Lagutskottets utlåtande Nr 19

Utlåtande 1914:LU19 - b

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 3 aug. 1914 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 kap.
14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam,
Trana, greve Lagerbjelke, Alexanderson*, Johanson i
Valared*, Olsson i Hof*, greve Spens*, Ehasson*, Pettersson i
Södertälje, Scliotte, Olsson i Broberg*, Persson i Norrköping,
Olsson i See* och Svensson i Salang.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 88, hava herrar Hickar d Sandler, Hjalmar Branting, J. A. Ingvar sou,
Nils Persson i Malmö, Herman Lindqvist i Stockholm, friherre E. Palmstierna,
F. W. Thorsson, Viktor Larsson i Västerås, Värner Rydén och
Bernh. Eriksson i Grängesberg hemställt, »att riksdagen ville för sin del
besluta att återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det innehåll denna §
hade före 1906 års lagändring.»

Till stöd för denna sin framställning hava motionärerna åberopat
motiveringen till en av dem vid första lagtima riksdagen under innevarande
år avgiven motion, nr 195 i andra kammaren, däri motionärerna anfört
följande:

»I maj månad 1906 överlämnade den första liberala regeringen till
riksdagen ett lagkomplex, som efter dåvarande justitie- och statsministern
blivit kallat »Staafflagarne». Mot de föreslagna lagändringarna insatte den
socialdemokratiska riksdagsgruppen all sin kraft såväl då förslaget först
framlades som ock då, år 1909, den i Staafflagarne ingående ändringen
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 19 käft. (Nr 19.) 1

2

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

av tryckfrihetsförordningen skulle i grundlagsenlig ordning på nytt i riksdagen
behandlas. Sedan förslagen blivit, mot bestämda gensagor icke
blott från socialdemokratiskt håll utan även från andra, som funno beskärningarna
av tryck- och yttrandefriheten alltför betänkliga, upphöjda
till lag, har den socialdemokratiska gruppen funnit sig föranlåten att
motionsledes, år 1910, kräva de s. k. Staafflagarnes avlägsnande ur svensk
lag. '' Det är denna framställning vi nu åter framföra inför riksdagen.

Lagkomplexet av år 1906 innefattade tre olika propositioner: nr 152,
innehållande förslag till ändrad lydelse av 8 och 10 kap. i strafflagen;
nr 153, innehållande förslag till ändrad lydelse av 77 § i strafflagen för
krigsmakten; samt nr 154, innehållande förslag till ändrad lydelse av 3
§ i tryckfrihetsförordningen.

Av de ur dessa förslag framgångna, alltjämt i kraft varande lagar
skola vi i denna motion endast uppehålla oss vid den ändrade lydelsen av
strafflagens 10:de kapitel. Den i prop. 153 av 1906 innehållna, av samma
anda som de båda övriga propositionerna burna förändringen av strafflagen
för krigsmakten anse vi lämpligen böra upptagas i samband med den bebådade
krigslagstiftningsreformen. Om det år 1909 med Sveriges grundlag
införlivade minnesmärket över den första liberala regeringens uppgivande
på denna punkt av vår gamla tryckfrihet skola vi senare under
denna Riksdag inkomma med framställning.

Alltsedan 1906 har strafflagens 10 kap. 14 § som bekant haft denna
lydelse:

»Var som muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift,
den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller
egendom eller till annat brott varde, där ej uppmaningen särskilt med
straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott,
varå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år
dömas. År den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för
delaktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling,
muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift den han utspritt
eller utsprida låtit söker förleda till brott; vare lag som i 1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet straffas med böter eller
fängelse.

Vad i denna § är stadgat gälle även om den, som annans skrift,

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

3

vars innehåll är efter samma § straffbart, utspritt eller utsprida låtit för
att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.»

Den ändring i paragrafens förutvarande innehåll, som 1906 års beslut
innebar, är tvåfaldig: dels infördes i 1 mom:ts andra stycke en högst
väsentlig straffskärpning, från förut högst 2 års fängelse till högst 4 års
straffarbete; dels tillädes den svävande bestämmelsen i mom. 2, »annorledes,
såsom genom prisande av brottslig handling».

