Lagutskottets utlåtande Nr 17

Utlåtande 1912:LU17

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till Riksdagens kansli den 20 februari 1912 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 38, har herr Axel Lundblad anfört följande:

»I lagen af den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom föreskrifves
i § 11 sista stycket: »Tillträdessyn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma
dag, ej heller afträdessyn längre tid än nu sagts före eller efter afträdesdagen.
»

Denna bestämmelse har efter den korta tid lagen varit i tillämpning
redan visat sig opraktisk. Klart är ju, att hvarje afträdare af ett arrende
vill ha syn före afträdesdagen, och kändt är ock, att en afträdare gärna
vill ha denna syn så tidigt som möjligt före afträdandet för att hinna afhjälpa
så mycket som möjligt af de brister, som synen ådömer honom; ty
rätten att reparera och sätta i stånd enligt synen står ju afträdaren öppen
intill afträdesdagen. Där då afträdaren begagnar sig af denna rättighet,
måste en eftersyn eller besiktning hållas för att utröna, hvad som afhjälpts
af de vid synen ådömda bristerna.

Den lämpligaste tiden för såväl syneförrättare som för af- och tillträdare
är obestridligen sommaren. Då är det långa ljusa dagar, kreatursstallarna
äro vanligen, genom att djuren äro ute på bete, utrymda, foderskullar
och lador äro tomma, och sålunda lätt att noggrant bedöma förefintliga
brister. Likaså är det den årstiden lätt att vistas på åker och
äng samt i skogsmarker för att bedöma hägnaderna. Genom dagarnas

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 14 käft. (Nr 17.) 1

Motionen.

2

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

längd medhinnes också det mesta möjliga. Att välja lämplig årstid, sommaren,
är så mycket mer af nöden som arrendelagens 12 § föreskrifver,
att »vid synen skall undersökas allt hvad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas, hvad till botande
af därvid befunna brister erfordras». Därtill kommer mycket växlande
förhållanden på grund af landets stora sträckning i norr och söder.
I Norrland inträder ju för dylik syns hållande otjänlig årstid långt tidigare
än i södra Sverige. Alla måste ock vara ense därom, att den lämpligaste
tiden att iståndsätta hus, jord, diken och hägnader är sommaren.
Man tanke sig en afträdare, som får synen i slutet af september eller
början af oktober. En mängd brister bli honom ådömda, men kreaturen,
som då äro inställda, stå i vägen för reparation, foder är inlagdt i lador
och skullar, yttertaken äro af årstiden olämpliga att reparera, vintern närmar
sig och då blir det alldeles omöjligt att utföra nödiga reparationer.
Därtill kommer brådska med tröskning för att af grödan skaffa kontanter samt
rotfruktsupptagning, hvarjämte höstplöjningen måste forceras. Att själf
med eget folk afhjälpa några ådömda brister, låter sig ej göra. Han måste
leja för arbeten, som han själf kunnat uträtta, om tiden medgifvit det.
Det lejda arbetet blir alltid dyrare.

Hur ställer sig åter saken, då synen måste hållas efter den 14 mars
eller efterbesiktning ej kan ske förr än långt framemot den 14 september?
Tillträdaren har kommit den 14 mars; han finner till exempel, att ett tak,
repareradt på hösten, har genom en eller annan orsak tagit skada. Den
skada, som uppstått, ligger det icke i hans intresse att afhjälpa, ty afträdaren
skall svara härför. Hela sommaren får gå och fram i midten af
september först hålles syn, då tillträdaren får skadan bedömd. Ju kortare
tid man tillmäter efter den 14 mars, dess mera rättvis måste bedömningen
blifva till båda parternas båtnad.

