Lagutskottets Utlåtande Nr 19

Utlåtande 1910:LU19

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

i

Nr 19.

Ankom till Riksdagens kansli den 3 mars 1910 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af vadda motioner om skrivelser till Kungl.

Maj it angående dels rätt för annan än präst i svenska
kyrkan att förr älta jordfästning, dels ock lagstiftning
om borgerlig begrafning.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nr 74 af
herr J. Byström och nr 10 af herr Knut Kjellberg.

Herr Byströms motion är af följande lydelse: lie,

»När frågan om befrielse för dissenters från att betala skatt till statskyrkan
var under debatt, framhölls från vissa håll såsom skäl mot denna
skattebefrielse, att statskyrkoprästerna hade så mycket att göra äfven för
de frikyrkliga eller dissenters, att den ifrågasatta befrielsen ej borde medgifvas.
Detta framgår af bland annat dissenterskattekommitténs utlåtande
af den 29 augusti 1907. Då slutligen lindring i denna skatt beslöts af
Riksdagen, kunde det ske endast för hälften af den ifrågavarande skatten
för. inkomst af kapital och arbete. Hvad angår sådan skatt för fastighet
beviljades ingen skattebefrielse eller skattelindring. Principen om det berättigade
i dissenters befrielse från skatt till statskyrkan har emellertid
blifvit fastslagen, äfven om man vågade taga blott ett ytterst litet steg
på den inslagna vägen.

Men då man talar om den arbetsbörda, som åligger prästerskapet,
och såsom somliga _ göra, nästan klaga däröfver, vore det väl skäl i att se
till, om icke ytterligare något af detta arbete skulle kunna läggas på andra
utan att religion och kyrka därigenom på minsta sätt äfventyrades och
utan att det behöfde kosta staten något. Detta är en sak, som man också
äih. till Rikad. Prof. 1910. 7 Sand. 18 Häft. (Nr 19.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande Nr 19,

bör hafva i åtanke, då man åter går att reglera löner och arbete för statskyrkans
präster. Allt det arbete, som kan utföras af andra än af statskyrkans
präster och lika bra, som om prästerna gjorde det, samt dessutom icke
kostar staten något, bör man val gifva dessa andra laglig rätt att utföra.
Redan nu äro prästerna befriade från åtskilligt, som de förr hade att
uträtta.

Det är för det första ett stort antal barn, som de ej behöfva döpa,
emedan deras föräldrar af en eller annan anledning anse, att dopet bör få
anstå till dess att barnet vuxit upp till den ålder, att det själft kan i
detta stycke göra sitt eget val eller bestämma öfver sig själft. Dessutom
torde dop af lekman eller af frikyrklig pastor allt mer och mer kunna
betraktas lika giltigt, som om det vore verkställdt af statskyrklig präst.

En liflig predikoverksamhet öfvas äfven af andra än statskyrkans
präster, och "detta bör vara en stor lindring i det officiella kyrkliga arbetet.

Nattvardsgäster betjänas numera till betydande antal utanför de statskyrkliga
templens murar.

Vigslar förrättas ganska ofta af dels vissa frikyrkliga predikanter och
dels af den borgerliga myndigheten enligt lagen af den 6 nov. 1908.

Ännu ett annat område finnes, där man skulle kunna, utan våda för
god sed och god ordning, låta andra än statskyrkliga präster vara officianter,
och det är vid jordande! af döda. Utan risk af minskad aktning
och vördnad för stundens betydelse och den religiösa helgd, som därmed
kan vara förenad, skulle en pastor för en frikyrklig församling lika väl som
en statskyrklig sådan kunna förrätta jordfästning eller begrafning. Det
borde icke heller anses vara orimligt begärdt, att den predikant, som tjänat
en person i fråga om hans andliga fostran från det han blef döpt och
tills han somnat i döden, också skall oberoende af statskyrkans tjänare fa,
om han vill och vederbörande familj det önskar, göra den aflidne den sista
tjänsten och så att säga viga hans stoft vid jorden.

