att mark till väg skall
tagas af oskifto. Undantagsvis kunde det dock blifva nödvändigt, att
skiftad mark (särdeles åker eller äng’) togs i anspråk. Det är hufvudsakligen
för detta fall man tänkt sig, att för marken skulle lämnas ersättning,
hvilken borde utgå af nästa ägor eller af samtliga häradsboer.
I de närmast följande förslagen (1694, 1713, 1723) återfinnas samma bestämmelser.
Först i 1728 års förslag finner man stadgadt, att ersättning
för åker eller äng, men ej för andra ägor, skulle utgå af kronan, ett
stadgande, som sedan ingick i lagen.

Vid granskningen af 1692 års förslag hade anmärkts, att vederlaget
borde utgå under form af nedsättning af hemmanets ränta (förarbetena
1 s. 468, VII s. 299), men huruvida denna form af ersättning åsyftats vid
införandet i 1728 års förslag af bestämmelsen om kronans ersättningsskyldighet,
är obekant. I allt fall torde en ersättning in natura, som
stadgandet närmast synes innebära, endast sällan kunnat åvägabringas.
Själfva förutsättningen, att åker eller äng måste afstås, har för öfrigt i
äldre tid säkerligen endast i undantagsfall förelegat; oskiftad mark var i
regel att tillgå.

Det i samtliga förslag före 1728 förekommande stadgandet, att mark
till allmän landsväg skall tagas af oskifto, upptogs visserligen icke i 25
kap. byggningabalken af 1734 års lag, men detta är tydligen beroende
endast af den sammandragna form, som lagverket slutligen erhöll. Måhända
ansågs grundsatsen tillräckligt tydligt uttalad i 4 kap. 1 § byggningabalken,
som torde böra tolkas i öfverensstämmelse med motsvarande
stadgande i 7 kap. af landslagens byggningabalk. Jfr ock resolutionen
på prästerskapets besvär den 9 dec. 1766. Det linnes ingen anledning
att antaga, att genom själfva väganläggningen äganderätten till marken
ansetts i allmänhet undergå någon ändring. I detta afseende står säkerligen
1734 års lag på samma ståndpunkt som landslagen. Frågan om

3

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

äganderätten till de allmänna vägarna är alltså att besvara i enlighet
härmed. Svaret blir hvarken mer eller mindre obestämdt än besvarandet
af samma fråga rörande olika slag af allmänningar och andra oskiftade
ägor, hvaraf mark till vägarna i regel tagits. Att, där undantagsvis
skiftad mark (''åker eller äng’) måste tagas till väg, den sålunda i anspråk
tagna marken i rättsligt hänseende delade vägens karaktär i öfrigt, torde
icke böra betviflas. 1 detta fall, men också endast i detta, är man berättigad
att antaga en ändring i äganderätten. Särskilda omständigheter
hafva emellertid föranledt, att full klarhet icke varit rådande i fråga om
ett dylikt markförvärfs rättsliga natur.

Allt sedan medeltiden synes — särskildt hvad allmänna landsvägar
angår’ — häradet i regel hafva utgjort väghållningsdistrikt, men våghål!-ningsbesväret har endast i ringa mån hvilat på häradet såsom sådant,
utan hufvudsakligen på de särskilda fastigheterna. Denna ståndpunkt intager
ock 1734 års lag. Lagen föreskrifver i 25 kap. 8 § byggningabalken,
att alla de, som å landet hemman äga eller bruka, skola vägar röja samt
att enhvar skall sitt skifte få efter den del han i by äger. Häradet har
väl i regel fortfarande varit väghållningsdistrikt, men till följd af det sätt
hvarpå väghållningsbesvärets utgörande varit bestämdt, har häradet icke
framträdt såsom bärare af rättigheter och skyldigheter i nu förevarande
afseende. Härigenom har, där markförvärf kommit i fråga för anläggning
af väg, förvärfvets likställighet med andra laga fång fördunklats, och lagfart,
där eljest sådan på grund af härom för hvarje tid gällande föreskrifter
bort ske, kunnat anses öfverflödig. Det har icke varit tydligt,
för hvem lagfart skulle sökas; de väghållningsskyldige inom ett visst distrikt
hafva icke enligt den allmänna uppfattningen utgjort en sådan sammanslutning,
att markförvärfvet ansetts såsom ett deras förvärf. Då ersättning
för mistad åker eller äng enligt lagens stadgande skulle lämnas
af kronan, bidrog äfven detta därtill, att markens tagande i anspråk icke
synts förutsätta ett förvärf från de väghållning sskyldiges sida.