I justitieministerns ursprungliga förslag hade nuvarande mom. 3 utelämnats
men blev på högsta domstolens enhälliga yrkande åter infogat i
propositionen, sådan den förelädes riksdagen. Högsta domstolen ansåg
nämligen den i sagda moment innehållna straffbestämmelsen — vilken
enligt dess uppfattning »ej blott avser uppmaning till viss positiv åtgärd
eller underlåtenhet utan jämväl uppmaning att i allmänhet trotsa lagens
eller laga myndighets bud» — böra bibehållas såsom ett »nödigt skydd
för rättsordning och statsverksamhet särskilt under oroliga tider». Justitieministern
hade i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 maj 1906
icke annat att härtill anföra, än att han ej ansett sig böra, mot högsta
domstolens enhälligt uttalade mening, vidhålla tanken att utesluta momentet,
ehuru han icke finner anledning för detsamma skärpa förutvarande
straffbestämmelser. Härmed sammanhänger ock, att, medan justitieministern
i sitt yttrande av den 24 april 1906 uttryckligen uttalar, att, därest
ej själva handlingen är belagd med straff, ej heller förledandet till sådan
handling bör vara straffbelagt och förklarar den av honom först föreslagna
formuleringen innebära, det »endast försök att förleda till handling, som
själv är belagd med straff kunna bliva föremål för bestraffning», så finner
däremot högsta domstolen i sitt yttrande av 1 maj 1906 det ej lämpligt
göra straff barheten beroende av om handlingen är belagd med straff.
Såsom exempel på särskilt statsfarliga förledanden nämnes agitation för
skattevägran. Justitieministern böjde sig för denna högsta domstolens
mening.

Lagutskottet vid 1906 års riksdag tillstyrkte propositionen med den
mycket sägande motiveringen, att det »i allt huvudsakligt icke funnit
något att erinra». Häremot avgåvos dock tvenne reservationer. Herr
Zetterstrand yrkade att uttrycket »såsom genom prisande av brottslig
handling» skulle utgå, såsom obehövligt och ägnat att framkalla missförstånd
hos åklagarmakten. Herrar Lindhagen och Jansson i Edsbäcken
åter yrkade, efter en utförlig motivering, avslag å den föreslagna förändringen.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

Vid ärendets föredragning i riksdagen godkändes propositionen, sådan
den av lagutskottet tillstyrkts — i Andra kammaren med 164 röster mot
51 — och denna del av strafflagen hade sålunda förvandlats till »Staafflagen
nr 1».

Vid 1910 års riksdag påyrkade den socialdemokratiska gruppen lagrummets
återställande till lydelsen före 1906. Härvid anfördes en del
rättsfall för att belysa lagens faktiska verkningar. Lagutskottet avstyrkte
motionen. Dess knapphändiga motivering är av den art, att den sannerligen
förtjänar att räddas undan glömskan:

»Det synes utskottet, som om erfarenheten av den ifrågavarande lagstiftningen
under den korta tid densamma varit gällande — — — icke
varit av beskaffenhet att föranleda ändring i samma lagstiftning. I varje
fall kan utskottet icke av motionärernas argumentering finna sig övertygat
att deras yrkanden äga fog för sig. Gentemot vad i motionen anföres
därom, att i förevarande fall endast vore fråga om åsiktsförbrytelser, som
borde föranleda ett milt straffrättsligt bedömande, vill utskottet erinra om
vad som därförutom torde ligga i öppen dag, nämligen, att det som här
belägges med straff, uppenbarligen ej är den eller den hysta eller uttalade
åsikten, utan den fara för samhället och det trots mot samhällsordningen,
som ligger i ett offentligt framkommet öppet eller förtäckt försök att
förleda till handlingar, som av samhällets lagar förklarats för detsamma
farliga».

Gentemot detta avstyrkande och dess rent av monströsa motivering,
enligt vilken vad som straffbelägges ej är åsikten utan — faran för samhället
(1), avgavs endast en reservation, av herr Lindhagen, (herr Jansson
i Edsbäcken, medreservant från 1906 står antecknad som icke närvarande
vid ärendets behandling), vilken yrkade bifall till motionen.

Ehuru lagens upphovsman öppet förklarade, att lagen kommit att
verka annorlunda än med densamma avsetts, beslöt Andra kammaren —
och naturligtvis även Första kammaren — att avslå motionen och behålla
lagen i oförändrat skick.