De ganska ofta förekommande fall, då begrafning skett utan prästerligt
biträde, visa att en ändring i lagen om jordfästning af år 1894 är
behöflig, och att ej få åstunda det. Före år 1894, då denna lag antogs,
hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter officierade vid jordande!
af döda. Äfven sedan har detta skett. Till eu början har man emellertid
trott, att nya lagen om jordfästning förbjudit andra än präster att
förrätta begrafning. Så torde emellertid ej vara fallet, och i alla händelser
synes det ej finnas någon straffpåföljd för den, som utan att vara
präst begrafver en död. I metodisternas tidning, Svenska Sändebudet, för
den 15 okt. 1903 förekommer följande notis, som belyser detta förhållande:

»Pastorn i Fröderyd, Jönköpings län, hade anmält hos länsstyrelsen

3

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

att liket efter Jonas Peter Jonasson blifvit, enligt den aflidnes i lifstiden
uttalade önskan, begrafvet utan biträde af präst.

Länsstyrelsen lät i anledning häraf länsman Almfeldt väcka åtal och
häradsrätten dömde den aflidnes anhöriga att låta begrafva liket enligt
lagen af den 25 maj 1894. Men hofrätten ansåg, att länsmannen icke haft
rätt att anställa åtal och upphäfde utslaget.

Nu gick pastorn till domkapitlet och detta till Kungl. Maj:t, som infordrade
justitiekanslärns utlåtande.

Denne har nu hemställt, att då ingen straffpåföljd finnes stadgad för
ett sådant begrafningssätt som ifrågavarande, domkapitlets framställning må
lämnas utan afseende.»

Flera gånger hafva strider om begrafningar uppstått mellan präster
och frikyrkliga predikanter, naturligtvis i de flesta fall beroende på trångbröstad
lagstiftning eller otydlig- och olämplig sådan eller också på ofördragsamhet
från vederbörandes sida. På en del ställen ha dessa förhållanden
föranledt något som lätt namnet »begrafning med trumma». Om
hvad detta är,. torde man kunna bilda sig ett omdöme af följande notis,
som stod i tidningen Eskilstuna Kuriren i oktober 1903 med anledning af
förut nämnda utlåtande af j ustitiekanslärn:

»Nu borde väl vördig prästerskapet kunna upphöra med att på grafsedlarna
för lik efter personer, hvilkas begrafning ombesörj es af andra religiösa
samfund särskild! skrifva: »Begrafves med trumma».

Så är fortfarande praxis i Eskilstuna pastorat, och förmodligen är
förhållandet enahanda på en del andra orter.

_ Påskriften å begrafningssedeln: Begrafves med trumma’ betyder anvisning
till dödgräfvare!! att inrätta en trumma från marken till kistan.
När tjänstgörande prästen någon dag senare kommer och verkställer jordfästning
enligt statskyrklig ritual, skall mullen gå genom trumman till
kistan.»

Men det är ej blott då en frikyrklig förrättat begrafningen, som man
använder trumma. Detta lär ske äfven i en del aflägsna annexförsamlingar,
som mera sällan få besök af moderförsamlingens pastor. Där nedsättas
liken i graf ven, som af dödgräfvare igenskottas, sedan en trumma
eller ett större rör, som räcker från grafvens botten upp till dess öfre
kant, ställts på kistan. När prästen sedan kommer till platsen, förrättas
jordfästningen. Det lär ibland hända, att ganska lång tid förflyter mellan
graf sättningen och jordfästningen. Äfven dessa dröjsmål skulle undvikas,
åtminstone i många fall, om annan än statskyrklig prästman eller
den, soin på grund af dissenterlagen af den 31 oktober 1873 har rätt att
förrätta jordfästning, ansåges hafva laglig befogenhet att begrafva en död.

4

Lagutskottets Utlöpande Nr 19.

I flera andra land äro bestämmelserna om hvem som kan förrätta en
begrafning ej så exklusiva som hos oss.

I Danmark antogs en »Lov om forskellige Forhold vedrerende Begravelser
den 19 April 1907» och på grundvalen af densamma yttrar pastor
M. Jörgensen i Köpenhamn:

»Enligt den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att begrafva
sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande graf -

det dessa i minsta mån ha rätt

re -

gXCOXVCU oillt* —— —J ö

koren utan prästernas medverkan och utan
att hindrande ingripa.»