Härutinnan har en väsentlig ändring skett genom lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891. Det kan
icke råda något tvifvel därom, att den ''gemensamhet för sig’, hvarom
talas i 5 § af nämda lag, utgör ett s. k. särskildt bildadt rättssubjekt.
Vid sådandt förhållande och då stadgandet om skyldighet för kronan att
utgifva ersättning upphäfts, måste de väghållningsskyldige med hänsyn till
villkoren för förvärfvande af mark till väg vara underkastade hvad i allmän
lag och gällande expropriationsförfattning föreskrifves om förvärf af
fast egendom. Att i 1891 års lag bestämmelser härutinnan icke lämnats,
kan förklaras däraf, att lagen, som öfver hufvud ytterst knapphändigt

4

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

behandlar frågan om anläggning af ny väg, utgått därifrån, att en reglering
af sättet för markförvärf för sådant ändamål folie utanför lagens
uppgift. Hvad sålunda gäller om markförvärf för allmän vägs anläggning
måste enligt sakens natur äfven äga tillämpning å förändring af enskild
väg till allmän. Tydligt är att gällande expropriationsförfattning icke förutsätter
annat än förvärf af äganderätt till den mark, som för allmän väg
exproprieras. För frivillig öfverenskommelse torde, då särskilda bestämmelser
härom saknas, icke heller finnas annan form än öfverlåtelse af
äganderätt.»

Af denna redogörelse framgår, att, enligt justitierådet Sjögrens åsikt,
marken till de äldre allmänna vägarna äges af de olika skifteslagen vid
vägarna — äfven i det fall att undantagsvis skiftad mark tagits i anspråk
mot ersättning. Den på sistnämnda sätt förvärfvade marken bör nämligen
i rättsligt hänseende dela vägens karaktär i öfrigt, säger justitierådet Sjögren.
Dock medgifver han, att full klarhet icke varit rådande i fråga om
ett markförvärfs rättsliga natur. Markförvärfvets likställighet med andra
laga fång har fördunklats, och lagfart har kunnat anses öfverflödig. Det
har icke varit tydligt, för hvem lagfart skulle sökas. Först genom väglagen
den 23 oktober 1891 har, enligt justitierådet Sjögrens mening, ett
särskildt bildadt rättssubjekt, nämligen väghållningsdistriktet, uppkommit,
för hvilket lagfart kunde begäras. Efter väglagens utfärdande måste, anser
justitierådet Sjögren, de väghållningsskyldige med hänsyn till villkoren för
förvärfvande af mark till allmän väg vara underkastade, hvad i allmän
lag och gällande expropriationsförfattning föreskrifves om förvärf af fast
egendom.

Af denna justitierådet Sjögrens framställning, som ju hufvudsakligen
afser de äldre allmänna vägarna, skulle det kunna synas, som om frågan
angående ägande- och dispositionsrätten till de allmänna vägarna icke vore
så invecklad som den i verkligheten är. Frånsedt den omständigheten,
att, åtminstone i flera delar af landet, allmänt råder den föreställningen,
att kronan eller väghållningsdistriktet har äganderätt till de allmänna vägarne,
så har, till följd af senare tiders ändrade samfärdselsbehof och framför
allt de talrika järnvägsanläggningarna, de allmänna vägarna under de
sista femtio åren undergått mycket störa förändringar under förhållanden,
som nog äfven inverkat på vägarnas rättsliga ställning.

På orter, dit man förut ej haft anledning att allmänt färdas, hafva
numera uppstått järnvägsstationer och större samhällen. Följden har blifvit,
att en mängd nya allmänna vägar blifvit anlagda, under det att andra
vägar, af hvilka en del måhända tillkommit rätt nyligen, till följd af sam -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

färdselns nya riktning upphört att underhållas såsom allmänna och uteslutits
ur vägdelningarna.

