Lagutskottets utlåtande Nr 20

Utlåtande 1912:LU20

Lagutskottets utlåtande Nr 20,

L

Nr 20.

Ankom till Riksdagens kansli den 24 februari 1912 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt för frikyrklig församlings föreståndare
att förrätta dop och jordfästning.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till
utskottet hänvisade, likalydande motioner, dels nr 14 inom Första kammaren
af herr Wilh. Gullberg och dels nr 47 inom Andra kammaren af
herrar Felix Hamrin och Axel Modig, i hvilka motioner hemställts, att
Kiksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Kiksdagen framlägga en lag, som ger frikyrkoorganisation
rätt att för sin församlingsföreståndare begära fullmakt
och tillstånd att förrätta dop och jordfästning, som enligt nu gällande
kyrkolag endast tillkommer prästman.

Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört:

»Inom den svenska statskyrkan har som bekant under de sista årtiondena
frikyrkliga riktningar uppstått och fått eu rätt afsevärd omfattning.
Det är nog inte alls öfverdrifvet, om man uppskattar de s. k. frikyrklige
inom landet till 200,000 myndige män och kvinnor. De ha
uppfört sina missionshus och kyrkor och i dem samlas söndagligen stora
skaror af vårt folk och få sin andliga uppbyggelse. Att börja med sågo
statskyrkans officiella representanter, biskopar och präster, dessa riktningars
tillvaro och arbete med mycket oblida ögon. Bitterheten mot
dem är dock nu, det kan med glädje konstateras, mångenstädes alldeles

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 17 höft. (Nr 20.)

2

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

borta. Man bar å ömse sidor funnit, att det är uppgifter nog för såväl
den officiella kyrkan och hennes tjänare som för dessa frikyrklige. Med
afseende på ordets förkunnande och nattvardens utdelning är också full
frihet, så att någon ytterligare frihet med afseende på dessa två s. k.
nådemedel föreligger icke. Äfven angående vigsel och äktenskapsafslutning
har Riksdagen tillmötesgått de önskningar, som i vida frikyrkliga
och äfven okyrkliga kretsar varit rådande. Emellertid kvarstå ännu ett
par oegentligheter, som jag härmed tager mig friheten påpeka i förhoppning
att det måtte medföra rättelse.

. Den första rör barndopet. Ingen kan ju förmena frikyrkliga föräldrar
att låta döpa sina barn af församlingsföreståndaren i den församling
de tillhöra. Sådana dop förekomma ock somligstädes rätt allmänt.
Dessa barn inskrifvas nu i de kyrkoböcker, som föras af det officiella
prästerskapet, med anteckning om att de icke äro döpta af svenska kyrkan.
Någon skada häraf lida väl barnen icke, men nog är nämnda anteckning
minst sagdt en oformlighet, och borde rättelse i denna sak kunna vinnas.

Den andra rör jordfästning af medlemmar tillhörande frikyrkliga
församlingar. Någon stralfpåföljd torde icke numera komma i fråga,
ifall den frikyrklige församlingsföreståndaren åtoge sig detta uppdrag.
Men så lojala äro de frikyrklige och deras ledare, att de anmoda det
officiella prästerskapet att utföra också den akten. I bästa samförstånd
brukar väl ock i regel uppgörelse kunna träffas mellan statskyrkans präster
och de frikyrkliges familjer vid nämnda tillfällen om tid och förhållanden
vid jordfästningen. Men nog skulle det för nämnda familjer kännas bäst,
om de i allo finge ordna med saken som de helst önska.

Eör god ordnings skull och till alla parternas båtnad synes mig
här omförm äkta förhållanden kunna lagligen ordnas så, att frikyrkoorganisation,
hvars medlemsantal af myndige män och kvinnor uppgår till minst
50, Indika icke vilja ställa sig under den s. k. dissenterlagen utan alltfort
stå kvar i svenska statskyrkan, må för af dem vid församlingssammankomst
vald föreståndare kunna hos Konungens befallningshafvande
eller annan myndighet begära fullmakt för honom att för en tid af högst
5 år i sänder med laglig befogenhet fullgöra här ofvan nämnda handlingar.
Skulle missbruk på ett eller annat sätt ske, så kan fullmakten återkallas.
Af sådan församlingsföreståndare utfärdad, lagligen bevittnad dopattest
skulle gälla så, att ingen särskild anteckning skulle behöfvas. Jordfästning
af med dylik fullmakt försedd person skulle ock vara af fullkomligt
legal natur.»

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 3

Hvad först angår det i förevarande motioner framställda yrkandet
om rätt för frikyrkoförsamlings föreståndare att under viss förutsättning
inom svenska kyrkan förrätta jordfästning, vill utskottet erinra om följande.