Angående hithörande förhållanden skifver en tysk frikyrkoman,
daktör J. G. Lehmann i Kassel följande:

»Begraf ningen af våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd fråga,

enär vi ha att skilja mellan

a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och

b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.

På de förstnämnda är det oss tillåtet, på de senare förbjuda» det oss
ofta, och detta har gifvit anledning till en mångfald processer, i hvilka vi
mestadels blifvit frikända, men också mången gång fällda till ansvar».

De frikyrkliga i England hafva enligt »Burial Laws Amendement Act,
1880» och »Burial Act, 1900» tillåtelse för sina predikanter att förrätta
begrafning.

Nu torde det ej vara lämpligt, att alla frikyrkoförsamlingars föreståndare
beklädas med legal rätt att förrätta jordfästning eller begrafning.
Det kan ju bero på deras större eller mindre utbildning för sitt kall och
på om de ägna sig helt åt en predikares verksamhet. Därför har jag tänkt
mig, att särskildt forum skulle afgöra, hvilka som eventuellt kunde få
denna rätt. Ett sådant forum vore för hvart och ett frikyrkosamfund dess
predikantseminarium eller teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för
hvarje samfund dess öfverstyrelse eller högsta ledning. Och jag menar,
att här ifrågasatt rättighet skulle gifvas åt vederbörlig person, antingen
han har utträdt ur statskyrkan eller icke. Sedan rekommendation vore
utfärdad, skulle saken pröfvas af någon officiell myndighet, som hade att
sanktionera eller också att vägra den ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet
kunde vara Kungl. Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshafvande.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
lagändring, att äfven annan person än präst i statskyrkan och den, som

5

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

enligt Kungl. Majt:s nådiga förordning angående främmande trosbekännare
den 31 oktober 1873 är jämställd med statskyrkopräst, må kunna berättigas
att förrätta begrafning.»

Herr Kjellberg har i sin motion anfört följande: Herr Kjeii »Alltmera

har det lagstiftningsarbete, som rör sig på statens och kyr-4*’’^ molw”''
kaus gemensamma eller fordom gemensamma område, gått i riktning att
frigöra svenska kyrkans medlemmar från kyrkligt tvång. Så har skett
genom lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908, så genom
sistlidne Riksdags skrifvelse angående utträde ur statskyrkan, så genom
samma Riksdags skrifvelse angående edgångs utbytande mot högtidlig försäkran.

Hvarje lagstiftningsåtgärd, som gör kyrkliga former valfria, är ett
glädjande tecken på tillmötesgående mot nyare tiders allt större kraf på
samvetsfrihet och på ärlighet äfven i religiösa frågor.

Emellertid är (kyrklig) jordfästning alltjämt obligatorisk för den, som
vid sitt frånfälle tillhör svenska kyrkan (lag om jordfästning den 25 maj
1894 § 2), om också begrafning utan föregående jordfästning icke lärer
leda till någon straffpåföljd för den eller dem, som föranstaltat densamma,
hvilket torde framgå af följande.

Sedan J. P. J. i F. församling af Jönköpings län aflidit, hade liket
efter honom blifvit i enlighet med hans i lifstiden uttalade önskan begrafvet
utan biträde af präst. På framställning af pastor väcktes åtal
mot den eller dem, hvilka varit ansvariga för att laga jordfästning icke
ägt rum. Genom utslag af 5 maj 1902 ålade häradsrätten den aflidnes måg
J. E. E. P. att inom en månad efter utslagets dag låta på sätt lagen af
25 maj 1894 föreskrifver begrafva den aflidne vid äfventyr att eljest länsmannen
på P:s bekostnad ägde föranstalta om begrafningen. Hofrätten
däremot förklarade genom utslag af 31 december 1902 vederbörande länsman
icke hafva varit lagligen berättigad att mot P. anhängiggöra talan
af förevarande beskaffenhet och förty undanröjt häradsrättens utslag. —