Då numera, åtminstone i mellersta och södra delarna af landet, marken
i allmänhet undergått skifte samt vägarna nu för tiden anläggas så raka
och backfria som möjligt, har marken till de sålunda anlagda nya allmänna
vägarna i regel tagits uteslutande af skiftad mark. Antingen har
ersättning lämnats för marken, eller ock har den afståtts utan ersättning.
Endast i undantagsfall hafva ordentliga köpeaftal om marken upprättats.
Lagfart å sådan mark har ytterst sällan och endast på sista tiden förekommit.
Då marken lämnats utan ersättning, har väl i allmänhet en
upplåtelsehandling upprättats, men densamma torde vanligen innehålla
endast en »upplåtelse» eller ett »tillsläppande» af marken till allmänt begagnande
och ej en öfverlåtelse med äganderätt. Upplåtaren lärer i sådant
fall fortfarande vara att anse såsom ägare af marken till vägen. Äfven
om marken upplåtits mot ersättning, utan att köpeaftal kommit till stånd,
torde förhållandet vara detsamma och äganderätten sålunda bibehållas af
upplåtaren. Har köpeaftal skett, kunde i allt fall marken ej lagfaras förr
än från och med år 1895, då nya väglagen trädde i kraft och väghållningsdistriktet
blef ett rättssubjekt, som kunde söka och erhålla lagfart.- Att
märka är, att enligt 55 § väglagen vägstyrelsen ej kan vidtaga sådan åtgärd
utan vägstämmobeslut. Lagfart torde ock, såsom förut angifvits,
nästan aldrig förekomma å vägmark. Utan lagfart blifver emellertid enligt
nu gällande lagstiftning äganderätten och jämväl dispositionsrätten
till allmän väg ofta illusorisk. Ett slående exempel härpå lämnar Kungl.
Maj:ts ofvannämnda i högsta domstolen den 21 januari 1910 gifna dom,
hvarvid justitierådet Sjögren gjorde ofvan intagna uttalande om de allmänna
vägarnas rättsliga ställning. Denna dom är mycket märklig och
har i sin mån bidragit att göra frågan om ägande- och dispositionsrätten
till allmänna vägar aktuell. Jag skall därför i största korthet här referera
samma dom.

Sedan Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län år
1895 förordnat, att en å ett hemman befintlig enskild väg skulle såsom
allmän väg ingå i vägdelning inom Västra Hisings härads väghållningsdistrikt,
hade de väghållningsskyldige i distriktet beslutat inlösa nämnda
väg, för hvilken utsedde gode män bestämde ersättningen till 10,700 kronor.
Emellertid blef hemmanet, från hvithet vägen inlösts, försåldt år
1901 å exekutiv auktion, och nye ägaren erhöll den 16 februari 1903
lagfart å fastigheten. Samma dag blef af de väghållningsskyldige först
den 19 januari 1903 sökt lagfart å den inlösta vägsträckan förklarad hvilande,
enär vägområdet icke blifvit i behörig ordning såsom afsöndring

6

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

fastställdt. År 1904 instämde den nye ägaren af hemmanet de väghållningsskyldige
till häradsrätten i orten med yrkande: att som den till
grund för de väghållningsskyldiges ansökning om lagfart åberopade handling
icke vore en i laga ordning upprättad fångeshandling samt vägområdet
icke vid den exekutiva försäljningen undantag^, och köparen af
hemmanet ej heller ägt kännedom därom, att området varit från såld t hemmanet,
den för de väghållningsskyldige gjorda lagfartsansökningen måtte
ogillas och dem åläggas att till hemmanets nya ägare genast afträda vägen.
Vid häradsrätten visade de väghållningsskyldige med vittnen, att den nye
ägaren af hemmanet före inköpet dåra!'' haft vetskap om att vägen
förut blifvit försåld till de väghållningsskyldige. Denna instämda talan
ogillades af häradsrätten, men Göta hofrätt förklarade de väghållningsskyldige
icke vara berättigade att erhålla lagfart å vägen och ålade dem att
genast afträda vägen till hemmanets nye ägare. Såsom skäl för sin dom
anförde hofrätten, att hemmanet blifvit såld! å exekutiv auktion, att denna
försäljning jämväl omfattat vägen, samt att vid sådant förhållande och
jämlikt stadgandena i 82 § utsökningslagen hemmanets nye ägare, äfven
om det af de väghållningsskyldige åberopade förvärfvet af vägen vore att
anse såsom ett lagligen gällande fång, vore i förhållande till de väghållningsskyldige
att anse såsom rätt ägare till vägen. I denna hofrättens
dom gjorde högsta domstolen ej annan ändring, än att de väghållningsskyldige
lämnades ett par månaders anstånd med afträdande! af vägområdet.
Två ledamöter af högsta domstolen voro dock af skiljaktig mening
och ville ogilla den nye ägarens af hemmanet talan på den grund att,
sedan vägen blifvit i vägdelning intagen såsom allmän väg och öfverenskommelse
träffats mellan vederbörande jordägare och väghållningsskyldige
därom, att vägen skulle af de sistnämnda öfvertagas, vägen blifvit till allmänt
begagnande upplåten, samt att vid sådant förhållande inköp af det
hemman, hvaröfver vägen framginge, ej kunde medföra någon som helst
rätt att förhindra vägens användande såsom allmän väg:.