Enligt lag den 25 maj 1894, som efter sin ordalydelse afser
dödsfall inom svenska kyrkan, föreskrifves, att vid begrafning af nämnda
kyrkas medlemmar jordfästning ej må förrättas af annan än präst inom
samma kyrka. Vidare lärer enligt grunderna för kungl. förordningen
angående främmande trosbekännare m. m. den 31 oktober 1873 gälla,
att jordfästning af medlem utaf ett till offentlig religionsöfning här i
landet berättigadt trossamfund må ske i öfverensstämmelse med samfundets
uppgifna trosbekännelse och församlingsordning; hvarjämte mosaiska
trosbekännare, enligt den genom kommerskollegii cirkulär den 13 augusti
1838 kungjorda ordning rörande hvad sådana trosbekännare hafva att
iakttaga i afseende å ntöfningen af sin religion m. m., äga att begrafva
sina döda å särskild begrafningsplats, som med vederböraude jordägares
bifall därtill kan utses.

Fråga om ändring i bestämmelserna rörande jordfästning i enahanda
syfte som nu har förut varit föremål för Riksdagens pröfning.
Vid 1910 års riksdag väcktes sålunda inom Andra kammaren motion
af herr Byström (nr 74) att äfven annan person än präst i statskyrkan
och den, som enligt kungl. förordningen angående främmande trosbekännare
är jämställd med statskyrkopräst, »må kunna berättigas att
förrätta begrafning». Denna motion afstyrktes af lagutskottet med hufvudsakligen
den motivering, att, därest de, som vore missnöjda med den nuvarande
ordningen, önskade öfvergå till annat trossamfund eller ville
bilda eget sådant samfund, som afses i 1873 års förordning, det stode
dem fritt att utträda ur kyrkan, samt att i hvarje fall de frikyrkligas ställning,
hvilka inom kyrkan bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar,
skulle blifva reglerad genom den lagstiftning, som kunde
blifva eu följd af den af Riksdagen i skrifvelse den 9 mars 1909 hos Kungl.
Maj:t begärda utredning angående de villkor, under hvilka det kunde
tillåtas medlem af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven afsikt att
öfvergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan. Fyra reservanter
inom utskottet tillstyrkte emellertid bifall till motionen under framhållande
bland annat, att ett bibehållande af den kyrkliga jordfästningens
obligatoriska karaktär ej torde stå i öfverensstämmelse med den utveckling
i riktning mot frigörelse från kyrkligt tvång, som under de senaste
åren framträdt.

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Yid behandlingen inom kamrarna blef motionen af Första kammaren
afslagen, hvaremot Andra kammaren biföll densamma.

Det synes utskottet, som vore en ändring i hithörande bestämmelser
i den riktning motionärerna nu föreslagit af behofvet påkallad. Tvånget i
fråga om formen för begrafning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar
bland d£ frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt håll har
uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta
hänseende. Äfven medlemmar i frikyrkliga samfund, som ej utträdtur statskyrkan,
synas böra få ordna med begrafningen af sina döda i enlighet med sin
uppfattning af denna förrättnings rätta innebörd och häraf beroende form;
onekligen måste det anses för den aflidnes anhöriga mera tilltalande
och öfverensstämmande med dessas religiösa känsla, att den person,
af hvilken den aflidne under lifstiden mottagit andlig uppbyggelse, äfven
får förrätta jordfästningen. Det synes här icke föreligga skäl att i lagstiftningen
förbehålla de statskyrkliga formerna eu obligatorisk karaktär,
som icke öfverensstämmer med den allmänna uppfattningen af dessa
formers nödvändighet och betydelse för det religiösa lifvet.

Mot motionärernas förslag i förevarande del har visserligen framhållits,
att de frikyrkliga organisationer som åsyftas skulle genom att
bilda egna trossamfund af den i dissenterförordningen afsedda beskaffenheten
kunna förskaffa sig den rätt de eftersträfva. Men, enligt hvad erfarenheten
visat, har i många fall svårighet yppat sig för dylikt frikyrkligt
samfund att ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings föreskrifter
om villkoren för ett utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning
har sådant utträde ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste
därför i en mycket stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga.

Redan med nu gällande bestämmelser torde visserligen icke någon
straffpåföljd drabba den, som utan att vara präst i svenska kyrkan förrättat
jordfästning. Men då i lagen angående jordfästning förbud meddelats
för annan än sådan präst att verkställa dylik förrättning, innebär
ett öfverträdande häraf ett lagbrott; och eu rättelse härutinnan synes
därför vara på sin plats.

Hvad utskottet sålunda anfört i fråga om jordfästning synes i hufvudsaklig
mån äfven hafva tillämpning på det af motionärerna framhållna
önskemålet om rätt för frikyrkoförsamlings föreståndare att förrätta dop.

