Lagutskottets utlåtande Nr 19

Utlåtande 1918:LU19

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1918 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 23 § i lagen om arrende av viss jord å landet inom
Norrland och Dalarne.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelins, Högberg,
Alexanderson*, von Sydow, Olsson Lars*, Tisell, Hult, Permansson*, Pettersson i
Bjälbo, Lindley Ernst*, Holmdahl, Strid, Helger och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 206, har herr Ivar Vennerström hemställt, att riksdagen måtte besluta
antaga följande förändrade lydelse av 23 § i lag om arrende av viss jord
å landet inom Norrland och Dalarne:

»§ 23. Ej må arrendator förbjudas att för husbehov
utöva den rätt till jakt och fiske, som hör till den arrenderade
jorden.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del
av en fastighet, vare arrendatorn jämväl berättigad att
till husbehov begagna den rätt till jakt och fiske, som
hör till den övriga fastigheten.»

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären anfört följande:

»I lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
stadgas ifråga om jakt och fiske i § 23 följande: ''Angående arrenda torns

rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt stadgat. Ej må
arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den
arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där
särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.’

I § 3 av jaktstadgan av den 21 okt. 1864 stadgas bland annat: ''å
jord, som till bruk åt någon upplåtes, tillhöre jakträtten brukaren, där ej
annorledes avtalas.’ Jordägarens rätt att låta jakträtten vara beroende
av särskilda avtal mellan ägaren och brukaren har i regel begagnats så,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 saml. 13 käft. (Nr 19—20.) 1

Motionärens

motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 19.

att den förre i arrendekontraktet förbjudit den senare all jakträtt å den
arrenderade marken. I ett kontrakt mellan ett av Norrlands största bolag
och en dess arrendator återfinnes t. ex. en paragraf av följande lydelse:
’A11 jakträtt förbehålles jordägaren ensam, och vare arrendatorn

skyldig att till jordägarens tjänsteman anmäla där jakt av obehöriga utövas.
’ Liknande jaktförbud för arrendatorn finnas säkerligen stadgade
i så gott som alla bolags kontrakt. De mycket få undantagen bekräfta
blott regeln. Då en tredjedel av Norrlands mark äges av bolag,
betyder detta förhållande, att jakträtten på den väldiga vidden är fråntagen
de fattiga arrendatorerna och förbehållen de rika bolagsmännen.
I vissa delar av Norrland, där bolagens äganderätt omfattar nära nog
hela socknars områden, är bolagens monopolrätt till jakten ännu större.

Den norrländska arrendelagens bestämmelser i fråga om rätt till
fiske äro allt för snävt tilltagna gent emot arrendatorerna. Enligt lagens
§ 23 har arrendatorn rätt till fiske endast å den arrenderade jorden.
Men då. man nu vet — såsom Lindhagen yttrade vid 1909 års riksdagsbehandling
av norrländska arrendelagen — att de arrenderade ägorna
oftast endast komma att bestå av den odlade jorden, så kommer arrendatorernas
fiskerätt att inskränka sig därtill, att de få stå på åkerrenarna
och meta, om något fiskevatten händelsevis går ditupp.

Meningen borde väl vara, att arrendatorn skulle kunna livnära sig
på hemmanet. Ur denna synpunk är det befogat, att arrendatorn tillerkännes
större rätt till saväl jakt som fiske. Särskilt under nuvarande
nödtider. För den fattiga befolkningen, som lider av minskad livsmedelstillgång,
är det av största betydelse att kunna hämta den ökade
näring till livets uppehållande, som jakt och fiske kunna skänka. För
bolagsdisponenten och bolagstjänstemannen är utövande av jakt och
fiske ofta ingenting annat än ett nöje, en lyxsak. För den fattige
arrendatorn däremot kunna jakt och fiske ge ett oumbärligt tillskott till
det knappa livsmedelsförrådet. Under dessa nödens och svältens tider
kan icke för mycket göras för att öka den fattigare befolkningens livsmedelstillgångar.
»

Utskottets

yttrande.

Enligt 6 § i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912 och 11 §
i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 gäller för närvarande, att
en arrendator, där ej annorledes avtalas, äger nyttja den jakt och det
fiske, som hör till den arrenderade jorden. I 23 § i lagen den 25 juni
1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne har
avtalsfi iheten inskränkts sålunda, att arrendatorn ej genom avtal kan
avhändas rätten att jiska, för husbehov, från vilken regel dock gjorts

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

det undantag, att även husbehovsfiske far förbjudas i visst fiskevatten
eller del därav, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande. Motionären hemställer om sådan ändring i sistnämnda
paragraf, att arrendators rätt till husbehovsfiske icke må för något fall
förbjudas, att denna rätt icke såsom nu må begränsas till det fiskevatten,
som hör till den arrenderade jorden, utan utsträckas till all hemmanets
eller lägenhetens fiskevatten samt att i nu nämnda avseenden arrendators
rätt till jakt må likställas med rätten till fiske.

Den stora betydelse, jaktens och fiskets rationella utnyttjande har
för vårt lands livsmedelstillgång, får icke underskattas. Också har intresset
för såväl jakt som fiske under senare åren städse ökats, och
bådadera hava med rätta befunnits vara förtjänta av åtgärder från statens
sida för sitt fortbestånd och utveckling. Ett frigivande av jakten
och fisket i den utsträckning, motionären föreslagit, skulle enligt utskottets
förmenande utan tvivel hämma denna utveckling och därigenom
medföra icke blott för arrendatorn minskat utbyte av fisket utan jämväl
för landet i dess helhet ur folknäringssynpunkt menliga påföljder. Då
arrendatorn vid norrländska arrendelagens tillkomst förmenades böra erhålla
rätt till husbehovsfiske därför att fisket ansågs lämna ett så värdefullt
bidrag till hushållet, att det särskilt i avlägsnare trakter och under
nödår skulle för jordbrukaren vara så gott som oumbärligt, måste man
likväl för fiskets egen skull från den uppställda regeln göra det undantag,
som ovan nämnts. Det lärer icke kunna bestridas, att ett medgivande
åt arrendatorn att fiska jämväl i det fiskevatten, däri särskilda
åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets befrämjande, skulle medföra
fara för att intresset för fisket skulle minskas och att åtgärder i nu
nämnt syfte skulle så småningom utebliva, ett förhållande, som i sin
ordning helt visst komme att återverka jämväl på det arrendatorn redan
tillkommande husbehovsfisket. Utskottet kan alltså icke förorda någon
ändring härutinnan, så mycket mindre som erfarenheten givit vid handen,
att det norrländska fisket på flera ställen är statt i tillbakagående.

Ej heller kan utskottet tillstyrka bifall till motionärens hemställan
om utsträckning av arrendatorns rätt till fiske till all hemmanets eller
lägenhetens fiskevatten. Åtminstone såvitt Norrland gäller, torde denna
rätt i allmänhet redan nu tillkomma arrendatorn, då nämligen fisket
där som regel är oskiftat. Och för det fall, att fisket är skiftat, lärer
arrendatorn till stöd för sitt anspråk att få fiska i annat fiskevatten än
det, som hör till den arrenderade jorden, icke kunna åberopa starkare
skäl än till exempel en jordägare, vars ägor gränsa upp till fiskevattnet,
eller för övrigt varje annan, som, enär han har sitt hemvist i grann -

4 Lagutskottets utlåtande Nr 19.

skåpet av fiskevattnet eller av annan anledning, skulle hava fördel av att
få tillgodogöra sig fisket i detsamma.

Vad slutligen angår arrendatorns rätt till jakt, erbjuder jakten onekligen
många likheter med fisket. En på sätt motionären avser obegränsad
rätt för arrendatorn till jakt skulle emellertid enligt utskottets
förmenande innebära ett bestämt hinder för främjandet av en rationell
jaktvård. Någon begränsning i avtalsfriheten mellan jordägare och
arrendator beträffande jakten, på sätt skett för fiskets del, synes icke
heller hava ifrågasatts vid norrländska arrendelagens tillkomst. Ändrade
förhållanden, som nu skulle kunna föranleda ett ingripande från lagstiftarens
sida i detta avseende, lära icke hava inträtt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herrar Persson i Norrköping, Strid och Helger, som anfört:

De förhållanden angående arrendatorers rätt att till husbehov idka
fiske, som enligt lag äro gällande i Norrland och Dalarna, hava förut
blivit påtalade i riksdagen. Och bland arrendatorerua ej blott inom
Norrland och Dalarna utan även inom andra delar av landet har försports
och förspörjes missnöje över de stränga och ofta onödiga inskränkningar
som på olika sätt genomförts å dessa områden. Dessa
inskränkningar, införas ej blott för att uppehålla en god jakt- och fiskevård
eller för att främja dessa näringars utveckling — mot vilket ingen
vill vända sig utan jämväl för att icke säga ofta i andra syften.
På sina håll idkas ju jakten och fisket t. o. m. mera ur ren nöjessynpunkt
än som nyttig verksamhet, och det torde näppeligen vara på sin
plats att på grund därav onödiga inskränkningar förekomma mot de
fattiga odlarnas och brukarnas naturliga och rimliga rätt att genom
jakt och fiske få upphjälpa sitt klena kosthåll. Frågan är av så pass

Lagutskottets utlåtande Nr 19. &

vikt, att den bör ägnas nödig uppmärksamhet. Vi skulle helst önska,
att en utredning för hela riket komme till stånd om bättre i''ätt för
arrendatorer, torpare och vederlikar att idka jakt och fiske till husbehov
å arrenderad mark samt å större skogsmarker och därtill hörande vattendrag
och sjöar, liggande under arrendegivarens ägor, men enär motionärerna
inskränkt sig till att yrka åtgärder blott för Norrlands och
Dalarnas del, nöja vi oss nu med att hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning huruvida och i vad mån utsträckt
rätt till jakt och fiske för husbehov må, utan
skada för en rationell jakt och fiskevård, kunna beredas
arrendatorer och deras vederlikar i Norrland och
Dalarna — samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.