Pastor hänsköt ånyo målet till Konungens befallningshafvande, som dockansåg
ärendet icke vara af beskaffenhet att till något Konungens befallningshafvandes
vidare yttrande eller någon dess åtgärd föranleda. — Domkapitlet
i Växjö, där pastor sedermera förfrågat sig, huru med ifrågavarande
ärende nu borde förfaras, hemställde hos Kungl. Maj:t om föreskrift.
— Med anledning häraf infordrade Kungl. Maj:t utlåtande från
justitiekanslersämbetet, som sedermera anförde att, då, Såsom Konungens
befallningshafvande i Jönköpings län yttrat, straffpåföljd icke meddelats
för det fall, att begrafning förrättas på sätt i förevarande fall skett, samt

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

gällande lagstiftning ej heller anvisat annan utväg för upprätthållande af
de angående jordfästning gifna bestämmelser, föranläts ämbetet hemställa,
det Kungl. Maj:t måtte lämna domkapitlets framställning utan afseende. —
I justitiedepartementets skrifvelse af den 3 oktober 1903 till justitiekanslersämbetet
meddelades, att Kungl. Maj:t lämnat domkapitlets framställning
utan afseende.

Med ordet jordfästning betecknas en kyrklig handling, hvarvid tillvägagåendet
följer kyrkohandbokens föreskrifter. Ifrågavarande ritual bör
väl — liksom kyrkliga bruk öfver hufvud taget — förutsätta en något så
när motsvarande grunduppfattning hos dem, på hvilken eller inför hvilka
den tillämpas. 1 sådana fall, där den döde, medan han lefde, och hans
närmaste anhöriga finna det föreskrifna jordfästningsformuläret i all dess
korthet innehålla sådant, som strider mot deras uppfattning, så måste väl
erkännas, att den högtidliga akt, hvarigenom en bortgången öfverlämnas
åt den sista hvilan, i betänklig grad förvanskas därigenom, att ord och
förmer, hvilkas innebörd icke omfattas af dem det vederbör, komma till
användning.

För hvar och en, som medgifver de religiösa föreställningarnas djupt
ingripande betydelse, trots deras i oändlighet växlande former, måste det
vara klart, att ett slentrianmässigt användande af kyrkliga ritualer utan
motsvarande anda och utan motsvarande uppfattning hos dem, bland hvilka
de förekomma, skall verka stötande för de i djupaste mening religiösa
och förslöande på känslan för sanning och ärlighet. Visserligen kunna
ju häfd vunna former, äfven där de förlorat sin ursprungliga innebörd,
för många vara tilltalande på grund af vana och minnen, men hvar och
en, som önskar ärlighet äfven i religiösa ting, måste ogilla tvånget till
jordfästning.

Det sätt, hvarpå statskyrkans prästerskap stundom uppträder vid förrättningar
af nu omtalade art, framgår bland annat af justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till innevarande Riksdag, hvari omnämnas tvenne
fall under sistförflutna året, där han ansett sig böra af eget initiativ ingripa
(se berättelsen sid. 88 och 89). Under förra året relaterades i pressen
en händelse (liksom de båda nyssnämnda fallen från Bohuslän), då eu
kyrkoherde vid en äldre, oförvitlig mans jordfästning tillämpade kyrkohandbokens
föreskrift om »lämpliga» psalmverser genom att föredraga följande,
som jag ansett här böra citeras:

Tänk ock därhos, hvad grym och gräslig plåga dem ondom är beredd
i afgrunds låga; där tröst ej finns och ej förlossnings hopp; de brinna
där, men brinna aldrig opp.

7

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

Rys, hisna, skalf, bäf, darra, kropp och leder! Res dig, mitt hår!
Min tanke stiger neder till afgrunds djup och ser hvad kval där är, som
fräter allt, men ingenting förtär.» (Psalm 465: 10, 11).

Den aflidne lärer i många år hafva tillhört nationalgoodtemplarorden,
men nykterhetsrörelsen hör som bekant icke till de af statskyrkoprästerna
i Bohuslän omhuldade nutidsföreteelserna. Förmodligen var det icke kyrkoherdens
mening, att å kyrkans vägnar »straffa en afliden eller tillfoga
honom någon skymf», utan kanske ville han blott ge tillfälle åt »kyrkan
såsom bärare af kristlig tro och lifsåskådning» att »uttrycka sin sorg»
(citaten hämtade ur kyrkolagskommitténs utlåtande den 5 april 1902, sid.
79 och 80 vid frågan om jordfästning i stillhet).

Otvifvelaktigt skulle vid ett stort antal begrafningar ett både värdigare
och för de sörjande mera tilltalande uttryck för deras afsked till en
hädangången kunnat gifvas utan de af kyrkohandboken föreskrift^ formerna
med tillhörande »lämpliga» anföranden å tjänstens vägnar.!

hinder det åtskilliga, vid olika tillfällen utfärdade resolutioner medgifva
främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel, finnas icke
några som helst föreskrifter angående begrafning af döda, som icke tillhört
svenska kyrkan, mer än kungl. förordningen den 31 oktober 1873, hvarigenom
främmande trosbekännare efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde
äga att på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

I Danmark genomfördes för några år sedan en lagstiftning i samma
syfte, som denna motion afser. Ur »Lov om forskellige Forhold vedrerende
Begravelser den 19 April 1907» må här anföras följande:

Ȥ 2. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens
Kirkegaarde o g fra dens Begravelseskapeller liden Medvirkning af Folkekirkens
Präster (borgerlig Begravelse), naar den afdöd e ved en i Testamentsform
affattet Erklsering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har
truffet Bestemmelse heroin.

For åt Erkheringen om åt ville begraves borgerlig kan tages til
Felge, udkraeves, åt den paagaeldende, da han afgav Erklseringen, var
fyldt 15 Aar o g ved sin Förnufts fulde Brug. Naar saadan Erklsering
afgives af Personer i Alderen mellem 15 og 18 Aar, maa desuden Foraeldres
eller Vsergers Samtykke foreligge. For Personers vedkommende,
som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstraekkeligt, åt Foraddre eller Vierger
begacre borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.

§ 3. Ved borgerlige Begravelser tillädes paa Beggering af den, som beställer
Begravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden Hejtidelighed,
dog åt intet maa foretages, som strider imod den Semmelighéd

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

og Orden, der bor iagttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn, der
skyldes Folkekirken. Ved disse Begravelser foretages ikke Jordpaakastelse.
Ingen Fåle maa holdes eller Sang afsynges imod de nsermestes Onsker.

Ansvaret for, åt alt foregaar sommeligt og med Orden, paahviler den,
der har bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelse.

§ 4. Aftale om borgerlig Begravelse trarffes i Kebenhavn og andersteds,
hvor der Andes et eget Begravelsesvaesen, med dettes Bestyrelse og
ellers med vedkommende Sognepraest, hvilke have åt paase, åt de Bevisligheder,
der maa forelaegges, forinden Begravelse kan ivaerksaettes, foreligge,
og åt saadan Begravelse ikke maa Ande sted samtidig med en anden
Begravelse paa samme Kirkegaard, samt åt den ikke ansasttes til en
Tid og under Omstaendigheder, hvorved den kan virke forstyrrende paa
Gudstjenestes Afholdelse eller kirkelige Handlingers Foretagelse i Sognekirken.

§ 5. Ved Begravelser paa Folkekirkens Kirgegaarde af Personer, der
staa udenfor Folkekirken, Ande de ovenfor under §§ 3—4 om borgerlige
Begravelser indholdte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse. — — —»

Den citerade danska lagen omfattar föreskrifter både i fråga om (kyrklig)
jordfästning och i fråga om borgerlig begrafning, hvarjämte främmande
trossamfunds begrafningsformer inbegripas. Den svenska lagen om
jordfästning af den 25 maj 1894 rör endast (kyrklig) jordfästning af
svenska kyrkans medlemmar.

Tiden synes nu vara inne för en sådan lagstiftning, som för medlem
af svenska kyrkan möjliggör s. k. borgerlig begrafning (utan föregående
jordfästning), då behörigt intyg utvisar, att den aAidne i lifstiden själf
förordnat eller uttalat bestämd önskan därom, eller, då fråga är om minderåriga,
den aAidnes föräldrar sådant önska.

