Lagutskottets utlåtande Nr 18

Utlåtande 1911:LU18

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 mars 1911 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om tillägg till 37 § lagen
angående stadsplan och tomtindelning.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 252, har herr Carl Lindhagen anfört följande:

»I stadsplanelagens § 3 stadgas, att sättet för byggnadstomternas
användning och fastställande af tomtindelning kan med bindande verkan
ingå i stadsplans fastställelse. Den förra föreskriften åtminstone hav
förut ansetts tillämplig äfven för stadsplan å sådant område på landet,
som omförmäles i § 37 af nämnda lag. På sista tiden har emellertid
en annan tolkning af sistnämnda lagrum gjort sig gällande på högsta
orter, hvilket ju för själfva saken är mycket betänkligt såsom ock
erfarenheten visat.

Till § 37 bör således omedelbarligen ske ett rättande tillägg,
hvilket lämpligen äfven bör omfatta medgifvandet i § 2 att i stadsplan
jämkning af ringa betydelse får i vissa afseenden fastställas af befallningshafvande.

Det yrkas^ alltså, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådant
tillägg till 37 § i stadsplanelagen, att hvad i 2 § andra stycket stadgas
om jämkning af stadsplan och i 3 § andra stycket om fastställande af
sättet för byggnadstomternas användning och om tomtindelning skall
gälla äfven sådan stadsplan, som i 37 § omförmäles.»

Bihang till Likså. prot. 1911. 7 Sami. 1 Afd. 17 Höft. (Nr 18.)

1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Då man genom stadgandena i 37 § stadsplanelagen ville bereda
möjlighet för reglerande på sätt där angifves af hvarje område å landet,
hvarest större byggnadsverksamhet kunde förväntas, utan att den dock
behöfde vara igångsatt, framhölls, att man vid ett sådant reglerande
ej borde gå alltför mycket i detalj. I enlighet därmed ansågs fastställandet
af stadsplan för ett dylikt område endast böra medföra den
verkan, att nybyggnad ej finge ske å mark, som enligt planen skulle
ino-å i gata, torg eller annan allmän plats. Först då sedermera större
sammanträngd befolkning uppkommit å området, kan förordnande att
stadsplanelagen därå skall äga tillämpning meddelas i vanlig ordning
och med vanlig rättsverkan.

Ändring af stadsplan, som nyss nämnts, måste — då annan föreskrift
därom icke meddelats — antagas skola ske i samma ordning
som planen fastställes, d. v. s. af Konungen efter framställning af
Konungens befallningshafvande eller af områdets ägare. Det af motionären
afsedda stadgandet i lagens 2 §, att beslut om jämkning af ringa
betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatuprofiler eller dylikt skall,
där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om det af Konungens
befallningshafvande fastställes, lär alltså ej äga motsvarande tillämpning
i fråga om stadsplan, som ofvan nämnts.

Ej heller synas i fråga om sådan stadsplan kunna tillämpas öinga
af motionären afsedda, i lagens 3 § meddelade bestämmelser, att om
fastställande af visst sätt för byggnadstomternas användande samt åt
tomtindelning skall gälla hvad i 2 § stadgas om fastställande ai stadsplan
Beträffande fastställande af tomtindelning för område, som afses
i 37 §, är i 38 § stadgadt, att detta skall ske af Konungens befallningshafvande
på framställning af områdets ägare. I fråga åter om fastställande
af visst sätt för användande af byggnadstomterna å sådant

område är föreskrift icke meddelad.

Såväl omförmälda andra stycke i 3 § som äfven 38 § halva tillkommit
på hemställan af det särskilda utskott vid 1907 års riksdag,
som behandlade det då föreliggande förslaget till ifrågavarande lag.
Det förra stadgandet tillsattes i syfte hufvudsakligen, att stadsplans
helgd skulle kunna beredas åt sådana sträfvanden angående förgårdar,
fristående byggnader in. in., som prägla modern anläggning af stader
eller stadsliknande samhällen. Då tomtindelning oftast ansågs stå i
så nära sammanhang med bestämmelserna härom, att bägge frågorna

borde i ett sammanhang afgöras, ansågs jämväl höra medgifvas, att

frågan om tomtindelning finge behandlas på samma sätt som frågan
om fastställande af stadsplan.

Lagutskottets utlåtande Nr 18. B

De skäl, som sålunda i nämnda hänseenden gjort sig gällande i
fråga om städer och stadsliknande samhällen, synas äga giltighet äfven
beträffande de af motionären afsedda områden. Detta så mycket mer
som det just är vid ett områdes första reglerande för bebyggande som
det är af vikt, att de nämnda anordningarna blifva tillämpade.

Hvad angår motionärens yrkande, att jämkning af stadsplan, som
fastställts för af honom afsedt område, i förekommande fall må kunna
ske genom beslut af Konungens befallningshafvande, synas praktiska
skäl tala för motionärens förslag äfven i denna del.

Då, på sätt framgår af 2 § andra stycket i ifrågavarande lag,
hinder icke ansetts förefinnas att i fråga om sådana till stad hörande
områden, som ligga utom dess egentliga stadsplan, men inom dess
jurisdiktion tillämpa liknande föreskrifter som de nu af motionären
afsedda, d. v. s. de allmänna reglerna i lagens 2 och 3 §§, synes någon
afsevärdare svårighet icke böra möta för tillämpning af motsvarande
bestämmelser äfven beträffande förevarande områden på landsbygden.

Utskottet har för nående af nämnda ändamål ansett en närmare
undersökning böra komma till stånd, än som kunnat inom utskottet
verkställas.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke
hvad i 2 § andra stycket i lagen angående stadsplan
och tomtindelning finnes stadgadt om jämkning af
stadsplan samt i 3 § andra stycket om fastställande
af sättet för byggnadstomternas användning och af
tomtindelning, må gifvas motsvarande tillämpning i
fråga om sådana områden, som afses i 37 § nämnda
lag, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 10 mars 1911.

På lagutskottets vägnar:
ERNST HÅKANSON.