Denna högsta domstolens dom medför högst betänkliga konsekvenser.
Sålunda kan ett väghållningsdistrikt, som icke fått afsöndring fastställd å
alla från olika hemmanslotter upplåtna delar af en allmän väg samt icke
därefter låtit lagfara alla dessa delar, icke vara säker på att icke, när
helst något hemman, hvaröfver vägen går, säljes exekutivt, nödgas ånyo
köpa den öfver hemmanet gående delen af vägen eller lämna betalning
därför, i det fall att förut öfverenskommelse om fri upplåtelse af vägen
träffats.

Samma risk kan nog uppstå äfven i andra fall än efter exekutiv försäljning,
såsom då ny ägare af hemman, öfver hvilket vägen går, sökt

7

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

lagfart före väghållningsdistriktet och därvid varit i god tro, att han haft
äganderätt till vägen, eller då mark till vägen endast »upplåtits» eller
»tillsläppts» för allmänt begagnande samt denna rättighet, som väl endast
medfört nyttjanderätt till vägen, icke blifvit intecknad eller ock ägt bestånd
öfver femtio år eller icke blifvit förbehållen vid öfverlåtelse af hemman,
hvarifrån vägen upplåtits (se 1 kap. 1—3 §§ i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom).

Alla de åtgärder för lagfarts erhållande å allmän väg, hvilka nu äro
behöfliga för vinnande af trygg ägande- och dispositionsrätt till vägen,
äro allt för omständliga och skulle väsentligt förhöja de ändock dryga
kostnaderna för tillkomsten af en allmän väg. Sådana åtgärder hafva äfven,
såsom ofvan antydts, endast i rena undantagsfall vidtagits. Det synes
därför vara nödvändigt, att lagstiftningen tager frågan om hand och inför
enklare åtgärder till tryggande af ägande- eller dispositionsrätten till allmän
väg.. Väghållningsdistriktets dispositionsrätt till allmän väg bör dock
naturligtvis alltid vara inskränkt så till vida, att de administrativa myndigheterna
äga såsom hittills föreskrifva åtgärder angående sådan vägs
underhåll m. m.

Det enklaste och mest praktiska synes mig vara, att lagstiftningen
ordnade dispositionsrätten till allmän väg i ungefärlig öfverensstämmelse
med hvad som före den 1 januari 1876, då kungl. förordningen angående
inteckning i fast egendom trädde i kraft, gällde angående servitut till enskild
väg. Före denna tid var nämligen upplåtelse af rätt till enskild väg
mot eller utan ersättning ett servitut, som gällde utan inteckning och
detta äfven mot den, som inköpt fastighet exekutivt utan förbehåll om
servitutet. Att så varit förhållandet framgår af en mängd rättsfall, af
hvilka må nämnas Kungl. Maj:ts domar den 30 mars 1896 (se Holms juridiska
arkiv Afd. I år 1896 sid. 148) och den 29 september 1904 (se
Holms juridiska arkiv Afd. I år 1904 sid. 295) samt utslag den 14 oktober
1909 (se Holms juridiska arkiv Afd. I år 1909 sid. 490). En sådan
lagändring, som af mig nu ifrågasatts, torde lämpligen kunna ske dels
genom ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom och förordningen
om inteckning i fast egendom af innehåll att upplåtelse af rätt till
allmän väg skulle vara gällande mot ny ägare äfven utan inteckning och
utan sådana inskränkningar, som omförmälas i 1 kap. 1 och 3 §§ i hmen
om nyttjanderätt till fast egendom, och dels genom tillägg till 105 § utsökningslagen
om att sådan upplåtelse skulle gälla äfven mot den, som inköpt
fastighet å exekutiv auktion. Dessa nya bestämmelser synas möjligen
böra gifvas retroaktiv verkan, så att de komma att gälla alla förut befintliga
allmänna vägar.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Anses den nu föreslagna servitutsrätten utan inteckning ej böra ånyo
införas, torde ett särskildt lagfartsförfarande i ungefärlig öfverensstämmelse
med hvad som gäller angående järnväg böra stadgas, dock att lagfarten
förlägges till häradsrätt, samt i samband därmed ett enklare expropriationsförFarande
böra införas.

