Lagutskottets utlåtande Nr 16

Utlåtande 1913:LU16

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 mars 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående undersökning och förslag i fråga om
begränsning av arbetstiden på kvällarne för personal å
badinrättningar.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner,
Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, greve Spens, Pettersson i
Södertälje, Jansson, i Edsbäeken, Lindqvist i Stockholm*), Igel*), Holmdahl
och Johansson i Mellhyn.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt till lagutskottet hänvisad
motion, nr 90, har herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Magt föranstalta
om undersökning, huruvida och i vilken omfattning arbetstiden på
kvällarna må kunna genom lagstiftning begränsas för den å badinrättningar
anställda personal samt därefter för Riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning må föranleda.

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag
utöver viss tid drabbar endast handelsbod. Därigenom kommer ett
och annat företag icke med, som dock enligt lagens grund borde likafullt
som handelsbod omfattas av lagen.

En sådan anstalt är badinrättning. Föreningen för baderskor här
i staden har sedan sin tillkomst lyckats utverka åtskilliga begränsningar
i arbetstiden. Men vad de mest eftersträva, nämligen borttagandet av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 16 höft. (Nr 16 17.) 1

o

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

den sena badtimmen 9—10 e. m., ha de icke lyckats få genomfört
annat än för tiden från midsommardagen till 1 september.

Denna sena badtimme efterföljes också av åtskilligt efterarbete med
rengöring och dylikt, så att baderskorna icke komma därifrån förrän
omkring mellan Va 11 och 11 och i vissa fall ej förrän V* 12 och ännu
senare på kvällen. Återstår sedan själva hemfärden. I Södermalms
badinrättning här i staden lärer det dock vara ordnat så med badtiderna
och efterarbete!, att baderskorna kunna lämna badinrättningen
klockan 10 e. in.

Detta är uppenbart en alldeles orimligt lång arbetstid om kvällarne.
Besinnar man även, att en stor del av baderskorna äro gifta,
kan man förstå vad det vill säga att varje arbetsdag i veckan komma
så sent till sitt hem. Allmänheten kan heller icke ha rimliga anspråk
på badtimmen 9—10. Få ha väl så illa ställt, att de ej under hela
veckan skulle få en timme ledigt till bad under någon söckendag mellan
kl. 8 f. in. och 9 e. m., under vilken tid badhusen åtminstone i huvudstaden
skulle med den nya ordningen vara tillgängliga. Vore så illa
händelsen i något fall, får strävandet gå ut på att skaffa också dessa
människor större ledighet. Näst borttagande av den sista nu brukliga
badtimmen, vilket för badbetjäningen är viktigast, önska de även befrielse
från söndagsarbetet, vilket de ej lyckats få genomfört mer än
för juli och augusti månader. En baderska vid 3:e klassens karbad
för män har uppgivit, att hon tillfrågat ett par hundra badgäster om
deras mening och endast av en fått det svaret, att han skulle bli i
saknad av badtid, ifall båda förenämnda krav bifölles.

Man kunde tänka sig, att saken även löstes genom att på badinrättningar
tillämpa lagen om förbud för kvinnligt nattarbete. Då
måste allt arbete upphöra åtminstone kl. 10 e. m. I detta fall skulle
även en sådan utväg kunna rättvisligen tänkas, enär, enligt vad baderskorna
själva anse, ett förbud att använda dem inom badinrättningen
längre än till klockan 10 icke skulle riskera deras anställning, såsom
varande oumbärlig, utan i stället medföra, att de manliga biträdena i
badinrättningarne finge samma fördel.

Emellertid är, som sagt, lagen om butikstängning vida mer avpassad
även för badanstalterna. Därigenom vinnes ock den viktiga
saken, att lagen blir tillämplig även på den manliga badbetjäningen,
vilken jämväl uppgives vara mycket intresserad av förändringen. Eu
sådan lagstiftning skulle kanske även jämna vägarna för badinrättningarne
själva. Det kan nämligen till äventyrs hända, att någon svårighet
möter att tillmötesgå kravet i följd av inbördes konkurrens och

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 3

hänsyn till allmänheten, som villigare inrättar sina vanor efter ett lagbud
än efter enskildas förordningar.))

Frågan om begränsning av arbetstiden för personalen å badinrättningar
har under de senaste åren vid upprepade tillfällen varit föremål
för Riksdagens prövning. År 1910 hemställdes i en inom Andra kammaren
väckt motion, att Riksdagen ville antingen för sin del besluta att
vad i lagen den 5 juni 1909 stadgades om förbud mot handels idkande
på söckendag utöver viss tid även skulle gälla för öppenhållande av
bland annat badinrättning eller ock i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om undersökning och lagförslag i ämnet. Motionen blev av lagutskottets
majoritet avstyrkt, men sex av utskottets ledamöter reserverade
sig till förmån för densamma och föreslogo en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om undersökning, huruvida och i vilken omfattningarbetstiden
på kvällarne genom lagstiftning kunde begränsas för å badinrättningar
anställd personal samt om framläggande för Riksdagen av
de förslag, vartill undersökningen kunde föranleda. Vid motionens behandling
i kamrarna biträdde Andra kammaren med 105 röster mot 83
reservanternas yrkande, varemot Första kammaren utan votering biföll
utskottets hemställan.