1686 års ännu gällande kyrkolag stadgar i fråga om dop i 3 och
4 kap., att »alla fullkomligen till världen födda och lefvande barn» skola

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

5

af deras föräldrar »till den heliga döpelsen befordras». Döpelsen skall
»med Guds ord och rent obemängd! vatten förrättas utaf de ordinarie
predikanterna»; dock är det icke vederbörande »förbjudet att bruka härutinnan
kapellanen, om de så vilja». Är barnet emellertid mycket svagt,
»så att det hvarken kan till kyrkan föras eller prästens ankomst tryggeligen
afbidas, då vare gudfruktigt och till laga ålder kommet, förståndigt
folk af mankön och, där ingen däraf är för handen, någon af kvinnkönet
tillåtet att döpa barnet». Dock skall, när ett sådant i nödfall döpt barn
kommer till krafter, detsamma föras till kyrkan, därvid prästen skall
efterfråga, om barnet är rätt döpt, samt på närmare angifvet sätt bekräfta
dopet, äfvensom gifva barnet namn, där så icke redan skett,

Något annat fall af lekmannadop än det nu nämnda, det s. k. nöddopet,
känner kyrkolagen icke. Det må dock anmärkas, att den rätt
till fri religionsöfning, som jämlikt kungl. förordningen angående främmande
trosbekännare under vissa villkor af staten tillerkänts kristna
trossamfund, äfven torde medgifva förrättande af dop inom dylikt samfund
i enlighet med dettas uppgifna trosbekännelse och församlingsordning.

Frågan om vidsträcktare befogenhet för lekman att inom svenska
kyrkan förrätta dop har förut varit under ompröfning. Krafvel på rättsligt
erkännande af dylik af lekman verkställd förrättning har därvid
hufvudsakligen tagit sig uttryck i eu fordran på ändring i sättet för
dopets anteckning i kyrkoböckerna.

I cirkulär den 13 juni 1896 hade Kungl. Maj:t på förekommen
anledning fäst vederbörande prästerskaps uppmärksamhet på nödvändigheten
af att tillse, att dop, som af lekman utan nödfall förrättades, icke
blefve i födelse- och dopboken antecknadt, med mindre tillförlitlig kännedom
vunnits därom, att de för dopet såsom sakrament oundgängliga
beståndsdelarne varit för handen, i hvilket afseende de i kyrkohandboken
i fråga om nöddop gifna anvisningarne vore att beakta; och borde därvid
bland annat i församlingsboken efter personens namn utskrifvas orden
»döpt af lekman». Detta cirkulär ansågs på vissa håll gifva stöd åt den
uppfattningen, att dop af lekman, äfven om det skett utan nödfall, vore
att anse som ett af svenska kyrkan erkändt dop, blott de för dopet
såsom sakrament oundgängliga beståndsdelarna varit för handen. Denna
uppfattning af lekmannadopets betydelse medförde i några delar af landet
en väsentlig stegring af antalet lekmannadop.

Sedan emellertid Kungl. Maj:t genom en af ett stort antal präster
undertecknad, till Kungl. Maj:t ingifven petition erhållit kännedom om

6

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

att berörda cirkulär blifvit, som det syntes, missuppfattadt såsom innehållande
jämväl ett uttalande angående betydelsen af dylik dophandling,
blef — efter det rikets biskopar, kallade till sammanträde i Stockholm,
afgifvit yttrande i anledning af berörda petition — geuom kungl. cirkulär den
18 mars 1898, med ändring af föreskrifterna i förstnämnda cirkulär,
stadgadt, att, när anmälan göres om ett af lekman utan nödfall förrättadt
dop, präst skall, utan att vara pliktig ingå i sådan pröfning af dophandlingen,
som i 1896 års cirkulär förutsattes, dels i födelse- och dopboken
införa orden »Icke af svenska kyrkan döpt», under hänvisning
till den skriftliga och af tvenne vittnen till riktigheten bestyrkta redogörelse
för dophandlingen, som vid anmälan skall ailämnas för att sedermera
förvaras, dels affatta den genom cirkuläret föreskrifna anteckningen
i förs am lingsb oken sålunda, att efter dens namn, som med anmälan afses,
antecknas och understrykas orden »icke af svenska kyrkan döpt».

Yid under åren 1908, 1909 och 1910 hållna kyrkomöten väcktes
frågan om sättet för anteckning af lekmannadopet ånyo på tal. Yid
samtliga dessa kyrkomöten framställdes yrkande om åläggande för pastor
att undersöka, huruvida dop, som förrättats af lekman, skett i rent och
obemängd! vatten till Faderns, Sonens och den Helige Andes namn samt
att, om pastor funne det så hafva skett, i kyrkans dopbok anteckna barnet
såsom döpt. Dessa motioner blefvo emellertid af kyrkomötet afslagna.