Ett sådant lagfarts- och expropriationsförfarande medför den fördelen,
bland andra, att om allmän väg behöfver omläggas, den för omläggningen
nödiga nya marken kan förvärfvas genom ägoutbyte med den gamla vägsträckan.
Härvid är att märka, att enligt nu gällande lag ägoutbyte i
flera fall ej kan användas vid vägo ml äggning, men det förslag till ny
skifteslag, som af en därtill utsedd kommitté afgifvits den 28 juli 1911,
undanröjer denna olägenhet genom stadganden i lagförslagets 80 och 81 §§.

I samband med införande af ett lagfarts- och expropriationsförfarande
vid anläggning af ny väg böra äfven bestämmelser meddelas om den exproprierade
markens frigörande från inteckningar, som häfta vid de fastigheter,
från hvilka marken upplåtits.

Det är emellertid ej blott i fråga om tryggad besittningsrätt till allmänna
vägar, som nya lagbestämmelser erfordras. Äfven med afseende å
nedlao-da allmänna vägar är det af nöden, att bestämmelser utfärdas om
dispositionsrätten till desamma.

Såsom ofvan nämnts, råder en rätt utbredd föreställning, att kronan
eller väghållningsdistriktet har äganderätt till de allmänna vägarna. Om
en sådan väg till följd af förändrade kommunikationsförhållanden indrages
från allmänt underhåll eller oinlägges, har stor osäkerhet uppstått om
rätten att förfoga öfver marken till den indragna vägen eller till den vägsträcka,
som vid omläggningen upphör att vara allmän väg. Sådan mark
kan väl ibland vara behöflig såsom enskild väg, men den behöfver då
åtminstone icke hafva samma vägbredd som förut. Ofta behöfver marken
emellertid ej alls bibehållas såsom väg. Att skifta vägen mellan alla delägare
i skifteslaget, om nu detta är ägare till vägen, kan ej gärna komma
i fråga. För en delägare möter det äfven ofta stora svårigheter och kostnader
att tillösa sig vägen af alla öfriga skiftesdelägare. Det vanliga är
därför, att vägen antingen får kvarligga oanvänd, om den anses tillhöra
kronan eller väghållningsdistriktet — i fall väghållningsdistriktet tillfrågas
angående dispositionen däraf, kan detta med fullt skäl säga, att det anser
sig icke äga befogenhet att besluta om dispositionen af marken — eller
ock utan vidare tages i besittning af jordägarna invid vägen. Ofta nog
hafva sedermera på området för den ursprungliga vägen uppförts dyrbara
byggnader eller vidtagits andra åtgärder med densamma, hvartill vederbörande
jordägare, som måhända någon tid efter vägförändringen icke ens

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

ägt kännedom om densamma, i allt fall ansett sig berättigad, särskildt om
han af egen mark, ehuru på annan plats, släppt till mark för vägens
omläggning. Sådan jordägare kan sedermera, om skifteslaget eller °den
verklige ägaren förr eller senare gör anspråk på marken, nödgas med stor
förlust afträda densamma eller därför betala dryg ersättning. Dessa nu
omnämnda förhållanden torde tydligt utvisa, att behof af lagstiftning föreligger.

Jag har tänkt mig, att en sådan lagstiftning möjligen kunde gå i den
riktningen, att jordägare invid förutvarande allmän väg, som ville använda
vägen och lägga den till sin fastighet, skulle äga rätt därtill, om han gjort
anmälan därom hos domaren, och kungörelse därom af domaren utfärdats
med föreläggande för den, som kunde hafva något att erinra i saken, att
inom viss tid till domaren ingifva skriftliga erinringar, men sådana icke
inom förelagd tid inkommit. Anteckning om ett sådant förvärf torde böra
ske i lagfartsboken. Ett sadant förfaringssätt skulle stå i öfverensstämmelse
med grunderna för stadgandena i 12 kap. 5, 6 och 11 §§ i vattenrättskommitténs
den 17 december 1910 afgifna förslag till vattenlag.

Hela denna invecklade och svarlösta fråga om ägande- och dispositionsrätten
till såväl allmän väg som förutvarande sådan väg kräfver emellertid
en noggrann utredning, som endast Kungl. Maj:t är i tillfälle att verkställa.
»

Det ämne, som i förevarande motion afses, har tidigare varit föremål
för Riksdagens uppmärksamhet.

I en vid 1907 års riksdag inom Andra kammaren afgifven motion,
nr 68, hemställde herrar I. E. G. Svensson i Skyllberg och O. G. Eriksson
i Öfra Ödensvi, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande äganderätten till allmänna vägar, så ock om
de förslag till lagstiftning i hithörande ämne, hvartill utredningen kunde
gifva anledning. Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades,
yttrade i utlåtande, nr 13 — jämte det utskottet fann det för det dåvarande
icke vara af något praktiskt behof påkalladt att verkställa utredning
eller meddela särskilda bestämmelser i förevarande hänseende rörande i
bruk varande allmänna vägar — att utskottet beträffande frågan om ägandeoch
dispositionsrätten till allmän väg eller vägdel, som upphört att tagas
i anspråk för afsedt ändamål, funne behof otvifvelaktigt förefinnas att få
denna fråga utredd. Utskottet ansåg emellertid, att alla sådana frågor icke
lämpligen kunde genom allmängiltiga föreskrifter gemensamt lösas utan
borde i hvarje särskildt fall af den, hvars intresse däraf berördes, göras
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 18 höft. 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

till föremål för administrativ myndighets eller domstols pröfning. På dessa
grunder afstyrkte utskottet motionen, hvilken jämväl i enlighet med utskottets
hemställan af båda kamrarna afslogs. _

Vid nästlidet års riksdag förelåg frågan delvis, ehuru i annan form, till
Riksdagens pröfning. I en inom Första kammaren väckt motion, nr 16,
hemställde nämligen herr F. Flallberg, att Riksdagen ville i skrifvelse til
Kun al. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
angående behöfligheten af en lagstiftning i fråga om reglering af äganderättsförhållandena
i följd af vägars ändrade läge, samt. för Riksdagen
framlägga det förslag härutinnan, hvartill nämnda utredning kunde lör

anleda. . , t

Jordbruksutskottet, till hvilket ifrågavarande motion hänvisades, tarm
enligt utlåtande nr 52 en utredning hvad beträffar enskilda vägar, icke
behöflig. I fråga åter om de allmänna vägarna fann utskottet den gjorda
framställningen värd beaktande, men ansåg, att med nu gällande bestämmelser
äganderättsfrågan kunde vid omläggning af en allmän väg ordnas
o-enom ett af utskottet närmare angifvet ägoutbytesförfarande, till hvars
användande skiftestadgekommitténs förslag till ny skiftestadga, hvars afgifvande
vore att snart motse, lämnade vidgade möjligheter.

Vid sådant förhållande fann utskottet med frågans behandling, hora
anstå i afbidan på kommitténs utlåtande samt hemställde, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Denna utskottets hem
ställan blef äfven af båda kamrarna bifallen. . „

Skiftesstadgekommittén har numera, den 28 juli .1911, atgitvit si
betänkande och däruti föreslagit en utvidgning af möjligheten att erhålla
ägoutbyte. Härigenom torde dock de spörsmål, som afses i nu förevarande
motion, endast i ringa mån beröras.

Det spörsmål, som genom förevarande motion sålunda ånyo förelagts
Riksdagen, afser lagstiftningsåtgärder dels för vinnande af trygghet i
ägande- och dispositionsrätten till i bruk varande allmänna vägar, vare
sfa redan befintliga eller sådana som kunna komma att anläggas, och
dels för ordnande af de rättsförhållanden, som kunna uppstå därigenom
att äldre vägar upphört att tagas i bruk för deras ursprungliga ändamål.