Vid både 1911 och 1912 års riksdagar väcktes på nytt motioner
med förslag i denna fråga, varvid motionärerna upptogo det av reservanterna
år 1910 framställda yrkandet. Vid 1911 års riksdag blev
frågan föremål för i huvudsak samma behandling som år 1910 kommit
den till del. Vid 1912 års riksdag hänvisades de i ämnet väckta motionerna
till särskilt utskott, som i anledning av desamma hemställde, att
Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t föranstalta om utredning, huruvida och i vilken omfattning arbetstiden
på kvällarna kunde begränsas för bland annat den å badinrättningar
anställda personalen genom ifrågavarande rörelses hänförande till
lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag
utöver viss tid, samt, om undersökningen därtill föranledde, för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet. Denna utskottets hemställan bifölls
av Andra kammaren utan votering men blev av Första kammaren med
86 röster mot 40 avslagen.

1 detta sammanhang må även bemärkas, att Riksdagen i skrivelse
den 29 mars 1910 anhållit om undersökning rörande behövlig söndagsvila
särskilt inom industri, handel och andra närliggande arbetsområden,
en utredning, som ännu ej blivit slutförd.

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

I nu förevarande motion göres enahanda hemställan, som upptogs
i förenämnda år 1910 inom lagutskottet avgivna reservation, vilken
hemställan enligt vad ovan nämnts åren 1910 och 1911 vann Andra
kammarens bifall. Till stöd för detta yrkande anfördes i berörda reservation
följande:

»Det synes ovedersägligt, att de kategorier av yrkesidkare, som i
förevarande motion avses, äro ej mindre än de, som avses i lagen den
5 juni 1909 angående förbud mot handels idkande å söckendag utöver
viss tid, i behov av en begränsning'' av arbetstiden på kvällarna. I fråga
särskilt om badinrättningarnas pei-sonal är detta så mycket uppenbarare,
som denna personal till största delen utgöres av kvinnor, av vilka ett
stort antal lära vara gifta och ha sitt hem att sköta. Att för denna
personal en begränsning av arbetstiden kunde vara behövlig, förnekas
ej heller av utskottet.

En undersökning, huruvida badinrättningarna kunde, till beredande
av större kvällsvila åt personalen, stängas tidigare än nu sker, synes
därför av behovet påkallad. Vid denna undersökning bör naturligen

noggrann uppmärksamhet fästas vid---frågan, huruvida och i vilken

omfattning den nuvarande sena badtiden må vara nödvändig för att icke
utestänga vissa klasser av medborgare från möjligheten att erhålla bad;
att-----utan vidare undersökning antaga som visst, att en sådan ute stängning

skulle bliva en följd av badtidens begränsning, synes icke vara
riktigt; uppgifter föreligga, som tyda på, att så ej skulle vara fallet.
Skulle sistberörda antagande visa sig vara riktigt, torde ej några mer
eller mindre befogade bekvämlighetshänsyn böra ställa sig i vägen för
ett i övrigt berättigat krav.»

Utskottet vill för sin del instämma i vad sålunda i nyssberörda
reservation anförts. Det lärer icke kunna förnekas, att arbetstiden inom
den yrkesgren, varom här är fråga, ofta utsträckes till sent på kvällarna.
Visserligen torde förhållandena i detta hänseende ställa sig ganska olika
å olika orter, då desamma nämligen äro beroende av allmänhetens växlande
vanor och behov. Detta förhållande, som lärer ankomma på eu
blivande undersökning att närmare utreda, synes emellertid icke vara
något skäl mot åvägabringande av en utredning i frågan. Den undersökning
rörande behövlig söndagsvila, som enligt vad ovan anmärkts
för närvarande pågår, lärer lika litet vara av beskaffenhet att göra den
nu ifrågasatta utredningen rörande arbetstiden i allmänhet inom ifrågavarande
yrke överflödig. Något skäl för utredningens obehövlighet
synes slutligen icke heller kunna hämtas från det förhållandet, att enligt
lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 det ankommer på Kungl.

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 5

Maj:t att 1 vissa där berörda avseenden utfärda närmare föreskrifter ett
medgivande, som icke lärer kunna omfatta någon befogenhet för Kun o!
Maj:t att reglera arbetstiden i allmänhet inom detta yrke. En undersökning
i den omfattning, som i motionen avses, synes utskottet alltså
fortfarande erforderlig. På denna undersökning bör ock enligt utskottets
mening ankomma, huruvida ändamålet, nödig kvällsvila, lämpligast må
kunna vinnas genom den av motionären anvisade utvägen att utsträcka
den ovannämnda lagens av den 5 juni 1909 tillämplighetsområde jämväl
till badinrättningar eller genom andra lagstiftningsåtgärder.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungi. Maj:t föranstalta om undersökning,
huruvida och i vilken omfattning arbetstiden
pa kvällarna ma kunna genom lagstiftning begränsas
föi den a badinrättningar anställda personalen samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, vartill denna
utredning må föranleda.

Stockholm den 12 mars 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation

av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, greve
Spens, Holmdahl och Johansson i Mellbyn, som ansett att utskottet bort
hemställa

att ifrågavarande motion ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.