Ehuru de åtgärder och yrkanden, som enligt hvad sålunda anförts,
i förevarande hänseende förekommit, till synes endast hafva afseende å
sättet för lekmannadopens anteckning i ministerialböckerna, torde dock
dylik anteckning, verkställd på ena eller andra sättet, faktiskt blifva afgörande
för den betydelse, som, då i särskild! fall fråga därom uppstår,
må kunna tillerkännas sådant dop.

Såsom ofvan nämnts, känner kyrkolagen icke annat dop af lekman
än nöddop. Enligt gällande kyrkohandbok skall emellertid, »då dopbekräftelse
sökes af personer, som mot kyrkans ordning blifvit döpta», med
nödiga ändringar samma formulär följas, som i fråga om bekräftelse af
nöddop är fastställdt. Af förhandlingarna inom Riksdagen och vid
kyrkomötena under de senare åren i här afsedda ämnen framgår ock,
att bland sakkunniga meningarna om dopets såväl sakramentala som
kyrkorättsliga betydelse äro delade. Å ena sidan har uttalats, att det
vore »höjdt öfver allt tvifvel», att dop af lekman eller af frikyrklig
pastor kunde »betraktas lika giltigt, som om det vore verkställdt af statskyrklig
präst», hvaremot å andra sidan förnekats, att lekmannadop i

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 7

annan ordning, än kyrkolagen föreskrifver, kunde tillmätas rättsligt
värde.

Eedan det sist anförda synes utskottet tala för en lagändring i af
motionärerna föreslagen riktning. I hvarje fall utvisar den rådande
meningsskiljaktigheten, att ett förtydligande af hithörande bestämmelser är
önskvärdt. Redan nu förrättas i stor omfattning såväl dop som andra
kyrkliga förrättningar af frikyrkoförsamlingarnas predikanter; och i särskilda
mål hafva domstolarna förklarat, att vederbörande ej kunde härför
fällas till ansvar. Rör undvikande af ofta besvärliga och föga tillförlitliga
utredningar angående sättet och formerna för dopförrättningens verkställande
äfvensom af vederdop och andra olägenheter, synes det utskottet
angeläget, att dessa dop, i den mån de skett i rätt intention och
i föreskrifna former i öfrigt, tillerkännas giltighet inom statskyrkan.
Utskottet delar sålunda motionärernas mening om behofvet af ändrade
bestämmelser i förevarande hänseenden.

I fråga om sättet för vinnande af det i motionerna åsyftade ändamål,
synes det utskottet vara lämpligt att, såsom föreslogs i den ofvan
åberopade motionen vid 1910 års riksdag, hänföra rätten att verkställa
de ifrågavarande förrättningarna till den person, åt hvilken en
dylik rätt skall meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa
karaktär sammanhör, att man icke kan undgå att ställa vissa kraf på
den, som verkställer förrättningen. Äfven de åligganden, som pålagts
begrafnings- och dopförrättare med afseende å kyrkobokföringen och
nödvändigheten af att vinna tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas
namn m. m., ställa anspråk på förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan,
att säkerhet måste finnas för ett behörigt fullgörande af dessa
åligganden.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Ivungl. Maj:t låta utreda, under hvilka villkor annan
person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas
att inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.

Stockholm den 24 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

8

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Reservationer:

Herr Petersson i Lidingö villastad, med hvilken herrar af Ekenstam
och von Baumgarten instämt, har anfört:

»Frågorna om rätt för frikyrklig predikant att förrätta dop och jordfästning
ingå som detaljfrågor i den allsidiga utredning om vidgad rätt
till utträde ur svenska statskyrkan, hvarom Riksdagen i skrifvelse den
9 mars 1909 gjort framställning hos Kungl. Maj:t. De komma alltså att
upptagas till undersökning i sammanhang med nämnda utredning, och
de förslag, som därvid afgifvas, komma att omfatta äfven dessa ämnen.
Det torde då vara mindre nödigt, att Riksdagen nu ånyo uttalar sig
därom, liksom det synes mig mindre lyckligt, att Riksdagen redan på
detta stadium inlåter sig på ett bedömande*af den riktning hvari, eller
det sätt hvarpå dessa spörsmål höra lösas. Det senare synes mig så
mycket mindre böra ifrågakomma, som motionärernas framställning varit
föremål för beaktansvärd gensaga från frikyrkligt håll. Under sådana
förhållanden yrkar jag, att motionärernas framställning icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Trana har förklarat, att han på, bland andra, de af herr Petersson
i Lidingö villastad anförda skälen instämmer i dennes yrkande om
afslag å de ifrågavarande motionerna.

Herrar Gustaf Andersson, Håkanson, Söderbergh, Jansson i Edsbäcken
och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt, att de ej deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet. Tillika skulle här antecknas,
att herr Bergendahl icke deltagit i ärendets slutliga behandling.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktieholaget 1912.