Vårt yrkande begränsar sig nu, liksom år 1910, till en begäran, att
ifrågavarande lagrum må återställas till den lydelse det hade före 1906
års lagändring. Därmed må ingalunda vara sagt, att den gamla formuleringen
är efter vår mening tillfredsställande. Det kan nog med fog
sägas, att redan denna formulering lämnade allt för stort spelrum åt begäret
att med strafflagen slå ned misshagliga meningsyttringar. Vad allt
kan ju icke med god vilja inrymmas under uttrycket »förleda till ohör -

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

5

samhet mot lag eller laga myndighet», vilket förledande även efter den
äldre lydelsen kunde straffas med fängelse? Sådana brister i vår strafflag,
vilka böra kunna ses mot bakgrunden av samhällets hela sociala
struktur, av kampen mellan makthavande och uppåtsträvande klasser,
finnas emellertid flera. De torde böra uppmärksammas i ett sammanhang
vid en revision av strafflagen. För närvarande finna vi oss föranlåtna att
stanna vid en begäran om ett borttagande av de nya fläckar, som vår
strafflag erhöll i en olycklig stund vid det första, halva liberala genombrottet,
och som även samma liberalism borde känna sig angelägen om att
åter utplåna nu efter sitt andra, fullständigare genombrott.

Meningarna hava varit delade ej blott om behovet av 1906 års lagändring
utan även om dess innebörd. Om den ena förändringen kan dock
visserligen icke råda någon tvekan: skärpningen till straffarbete av bestämmelserna
i paragrafens 1 mom. Härmed har i en svensk lag från
det tjugonde århundradet inskrivits grundsatsen, att genom det i allmänna
åskådningen vanhedrande straffarbetets utmätande enligt detta lagrum rena
åsiktsbrott ställas på samma nivå som grova och vanärande förbrytelser.
Så kan paragrafen verka, och så liar den faktiskt verkat.

Vid lagens bedömande bör först uppmärksammas, att sådan uppmaning
till brott, som leder till utförande av brottslig handling, är enligt
gällande rätt, oavsett denna §, straffbar som delaktighet i brott. Det kan
då med starkt skäl ifrågasättas, om ej den gamla bestämmelsen med straff
upptill två års fängelse var ett alldeles tillräckligt skydd för den allmänna
rättssäkerheten även gent emot sådana uppmaningar till brott, mot vilka
det allmänna rättsmedvetandet inom alla läger måste på det eftertryckligaste
reagera. Nu kommer emellertid därtill, att den skärpta lagen även
drabbar sådana uppmaningar till brott, mot vilka det allmänna rättsmedvetandet
lindrigast sagt är tveksamt, ja, till och med låter sig användas
mot uppmaning till handlingar, som ingen inräknat bland brottskategorierna,
förrän uppmaningen därtill helt oförmodat straffbelägges.

Straffskärpningen motiveras från statsrådsbänken inför andra kammaren
1906 därmed, att om någon »inför en okritisk och omogen publik
uppmanar till rena nidingsdåd, såsom att planlöst och enligt vanligt omdöme
meningslöst mörda oskyldiga människor; då kan näppeligen en så
lindrig straffart som fängelse vara på sin plats». Må man nu med denna
förespegling om skärpningens innebörd jämföra den verklighet, som inställde
sig nästan genast efter lagens ikraftträdande. Den 27 september 1906
fälldes journalisten Olov Sundström av Norrköpings rådstuvurätt till 1 års

6 Lagutskottets utlåtande Nr It).

straffarbete enligt detta lagrum. Var det emedan han uppmanat till meningslöst
mord på oskyldiga människor? Tvärtom går hela tankegången
i det upprop, för vilket lian fälldes, ut på, att för soldaten framhålla,
»att, om hans överordnade befalla honom att skjuta på strejkande arbetare
och han lyder, så är det han själv, som bär ansvaret för följderna». Motsättningen
mellan eu för riksdagen företedd avsikt med en lagändring och
dess faktiska verkan kan ej gärna vara skarpare.