De föreskrifter rörande jordfästning och begrafning, som för närvarande
gälla med hänsyn till sanitära, rättsmedicinska och statistiska kraf,
kunna göras lika effektiva i de fall, där begrafning icke föregås af jordfästning.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täckes
Kungl. Maj:t inför Riksdagen framlägga förslag till lag angående s. k.
borgerlig begrafning. >

Lagen om jordfästning den 25 maj 1894 afser enligt sin ordalydelse
dödsfall inom svenska kyrkan och föreskrifver såsom ovillkorlig form för
begrafning af dess medlemmar jordfästning, förrättad af präst inom kyrkan.

9

Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

Huru i detta afseende skall förfaras, då den aflidne ej tillhört svenska
kyrkan, därom finnas ej direkta föreskrifter. Dock får det anses vara
med jordfästningens karaktär af religiös handling'' samt med grunderna
för gällande dissenterförordning, kung!, förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, öfverensstämmande,
att medlem af till offentlig religionsöfning här i landet berättigadt
trossamfund jordfästes af präst inom vederbörande samfund. Underförstådt
synes detta också vara i en samma dag som sistnämnda författning utfärdad
förordning, att främmande trosbekännare äga att efter anmälan hos vederbörande
kyrkoherde på allmän grafplats erhålla lägerstad för sina döda.

Herr Byström åsyftar nu att utsträcka befogenheten att jordfästa
äfven till andra personer än svenska kyrkans eller till offentlig religionsutöfning
här i landet berättigad församlings prästerskap.

Med afseende härå vill utskottet till en början erinra, att härvid
naturligen ej hvarje mer eller mindre löslig sammanslutning kring en
afvikande kristligt religiös ståndpunkt kan komma i betraktande, lika litet
som den ifrågasatta rätten — hvilket motionären ej heller förutsatt —
bör kunna tillerkännas hvarje föreståndare eller predikant inom sammanslutningen.
Att i dessa afseenden uppdraga gränsen någonstädes utanför
den af dissenterförordningen fastslagna skulle väl alltid vålla svårighet.
Önska de med den nuvarande ordningen missnöjde öfvergå till annat trossamfund,
eller vilja de bilda eget sådant samfund, som här i landet kan
få utöfva sin religion, står det dem alltid fritt att utträda ur kyrkan;
och bör det väl ofta vara anhängarna af en särskild religiös åskådning
angeläget att gifva sitt samfund den fasthet i organisationen, att de kunna
blifva. delaktiga af dissenterförordningens förmåner. Angående den åter,
som finner med sin fördel mera förenligt att kvarstå i kyrkan, lärer väl
gälla, att han bör finna sig i dess fastställda ordning och'' bruk, äfven om
en eller annan enskildhet ej tillfredsställer honom.

Emellertid är i nu omförmälda hänseende att beakta, att Riksdagen
i skrifvelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kung!.
Maj:t ville taga i öfvervägande, under hvilka villkor det må kunna tillåtas
medlem af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven afsikt att öfvergå
till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, äfvensom huru gällande lagstiftning
lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare
och de som anmält sig till utträde ur kyrkan ej på grund däraf
uteslutas från rätt att deltaga i afgörandet af frågor, som icke pröfvas
vara af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar handläggas.
Genom den lagstiftning, som kan blifva en följd af denna utredning, lär
deras ställning i allmänhet, Indika, ehuru hittills kvarstående inom kyrkan,

Bill. till Rilcsd. Prof.. 1910. 7 Sami. 18 Häft. 2

^0 Lagutskottets Utlåtande Nr 19.

inom densamma bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar,
blifva reglerad.

Hvad därefter angår det i herr Kjellbergs ifrågavarande motion berörda
ämnet om utredning och förslag till lag om införande af s. k. borgerlig
begrafning, vill utskottet äfven hänvisa till omförmälda riksdagsskrivelse.
Beträffande den, som i trots af den möjlighet, som till följd
däraf bör blifva beredd, kvarstår såsom medlem af kyrkan, bekänner sig
till dess lära och åtnjuter dess förmåner, lär det väl sällan komma i fråga,
att han komme att begagna sig af den rätt, som motionären vill bereda,
att efter döden behandlas såsom saknande hvarje gemenskap med den kyrka,
han i lifstiden tillhört. I många fall lär han väl ej heller alldeles vilja
bortse från det förhållande, att hans begrafning tillika har karaktären af
en de efterlefvandes eller samhällets gärd åt den döde. Med tanke härpå
finner han det kanske riktigt eller billigt, att hänsyn i viss män tages
jämväl till deras uppfattning, eller att åtminstone hans egen under någon
viss form uttalade mening om sättet för hans jordande ej bör blifva ensam
bestämmande därför. Men äfven om det oaktadt den af motionären nu
påyrkade rätten skulle komma till ett visst begagnande, bör väl en förändring
af den art, som här ifrågasattes, hafva till förutsättning tillvaron
af ettBverkligt behof eller en mera allmänt utbredd uppfattning om det
berättigade och lämpliga i det kraf, som bär framburits. Och den omständigheten,
att i ett eller annat enstaka fall en tjänstgörande prästman
skulle hafva handlat mindre välbetänkt, bör tydligen ej fa tagas som bevis
för att kyrkans tjänare i allmänhet missbruka sin ställning i det hänseende,
hvarom nu är fråga. Hvad särskild! angår det af motionären i sådant
afseende anförda exemplet angående förekomsten vid en jordfästning af
en af honom citerad psalmvers, har till utskottet anmälts, att den återgifna
skildringen af hvad därvid förekommit är fullkomligt stridande mot verkliga
förhållandet.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1) att herr Byströms ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, samt

2) att herr Kjellbergs förevarande motion icke heller
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

Stockholm den 3 mars 1910.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande JSTr 19.

11

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

Herrar o Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Jansson i Edsbäcken,
Berggren, Åkerman och Karlsson i Fjäl hafva ansett, att utskottet bort
tillstyrka herr Byströms ifrågavarande motion.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

Herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje Åkerman och Karlsson
i Fjäl hafva ansett, att utskottet bort tillstyrka herr Kjellbergs förevarande
motion.

Till stöd för förenämnda under punkterna l:o och 2:o anförde reservationer
anförde herr Pettersson från Södertälje för sin del särskild!:

»Såsom i bägge ifrågavarande motioner framhålles, har utvecklingen
i vårt land under de senaste åren afgjordt gått i riktning mot frigörelse
från kyrkligt tvång. Sålunda hafva doptvånget, nattvardstvånget och vigseltvånget
upphäfts. Dissenters’ skattskyldighet har inskränkts. Och Riksdagen
har hos Kungl. Maj:t begärt förslag angående afskaffande af edstvånget
äfvensom ifrågasatt rätt för medlem af svenska kyrkan att utträda
ur densamma utan skyldighet att därvid uppgifva annat trossamfund, till
hvilket han ämnar öfvergå. Med denna utveckling torde ej öfverensstämma
att fortfarande bibehålla den kyrkliga jordfästningens obligatoriska
karaktär. Utskottets förmenande, att något verkligt behof af ett sådant
upphäfvande icke framträdt, vederlägges redan af förevarande från skilda
ståndpunkter därom gjorda framställningar, afgifna af personer, hvilka
hvar för sig kunna anses representativa för talrika grupper af medborgare.

Hvad omfattningen af begrafningstvångets upphäfvande beträffar, synes
herr Byström i motiveringen till motionen nr 74 ifrågasätta, att endast vissa
personer, som af ett frikyrkosamfunds predikantseminarium förklarats lämpliga
och behöriga, skulle beklädas med rätten att förrätta jordfästning eller

12

Lagutskottets Inlåtande Nr 19.

begrafning. Herr Ivjellberg åter synes i sin hemställan endast afse rätt
för den, som sådant önskar, att under vissa villkor med laga verkan förordna,
att hans lik skall jordfästas utan kyrkliga ceremonier. Då emellertid
religionsfrihetens idé i lika mån kan åberopas till stöd för bägge framställningarna,
ehuru motionärerna framställt densamma i olika belysning,
synes det ej vara riktigt att bifalla den ena motionen utan att på samma
gång också bifalla den andra, hndast på sadant sätt kan rättvisa skipas
och verklig religionsfrihet på detta område vinnas.»

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1910.