Beträffande förstnämnda fråga — angående nu befintliga och framdeles
tillkommande allmänna vägar — finner utskottet af den utredning, som i
förevarande motion lämnats, numera med full tydlighet framgå, att behof
föreligger att genom lagstiftningen få rättsförhållandena i förevarande afseende0
beträffande dessa vägar och hvad därmed sammanhör ordnade på
ett tillfredsställande sätt. Särskildt har det rättsfall, för hvilket motionären

11

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

lämnat redogörelse, gifvit vid handen, att den oklarhet och den obestämdhet,
som i nämnda hänseende förefinnas i fråga om allmänna vägar, kunna
lända till afsevärdt men för väghållningsskyldige och det allmänna; endast
i mycket ringa omfattning torde lagfarts- och inteckningsförhållandena
med afseende på de allmänna vägarna blifvit behörigen ordnade.

I fråga om grundlinjerna för en blifvande lagstiftning har motionären,
under framhållande af de svårigheter, som härvid möta, framställt
åtskilliga förslag. Ehuru utskottet icke i frågans närvarande skede kan
göra något bestämdare uttalande om den lösning, som framför andra bör
sökas, finner utskottet sig dock böra framhålla såsom sin mening, att det
synes i hög grad tvifvelaktigt, huruvida, såsom motionären alternativt
antydt, det skulle vara lämpligt att för tryggande af rätten till allmänna
vägar nödgas tillita ett mer eller mindre vidlyftigt och kostsamt lagfartsförfarande.
Enklast kunde frågan möjligen lösas genom sådana lagbestämmelser,
att, sedan i vederbörlig ordning viss vägsträcka förklarats skola
utgöra allmän väg och antingen ingått i vägdelning eller öfvertagits till
underhåll af vägkassan, vägen äfven om den fortfarande vore att anse
såsom en del af den fastighet, hvarifrån marken till densamma tagits,
dock, så till vida ställdes utom fastighetsägarens förfoganderätt att dess
användande för sitt ändamål icke kunde förhindras. På en blifvande utredning
lärer emellertid få ankomma att närmare utfinna sättet, huru en
sådan lösning, som här antydts, kan stå att vinna, eller huru lösningen
af frågan eljest må kunna ernås.

Såsom ofvan anmärkts, afser förevarande motion äfven ett ordnande
af äganderättsförhållandena beträffande sådan vägmark, som varit allmän
väg, men upphört att användas för sitt ändamål. I fråga härom finner
utskottet i likhet med förra årets jordbruksutskott behof af en utredning
föreligga. Men däremot ställer sig utskottet tveksamt, huruvida en sådan
utredning kan leda till en enhetlig lösning af frågan på lagstiftningens
väg eller på annat sätt. Det synes fastmera kunna ifrågasättas, huruvida
öfverhufvud taget tvistefrågor i detta afseende lämpligen kunna lösas annorledes
än genom myndighets eller domstols afgörande i hvarje särskildt
fall. Det oaktadt finner utskottet likväl lämpligt, att, om en utredning
kommer till stånd angående äganderättsförhållandena med afseende på
allmänna vägar, uppmärksamhet ägnas äfven åt denna del af frågan. 1
detta afseende innehåller justitierådet Sjögrens af motionären återgifna uttalande
beaktansvärda anvisningar. Med den uppfattning angående äganderätten
till vägmärken, som där göres gällande, lärer emellertid, enligt
utskottets mening, icke vara förenligt att, på sätt motionären ifrågasatt,
förvärf af sådan mark, som utgöres af en nedlagd allmän väg, skulle kunna

12

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

grundas på en i viss ordning hos domaren gjord anmälan. En öfverflyttning
i nämnda form af ägande- eller dispositionsrätten till dylikt område synes
därför icke vara tillrådlig.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning dels angående
ägande- och dispositionsrätten till allmänna vägar och
till mark, som utgöres af nedlagd sådan väg, och dels
huru trygghet må vinnas för det allmänna i dispositionsrätten
till allmän väg, samt för Riksdagen framlägga
de förslag, som af denna utredning föranledas.

Stockholm den 1 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Herrar Trana och Pettersson i Södertälje hafva begärt få antecknadt,
att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1912.