Det går icke för sig att lägga huvudskulden för denna, det svenska
kultursamhället komprometterande händelse, på en lagtillämpning i underinstans,
som skulle ha kunnat bli korrigerad i högsta instans. I likartade
fall (se rättsfallet Birger Swahn av år 1908, anfört i motion 146 av år
1910!) har även högsta domstolen funnit en vädjan till soldatens egen
ansvarskänsla böra beläggas med straffarbete. Icke lagtillämpningen allenast
utan lagen själv, i dess nuvaravde formulering, måste förändras, därest
man vill förhindra återupprepande när som helst av sådana upprörande
domar. Marginalen för straffarbetets tillämpande har i lagens nuvarande
lydelse dragits så bred man gärna kan tänka sig. Sådant straff
kan ju icke blott ådömas, då uppmaningen avser »brott, varå strängare
straff än fängelse kan följa» utan ock om »omständigheterna eljest voro
synnerligen försvårande». Då denna svävande formulering användes i fråga
om brottskategorier, vid vilkas rättsliga bedömande politiska och sociala
synpunkter kunna förväntas spela eu avsevärd, i vissa fall rent av dominerande
roll, får man icke vänta annat än att lagens koncessioner åt det
subjektiva omdömet skola sätta sådana frukter som erfarenheten nu tillräckligt
exemplifierat. Blott lagens ändring kan här råda bot.

I avseende på den andra i 10 kap. 14 § strafflagen vidtagna förändringen
— tillägget »annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling»
— hava meningarna varit delade, huruvida förändringen innebär
allenast ett förtydligande eller ett utvidgande av straffbarhetsområdet. I
statsrådsprotokollet anges tillägget »avse förnämligast att uttryckligen låta
paragrafen vinna tillämpning jämväl på den uppeggelse, som använder
andra medel än direkt uppmaning». Även högsta domstolen ställde sig
på den ståndpunkten, att tillägget »annorledes etc.» egentligen endast var
ett förtydligande av föreskriften i första stycket av paragrafen. Om nu
detta ominösa tillägg icke innebar någon reell förändring av lagens tilllämplighetsområde,
må det ju kunna frågas: varför behövde en ändring
ske? Och vidare: varför kan icke lagen få återställas till sin ursprungliga
lydelse? Yare hur som helst med den förändring som avsetts. Den

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

7

förändring, som faktiskt åstadkommits, har varit nog så reell. Därvidlag
behöver man icke stödja sig på juridiska spetsfundigheter. Erfarenheten
har också vitsord. Och den talar ett tillräckligt tydligt språk genom den
rad av fällande domar för »prisande av brottslig handling», som följt »förtydligandet»
i spåren. Det bör observeras att, med lagens nuvarande
formulering, den »brottsliga handling», vars »prisande» kan hårt straffbeläggas,
icke, som någon måhända föreställt sig, är begränsad till grova
kriminella brott. Under sådana omständigheter torde dock få lov att medgivas,
att gränserna för straffbarhetsområdet dragits så vida, att snart sagt
varje missnöjesförklaring med vår bristfälliga samhällsordning kan komma
under straffrättsligt bedömande. I varje fall torde väl mycket allmänt
erkännas, att nuvarande formulering är gjord, såsom det sagts, av »extra
prima kautschuk». Dagar av sadant material hava i alla tider visat sig i
grunden samhällsfarliga. Åtminstone måste var och en, som betraktar
yttrandefrihet såsom en av den fredliga samhällsutvecklingens väsentliga
grundvalar, se en mången gång större fara för samhället i sådana strafflagsbestämmelser,
som betänkligt beskära yttrandefriheten, än i det »prisande
av brottslig handling», som bliver straffbelagt.

Uttryckligen måste varnas mot illusioner om att de för yttrandefriheten
farliga verkningarna av denna lag skulle av sig själva så småningom
avtyna, att lagskärpningen successivt träder ur funktion genom sällsyntare
tillämpning och relativt mildare straffmätning. De rättsfall, som föreligga
från de sista åren, bära vittne nog om att 1906 års lag är i levande kraft.
Även om så skulle vara, att för någon period eu avmattning synes inträda
i lagens ingrepp i yttrandefriheten, böra dess vänner icke därför invagga
sig i lugn. En dylik böljegång ligger just i en sådan lagstiftnings natur.
Den måste ses mot sin sociala bakgrund. Från sin upprinnelse såsom åtgärd
mot den försvars- och »fosterlandsfientliga agitationen» — vad kan
icke allt inläggas däri, om man vill? — och under hela sin tillämpning
har 1906 års lagskärpning kommit att få prägeln av klasslagstiftning, varigenom
den ställts vid sidan av det misslyckade försöket av 1889 att värna
»samhällsordningen» och det tyvärr lyckade försöket av 1899. För en sådan
lagstiftning är det alldeles naturligt, att tillämpningen växlar med tidsförhållandena.
Under lugnare perioder uppträdande i något mindre uppseendeväckande
och upprörande former, gör den sig gällande med lagens
hela stränghet under mera kritiska tider. Högsta domstolen skrev 1906
om »nödigt skydd för rättsordning och statsverksamhet särskilt under oroliga
tider». Händelserna omkring 1909 ha illustrerat innebörden häri. Ett

8

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

även under normala förhållanden farligt vapen öppnar en sådan lag under
tider, då klassernas intressen hårdare än eljest sammanstöta, en hart när
obegränsad möjlighet att utnyttja strafflagens maktmedel mot ett sådant
användande av yttrandefriheten, som synes den dock icke ovanför utan
inom klassamhället stående dömande myndigheten vara för bestående samhällsordning
farligt. Sådana möjligheter att förvandla den för allas rättssäkerhets
tryggande nödvändiga sträf! lagen till ett vapen i en ändock nog
förbittrad klassklamp böra, icke minst i samhällsfredens intresse, i tid
undanröjas.»

Utskottet,ytt- De ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen, som genom lagen den 16
rande. juni 1906 genomfördes, berörde, såsom i motionen anmärkts, dels första
och dels andra momentet av nämnda lagrum. Första momentet undergick
genom antagandet av berörda lag den ändring, att straffmaximum höjdes
från två års fängelse till fyra års straffarbete för det fall, att uppmaningen
avsåg brott, varå strängare straff än fängelse kunde följa, eller omständigheterna
eljest vore synnerligen försvårande. Ändringen i andra momentet avsåg
att i lagen bestämt utmärka, att icke blott den direkta uppmaningen till
brott vore straffbar utan även sådan uppmaning, som skedde i mera förklädd
form, såsom då uppviglaren genom offentligt prisande av brottslig
handling sökte förleda till brott. Lagändringen hade i sistnämnda fall,
på sätt jämväl vid ändringsförslagets behandling med styrka framhölls,
väsentligen betydelsen av ett förtydligande av förut gällande lag, då redan
enligt den äldre lydelsen ett dylikt förfarande måste anses straffbart, ehuru
ordalagen icke med önskvärd tydlighet utmärkte detta. I sammanhang
med berörda lagändringar verkställdes en väsentlig nedsättning av det i
10 kap. 13 § strafflagen för där avsedda brott stadgade straffet.

Beträffande det i första momentet införda nya straffmaximum, fyra
års straffarbete, framhölls vid lagändringens genomförande, att i nyare utländska
straff lagar, den norska, den nederländska och den italienska, ännu
högre straff funnes stadgade för brott av ifrågavarande beskaffenhet. Såsom
huvudsakligt skäl för straff höj ningen anfördes, att med de grundsatser,
som i lagskipningen i vårt land tillämpades vid straff mätning, den förutvarande
straffskalan måste anses för låg. Då domstolarna städse vid utmätande
av straff inom en i lagen bestämd latitud för ett utan varken
förmildrande eller försvårande omständigheter begånget brott brukade hålla

9

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

sig vida närmare straffskalans minimum än dess maximum, kunde ifrågavarande
straffbestämmelse i dess äldre avfattning, på sätt även den praktiska
erfarenheten på ett slående sätt ådagalagt, i mera ordinära fall leda
till straff, vilka uppenbarligen icke stode i skäligt förhållande till brottets
farlighet.

Emot den år 1906 genomförda ändringen i 10 kap. 14 § strafflagen
har anmärkts, att densamma inneburit en inskränkning av yttrandefriheten.
Att någon avsikt att begränsa den enligt förut gällande lag medgivna
yttranderätten legat till grund för lagändringen är vid densammas
tillkomst bestämt emotsagt från det mest auktoritativa håll. Ej heller
kan enligt utskottets uppfattning med fog påstås, att den nya avfattningen
av förevarande lagrum medfört en dylik verkan. För yttrandefriheten
hava icke uppdragits andra eller snävare gränser än de, som utstakats
av den äldre lagstiftningen, och någon ny brottstyp har icke tillkommit
genom den år 1906 vidtagna lagstiftningsåtgärden. På sätt ovan antytts,
kan icke, såsom motionärerna velat gorå gällande, i den ändrade formuleringen
av andra momentet rätteligen inläggas den betydelse, att under
detta stadgandes tillämpning numera skulle falla handlingar, vilka förut
icke varit att hänföra till brott. Innebörden av de i momentet infogade
orden »såsom genom prisande av brottslig handling» är allenast den, att
karaktäristiken av här ifrågavarande brott förstärkts genom tillägget av
ett belysande exempel. Däremot beröres stadgandets mening icke av dessa
ords kvarstående eller borttagande. Den i motionen uttalade åsikten, att
ifrågavarande bestämmelse genom denna ändring erhållit ett svävande innehåll,
som skulle kunna lämna utrymme för godtycke vid rättstillämpningen,
kan därför icke heller anses riktig. Härvid må särskilt erinras, att den
svenska lagstiftningen i bestämmelser till motarbetande av samhällsfarlig
agitation går vida mindre långt än åtskilliga främmande lagar. Exempelvis
saknas i vår rätt motsvarighet till den nya norska strafflagens föreskrifter
om uppvigling till hat mot olika samhällsklasser. Ej heller har
senare upptagits någon bestämmelse av den innebörd, som innefattades i
ett av Kungl. Maj:t år 1889 framlagt, i motionen omnämnt lagförslag,
enligt vilket straff stadgades för den, som offentligen uppviglade till åtgärd,
som kunde anses hota samhällsordningen eller innebära fara för dess
bestånd.

Om motionärerna alltså enligt utskottets förmenande tillagt den år
1906 genomförda strafflagsändringen i nu förevarande hänseende en större
teoretisk och principiell betydelse än den i verkligheten äger, synes även
i fråga om de praktiska följderna av densamma en ej ringare överskattBihang
till senaste riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 19 käft. (Nr 19.) 2

10

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

ning hava kommit till uttryck i motionärernas framställning. Till upplysning
om tillämpningen av ifrågavarande lagrum torde följande tabell, utdragen
ur Sveriges officiella statistik angående grövre brott för åren 1908—
1912, kunna tjäna, därvid dock bör bemärkas, att tabellen endast avser
utslag, fällda i första instans, och således icke tager hänsyn till de ändringar,
som må hava förekommit vid målens fullföljd i högre rätt.

Uppmaning eller förledande till brott eller till ohörsamhet mot lag och

laga myndighet.*

År	Antal sakfällda	Dömda till straffarbete	Dömda till fängelse
2—6 mån.	6—12 män	över 12 mån.	1 — 6 mån.	6—12 mån.	över 12 mån.
1908	1	_		1
1909	11	2	—	1	7	1	—
1910	4	—	—	—	3	1	—
1911	1	—	—	—	1	—	—
1912	1	—	—	—	1	—	—

Dessa siffror lära icke giva någon befogad anledning till det på
ståendet, att ifrågavarande lagändring skulle medfört någon som helst våda
för yttrandefriheten. Däremot synes det antagligt, att lagrummet i sin
nuvarande lydelse verkat återhållande just på den agitation, emot vilken
detsamma är riktat.

De år 1906 antagna strafilagsändringarna i nu förevarande hänseende
hava, såsom vid deras genomförande uttalades, närmast framkallats av den
anarkistiska rörelse, som visat tecken till framträdande även i vårt land,
och av nödvändigheten att i någon mån söka skydda samhället emot en
hänsynslös agitation, som strävar att omstörta grundvalarna för varje
samhällsskick. Då här ifrågavarande bestämmelser i 10 kap. 14 § strafflagen
alltså avse endast sådana svåra och farliga missbruk av den allmänna
yttranderätten, som icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas
opåaktade, samt dessa straffbud ej heller i tillämpningen visat sig äga större
räckvidd än som enligt lagens grund bör dem tillkomma, har utskottet

* Anm. I rättsstatistiken äro ifrågavarande brott för år 1907 ej upptagna under särskild
rubrik och för år 1908 upptagna under rubriken iförledande till brott».

Lagutskottets utlåtande Nr 19. 11

icke kunnat förorda motionärernas yrkande om ändring i förevarande
lagrum.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka ansett att utskottet
bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta motionen.