Mycket mer kunde här vara att anföra som skäl för att den nu i
lagen bestämda tiden är olämplig, men det sagda må vara nog. I förslag
till ändring af § 11 i omskrifna lag skulle jag helst vilja föreslå en tidrymd
af 14 månader mellan af- och tillträdessyn på så sätt, att syn före
afträdet finge taga sin början 15 maj och tillträdessyn kunna utsträckas
intill den 15 juli. Men om det anses olämpligt att öfverskrida året, d. v. s.
12 månader, skulle jag vilja föreslå, att afträdessyn hålles 8 månader före
eller från och med 15 juli och tillträdessyn 4 månader efter tillträdet intill
den 15 juli påföljande år.

I § 19 samma lag stadgas, att »det vid afflyttning kvarvarande stråfodret
är arrendator!! pliktig kvarlämna, och till pris motsvarande hälften

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 3

af det i orten för dylikt foder gångbara öfverlåta till jordägaren». Det
synes mig vara mindre lyckligt att hänskjuta denna fråga till en så sväfvande
prissättning. Den medför alldeles gifvet rika anledningar till onödiga
tvister parter emellan. Detta lagrum synes mig böra få följande lydelse:
Har arrendator, då han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig
att till pris, motsvarande hälften af det i markegångstaxan angifna
värdet för dylikt foder, öfverlåta det till jordägaren.

En brist i lagen är synnerligen framträdande, och det är, att kvarnoch
sågarrenden icke omnämnas. Som bekant, är det ju många sådana
verk på landsbygden, till hvilka äfven litet jord hörer. En ägare af kvarn
och såg t. ex., som vill bortarrendera verken, vill naturligtvis icke göra
det utan på tryggande villkor för underhåll, och detta kan icke utrönas
eller värdesättas på annat sätt än genom laga syn i likhet med hvad vid
jordbruksutarrendering förekommer.

Jag skulle därför vilja föreslå, att i lagen om nyttjanderätt af fast
egendom inrycktes en paragraf, som rörande nyttjanderätt af kvarn och
såg i tillämpliga delar likställde dessa verk med jordbruk.

På grund af hvad jag ofvan anfört får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta för Riksdagen framlägga förslag om ändring af paragraferna
11 och 19 i lagen af den 14 juli 1907 om nyttjanderätt af fast egendom i
af mig här ofvan angifna riktning samt ett tillägg rörande kvarn- och
sågarrende.»

Som synes afser förevarande motion i dess första del ändring i 2
kap. 11 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907
i syfte att den i nämnda lagrum stadgade tid för hållande af af- och tillträdessyn
måtte i visst afseende utsträckas.

Enligt nyssberörda lag åligger det arrendator att vid arrendetidens
slut lämna den arrenderade fastigheten ifrån sig i lika godt skick som det,
hvari den befanns, när han mottog den. Har den försämrats, åligger honom
ersättningsskyldighet, hvaremot han, om han af hjälpt brist, som fanns
vid tillträdet, äger rätt till godtgörelse därför af jordägaren. Huruvida
och i hvad mån ersättning skall från ena eller andra sidan gäldas, skall
alltså framgå ur en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och
vid afträde! I den mån emellertid som för en dylik jämförelse bevisning
härom erfordras, är enligt 10 § i nyttjanderättslagen något annat bevismedel
icke tillåtet än syn, som skall hållas när fastigheten tillträdes och
när den afträdes.

Rörande tiden för dylik syn är i 11 § af samma lag föreskrifvet, att

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

tillträdessyn ej må »hållas tidigare än sex månader före tillträdesdagen
eller senare än sex månader efter samma dag, ej heller afträdessyn längre
tid än nu sagts före eller efter afträdesdagen».

Med afseende å grunderna för detta stadgande anförde lagberedningen,
som föreslog detsamma, följande:

»Till betryggande af syneförrättningens pålitlighet lämnar förslaget
vidare föreskrift angående tiden för synens hållande. 1734 års lag, som
med sin ståndpunkt i fråga om landbos häfde- och byggnadsskyldighet
fäster hufvud vikten vid fastighetens skick vid tiden för af trädet, stadgar
i 27 kap. 7 § byggningabalken allenast, att husesyn skall hållas ''förrän
bonde afflytter’. I tillämpningen har dock detta stadgande icke uteslutit
att syn, som hållits jämförelsevis kort tid efter afträdet, ansetts vara i
behörig ordning förrättad. Det inses lätt, att man icke behöfver eller
ens kan i lag bestämma tiden för synernas förrättande så, att de skola
hållas vid tiden för själfva till- eller afträdet eller i omedelbart samband
därmed. Men å andra sidan ligger det för öppen dag, att om en syn skall
fylla sin uppgift, tiden för dess förrättande måste stå i sådant förhållande
till tiden för till- eller afträdet, att synen verkligen kan tillerkännas vitsord
i fråga om fastighetens skick vid den tid, frågan gäller. Beredningen
har antagit, att en tidrymd af sex månader före och sex månader efter
tillträdet eller afträdet innefattar en lämplig begränsning i nämnda hänseende;
därunder faller alltid någon tid, när marken är tjänlig för syn.
Väl är, när tiden för synen icke sammanfaller med tillträdet eller afträdet,
den möjlighet icke utesluten, att fastighetens skick undergått förändring
under tiden mellan synen och den dag, som är för rättsförhållandet
mellan parterna bestämmande; men om tidsskillnaden icke är större
än den i förslaget medgifna, synes det böra åligga den part, som vill
göra gällande att en förändring ägt rum, att i sådant hänseende förebringa
utredning».

Såvidt utskottet kunnat inhämta, har något behof af förändring i
nyttjanderättslagens bestämmelser i afseende å tiden för af- och tillträdessyn
icke framträdt, åtminstone icke i någon nämnvärdare mån. Uppenbart
är att, såsom lagberedningen framhållit, synens betydelse såsom bevismedel
rörande det skick, hvari en utarrenderad egendom befinner sig vid
af- eller tillträdet, väsentligen förminskas ju längre tiden blir mellan synen
och af- eller tillträdet. En utsträckning af tiden för afträdessyn, sådan som
den motionären föreslagit, skulle därför, på sätt han ofvan synes tänkt
sig, sannolikt framkalla nödvändigheten att anordna en s. k. eftersyn med
däraf följande ökning i synekostnader. Såvidt utskottet kunnat erfara,
lärer dylik eftersyn för närvarande endast sällan förekomma. An -

5

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

märkas bör oek, att synetidens bestämmande enligt motionärens förslagskulle
kräfva särskild föreskrift för de visserligen mera sällan förekommande
fall, att af- och tillträdestiden är förlagd till annan tidpunkt på
året än den i lagen angifna.

Visserligen är det önskvärd!, på sätt motionären framhållit, att en
arrendator kan, till minskande af sin ersättningsskyldighet vid afträde!,
själf i så vidsträckt män som möjligt afhjälpa befintliga brister. Men
härtill lärer han hafva tillfälle oafsedd om syn hållits eller icke; en omtänksam
arrendator låter icke gärna egendomen sakna underhåll vare sig
till häfd eller hus i afbidan på en blifvande afträdessyn. Det vore säkerligen
icke till förmån vare sig för egendomen eller arrendatorn af densamma,
om härutinnan skulle mera allmänt framkallas ett annat förhållande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt finner sig lagutskottet icke
kunna tillstyrka bifall till motionen i denna del.

Motionären har vidare föreslagit, att den ersättning för stråfoder, som
jordägaren jämlikt 2 kap. 19 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
i visst fall har att utgifva till afträdande arrendator, skall bestämmas efter
markegångstaxa^ pris i stället för såsom nu är stadgadt efter det i orten
för dylikt foder gångbara priset. Såsom lagberedningen i motiveringen

till förslaget till nyttjanderättslag i denna del erinrat, öfverensstämde

nämnda stadgande med de bestämmelser, som i ämnet funnos meddelade
i kungl. kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. Denna författning har

sedermera blifvit ersatt med kungl. kungörelsen den 4 juni 1908, hvari

rörande ersättningens bestämmande hänvisats till nyttjanderättslagens stadgande
i detta afseende. Att nu frångå denna sedan flera år tillbaka i
fråga om kronans jordbruksdomäner begagnade och äfven vid arrenden i
allmänhet tillämpade beräkningsgrund synes utskottet icke vara att tillråda.

. Det kan med skäl ifrågasättas, om markegångstaxa!! erbjuder en tillfredsställande
grund för prissättningen i förevarande fall. Alltefter växlande
tids- och ortsförhållanden kunna nämligen de verkligen gällande priserna
på olika tider och orter väsentligt skilja sig från det pris, som markegångstaxan
upptager. Ej heller i denna del kan alltså motionen af utskottet
tillstyrkas.

Motionären har slutligen såsom en brist i nyttjanderättslagen anmärkt,
att densamma icke upptagit bestämmelser angående kvarn- och sågarrende
och i sådant hänseende hemställt om införande af ett stadgande, hvarigenom
dylika upplåtelser skulle blifva underkastade enahanda regler som
jordbruksarrende. Kvarn- och sågrörelse, som utöfvas såsom binäring till
jordbruket eller i sammanhang med jordbruk, torde emellertid, där kvarnen

g Lagutskottets utlåtande Nr 17.

eller sågen upplåtes på arrende, enligt gällande lag. vara att likställa med
jordbruksarrende. Men en allmän föreskrift, hvarigenom nyttjanderättsla^ens
stadgan den om arrende utsträcktes att i hvarje fall gälla om upplåtelse
af kvarn- eller såg, synes icke vara att förorda. Rättsförhållandet
vid sådan upplåtelse lärer böra bedömas efter förhållandena i det föreliggande
fallet. Någon svårighet härutinnan eller något behof af närmare
stadgande!! härom har, lagutskottet veterligen, icke gjort sig gällande.

Med stöd af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Lundblads förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation

af herrar Lindhagen, grefve Mörner och Persson i Norrköping, som
beträffande den föreslagna ändringen i tiderna för syneförrättningarna

yttrat: . „

»Såsom motionären erinrat, kan det uppenbarligen, ofta vara till förmån
för arrendator och själfva syneförrättningen att tiderna för synerna .
nåcmt förändras. För vissa orter kan detta vara behöflig! i allmänhet.
Men särskild! lär det, såsom inom utskottet med stöd af vunnen erfarenhet
ock vitsordades, ofta vara af betydelse för torpare och andra småbrukare
att kunna genom synens hållande tidigare på hösten före afträdesdagen
komma i tillfälle att själfva så vidt möjligt genom eget arbete af hjälpa
bristerna. Det har i alla tider ofta framkommit klagomål från arrendatorers
sida att nödgas i följd af afflyttning från stället gälda husrötan kontant
och särskilt ställer detta sig som sagdt svårt för de fattigaste arrendatorerna.
Utskottets farhågor att genom eu dylik hänsyn arrendatorernas
omtanke om underhållet under arrendetiden skulle .äfventyras, är val ett
särdeles sökt skäl för motionens afstyrkande. Dylik omtanke stödjes åt

7

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

ett naturligt intresse att undgå att på en gång efter syn få på jämförelsevis
kort tid afhjälpa brister eller i ett slag få betala en större summa.
Att brister utdömas beror ju oftast på att jordägaren och arrendatorn ha
olika uppfattningar, huruvida brist äger rum eller icke, samt synenämnden
sedan antingen biträder jordägarens uppfattning eller kommer till ett
medlande resultat. Brister uppkomma också för torpare och deras vederlikar
. på grund af deras fattigdom och slitsamma arbete, och samma omständighet
gör det för dem särskilt ömkligt att för bristernas aflöpande
erhålla en tid, som är ej blott tillräckligt lång utan äfven lä°di°-.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att i 2 kap.
11 § sista stycket af 1907 års nyttjanderättslag orden »sex
månader före tillträdesdagen» utbytas mot »åtta månader
före tillträdesdagen».

Heirar Söderbergh, Pettersson i Södertälje och Petersson i Lidingö villastad
hafva begärt få antecknadt, att de ej deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet.